den 18 april

Interpellation

2007/08:601 Avvisningar till Irak

av Amineh Kakabaveh (v)

till statsrådet Tobias Billström (m)

I Sverige förbjuder grundlagen ministerstyre. Därmed kan inte ansvariga ministrar lägga sig i myndigheternas konkreta verksamhet. De kan inte blanda sig i enskilda ärenden. Vad de kan göra är att formulera principiella direktiv för handläggande myndigheter.

Enligt den svenska grundlagen är domstolarna självständiga i förhållande till den politiska makten. Regering och riksdag får inte blanda sig i den dömande maktens konkreta verksamhet.

Domstolarna har dock att följa av riksdagen stiftade lagar.

Allt detta är i och för sig utmärkt. Men för att ett på ett abstrakt plan utmärkt system ska fungera krävs omfattande konkreta kunskaper i den stora mängd ärenden som myndigheter och domstolar måste ta ställning till.

Ett område där det kan vara förenat med särskilda svårigheter att skaffa sig den nödvändiga kunskapen är när en myndighet eller domstol ska ta ställning till förhållanden i andra länder, inte sällan geografiskt och kulturellt avlägsna länder i exempelvis Mellanöstern, i Indien, Pakistan eller en rad afrikanska länder. Ännu svårare blir det att ta ställning i konkreta ärenden om de handlar om kvinnors situation i dessa länder. Myndigheter har inte sällan intresse av att dölja verkliga förhållanden när det gäller kvinnors rättigheter. Det kan också vara så att även om myndigheterna på ett allmänt plan stöder kvinnors rättigheter finns det starka kvinnoförtryckande traditioner och sedvänjor mot vilka landets myndigheter har svårt att hävda sig. I stället för landets progressiva lagstiftning tillämpas i praktiken traditioner och sedvänjor enligt vilka kvinnor är rättslösa. Kvinnors rättigheter stannar på papperet.

I flera sammanhang kan myndighetspersoner i sådana samhällen i sin verksamhet tillämpa en sorts dubbel bokföring. Utåt och officiellt är man för en jämställdhet, inofficiellt och i praktiken är man djupt traditionsbunden.

I dag avvisar Migrationsverket och migrationsdomstolen kvinnor som hotas av hedersrelaterat våld till exempelvis norra Irak, irakiska Kurdistan.

Ett exempel som jag själv känner väl till är en kvinna som kom 2001 till Sverige från norra Irak, irakiska Kurdistan. Hon kommer från en stor, mäktig och traditionsbunden släkt. Hon blev av föräldrarna redan som tioåring bortlovad till giftermål med en äldre kusin. När A blev äldre och förstod sin situation som bortlovad gjorde hon allt för att skjuta upp datum för giftermålet. När hon gått i skola i elva år ville familjen att hon äntligen skulle gifta sig. Trots familjens protester lyckades hon skaffa sig ett arbete i en närbelägen stad.

Vid flera tillfällen sökte en grupp manliga släktingar, bröder och kusiner, upp henne och försökte tvinga henne att ingå det planerade äktenskapet. När hon vägrade blev hon misshandlad och tillfogades bestående handikapp av den behandling hon utsattes för. Efter dessa övergrepp började hon frukta för sitt liv. Flera kvinnor i liknande situationer i hennes hemtrakt hade både misshandlats och dödats när de vägrat gifta sig med av släkten utsedda män. Hon beslutade att fly och kom till Sverige.

Kvinnan jag berättat om har flera gånger vägrats uppehållstillstånd i Sverige, med motiveringen att det i norra Irak, irakiska Kurdistan, finns skyddat boende. Det är en ytterligt svag motivering, om ens en motivering alls. Finns det sådant boende är det för det första sedan länge överbelagt. För det andra innebär det i praktiken inget annat än skyddshäkte, eftersom kvinnan så snart hon lämnar detta boende löper risk att bli dödad. I själva verket betyder ”skyddat boende” ett fängelsestraff på obegränsad tid.

Några bevis för att några konkreta möjligheter till detta så kallade skyddade boende finns i sinnevärlden kan inte Migrationsverket förete.

Statistiken visar tydligt att Migrationsverkets hänvisning till att det finns skyddat boende inte är något annat än fiktiv. Enligt en rapport från kurdiska parlamentets jämställdhetsutskott mördas i genomsnitt en kvinna per dag i norra Irak, irakiska Kurdistan. Enligt ledamoten i irakiska Kurdistans parlament, Pakhshan Zangana, finns en lagstiftning mot hedersmord men hon betonar samtidigt att ”det kan se positivt ut för Kurdistan, men problemet är att lagen inte tillämpas”(SvD den 21 mars 2008). Enligt kurdiska medier mördades på den internationella kvinnodagen den 8 mars i år sex unga kvinnor i regionen.

Vad Migrationsverket håller på med när man hänvisar till lagar som kvinnors rättigheter är ingenting annat än en byråkratisk låtsaslek med kvinnors liv.

De kvinnor som hotas av hedersrelaterat våld och förvägras uppehållstillstånd har två saker att välja på – att återvända hem och löpa risk att bli dödade eller i bästa fall hamna i skyddshäkte på obestämd – men oftast kort – tid. Ett annat alternativ är att försöka leva ett liv som gömda i Sverige och utan rättigheter.

Jag kan inte tolka Migrationsverkets hantering när det gäller kvinnor som hotas av hedersrelaterat våld på annat sätt än att den grundar sig på mycket ringa kunskap om de samhällen dessa kvinnor kommer ifrån och att många tjänstemän på Migrationsverket inte inser vidden och allvaret av den problematik de har att hantera.

Under senare tid har en rad nya grepp tagits när det gäller flyktingpolitiken. Tar man del av PUK:s (Patriotiska unionen för Kurdistan) hemsida, Kurdistanî Nwé, kan man där läsa följande:

”Då Kurdistans regionala regering inte velat skriva något avtal med svenska myndigheter om att med tvång utvisa kurder som saknar uppehållstillstånd har representanter för Sverige och Irak slutit ett avtal där man kommit överens att utvisa irakier som saknar uppehållstillstånd, bland dem 4 000 kurder som kommit till Sverige.”

Burhan Habib som är representant för PUK och KRG (Kurdistans regionala regering) i Sverige berättar vidare i Kurdistanî Nwé:

”Då överenskommelsen om avvisningarna av irakier är klar och då Kurdistans regionala regering inte velat ta emot dem så kommer de att utvisas till Bagdad. Kurderna som inte fått uppehållstillstånd mellan 2001 och 2007 uppgår till 4 000.”

I samma andetag förklarar PUK:s och KRG:s representant Burhan Habib: ”Enligt överenskommelse kommer Sverige att öppna en ambassad i Bagdad och ett konsulat i Hewler. KRG har ställts inför fullbordat faktum och kan inte annat än acceptera att kurderna sänds tillbaka…”

Det är Sveriges Irakambassadör i Amman som förhandlat med Iraks utrikesminister om att ca 4 000 kurdiska flyktingar i Sverige ska återsändas till Irak och då inte till de kurdiska delarna i norra Irak utan till Bagdad. Irak tar emot dessa flyktingar mot att Sverige, i enlighet med ett gammalt och starkt önskemål från KRG, inrättar ett konsulat i Hewler/Erbil. Enligt utrikesminister Carl Bildt lär det sannolikt bli frågan om ett honorärkonsulat. KRG har tidigare förklarat att man inte har resurser att ta emot flyktingar i den utsträckning som Sverige och andra länder i Europa krävt.

Det är förfärande att läsa hur Sverige sluter avtal direkt med den irakiska regeringen när man inte kan komma överens med KRG, som borde vara den naturliga motparten. Överenskommelsen ter sig än mer oansvarig eftersom de irakiska myndigheterna i Bagdad (huvudstad i världens farligaste land enligt Amnesty International) torde ha betydligt sämre möjligheter än KRG i norra Irak, irakiska Kurdistan, att ta hand om 4 000 kurder som inte känner sig hemma där och som dessutom av olika militanta islamistiska organisationer betraktas som politiska fiender.

Vidare undrar man över hur man tänkt då man vid ett och samma tillfälle förhandlar om att ett bestämt antal flyktingar ska avvisas som man kommer överens om ett konsulat – hur går det då med principen att myndigheterna ska behandla alla flyktingärenden som individuella fall?

När man börjar tala om hur bestämda kvantiteter människor ska behandlas övergår man snart från att behandla dem som individuella fall till att hantera dem som kollektiv och dra alla över en kam. Om man gör denna typ av överenskommelser som Sverige gjort med Irak föreligger en stor fara för att en av den svenska migrationspolitikens grundprinciper undermineras.

Jag vill fråga statsrådet:

1. Vad avser statsrådet att göra för att Migrationsverket i samband med avvisningsbeslut på ett konkret sätt försäkrar sig om kvinnors rätt och materiella möjlighet till liv och personlig säkerhet i länder, stater och kulturer där det förekommer hedersrelaterat våld?

2. Vad avser statsrådet att göra för att Migrationsverkets personal ska ges möjligheter att förkovra sig i frågor som rör länder, stater och kulturer där hedersrelaterat våld mot kvinnor förekommer?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att se till att överenskommelsen om konsulatet i Hewler/Erbil inte medför någon kollektiv hantering av flyktingärenden utan att varje flyktings rätt att få sitt ärende korrekt och omsorgsfullt prövat som individuellt fall fullt ut respekteras?