den 21 april

Interpellation

2007/08:608 Åldersgräns på bio och föräldrars ansvar

av Jessica Polfjärd (m)

till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Vi moderater är starka ambassadörer för individuellt ansvarstagande och rätten att styra sina egna val fritt från byråkratiska regler och överförmynderi. Definitionen av överförmynderi varierar allteftersom olika regler och krav har olika stor inverkan på livsvalen och vilja att styra dem. I vissa fall kan det dock tyckas mer naturligt att valen ska göras av den enskilde, framför allt val som rör den egna familjen – exempelvis sådana som rör hur föräldrar uppfostrar sina barn. Det är ett ansvar och en skyldighet föräldrar har som sträcker sig från barnets födelse till dess att det fyller 18 år. Att föra över värderingar och åsikter tillhör förälderns ansvar och hit hör även vilken kultur som når barnet – på vilket sätt, i vilken utsträckning och framför allt vilken typ av kultur föräldern anser är lämplig.

Mot den bakgrunden är det därför anmärkningsvärt att det genom Statens biografbyrå styrs vilka filmer våra barn får ta del av. Lagen om vuxen medverkan på biograf infördes 1991 i lag (1990:886) om granskning och kontroll av filmer och videogram. Den var ett led i det åtgärdsprogram regeringen presenterade, vars syfte var att motverka skadlig våldsskildring. Lagen innebär att filmer med åldergränsen sju år ger barn upp till sju år rätt att i vuxens sällskap se den aktuella filmen. Samma sak gäller åldergränsen elva år och barn i ålderspannet sju upp till elva år. Redan på den punkten kan man diskutera huruvida reglerna är felaktiga eller ej. Men för att avgränsa problematiken som rör åldersgräns kommer jag att fokusera på den tredje gränsen och begränsningarna kring den. Där berövar staten föräldern hans eller hennes åsikter och vilja, vilket är fel. De filmer som får femtonårsgräns innebär att föräldrar, även om de så önskar, inte får bestämma om barnet får se den, trots sällskap under visningen. Det finns med andra ord inte samma tillämpningsregel som gäller för åldergränserna sju respektive elva år, där barn som inte uppnått åldern trots allt kan ta del av filmen i vuxens sällskap.

Lagstiftningen tar i det här fallet inte hänsyn till den teknikutveckling som skett genom att utgå från att biografer skulle vara den enda källan till våldsskildring. En lagstiftning av det slaget underminerar bara föräldrars ansvar och motverkar inte på något sätt spridningen av övervåld, vilket är lagstiftningens ursprungliga syfte. Att hyra en film eller att spela dataspel i hemmet med våldsinslag är inte reglerat. Det är inte heller vanligt surfande på Internet, som erbjuder ett mycket större och grövre våldsutbud än vad film på bio någonsin förmår göra.

Våldsskildringsrådet har gjort en uppföljning på hur människor som berörs av reglerna kring vuxenmedverkan upplever dem. Trots att en majoritet är nöjda med regeln rättfärdigar inte det en lagstiftning som underminerar en minoritet. Att staten avgör sådant som tillhör familjeangelägenheter är inte okej. Vi ska ta avstånd från ett överförmyndarsamhälle och aktivt uppmuntra till egna beslut. Det är vår skyldighet. Att överlåta beslut av den här typen till staten skapar en övertro till densamma och underminerar egna initiativ.

Ovanstående lagstiftning riskerar att göra det otydligt vem som har ansvaret att forma en människa – är det stat eller förälder? För mig som humanist och förespråkare för individuellt ansvarstagande är svaret en självklarhet. Gammal lagstiftning får inte stå i vägen.

Mot denna bakgrund undrar jag vilka åtgärder statsrådet avser att vidta för att ändra lagen om vuxen medverkan på biograf för att främja individuellt ansvarstagande.