den 13 maj

Interpellation

2007/08:743 Anställningsvillkor för våra utlandsanställda

av Bodil Ceballos (mp)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

I Sverige talar vi mycket om arbetstagarnas rättigheter och några av oss påtalar vikten av att de offentliga myndigheterna föregår med gott exempel vad gäller en jämlik lönebildning, sjukfrånvarotal, mångfald på arbetsplatsen, vikten av den svenska modellen med kollektivavtal etcetera. Vi har relativt stor kontroll på hur det ser ut i både offentlig och privat verksamhet och hur löneökningstakten ser ut här i Sverige. Hur det ser ut för våra utlandsanställda vet vi mindre om.

Under den korta period jag hunnit sitta i utrikesutskottet har jag dock vid ett flertal tillfällen uppmärksammats på de problem som uppstår på våra ambassader bland annat på grund av dollarraset. De som drabbas värst är de lokalanställda som lyder under helt andra avtal än de från Sverige utsända diplomaterna. Ambassaderna får betalt i dollar (kanske euro i Europa) vilket inneburit att de reella resurserna att betala för både verksamhet och personal krympt kraftigt. Detta har lett till att personal i vissa fall fått sägas upp trots att ambassaderna samtidigt fått ytterligare uppgifter att hantera. Självklart innebär detta att vissa uppgifter inte hinns med vilket riskerar att leda till att mindre tid kan läggas på det utåtriktade främjandearbetet.

Den personal som det är lättast att göra sig av med är de lokalanställda, vilka också är de som har sämst arbetsrättsligt skydd. Enligt den handbok om lokalanställda jag har tillgång till gäller ett kollektivavtal från 1997 och att arbetstagare ska ha lokal marknadslön som är individuellt bestämd och differentierad. Det ankommer på utlandsmyndigheten att inom (den icke valutakurssäkrade) budgetramen avsätta medel för lönerevision.

Många av de lokalanställda är svenska medborgare eller har ett mångårigt förflutet i Sverige, vilket innebär att de precis som de utsända har behov av att kunna åka ”hem” då och då för att träffa släkt och vänner. I tider då dollarn rasat och ibland också arbetslandets valuta sjunkit innebär det att den reella inkomsten rasat vilket försvårar kontakten med Sverige avsevärt. Även de som inte har en naturlig koppling till Sverige är naturligtvis drabbade och risken är att kvalificerad personal lämnar oss för att söka andra och bättre betalda anställningar.

Ett exempel är Argentina där löneutbetalningarna i dag ligger 25 procent under den tidigare nivån. Ett annat är USA där de anställda sett sina löner sjunka avsevärt. De individuella löneförhandlingarna innebär i realiteten en förhandling om hur stor löneminskningen ska bli i stället för om hur stor löneökningen ska vara. Utgångsläget är inte heller det bästa med tanke på ambassadernas redan minskade budgetutrymme på grund av att betalningarna till dem från Sverige sker i dollar. Risken att förlora arbetet är inte försumbar.

I handboken poängteras att även icke-svenska lokalanställdas intressen ska tillgodoses vid fördelningen av lönemedel, vilket är märkligt uttryckt med tanke på hur självklart det borde vara att alla anställda, oavsett nationalitet, bör ha rätt till löneförhöjning varje år.

När det gäller sjukledigheter och barnledigheter verkar det finnas olika bestämmelser på olika ambassader och att avtal fattats för varje ambassad för sig. För det mesta gäller förmodligen värdlandets lagstiftning vilket i de flesta fall innebär att enbart mammor får rätt att stanna hemma för vård av barn under en mycket kort period. När det gäller pensionsrätt verkar det som om den regleras i bestämmelser från 1992 både för lokalanställda svenska medborgare och för lokalanställda andra medborgare, vilket låter märkligt med tanke på att pensionssystemet förändrats sedan dess.

Förutom att alla regler som rör våra lokalanställda i utlandet verkar vara obsoleta har vi nu en situation där ambassaderna står inför kraftiga besparingar på grund av både dollarraset och UD:s årliga underskott. Att få budgeten i balans är naturligtvis inte en enkel uppgift. Att i det läget använda sig av dollarraset som en utgiftsminskning kan naturligtvis vara frestande men konsekvenserna för våra utlandsrepresentationer är i vissa fall stora och frågan vad vi då egentligen vinner infinner sig.

Jag vill därför fråga ministern:

Avser ministern att ta initiativ till att byta US-dollar mot en stabilare valuta för framtida utbetalningar till våra utlandsmyndigheter?

Avser ministern att ta initiativ till en översyn av de lokalanställdas arbets- och lönevillkor i syfte att få dem att överensstämma bättre med de arbetsrättsliga regelverk vi har på arbetsmarknaden i Sverige?

Avser ministern att verka för att de utlandsanställdas löner valutasäkras?