den 13 maj

Interpellation

2007/08:750 Kultur tillgänglig för teckenspråkiga

av Siv Holma (v)

till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Utbud och service för teckenspråkiga är starkt begränsade inom alla kulturområden, stundom rent av obefintliga. Teckenspråk är inte i första hand ett hjälpmedel för att kommunicera på svenska. Teckenspråk är förstaspråk för 10 000 barn och dessutom har ytterligare 10 000 hörselskadade och vuxendöva behov av språket. Särskilt teckenspråkiga barn har små möjligheter att ta del av samhällets kulturliv eftersom så ytterst lite är tillgängligt på deras språk.

Bibliotek

Projektet Resursbibliotek för döva startade i oktober 2001 i Örebro. Syftet var att bygga upp en fungerande biblioteksverksamhet för teckenspråkiga döva i hela Sverige. Projektet, som finansierats med pengar från Statens kulturråd, var tänkt att bli en motsvarighet för teckenspråkiga till TPB, Talboks- och punktskriftsbiblioteket för synskadade och läshandikappade. I maj 2006 kom utredningen om teckenspråkets ställning med konkreta förslag till hur ett bibliotek för teckenspråkiga bör organiseras, och nu har Kulturrådet inte längre för avsikt att anslå medel till Örebroprojektet. Men om resursbiblioteket läggs ned nu, efter sex års arbete och ekonomiska satsningar, ställer man teckenspråkiga döva, och då särskilt barn och unga, utanför litterära upplevelser och utanför vårt kulturarv.

Litteratur

I dag finns inget förlag som har i uppdrag att ge ut sagor, berättelser och skönlitteratur på teckenspråk. En sådan utgivning är knappast kommersiellt lönsam och utbudet är därmed katastrofalt litet. Litteratur är viktig för läsfärdighet och språkutveckling hos barn och unga, för utveckling av självkänsla, empati och fantasi. Barn- och ungdomslitteratur på svenska håller hög litterär kvalitet. För dem som inte kan läsa text finns litteratur i alternativ form – talböcker, ljudböcker och även böcker med punktskrift – men dessa kommer inte de döva barnen till del. Små barn kan inte läsa. Även döva ungdomar och vuxna har ibland svårt att läsa därför att man inte helt behärskar det svenska språket. Man har lärt sig svenska först i skolan, det blir alltså ett andraspråk medan teckenspråket är deras förstaspråk. Sagoläsning på teckenspråk blir därför svårt för en teckenspråkig vuxen och det blir då heller inget naturligt inslag i det döva barnets uppväxt.

Till och med om man som döv kan perfekt svenska hamnar man ofta i situationer där man är helt beroende av teckenspråket. Talad information, tal eller föreläsningar måste tolkas. Man måste således ha ett rikt och utvecklat teckenspråk parallellt med den svenska i skriven form som man lär sig i skolan. För detta är det viktigt att det finns teckenspråkig litteratur – precis som det är viktigt med litteratur för hörande.

SVT – public service

Döva och hörselskadade är utestängda från radiosändningar. För dem är därför tv ett viktigt medium. Antalet tv-kanaler har ökat kraftigt de senaste decennierna och sändningstiden överskrider numera 20 000 timmar per år. Samtidigt har sändningen av teckenspråkiga program minskat till 58 timmar om året. För dem som kan läsa svenska finns textade program. För döva teckenspråkiga, särskilt barn som inte behärskar skriven text, behövs teckenspråkiga tv-program. Inför nästa public service-avtal måste detta behov uppmärksammas.

Museer

I dag använder museerna modern teknik för att informera och förklara. Mestadels går det ut på att läsa och lyssna. Döva och hörselskadade utestängs från värdefull kunskap som förmedlas via museernas utställningar, särskilt då döva teckenspråkiga barn som inte kan läsa. Med dagens teknik är det lätt att lägga in samma information på teckenspråk som ges med text eller tal. Detta borde vara en självklar åtgärd för tillgänglighet.

Teater

Hur gör man teaterföreställningar tillgängliga för dem som inte hör? Inom Riksteatern finns Tyst teater, som är en mycket värdefull förmedlare av kultur riktad till teckenspråkiga döva och hörselskadade. Men Tyst teater har begränsade resurser och når inte ut till alla. Det borde finnas möjlighet för den teckenspråkiga gruppen att ta del av dagens stora utbud av teaterföreställningar. Textning av replikerna på display förekommer, och detta bör utvecklas vidare. Men återigen: detta förutsätter att publiken behärskar svenska och kan läsa. Det finns också en möjlighet att med teckenspråkstolk följa skådespelarna på scenen och tolka det de säger, så kallad skuggtolkning. Detta är en metod som kan utvecklas och antalet skuggtolkade föreställningar bör utökas.

Jag vill fråga kulturministern:

1. Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att behovet av ett resursbibliotek för döva fortsättningsvis ska tillgodoses?

2. Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att säkra tillgången på teckenspråkig litteratur för teckenspråkiga barn och unga?

3. Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att säkra tillgången på teckenspråkig litteratur för teckenspråkiga vuxna?

4. Avser ministern att vidta åtgärder för att i samband med kommande avtal med public service-bolagen uppmärksamma de teckenspråkigas behov och skärpa kraven på tillgång till teckenspråkiga program för barn och unga och även för vuxna?

5. Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att göra kulturarvet på våra museer tillgängligt för teckenspråkiga barn, unga och vuxna?

6. Vad avser ministern att vidta för åtgärder för att öka teckenspråkiga barns, ungas och vuxnas tillgång till teckenspråkig scenkonst?