den 8 maj

Interpellation

2007/08:657 Bensinstationer på landsbygden

av Lars Gustafsson (kd)

till näringsminister Maud Olofsson (c)

Trots att samtliga övriga partier reserverade sig genomdrev Socialdemokraterna och Miljöpartiet i den förra regeringen 2005 nya regler för landets bensinstationer. Alla försäljningsställen av fordonsbränsle måste tillhandahålla minst ett förnybart bränsle i sina pumpar. Man beslutade att genomföra omställningen etappvis. I april 2006 kom de stora bensinstationerna att omfattas av kravet. Nu inträder även kravet för små stationer att kunna uppvisa ett förnybart bränsle i sitt produktutbud.

Reservanterna hänvisade till hur förslaget saknade teknikneutralitet och skulle gynna etanol framför andra förnybara bränslen som biogas. Så har det också blivit. Etanol E 85 har i kraft av att vara den billigaste investeringen också blivit det vanligaste alternativet.

Den redan sköra lönsamheten på många bensinstationer har med det politiska beslutet att kräva en dyr investering ytterligare försvagats. I egenskap av komplimenterande produkt saknar drivmedlet möjlighet att finansiera den tunga investeringen av ny bränslepump. Kravet på marknadsaktörer med små marginaler att även betala för investeringen av ny bränslepump driver en kedja av beslut där stora oljebolag inte längre ser någon långsiktig lönsamhet. Samtidigt dukar de små bensinstationsägarna under för den oöverstigliga investeringen. För att en verksamhet ska kunna drivas på ett sunt sätt måste lönsamhet vara ett rimligt krav. Det politiska beslutet har allvarligt rubbat de marknadsekonomiska förutsättningarna och piskan ter sig onekligen större än moroten.

Glesbygdsstationerna har i dag en funktion som lanthandlare och servicecenter. I många fall är bensinstationen mycket mer än ett ställe där bilen tankas. Som ombud för Apoteket, ATG, Systembolaget och Posten varvas tillhandahållandet av bränsle med bilreparationer eller restaurangverksamhet. De olika verksamheterna bär sig sällan ensamma men kan som helhet innebära tillräckliga förutsättningar för företagande och service i glesbygd. Många gånger är bensinstationen det sista servicenavet i glesbygder med minskande befolkning. Sverige använder sig sedan länge av glesbygdsstöd för att upprätthålla goda levnadsförutsättningar i hela landet. Klimatmål och glesbygdssatsning har genom den förra regeringens lagstiftning fått se sina vägar korsas på ett olyckligt sätt.

När enskilda företagare som stått ansvariga för drivmedelsstationerna tvingats ta beslutet att lägga ned sin verksamhet väntar långtgående och kostsamma saneringskrav. Detta ganska omfattande åtagande motverkar lokala initiativ där man i närområdet skulle kunna tänka sig att driva verksamheten vidare.

Den aktuella dialog ministern inlett med företrädare från branschens aktörer bör utgå från att politiker orsakat den uppkomna situationen genom dåligt underbyggd lagstiftning. I tidigare interpellationer har krav rests från nuvarande opposition att kräva av marknadsaktörerna att frångå rationella beslut för lönsamhet i sina verksamheter. Att driva en verksamhet med förlust ter sig tämligen orimligt. Ett sätt för regeringen att ta ansvar för den uppkomna situationen vore att understryka värdet av att miljöbränslen finns tillgängliga på landsbygden genom att låta investeringen av förnybart bränsle bli föremål för glesbygds- och klimatstöd. På så sätt skulle de politiska misstagen av den förra regeringen repareras genom politiska åtgärder av den nuvarande. Med anledning av vad som anförts är jag böjd att fråga:

Vilka initiativ är näringsministern beredd att vidta för att främja bensinstationer med förnybart drivmedel?

Vilka åtgärder är näringsministern beredd att vidta för att främja lokala initiativ som görs för att säkra tillgången på drivmedel?