den 11 april

Interpellation

2007/08:591 Våldsutsatta kvinnor och rätten till sjukpenning

av Gunvor G Ericson (mp)

till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)

Motala kvinnojour har nyligen skrivit till regeringen för att uppmärksamma att Försäkringskassan nekar utsatta kvinnor sjukpenning.

Deras erfarenhet på kvinnojouren är att Försäkringskassan inte godtar läkares sjukskrivning av kvinnor som är fysiskt och psykiskt utsatta av män i nära relationer.

En krisreaktion som trängs undan kan förvärras och bidra till att andra psykiska diagnoser utvecklas. Regeringen har vid ett flertal tillfällen sagt att man vill ge människor tidiga insatser så att de kan komma tillbaka i arbete. Men gäller det inte kvinnor som blivit utsatta för våld och fått psykiska reaktioner så att arbetsförmågan är nedsatt?

Enligt lagen om allmän försäkring (1962:381) ska sjukpenning utges vid sjukdom som nedsätter den försäkrades arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom föreligger ska bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden.

Regeringen tog i november 2007 beslut om en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Regeringen förklarar tydligt i handlingsplanen att mäns våld mot kvinnor är oacceptabelt, men belyser inte grogrunden till detta problem. Jämställdhetsrörelsen i Sverige har sedan nästan 40 år tillbaka insett att våld i ett patriarkalt samhälle är det yttersta sättet för män att utöva makt över kvinnor och att denna grogrund till mäns våld mot kvinnor går att finna i vår samhällsstruktur där kön och makt hänger samman, även kallad könsmaktsförståelsen.

Kvinnojourer har nu stött på en ny företeelse – att kvinnor i en krisreaktion nekas sjukpenning trots läkarintyg. Läkare har gjort bedömningen att det enligt nämnda lag ovan är fråga om sjukdom. Jag har varit i kontakt med en jourkvinna som varit aktiv i 16 år och stött på många våldsutsatta kvinnor som fått sjukpenning genom åren men nu har kvinnor alltså blivit nekade.

Det finns alltså problem med att göra en bedömning, psykisk krisreaktion är inte ovanligt i en akut situation.

I läkarintyget kan det till exempel stå krisreaktion, hotad till livet, sömnsvårighet, oro, viktnedgång samt en kort beskrivning om bakgrunden med skyddat boende och kvinnojourskontakt.

I kvinnornas brev till Försäkringskassan hänvisas till stark psykisk press då männen misshandlat, trakasserat, förföljt och hotat dem till livet med bland annat pistol, uttröttning, instabilitet, magsmärtor, stark viktminskning, flykt från det egna hemmet, koncentrationssvårigheter, kraftlöshet och nedstämdhet.

Socialstyrelsen betonar patientens delaktighet i sina rekommendationer till läkare om hur sjukskrivningsprocessen ska gå till. Där står: ”En ambition med det nya beslutsstödet är att det ska ge bättre förutsägbarhet för patienten. Rekommendationerna skall användas så att patienten blir delaktig i processen. En väl avvägd bedömning förutsätter en bra dialog mellan patient och läkare. Patientens uppfattning om sina besvär och vad de har för konsekvenser för hans eller hennes förmåga till aktivitet och arbete är centrala. Alternativ rörande eventuell sjukskrivningsgrad, möjligheter till anpassning av arbetsuppgifter, färdsätt till och från arbetet etc. bör diskuteras. Om det finns specifika rekommendationer för aktuell åkomma bör dessa tas upp.”

Regeringen har vid ett flertal tillfällen sagt att man vill ge människor tidiga insatser. Är det då inte rimligt att våldsutsatta kvinnor får en sådan trygghet att de inte i onödan behöver bollas mellan olika myndigheter?

Samhället uppmanar kvinnor att ta sig ur det destruktiva förhållandet. I de fall jag känner till har det gjorts polisanmälan och kvinnorna har minderåriga barn. Om symtomen ska kunna föranleda sjukskrivning och ersättning från Försäkringskassan är det viktigt att försäkringsläkare, handläggare på Försäkringskassan och sjukskrivande läkare får kunskap om skillnaden mellan lagens krav och läkarnas bedömning och kunskap om det akuta i situationen. Kvinnorna ska inte behöva lägga tid och kraft på överklaganden. De har nog med att hålla ihop sig själva och barnen i denna situation.

Regeringen skriver i sin egen handlingsplan om mäns våld mot kvinnor: ”Det är statens och kommunernas ansvar att tillgodose de våldsutsattas behov av stöd och skydd. Frivilligorganisationernas verksamhet är ett ovärderligt komplement till de offentliga verksamheterna. Ett ökat samarbete mellan de olika aktörerna är nödvändigt för att arbetet mot denna typ av våld ska bli kraftfullt och effektivt.”

Regeringen skriver vidare: ”Flera myndigheter har redan i dag uppgifter som syftar till att bekämpa detta våld. Det är emellertid regeringens bedömning att ytterligare tidsbegränsade insatser behöver genomföras de närmaste åren. Det handlar i många delar om åtgärder som syftar till att höja medvetenhet och kompetens.”

Regeringens handlingsplan uttrycker att det finns behov av ökad kontakt mellan aktörer. Miljöpartiet anser att Försäkringskassan bör ha kontakt med kvinnojourerna och andra aktörer för att öka sin kompetens.

Jag vill ställa följande frågor till statsrådet:

1. Kommer statsrådet att verka för att kunskapen hos Försäkringskassan ökar om mäns våld mot kvinnor och hur en psykisk krisreaktion, efter att en kvinna har utsatts för våld, bedöms av läkare som sjukdom?

2. Vad avser statsrådet att göra om de skador som våldsutsatta kvinnor har inte föranleder att dessa kvinnor får möjlighet till sjukskrivning och ersättning från Försäkringskassan och det därmed blir svårt att veta hur de ska förfara för att över huvud taget ta sig framåt och gå vidare i livet utan att riskera utanförskap?

3. Vad avser statsrådet att göra för att våldsutsatta kvinnor ska kunna starta ett nytt liv och komma tillbaka i arbetslivet?

4. Vad avser statsrådet att göra inom sitt ansvarsområde för att handlingsplanen mot mäns våld mot kvinnor ska förverkligas?