den 13 maj
Interpellation
2007/08:747 Mäns våld mot döva kvinnor
av Eva Olofsson
(v)
till
integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
Enligt
den nationella handlingsplanen om mäns våld mot kvinnor ska alla kvinnor ha
rätt till stöd. Därför bör gruppen döva kvinnor uppmärksammas särskilt.
I den
levnadsnivåundersökning som Handu genomförde år 2005 framkom det att döva är
mer utsatta för våld än övriga funktionshindrade som deltog i undersökningen.
Undersökningen visar att döva män utsätts mer för grovt våld men oftast utanför
hemmet. När det gäller döva kvinnor drabbas de flesta av våld i hemmet. Detta
speglar den situation som generellt gäller för kvinnor.
Alla
olika typer av kvinnor finns bland de kvinnor som är döva. Det handlar bland
annat om döva invandrade kvinnor, döva synskadade och döva kvinnor med flera
funktionshinder. Den gemensamma nämnaren för alla dessa kvinnor är att deras
första språk är teckenspråket och att de har rätt att få stöd på detta språk.
Någon
utförlig kartläggning av hur många döva kvinnor som är utsatta för mäns våld
har inte genomförts. Dock är behovet av stöd på teckenspråk stort. Döva
kvinnors värld är ofta liten och det är lätt för dessa kvinnor att hamna i
beroendeställning till exempelvis en närstående man som misshandlar henne.
Trots att vänner och bekanta känner till misshandeln är det vanligt att ingen
vågar fråga om våldet. Det finns en uppfattning om att samhället ändå inte har
resurser att hjälpa eftersom fungerande och tillfredsställande kommunikation saknas.
Det finns inte heller utbildad personal som kan kommunicera med döva kvinnor på
teckenspråk.
Det
finns i dag ingen permanent verksamhet för döva kvinnor som utsätts för mäns
våld. De försök som har gjorts på vissa kvinnojourer med texttelefoner har inte
fungerat riktigt tillfredsställande då döva har teckenspråk som första språk.
Det innebär att det kan vara svårt att förstå skriven svenska. Att kommunicera
i texttelefon är då som att försöka berätta om sina svåraste problem på ett
främmande språk. Den nationella stödlinjen som finns hos NCK (Nationellt
centrum för kvinnofrid) är öppen dygnet runt men där finns enbart en
texttelefon med de problem som det innebär för döva kvinnor.
För att
döva kvinnor ska få samma möjlighet till trygghet och stöd som andra kvinnor
krävs att personal som arbetar med våldsutsatta kvinnor får utbildning i och
kunskap om dövrealia. Det är viktigt att till exempel den jourkvinna som möter
en döv kvinna som utsatts för en mans våld förstår att dövas första språk är
teckenspråk och vad det innebär. Även om det vore önskvärt att de kvinnor som
arbetar på kvinnojourerna kunde teckenspråk är det praktiskt svårt att
genomföra en sådan utbildningsinsats med tillräcklig kvalitet och att
upprätthålla den kompetensen.
Ett
nationellt resurscentrum där döva kvinnor via bildtelefon kan få stöd av
personal på teckenspråk skulle avsevärt förbättra stödet. NCK skulle i
samarbete med Sveriges Dövas Riksförbund och professionell psykolog- och
psykiatriverksamhet för döva kunna bygga upp ett sådant resurscentrum.
Resurscentrumet skulle också kunna utbilda döva stödjare.
Med
hänvisning till vad som anförts vill jag ställa följande fråga till statsrådet:
Vad
avser statsrådet att göra för att döva kvinnor som utsätts för mäns våld ska
kunna få det skydd och stöd som de har rätt till?