den 21 april
Interpellation
2007/08:608 Åldersgräns på bio och föräldrars ansvar
av Jessica
Polfjärd (m)
till
kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Vi
moderater är starka ambassadörer för individuellt ansvarstagande och rätten att
styra sina egna val fritt från byråkratiska regler och överförmynderi.
Definitionen av överförmynderi varierar allteftersom olika regler och krav har
olika stor inverkan på livsvalen och vilja att styra dem. I vissa fall kan det
dock tyckas mer naturligt att valen ska göras av den enskilde, framför allt val
som rör den egna familjen – exempelvis sådana som rör hur föräldrar uppfostrar
sina barn. Det är ett ansvar och en skyldighet föräldrar har som sträcker sig
från barnets födelse till dess att det fyller 18 år. Att föra över värderingar
och åsikter tillhör förälderns ansvar och hit hör även vilken kultur som når
barnet – på vilket sätt, i vilken utsträckning och framför allt vilken typ av
kultur föräldern anser är lämplig.
Mot den
bakgrunden är det därför anmärkningsvärt att det genom Statens biografbyrå
styrs vilka filmer våra barn får ta del av. Lagen om vuxen medverkan på biograf
infördes 1991 i lag (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och
videogram. Den var ett led i det åtgärdsprogram regeringen presenterade, vars
syfte var att motverka skadlig våldsskildring. Lagen innebär att filmer med
åldergränsen sju år ger barn upp till sju år rätt att i vuxens sällskap se den
aktuella filmen. Samma sak gäller åldergränsen elva år och barn i ålderspannet
sju upp till elva år. Redan på den punkten kan man diskutera huruvida reglerna
är felaktiga eller ej. Men för att avgränsa problematiken som rör åldersgräns
kommer jag att fokusera på den tredje gränsen och begränsningarna kring den.
Där berövar staten föräldern hans eller hennes åsikter och vilja, vilket är
fel. De filmer som får femtonårsgräns innebär att föräldrar, även om de så
önskar, inte får bestämma om barnet får se den, trots sällskap under visningen.
Det finns med andra ord inte samma tillämpningsregel som gäller för
åldergränserna sju respektive elva år, där barn som inte uppnått åldern trots allt
kan ta del av filmen i vuxens sällskap.
Lagstiftningen
tar i det här fallet inte hänsyn till den teknikutveckling som skett genom att
utgå från att biografer skulle vara den enda källan till våldsskildring. En
lagstiftning av det slaget underminerar bara föräldrars ansvar och motverkar
inte på något sätt spridningen av övervåld, vilket är lagstiftningens
ursprungliga syfte. Att hyra en film eller att spela dataspel i hemmet med
våldsinslag är inte reglerat. Det är inte heller vanligt surfande på Internet,
som erbjuder ett mycket större och grövre våldsutbud än vad film på bio
någonsin förmår göra.
Våldsskildringsrådet
har gjort en uppföljning på hur människor som berörs av reglerna kring
vuxenmedverkan upplever dem. Trots att en majoritet är nöjda med regeln
rättfärdigar inte det en lagstiftning som underminerar en minoritet. Att staten
avgör sådant som tillhör familjeangelägenheter är inte okej. Vi ska ta avstånd
från ett överförmyndarsamhälle och aktivt uppmuntra till egna beslut. Det är
vår skyldighet. Att överlåta beslut av den här typen till staten skapar en
övertro till densamma och underminerar egna initiativ.
Ovanstående
lagstiftning riskerar att göra det otydligt vem som har ansvaret att forma en
människa – är det stat eller förälder? För mig som humanist och förespråkare
för individuellt ansvarstagande är svaret en självklarhet. Gammal lagstiftning
får inte stå i vägen.
Mot denna
bakgrund undrar jag vilka åtgärder statsrådet avser att vidta
för att ändra lagen om vuxen medverkan på biograf för att främja individuellt
ansvarstagande.