den 19 oktober
Interpellation
2007/08:63 Situationen i Turkiet och det spända läget
mellan Turkiet och irakiska Kurdistan
av Jacob
Johnson (v)
till
utrikesminister Carl Bildt (m)
Turkiet
söker medlemskap i EU. Närmandet till EU-medlemskap inleddes under Bülent
Ecevits tid som premiärminister och har intensifierats under AKP-regeringens
tid under ledning av Erdogan som premiärminister och Gül som utrikesminister.
Turkiet har genomfört ett antal reformer som avser att förbättra förhållandena
när det gäller demokratiska och mänskliga rättigheter i landet samt situationen
för de nationella minoriteterna som lever i Turkiet. Förändringar i
lagstiftningen har skett, men när det gäller tillämpningen av dem finns
åtskilligt mer att önska sig.
Dessa
reformer är på intet sätt okontroversiella i Turkiet. Starka
turknationalistiska krafter, dit militären kan räknas, är motståndare till de
nya lagarna och till förslagen om ytterligare reformer. Särskilt kritisk är man
till en förändring när det gäller behandlingen av den kurdiska minoritetens
grundläggande fri- och rättigheter.
Kurderna
i Turkiet är till överväldigande delen mycket positiva till ett EU-medlemskap –
även PKK, som för en väpnad kamp mot den turkiska regeringen. Kriget mellan den
turkiska staten och PKK har kostat omkring 10 000 militärer och poliser
och mellan 30 000 – 50 000 kurder livet. Vid flera tillfällen har
dock PKK utlyst ensidiga vapenstillestånd och krävt amnesti och dialog. De
turkiska regeringarna har dock alltid avfärdat dessa inviter. De nationalistiska
krafterna och militären har hela tiden varit motståndare till reformer som
skulle förbättra kurdernas och andra minoriteters situation och helt oförsonlig
när det gäller PKK.
Under
en tid opererade PKK från Syrien, men tvingades lämna landet. I dag har man
baser i norra Irak. Under de senaste decennierna har turkisk militär, vid ett
20-tal tillfällen, gått in i Irak för att angripa PKK:s baser. Under Saddam
Hussein hade Turkiet ett avtal med Irak om att turkisk militär kunde gå in i
området, bara man anmälde sitt intrång till den irakiska regeringen i förväg.
PKK:s
gerillakrig mot den turkiska militären har under åren blossat upp med jämna
mellanrum, men under långa perioder legat i träda. I sammanhanget bör det
understrykas att endast en mindre del av den kurdiska befolkningen hyser
sympatier för PKK och dess krigföring. Dessa sympatier har minskat med åren. De
nationalistiska krafternas och militärens hållning till kurdernas rättigheter
har dock förblivit desamma. Man utnyttjar PKK:s gerillakrigföring som en
förevändning för att förhindra en demokratisk utveckling och för att kurderna
som etnisk minoritet i landet får sina rättigheter tillgodosedda. Den 6–7
oktober i år gick PKK till angrepp mot turkisk trupp och dödade 13 soldater,
vilket kommit att användas som förevändning för att turkisk militär ska gå in i
irakiska Kurdistan. Att turkisk militär dödat 12 bybor i samma område en kort
tid dessförinnan har inte givits samma publicitet vare sig i turkiska eller
europeiska medier.
Det kan
synas märkligt att det EU-positiva PKK intensifierar sin krigföring när den
turkiska regeringen lägger fram nya reformpaket som ska öka möjligheterna till
ett EU-medlemskap. PKK har emellertid under många år betraktat den väpnade
kampen som den enda framkomliga vägen när det gäller den kurdiska befolkningens
rättigheter. När så den turkiska regeringen börjar lägga fram ett reformpaket
som innebär förbättringar i fråga om mänskliga rättigheter, demokrati och
etniska minoriteters rättigheter hotas organisationens existensberättigande.
Andra vägar än de PKK anvisar ter sig framkomliga. När det till exempel visar
sig att den parlamentariska vägen ter sig möjlig och att 22 kurdiska ledamöter
kan forma en egen grupp i det turkiska parlamentet minskar trovärdigheten i
PKK:s strategi. Ett sätt för PKK att öka sitt inflytande är att svara på den
turkiska statens våld med våldsamma motangrepp eller motprovokationer, vilka
avser att visa på den turkiska statens terroristiska karaktär. De
nationalistiska krafterna och militären är inte sena att utnyttja tillfället
att svara på provokationen på det sätt som PKK eftersträvat. Våldet trappas
upp. Resultatet leder tveklöst till att den kurdiska befolkningen utsätts för
ökat förtryck och än mer förföljelser. Omfattande mediekampanjer, med den stora
tidningen Hurriyet i spetsen, drivs i dag i Turkiet riktade mot kurderna, mot
PKK och för att Turkiet ska gå in i irakiska Kurdistan för att jaga
PKK-anhängare.
Dessa
kampanjer drabbar också den kurdiska parlamentsgruppen hårt. När de politiska
spänningarna och förtrycket av kurderna ökar utgör de kurdiska
parlamentsledamöterna inget undantag. De kan berövas sin immunitet och
fängslas. Det har tidigare inträffat i fallet Leijla Zana. Det är inte omöjligt
att det kan hända igen.
Huvudmotivet
för ett turkiskt militärt intrång i irakiska Kurdistan är inte i första hand
att utrota PKK. Självfallet kommer man att angripa PKK, men huvudsyftet med
intrånget är främst att försvaga det regionala självstyret i irakiska
Kurdistan, vars utveckling på många sätt varit lyckosam. De turknationalistiska
krafterna ser utvecklingen i irakiska Kurdistan som en farlig inspiratör för
kurderna i Turkiet.
Ett
ingripande i irakiska Kurdistan skulle sannolikt bli blodigt. Hur skiljer man
PKK-anhängare från andra kurder? I militära kampanjer som drivs av
turknationalistiska militärer är risken mycket stor för ett urskillningslöst
dödande.
I de
kampanjer som drivits i Turkiet har den folkrättsliga aspekten av ett turkiskt
militärt ingripande inte beaktats. I stället har man starkt betonat ”kampen mot
terrorismen”. Detta innebär att den turkiska regeringen vänt på klacken och
övergivit sin kritiska hållning till USA, som medförde att man vägrade ställa
upp i Irakkriget. Man har anammat samma vokabulär och tankesätt när det gäller irakiska
Kurdistan som president Bush använt i frågan om Irak.
Det bör
noteras att Kurdistans regionala regering aldrig uttalat ambitionen att bilda
en kurdisk stat i norra Irak. Man håller på sin nationella
självbestämmanderätt, men har förklarat att man vill se den gestaltad i form av
ett federalt Irak. För turknationalisterna i Turkiet har detta dock varit
utmaning nog.
Sverige
bör som enskild stat och som medlem av EU aktivt arbeta för att förhindra att
den turkiska staten bryter mot folkrätten och förhindra att den turkiska staten
och PKK provocerar varandra och vrider upp våldsspiralen ytterligare ett varv.
Ett turkiskt militärt ingripande i irakiska Kurdistan skulle sannolikt medföra
omfattande blodspillan. Likaså måste den turkiska regeringen ta som sin uppgift
att förhindra att spänningarna mellan turkar och kurder trappas upp.
Förhållandet mellan Turkiet och regionalregeringen i irakiska Kurdistan måste
normaliseras. Den turkiska regeringen måste medverka till en fredligare
utveckling, dialog och försoning och just nu allra mest till besinning.
Jag
vill fråga utrikesminister Carl Bildt:
Vad
avser utrikesministern att göra för Sveriges del som enskild stat och inom EU
för att förhindra att Turkiet begår ett folkrättsbrott genom att militärt ingripa
i irakiska Kurdistan?
Vad
avser utrikesministern att göra för Sveriges del som enskild stat och inom EU
för att förhindra att de kurdiska parlamentsledamöternas immunitet hotas?
Vad
avser utrikesministern att göra för Sveriges del som enskild stat och inom EU
för att förhindra ökad polarisering mellan de turkiska och kurdiska
folkgrupperna i Turkiet?
Vad
avser utrikesministern att göra för Sveriges del som enskild stat och inom EU
för att förhindra att Turkiet och PKK provocerar varandra så att våldet och
krigföringen trappas upp?
Vad
avser utrikesministern att göra för Sveriges del som enskild stat och inom EU
för att förstärka möjligheterna till försoning och dialog mellan kurdiska
organisationer och den turkiska regeringen?
Vad
avser utrikesministern att göra för Sveriges del som enskild stat och inom EU
för att de hinder, som ökade spänningar och krigföring innebär, när det gäller
Turkiets möjligheter att utveckla mänskliga rättigheter, demokrati och
förbättrade förhållanden för etniska minoriteter undanröjs?
Vad
avser utrikesministern att göra för Sveriges del som enskild stat och inom EU
för att verka för att de intensiva kampanjerna mot den kurdiska befolkningen
och militära ingripanden i irakiska Kurdistan ersätts med en politik som närmar sig Europas ståndpunkter när det gäller demokrati och
mänskliga rättigheter?