den 18 april
Interpellation
2007/08:601 Avvisningar till Irak
av Amineh
Kakabaveh (v)
till
statsrådet Tobias Billström (m)
I
Sverige förbjuder grundlagen ministerstyre. Därmed kan inte ansvariga ministrar
lägga sig i myndigheternas konkreta verksamhet. De kan inte blanda sig i
enskilda ärenden. Vad de kan göra är att formulera principiella direktiv för
handläggande myndigheter.
Enligt
den svenska grundlagen är domstolarna självständiga i förhållande till den
politiska makten. Regering och riksdag får inte blanda sig i den dömande
maktens konkreta verksamhet.
Domstolarna
har dock att följa av riksdagen stiftade lagar.
Allt
detta är i och för sig utmärkt. Men för att ett på ett abstrakt plan utmärkt
system ska fungera krävs omfattande konkreta kunskaper i den stora mängd
ärenden som myndigheter och domstolar måste ta ställning till.
Ett
område där det kan vara förenat med särskilda svårigheter att skaffa sig den
nödvändiga kunskapen är när en myndighet eller domstol ska ta ställning till
förhållanden i andra länder, inte sällan geografiskt och kulturellt avlägsna
länder i exempelvis Mellanöstern, i Indien, Pakistan eller en rad afrikanska
länder. Ännu svårare blir det att ta ställning i konkreta ärenden om de handlar
om kvinnors situation i dessa länder. Myndigheter har inte sällan intresse av
att dölja verkliga förhållanden när det gäller kvinnors rättigheter. Det kan
också vara så att även om myndigheterna på ett allmänt plan stöder kvinnors
rättigheter finns det starka kvinnoförtryckande traditioner och sedvänjor mot
vilka landets myndigheter har svårt att hävda sig. I stället för landets
progressiva lagstiftning tillämpas i praktiken traditioner och sedvänjor enligt
vilka kvinnor är rättslösa. Kvinnors rättigheter stannar på papperet.
I flera
sammanhang kan myndighetspersoner i sådana samhällen i sin verksamhet tillämpa
en sorts dubbel bokföring. Utåt och officiellt är man för en jämställdhet,
inofficiellt och i praktiken är man djupt traditionsbunden.
I dag
avvisar Migrationsverket och migrationsdomstolen kvinnor som hotas av hedersrelaterat
våld till exempelvis norra Irak, irakiska Kurdistan.
Ett
exempel som jag själv känner väl till är en kvinna som kom 2001 till Sverige
från norra Irak, irakiska Kurdistan. Hon kommer från en stor, mäktig och
traditionsbunden släkt. Hon blev av föräldrarna redan som tioåring bortlovad
till giftermål med en äldre kusin. När A blev äldre och förstod sin situation
som bortlovad gjorde hon allt för att skjuta upp datum för giftermålet. När hon
gått i skola i elva år ville familjen att hon äntligen skulle gifta sig. Trots
familjens protester lyckades hon skaffa sig ett arbete i en närbelägen stad.
Vid
flera tillfällen sökte en grupp manliga släktingar, bröder och kusiner, upp
henne och försökte tvinga henne att ingå det planerade äktenskapet. När hon
vägrade blev hon misshandlad och tillfogades bestående handikapp av den
behandling hon utsattes för. Efter dessa övergrepp började hon frukta för sitt
liv. Flera kvinnor i liknande situationer i hennes hemtrakt hade både
misshandlats och dödats när de vägrat gifta sig med av släkten utsedda män. Hon
beslutade att fly och kom till Sverige.
Kvinnan
jag berättat om har flera gånger vägrats uppehållstillstånd i Sverige, med
motiveringen att det i norra Irak, irakiska Kurdistan, finns skyddat boende.
Det är en ytterligt svag motivering, om ens en motivering alls. Finns det
sådant boende är det för det första sedan länge överbelagt. För det andra
innebär det i praktiken inget annat än skyddshäkte, eftersom kvinnan så snart
hon lämnar detta boende löper risk att bli dödad. I själva verket betyder
”skyddat boende” ett fängelsestraff på obegränsad tid.
Några
bevis för att några konkreta möjligheter till detta så kallade skyddade boende
finns i sinnevärlden kan inte Migrationsverket förete.
Statistiken
visar tydligt att Migrationsverkets hänvisning till att det finns skyddat
boende inte är något annat än fiktiv. Enligt en rapport från kurdiska
parlamentets jämställdhetsutskott mördas i genomsnitt en kvinna per dag i norra
Irak, irakiska Kurdistan. Enligt ledamoten i irakiska Kurdistans parlament,
Pakhshan Zangana, finns en lagstiftning mot hedersmord men hon betonar
samtidigt att ”det kan se positivt ut för Kurdistan, men problemet är att lagen
inte tillämpas”(SvD den 21 mars 2008). Enligt kurdiska medier mördades på den internationella
kvinnodagen den 8 mars i år sex unga kvinnor i regionen.
Vad
Migrationsverket håller på med när man hänvisar till lagar som kvinnors
rättigheter är ingenting annat än en byråkratisk låtsaslek med kvinnors liv.
De
kvinnor som hotas av hedersrelaterat våld och förvägras uppehållstillstånd har
två saker att välja på – att återvända hem och löpa risk att bli dödade eller i
bästa fall hamna i skyddshäkte på obestämd – men oftast kort – tid. Ett annat
alternativ är att försöka leva ett liv som gömda i Sverige och utan
rättigheter.
Jag kan
inte tolka Migrationsverkets hantering när det gäller kvinnor som hotas av
hedersrelaterat våld på annat sätt än att den grundar sig på mycket ringa
kunskap om de samhällen dessa kvinnor kommer ifrån och att många tjänstemän på
Migrationsverket inte inser vidden och allvaret av den problematik de har att
hantera.
Under
senare tid har en rad nya grepp tagits när det gäller flyktingpolitiken. Tar
man del av PUK:s (Patriotiska unionen för Kurdistan) hemsida, Kurdistanî Nwé,
kan man där läsa följande:
”Då
Kurdistans regionala regering inte velat skriva något avtal med svenska
myndigheter om att med tvång utvisa kurder som saknar uppehållstillstånd har
representanter för Sverige och Irak slutit ett avtal där man kommit överens att
utvisa irakier som saknar uppehållstillstånd, bland dem 4 000 kurder som
kommit till Sverige.”
Burhan
Habib som är representant för PUK och KRG (Kurdistans regionala regering) i
Sverige berättar vidare i Kurdistanî Nwé:
”Då överenskommelsen
om avvisningarna av irakier är klar och då Kurdistans regionala regering inte
velat ta emot dem så kommer de att utvisas till Bagdad. Kurderna som inte fått
uppehållstillstånd mellan 2001 och 2007 uppgår till 4 000.”
I samma
andetag förklarar PUK:s och KRG:s representant Burhan Habib: ”Enligt
överenskommelse kommer Sverige att öppna en ambassad i Bagdad och ett konsulat
i Hewler. KRG har ställts inför fullbordat faktum och kan inte annat än
acceptera att kurderna sänds tillbaka…”
Det är
Sveriges Irakambassadör i Amman som förhandlat med Iraks utrikesminister om att
ca 4 000 kurdiska flyktingar i Sverige ska återsändas till Irak och då
inte till de kurdiska delarna i norra Irak utan till Bagdad. Irak tar emot
dessa flyktingar mot att Sverige, i enlighet med ett gammalt och starkt
önskemål från KRG, inrättar ett konsulat i Hewler/Erbil. Enligt utrikesminister
Carl Bildt lär det sannolikt bli frågan om ett honorärkonsulat. KRG har
tidigare förklarat att man inte har resurser att ta emot flyktingar i den
utsträckning som Sverige och andra länder i Europa krävt.
Det är
förfärande att läsa hur Sverige sluter avtal direkt med den irakiska regeringen
när man inte kan komma överens med KRG, som borde vara den naturliga motparten.
Överenskommelsen ter sig än mer oansvarig eftersom de irakiska myndigheterna i
Bagdad (huvudstad i världens farligaste land enligt Amnesty International)
torde ha betydligt sämre möjligheter än KRG i norra Irak, irakiska Kurdistan,
att ta hand om 4 000 kurder som inte känner sig hemma där och som dessutom
av olika militanta islamistiska organisationer betraktas som politiska fiender.
Vidare
undrar man över hur man tänkt då man vid ett och samma tillfälle förhandlar om
att ett bestämt antal flyktingar ska avvisas som man kommer överens om ett
konsulat – hur går det då med principen att myndigheterna ska behandla alla
flyktingärenden som individuella fall?
När man
börjar tala om hur bestämda kvantiteter människor ska behandlas övergår man
snart från att behandla dem som individuella fall till att hantera dem som
kollektiv och dra alla över en kam. Om man gör denna typ av överenskommelser
som Sverige gjort med Irak föreligger en stor fara för att en av den svenska
migrationspolitikens grundprinciper undermineras.
Jag
vill fråga statsrådet:
1. Vad avser statsrådet att göra för att
Migrationsverket i samband med avvisningsbeslut på ett konkret sätt försäkrar
sig om kvinnors rätt och materiella möjlighet till liv och personlig säkerhet i
länder, stater och kulturer där det förekommer hedersrelaterat våld?
2. Vad avser statsrådet att göra för att Migrationsverkets
personal ska ges möjligheter att förkovra sig i frågor som rör länder, stater
och kulturer där hedersrelaterat våld mot kvinnor förekommer?
3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för
att se till att överenskommelsen om konsulatet i Hewler/Erbil inte medför någon
kollektiv hantering av flyktingärenden utan att varje flyktings rätt att få
sitt ärende korrekt och omsorgsfullt prövat som individuellt fall fullt ut
respekteras?