den 8 maj
Interpellation
2007/08:657 Bensinstationer på landsbygden
av Lars
Gustafsson (kd)
till
näringsminister Maud Olofsson (c)
Trots
att samtliga övriga partier reserverade sig genomdrev Socialdemokraterna och
Miljöpartiet i den förra regeringen 2005 nya regler för landets
bensinstationer. Alla försäljningsställen av fordonsbränsle måste tillhandahålla
minst ett förnybart bränsle i sina pumpar. Man beslutade att genomföra
omställningen etappvis. I april 2006 kom de stora bensinstationerna att
omfattas av kravet. Nu inträder även kravet för små stationer att kunna uppvisa
ett förnybart bränsle i sitt produktutbud.
Reservanterna
hänvisade till hur förslaget saknade teknikneutralitet och skulle gynna etanol
framför andra förnybara bränslen som biogas. Så har det också blivit. Etanol E 85
har i kraft av att vara den billigaste investeringen också blivit det
vanligaste alternativet.
Den
redan sköra lönsamheten på många bensinstationer har med det politiska beslutet
att kräva en dyr investering ytterligare försvagats. I egenskap av
komplimenterande produkt saknar drivmedlet möjlighet att finansiera den tunga
investeringen av ny bränslepump. Kravet på marknadsaktörer med små marginaler
att även betala för investeringen av ny bränslepump driver en kedja av beslut
där stora oljebolag inte längre ser någon långsiktig lönsamhet. Samtidigt dukar
de små bensinstationsägarna under för den oöverstigliga investeringen. För att
en verksamhet ska kunna drivas på ett sunt sätt måste lönsamhet vara ett
rimligt krav. Det politiska beslutet har allvarligt rubbat de
marknadsekonomiska förutsättningarna och piskan ter sig onekligen större än
moroten.
Glesbygdsstationerna
har i dag en funktion som lanthandlare och servicecenter. I många fall är
bensinstationen mycket mer än ett ställe där bilen tankas. Som ombud för
Apoteket, ATG, Systembolaget och Posten varvas tillhandahållandet av bränsle
med bilreparationer eller restaurangverksamhet. De olika verksamheterna bär sig
sällan ensamma men kan som helhet innebära tillräckliga förutsättningar för
företagande och service i glesbygd. Många gånger är bensinstationen det sista
servicenavet i glesbygder med minskande befolkning. Sverige använder sig sedan
länge av glesbygdsstöd för att upprätthålla goda levnadsförutsättningar i hela
landet. Klimatmål och glesbygdssatsning har genom den förra regeringens
lagstiftning fått se sina vägar korsas på ett olyckligt sätt.
När
enskilda företagare som stått ansvariga för drivmedelsstationerna tvingats ta
beslutet att lägga ned sin verksamhet väntar långtgående och kostsamma
saneringskrav. Detta ganska omfattande åtagande motverkar lokala initiativ där
man i närområdet skulle kunna tänka sig att driva verksamheten vidare.
Den
aktuella dialog ministern inlett med företrädare från branschens aktörer bör utgå
från att politiker orsakat den uppkomna situationen genom dåligt underbyggd
lagstiftning. I tidigare interpellationer har krav rests från nuvarande
opposition att kräva av marknadsaktörerna att frångå rationella beslut för
lönsamhet i sina verksamheter. Att driva en verksamhet med förlust ter sig
tämligen orimligt. Ett sätt för regeringen att ta ansvar för den uppkomna
situationen vore att understryka värdet av att miljöbränslen finns tillgängliga
på landsbygden genom att låta investeringen av förnybart bränsle bli föremål
för glesbygds- och klimatstöd. På så sätt skulle de politiska misstagen av den
förra regeringen repareras genom politiska åtgärder av den nuvarande. Med
anledning av vad som anförts är jag böjd att fråga:
Vilka
initiativ är näringsministern beredd att vidta för att främja bensinstationer
med förnybart drivmedel?
Vilka
åtgärder är näringsministern beredd att vidta för att främja lokala initiativ
som görs för att säkra tillgången på drivmedel?