den 17 april
Interpellation
2007/08:594 Värdig äldreomsorg för homo- och bisexuella
av Eva Olofsson
(v)
till
statsrådet Maria Larsson (kd)
I
dag finns det 1,6 miljoner svenskar över 65 år. Om ca 5 procent av befolkningen
är homo- och bisexuella skulle gruppen bestå av ca 80 000 äldre kvinnor
och män. Äldre homo- och bisexuella kvinnor och män har vuxit upp i ett ännu
mer homofobiskt samhälle än i dag där homosexuella förbindelser var förbjudna
enligt svensk lag fram till 1944. Först 1979 tog Socialstyrelsen bort
sjukstämpeln för homosexualitet. Den starka förföljelsen och diskrimineringen
av homosexuella har naturligtvis satt sina spår. Många har dolt sin
homosexualitet, andra har bara berättat om sin sexuella läggning för några få
som de litar på.
Kunskapsbristen
är stor om äldre homosexuellas situation och behov. Forskning om äldre har inte
tagit upp deras behov och forskning om homosexuella har i liten grad tagit upp
de äldre kvinnornas och männens situation. Folkhälsoinstitutet har haft ett
regeringsuppdrag att studera homo- och bisexuellas hälsa men har i nästan alla
rapporter uteslutit de äldre. En delstudie tar upp äldres situation genom
gruppintervjuer. Ett återkommande tema är rädslan för öppenhet och döljandet
som ett tungt ok att bära.
Undersökningar
kring homo- och bisexuellas arbetsvillkor visar att de alltför ofta
osynliggörs, ifrågasätts och tvingas in i ett utanförskap på jobbet. Ett sätt
att undvika diskriminering är att dölja sin läggning genom att hålla delar av
sitt privatliv hemliga eller att leva dubbelliv. Ett annat sätt är att söka sig
till arbetsplatser och yrken där det är lättare att leva och verka som
homosexuell. Kan inte homo- och bisexuell personal i äldreomsorgen vara öppna
med sin sexuella läggning påverkar det självklart hur äldre homo- och bisexuella
kvinnor och män bemöts.
HBT-kompetensen
inom hälso- och sjukvården, liksom äldreomsorgen, är alltför ofta bristfällig.
Många homo- och bisexuella kränks, missuppfattas och förbises genom att deras
sexualitet och även genus osynliggörs i vården. Bristen på HBT-kompetens leder
till okunskap i både sjukvård och äldreomsorg när det gäller HBT-personers
relationer och familjestrukturer. Detta får naturligtvis konsekvenser för
möjligheterna till bra äldreomsorg för homo- och bisexuella. Äldre homo- och
bisexuella måste synliggöras så att deras behov blir tillgodosedda inom
hemtjänsten på äldreboenden och när det gäller anhörigstöd. Detta kräver
satsningar på ökad HBT-kunskap hos alla anställda inom äldreomsorgen men också på
att kunskap fås i de utbildningar som riktar sig mot äldreomsorgen och hälso-
och sjukvården. Grunden för detta är att aktivt lyssna på äldre homo- och
bisexuella kvinnors och mäns olika livserfarenheter, önskemål och behov.
Jag
vill utifrån vad som anförts ställa tre frågor till statsrådet Maria Larsson:
1. Vilka åtgärder vill statsrådet vidta för att
öka kunskapen om äldre homo- och bisexuella kvinnors och mäns levnadsvillkor?
2. Vilka åtgärder vill statsrådet vidta för att homo-
och bisexuell personal ska kunna vara öppna med sin sexuella läggning inom
äldreomsorgen?
3. Vilka åtgärder vill statsrådet vidta för att
äldre homo- och bisexuella kvinnor och män ska ha rätten till en äldreomsorg
där de varken osynliggörs eller bemöts diskriminerande?