den 23 oktober

Interpellation

2007/08:73 Konfuciusinstitutens verksamhet i Sverige

av Göran Lindblad (m)

till statsrådet Lars Leijonborg (fp)

Jag är allvarligt oroad över de samarbeten som nu etableras mellan Kinas kommunistparti och universitet runt om i vår värld, inte minst i Sverige.

Kommunismens förespråkare ikläder sig många dräkter och några av dem anses vara mer rumsrena än andra. Genom att ekonomiskt och resursmässigt stödja universitetsutbildningar runt om i världen kan Kina kontrollera och diktera villkoren för studier om Kina och det kinesiska språket.

Genom att upprätta så kallade Konfuciusinstitut ser Kina till att sätta dagordningen för Asienstudier. Bland annat har Kina på detta sätt tagit sig innanför väggarna på Stockholms universitet. Det är dock anmärkningsvärt att Konfuciusinstituten inte sprider ut sig i Kina. Tvärtom finns det fall där Konfuciusinstitut förbjudits i Kina varför det finns all anledning att tro att det inte är för att förkunna Konfucius läror som instituten byggs upp runt om i världen, utan för att kunna nå ut med kinesisk socialism.

Inom ramen för det samarbete som upprättats mellan Stockholms universitet och kinesiska partners ger Konfuciusinstitutet föreläsningar på teman såsom ”Sinofilerna: Svenska kinavänner från Sven Hedin till Jan Myrdal”. Tillåt mig tvivla på det vetenskapliga och objektiva innehållet i dessa föreläsningar.

Det är inte bara in i Sveriges universitetssystem som Kinas tentakler når. Det finns i dag 80 Konfuciusinstitut i 36 länder runt om i världen. Den kinesiska regeringen har en medveten strategi för att kinesiska ska bli lika populärt i världen som engelska. Ett pågående projekt har som mål att 100 miljoner utlänningar ska behärska kinesiska år 2010.

Är då inte detta bara ett fint sätt att marknadsföra sitt land och dess kultur? Tyvärr är det inte så lätt eller oskyldigt som det verkar. Då resurserna från den kinesiska regeringen villkoras mycket starkt blir resultatet okritiska och romantiserade föreläsningar om Kina baserade på förenklade socialistiska texter. Det finns många exempel på detta. Det förekommer också uppgifter om att tjänstetillsättningar påverkats.

Vi får aldrig glömma att Kina är världens största diktatur, styrd av ett kommunistparti utan fri opposition, ett land som förtrycker meningsmotståndare och som fortfarande långt in på 2000-talet använder sig av omskolningsläger. Dessa över 1 000 Lao-gai-läger inrymmer i dag 4–6 miljoner människor. Totalt har 40–50 miljoner människor suttit i dessa läger sedan de instiftades. I stort sett varje kines känner någon som sitter eller har suttit i dessa läger.

Att Kinas regim nu lyckas etablera sig inom universitetens väggar är oroväckande. Genom att villkora medel för samarbetet kan de påverka och ibland rentav diktera villkor för tillsättningar. Jag har inte minst blivit utsatt för detta själv då ett seminarium jag skulle delta i mötte motstånd från Konfuciusinstitutet.

Kanada har gått så långt att de nu har stoppat vidare etablering av Konfuciusinstitut efter det att oegentligheter uppdagats. Frågan är hur Sverige ska ställa sig. Vi får inte uppvisa naivitet gentemot Kommunist-Kina.

Med anledning av ovanstående undrar jag vad statsrådet avser att vidta för åtgärder för att säkerställa att universitetens opartiskhet och oavhängighet garanteras.