den 13 maj
Interpellation
2007/08:743 Anställningsvillkor för våra utlandsanställda
av Bodil
Ceballos (mp)
till
utrikesminister Carl Bildt (m)
I
Sverige talar vi mycket om arbetstagarnas rättigheter och några av oss påtalar
vikten av att de offentliga myndigheterna föregår med gott exempel vad gäller
en jämlik lönebildning, sjukfrånvarotal, mångfald på arbetsplatsen, vikten av
den svenska modellen med kollektivavtal etcetera. Vi har relativt stor kontroll
på hur det ser ut i både offentlig och privat verksamhet och hur
löneökningstakten ser ut här i Sverige. Hur det ser ut för våra
utlandsanställda vet vi mindre om.
Under
den korta period jag hunnit sitta i utrikesutskottet har jag dock vid ett
flertal tillfällen uppmärksammats på de problem som uppstår på våra ambassader
bland annat på grund av dollarraset. De som drabbas värst är de lokalanställda
som lyder under helt andra avtal än de från Sverige utsända diplomaterna.
Ambassaderna får betalt i dollar (kanske euro i Europa) vilket inneburit att de
reella resurserna att betala för både verksamhet och personal krympt kraftigt.
Detta har lett till att personal i vissa fall fått sägas upp trots att
ambassaderna samtidigt fått ytterligare uppgifter att hantera. Självklart
innebär detta att vissa uppgifter inte hinns med vilket riskerar att leda till
att mindre tid kan läggas på det utåtriktade främjandearbetet.
Den
personal som det är lättast att göra sig av med är de lokalanställda, vilka
också är de som har sämst arbetsrättsligt skydd. Enligt den handbok om lokalanställda
jag har tillgång till gäller ett kollektivavtal från 1997 och att arbetstagare
ska ha lokal marknadslön som är individuellt bestämd och differentierad. Det
ankommer på utlandsmyndigheten att inom (den icke valutakurssäkrade)
budgetramen avsätta medel för lönerevision.
Många
av de lokalanställda är svenska medborgare eller har ett mångårigt förflutet i
Sverige, vilket innebär att de precis som de utsända har behov av att kunna åka
”hem” då och då för att träffa släkt och vänner. I tider då dollarn rasat och
ibland också arbetslandets valuta sjunkit innebär det att den reella inkomsten
rasat vilket försvårar kontakten med Sverige avsevärt. Även de som inte har en
naturlig koppling till Sverige är naturligtvis drabbade och risken är att
kvalificerad personal lämnar oss för att söka andra och bättre betalda
anställningar.
Ett
exempel är Argentina där löneutbetalningarna i dag ligger 25 procent under den
tidigare nivån. Ett annat är USA där de anställda sett sina löner sjunka
avsevärt. De individuella löneförhandlingarna innebär i realiteten en
förhandling om hur stor löneminskningen ska bli i stället för om hur stor
löneökningen ska vara. Utgångsläget är inte heller det bästa med tanke på
ambassadernas redan minskade budgetutrymme på grund av att betalningarna till
dem från Sverige sker i dollar. Risken att förlora arbetet är inte försumbar.
I
handboken poängteras att även icke-svenska lokalanställdas intressen ska
tillgodoses vid fördelningen av lönemedel, vilket är märkligt uttryckt med
tanke på hur självklart det borde vara att alla anställda, oavsett
nationalitet, bör ha rätt till löneförhöjning varje år.
När det
gäller sjukledigheter och barnledigheter verkar det finnas olika bestämmelser
på olika ambassader och att avtal fattats för varje ambassad för sig. För det
mesta gäller förmodligen värdlandets lagstiftning vilket i de flesta fall
innebär att enbart mammor får rätt att stanna hemma för vård av barn under en
mycket kort period. När det gäller pensionsrätt verkar det som om den regleras
i bestämmelser från 1992 både för lokalanställda svenska medborgare och för
lokalanställda andra medborgare, vilket låter märkligt med tanke på att
pensionssystemet förändrats sedan dess.
Förutom
att alla regler som rör våra lokalanställda i utlandet verkar vara obsoleta har
vi nu en situation där ambassaderna står inför kraftiga besparingar på grund av
både dollarraset och UD:s årliga underskott. Att få budgeten i balans är
naturligtvis inte en enkel uppgift. Att i det läget använda sig av dollarraset
som en utgiftsminskning kan naturligtvis vara frestande men konsekvenserna för
våra utlandsrepresentationer är i vissa fall stora och frågan vad vi då egentligen
vinner infinner sig.
Jag
vill därför fråga ministern:
Avser
ministern att ta initiativ till att byta US-dollar mot en stabilare valuta för
framtida utbetalningar till våra utlandsmyndigheter?
Avser
ministern att ta initiativ till en översyn av de lokalanställdas arbets- och
lönevillkor i syfte att få dem att överensstämma bättre med de arbetsrättsliga
regelverk vi har på arbetsmarknaden i Sverige?
Avser
ministern att verka för att de utlandsanställdas löner
valutasäkras?