den 13 mars

Interpellation

2007/08:513 Rehabiliteringskedjan och jämställdheten

av Siw Wittgren-Ahl (s)

till statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)

Närmare 20 procent av kvinnorna i förvärvsaktiv ålder är i dag långtidssjukskrivna eller uppbär sjuk- och aktivitetsersättning. Den motsvarande siffran för männen är 14 procent.

Många av dessa kvinnor arbetar inom den offentliga sektorn. Den arbetsgrupp som arbetar med regeringens förslag till rehabiliteringskedja anser att just dessa kvinnor kommer att gynnas av de förändringar som kommer att ske genom rehabiliteringskedjan, därför att det i första hand är den offentliga sektorn och de större arbetsgivarna som har de största möjligheterna att anpassa arbetsplatsen till den sjukskrivnas förutsättningar.

Man säger också att det är kommuner och landsting som kan förväntas finna alternativa arbetsuppgifter till en anställd som inte kan gå tillbaka till sitt ordinarie jobb. Just detta synsätt, att undanta de privata arbetsgivarna från kravet att ordna alternativa lösningar, är oroande. Varför ska inte de privata arbetsgivarna ha ett stort ansvar för rehabilitering? Att det kan vara svårt för en företagare med ett fåtal anställda är lätt att inse, men övriga företag som har många anställda bör också ha möjligheter att finna alternativa arbetsuppgifter.

Jag vet att Göteborgs stad ser med oro på förslagen utifrån jämställdhetsaspekten. Eftersom kvinnor är mer sjukskrivna än män drabbar förslagen kvinnorna i högre grad, och särskilt ensamstående kvinnor drabbas hårt ekonomiskt.

När det gäller kvinnor som lever i hushållsgemenskap kan de nekas ekonomiskt bistånd med hänvisning till att den totala inkomsten i familjen är för hög. Då hamnar kvinnan i beroendeställning för att klara sitt uppehälle, vilket starkt motsäger intentionerna i förslaget. Det motsäger dessutom de nationella jämställdhetsmålen avseende ekonomisk jämställdhet.

Vi vet också att beroende av ekonomiskt bistånd i många fall bidrar till utanförskap och förhindrar återgång i arbete. Därmed är risken stor att de nya reglerna kommer att öka utslagningen i samhället.

Det är också flest kvinnor som står för de mer diffusa diagnoserna där man inte kommer att godkänna förlängd sjukpenning eller sjukersättning. Dessa kvinnor riskerar att hamna i ett långvarigt utanförskap.

Enligt medierna har regeringen nu backat om sjukskrivningskraven; de ska inte bli så tuffa att man måste söka socialbidrag utan regeringen kommer att lägga förslag på att införa en ny sorts resursarbeten. Hur dessa ska se ut och vilka som ska komma i fråga för dessa arbeten finns inget besked om ännu.

Jag är oroad över att regeringen sänder ut förslag och remisser, uppenbarligen utan att ha gjort tillräckliga konsekvensanalyser innan. Att ta till sig av remissinstansers synpunkter är visserligen bra, men ett gediget analysarbete innan man lämnar ut remisser skulle undanröja förslag som sedan tas tillbaka. Det skulle också undanröja en del av den stora oro som de drabbade grupperna nu får utstå när de i medierna får information om vad som är på gång.

Jag vill fråga socialförsäkringsministern om regeringen är beredd att ompröva förslaget att det är kommuner och landsting som kan förväntas finna alternativa arbetsuppgifter. Trycket blir därmed stort för just dessa arbetsplatser medan de privata arbetsgivarna inte får samma press på sig.

Jag vill givetvis också gärna få mer information om de resursarbeten som ministern utlovat, efter kritik mot sjukskrivningskraven.

Med anledning av det anförda är min specifika fråga:

Är statsrådet beredd att ta några initiativ för att förhindra att rehabiliteringskedjans konsekvenser minskar jämställdheten?