den 11 april
Interpellation
2007/08:591 Våldsutsatta kvinnor och rätten till
sjukpenning
av Gunvor G
Ericson (mp)
till
statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
Motala
kvinnojour har nyligen skrivit till regeringen för att uppmärksamma att
Försäkringskassan nekar utsatta kvinnor sjukpenning.
Deras
erfarenhet på kvinnojouren är att Försäkringskassan inte godtar läkares
sjukskrivning av kvinnor som är fysiskt och psykiskt utsatta av män i nära
relationer.
En
krisreaktion som trängs undan kan förvärras och bidra till att andra psykiska
diagnoser utvecklas. Regeringen har vid ett flertal tillfällen sagt att man
vill ge människor tidiga insatser så att de kan komma tillbaka i arbete. Men
gäller det inte kvinnor som blivit utsatta för våld och fått psykiska reaktioner
så att arbetsförmågan är nedsatt?
Enligt
lagen om allmän försäkring (1962:381) ska sjukpenning utges vid sjukdom som
nedsätter den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen
av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska,
sociala och liknande förhållanden.
Regeringen
tog i november 2007 beslut om en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot
kvinnor. Regeringen förklarar tydligt i handlingsplanen att mäns våld mot
kvinnor är oacceptabelt, men belyser inte grogrunden till detta problem.
Jämställdhetsrörelsen i Sverige har sedan nästan 40 år tillbaka insett att våld
i ett patriarkalt samhälle är det yttersta sättet för män att utöva makt över
kvinnor och att denna grogrund till mäns våld mot kvinnor går att finna i vår
samhällsstruktur där kön och makt hänger samman, även kallad
könsmaktsförståelsen.
Kvinnojourer
har nu stött på en ny företeelse – att kvinnor i en krisreaktion nekas
sjukpenning trots läkarintyg. Läkare har gjort bedömningen att det enligt
nämnda lag ovan är fråga om sjukdom. Jag har varit i kontakt med en jourkvinna
som varit aktiv i 16 år och stött på många våldsutsatta kvinnor som fått
sjukpenning genom åren men nu har kvinnor alltså blivit nekade.
Det
finns alltså problem med att göra en bedömning, psykisk krisreaktion är inte
ovanligt i en akut situation.
I
läkarintyget kan det till exempel stå krisreaktion, hotad till livet,
sömnsvårighet, oro, viktnedgång samt en kort beskrivning om bakgrunden med
skyddat boende och kvinnojourskontakt.
I
kvinnornas brev till Försäkringskassan hänvisas till stark psykisk press då männen
misshandlat, trakasserat, förföljt och hotat dem till livet med bland annat
pistol, uttröttning, instabilitet, magsmärtor, stark viktminskning, flykt från
det egna hemmet, koncentrationssvårigheter, kraftlöshet och nedstämdhet.
Socialstyrelsen
betonar patientens delaktighet i sina rekommendationer till läkare om hur
sjukskrivningsprocessen ska gå till. Där står: ”En ambition med det nya
beslutsstödet är att det ska ge bättre förutsägbarhet för patienten.
Rekommendationerna skall användas så att patienten blir delaktig i processen.
En väl avvägd bedömning förutsätter en bra dialog mellan patient och läkare.
Patientens uppfattning om sina besvär och vad de har för konsekvenser för hans
eller hennes förmåga till aktivitet och arbete är centrala. Alternativ rörande
eventuell sjukskrivningsgrad, möjligheter till anpassning av arbetsuppgifter,
färdsätt till och från arbetet etc. bör diskuteras. Om det finns specifika
rekommendationer för aktuell åkomma bör dessa tas upp.”
Regeringen
har vid ett flertal tillfällen sagt att man vill ge människor tidiga insatser.
Är det då inte rimligt att våldsutsatta kvinnor får en sådan trygghet att de
inte i onödan behöver bollas mellan olika myndigheter?
Samhället
uppmanar kvinnor att ta sig ur det destruktiva förhållandet. I de fall jag
känner till har det gjorts polisanmälan och kvinnorna har minderåriga barn. Om
symtomen ska kunna föranleda sjukskrivning och ersättning från
Försäkringskassan är det viktigt att försäkringsläkare, handläggare på
Försäkringskassan och sjukskrivande läkare får kunskap om skillnaden mellan
lagens krav och läkarnas bedömning och kunskap om det akuta i situationen.
Kvinnorna ska inte behöva lägga tid och kraft på överklaganden. De har nog med
att hålla ihop sig själva och barnen i denna situation.
Regeringen
skriver i sin egen handlingsplan om mäns våld mot kvinnor: ”Det är statens och
kommunernas ansvar att tillgodose de våldsutsattas behov av stöd och skydd.
Frivilligorganisationernas verksamhet är ett ovärderligt komplement till de
offentliga verksamheterna. Ett ökat samarbete mellan de olika aktörerna är
nödvändigt för att arbetet mot denna typ av våld ska bli kraftfullt och
effektivt.”
Regeringen
skriver vidare: ”Flera myndigheter har redan i dag uppgifter som syftar till
att bekämpa detta våld. Det är emellertid regeringens bedömning att ytterligare
tidsbegränsade insatser behöver genomföras de närmaste åren. Det handlar i
många delar om åtgärder som syftar till att höja medvetenhet och kompetens.”
Regeringens
handlingsplan uttrycker att det finns behov av ökad kontakt mellan aktörer.
Miljöpartiet anser att Försäkringskassan bör ha kontakt med kvinnojourerna och
andra aktörer för att öka sin kompetens.
Jag
vill ställa följande frågor till statsrådet:
1. Kommer statsrådet att verka för att kunskapen
hos Försäkringskassan ökar om mäns våld mot kvinnor och hur en psykisk
krisreaktion, efter att en kvinna har utsatts för våld, bedöms av läkare som
sjukdom?
2. Vad avser statsrådet att göra om de skador som
våldsutsatta kvinnor har inte föranleder att dessa kvinnor får möjlighet till
sjukskrivning och ersättning från Försäkringskassan och det därmed blir svårt att
veta hur de ska förfara för att över huvud taget ta sig framåt och gå vidare i
livet utan att riskera utanförskap?
3. Vad avser statsrådet att göra för att
våldsutsatta kvinnor ska kunna starta ett nytt liv och komma tillbaka i
arbetslivet?
4. Vad avser statsrådet att göra inom sitt
ansvarsområde för att handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor ska
förverkligas?