den 13 mars
Interpellation
2007/08:513 Rehabiliteringskedjan och jämställdheten
av Siw
Wittgren-Ahl (s)
till
statsrådet Cristina Husmark Pehrsson (m)
Närmare
20 procent av kvinnorna i förvärvsaktiv ålder är i dag långtidssjukskrivna
eller uppbär sjuk- och aktivitetsersättning. Den motsvarande siffran för männen
är 14 procent.
Många
av dessa kvinnor arbetar inom den offentliga sektorn. Den arbetsgrupp som
arbetar med regeringens förslag till rehabiliteringskedja anser att just dessa
kvinnor kommer att gynnas av de förändringar som kommer att ske genom
rehabiliteringskedjan, därför att det i första hand är den offentliga sektorn
och de större arbetsgivarna som har de största möjligheterna att anpassa
arbetsplatsen till den sjukskrivnas förutsättningar.
Man säger
också att det är kommuner och landsting som kan förväntas finna alternativa
arbetsuppgifter till en anställd som inte kan gå tillbaka till sitt ordinarie
jobb. Just detta synsätt, att undanta de privata arbetsgivarna från kravet att
ordna alternativa lösningar, är oroande. Varför ska inte de privata
arbetsgivarna ha ett stort ansvar för rehabilitering? Att det kan vara svårt
för en företagare med ett fåtal anställda är lätt att inse, men övriga företag
som har många anställda bör också ha möjligheter att finna alternativa
arbetsuppgifter.
Jag vet
att Göteborgs stad ser med oro på förslagen utifrån jämställdhetsaspekten.
Eftersom kvinnor är mer sjukskrivna än män drabbar förslagen kvinnorna i högre
grad, och särskilt ensamstående kvinnor drabbas hårt ekonomiskt.
När det
gäller kvinnor som lever i hushållsgemenskap kan de nekas ekonomiskt bistånd
med hänvisning till att den totala inkomsten i familjen är för hög. Då hamnar
kvinnan i beroendeställning för att klara sitt uppehälle, vilket starkt
motsäger intentionerna i förslaget. Det motsäger dessutom de nationella
jämställdhetsmålen avseende ekonomisk jämställdhet.
Vi vet
också att beroende av ekonomiskt bistånd i många fall bidrar till utanförskap
och förhindrar återgång i arbete. Därmed är risken stor att de nya reglerna
kommer att öka utslagningen i samhället.
Det är
också flest kvinnor som står för de mer diffusa diagnoserna där man inte kommer
att godkänna förlängd sjukpenning eller sjukersättning. Dessa kvinnor riskerar
att hamna i ett långvarigt utanförskap.
Enligt
medierna har regeringen nu backat om sjukskrivningskraven; de ska inte bli så
tuffa att man måste söka socialbidrag utan regeringen kommer att lägga förslag
på att införa en ny sorts resursarbeten. Hur dessa ska se ut och vilka som ska
komma i fråga för dessa arbeten finns inget besked om ännu.
Jag är
oroad över att regeringen sänder ut förslag och remisser, uppenbarligen utan
att ha gjort tillräckliga konsekvensanalyser innan. Att ta till sig av
remissinstansers synpunkter är visserligen bra, men ett gediget analysarbete
innan man lämnar ut remisser skulle undanröja förslag som sedan tas tillbaka.
Det skulle också undanröja en del av den stora oro som de drabbade grupperna nu
får utstå när de i medierna får information om vad som är på gång.
Jag
vill fråga socialförsäkringsministern om regeringen är beredd att ompröva
förslaget att det är kommuner och landsting som kan förväntas finna alternativa
arbetsuppgifter. Trycket blir därmed stort för just dessa arbetsplatser medan
de privata arbetsgivarna inte får samma press på sig.
Jag
vill givetvis också gärna få mer information om de resursarbeten som ministern
utlovat, efter kritik mot sjukskrivningskraven.
Med
anledning av det anförda är min specifika fråga:
Är statsrådet beredd att ta några initiativ för att förhindra att
rehabiliteringskedjans konsekvenser minskar jämställdheten?