den 13 mars
Interpellation
2007/08:512 Sverige, EU och den kritiska dialogen med den
iranska regimen
av Amineh
Kakabaveh (v)
till
utrikesminister Carl Bildt (m)
Shahen
av Irans, Reza Pahlavis, diktatur innebar en snabb kapitalistisk modernisering
av delar av samhällslivet i Iran kombinerad med hårt förtryck, alltsammans
grundat på goda förbindelser med USA och Storbritannien. Den snabba
moderniseringen utmanade traditionellt tänkande iranier samtidigt som den
snabba kapitalistiska utvecklingen, vilken i ringa mån gynnade den iranska
befolkningens breda lager, mötte hårt motstånd inom den iranska
arbetarrörelsen.
Shahens
styre mötte kritik från två håll och motståndet växte sig allt starkare under 1970-talets
senare del. 1979 resulterade de starka motsättningarna i det iranska samhället
i en social eruption. Alla var enade i motståndet mot shahens regim. Däremot
var man inom motståndet djupt oenig om hur framtiden borde gestalta sig.
Ayatollah
Khomeini, som framstod som motståndets ledare, hade till en början en oklar
attityd men lyckades i ett skede samla alla oppositionella krafter kring sig.
Väl vid makten visade han sig föga demokratisk. Arbetarrörelsens partier och
andra sekulära organisationer förbjöds och förföljdes. Det var de traditionella
strömningarna i samhället som kom att dominera ideologiskt och politiskt. Under
Khomeinis och hans efterföljare Rafsanjanis tid beskars demokratin för att i
till slut i praktiken försvinna. I de val som genomförs får endast kandidater
godkända av regimen ställa upp.
USA
beslöt tidigt att inleda en handelsbojkott mot landet. Inom EU föredrog man att
inleda vad man kallade ”den kritiska dialogen” som bestod i stark verbal
kritik, levererad av europeiska regeringar, vilken dock sällan följdes av några
konkreta påföljder.
Efter
Rafsanjanis tid vid makten valdes Khatami till president. Han framställdes som
mer liberal än sin företrädare. Debatten blev för en tid något öppnare men
stannade likafullt inom de ramar som regimen angav. Den inhemska kritiken mot
regimen formulerades allt tydligare.
Det
visade sig dock snart att Khatami endast fungerat som ett liberalt alibi. Brott
mot de mänskliga rättigheterna fortsatte som förut. Tidningar och tidskrifter
stängdes. Oppositionella fängslades och torterades. Studentdemonstrationer
slogs ned med våldsam brutalitet. Studentledare mördades eller tilläts
försmäkta i fängelserna. Förtrycket av kvinnorna fortsatte med oförminskad
styrka. I de kurdiska områdena jagades och dödades de kurder som krävde
nationellt självbestämmande. Många hade ställt sitt hopp till Khatami om att
förtrycket skulle börja minska. Mot slutet av Khatamis presidenttid var det
uppenbart att dessa förhoppningar svikits grovt. I praktiken var regimen på väg
mot ett än hårdare förtryck.
I dag
finns inget kvar av det hopp som för tio år sedan tillfälligt spirade hos en
del iranier. Regimen under president Ahmadinejad har infört ett renodlat
skräckvälde. Hur detta skräckvälde ser ut kunde svenska tv-tittare se när
Teherans polischef Radan intervjuades i iransk tv om med vilka metoder han
avsåg att hålla befolkningen i schack. Hårda straff utdöms för bagatellartade
förseelser. Misshandels- och prygelstraff kommer till flitig användning, liksom
dödsstraff för en lång rad olika brott. Kvinnor stenas till döds för
äktenskapsbrott. De utsätts för andra barbariska straff för att de till exempel
inte burit enligt regimen korrekt klädsel. Det är inte våldtäktsmannen som
bestraffas utan den våldtagna kvinnan.
Vad vi
kunde se i tv när Radan intervjuades var en massmördare som när han kom till
Europa omedelbart borde ha släpats i väg till Internationella domstolen i Haag.
Men han fick göra studiebesök i Sverige – på Kriminalvårdsstyrelsen och i
svenska fängelser.
Repressionen
i Iran tar sig i dag våldsammare uttryck än på länge. Likafullt uppmärksammas
inte detta på samma sätt som för ett tiotal år sedan. Såväl medier som
politiska instanser och institutioner bryr sig mindre om förtrycket av det
iranska folket än tidigare. I stället inriktas uppmärksamheten på frågan om
Iran avser att skaffa kärnvapen eller inte. Det är USA som ideligen upprepar
den frågan, trots att IAEA ännu inte funnit några klara bevis på att Iran
skulle vara på väg att skaffa kärnvapen.
De som
kommer i skymundan, dolda bakom alla hypoteser om iranska kärnvapen, är de
omfattande brotten mot mänskliga rättigheter och bristen på demokrati i Iran.
Vi har
fått rapporter under det senaste året om hur fackföreningsledare som Mansour
Ossanlou, ledare för chaufförfacket, och Mahmoud Salehi, ledare inom
bagarfacket, förföljts, trakasserats och dömts till hårda fängelsestraff för
att de försökt att försvara sina fackföreningsmedlemmars intressen och
politiska rättigheter.
Under
Rafsanjanis tid genomfördes de så kallade kedjemorden på iranska författare,
journalister och intellektuella. I dag ser vi en ny våg av förföljelser av
intellektuella. Dödsstraff har utdömts mot två regimkritiska författare och
journalister, Adnan Hassanpour och Hiwa Botman. När regimen inte kunde få fatt
på författaren Behman Muhammadi för att behandla honom på samma sätt som
Hassanpour och Botman arresterade man i stället hans syster. Den iranska
regimen utpressar, kidnappar och mördar i ett och samma andetag.
Vi har
hört om hur studenter inför högtidsdagar som 16 Azer till minnet av tidigare
strider i kampen för medborgarrätt och demokrati arresterats, misshandlats och
torterats såsom skedde med Bijan Sabagh vid Mazandaranuniversitetet i Sari och
flera andra.
I
december förra året arresterades studentledaren Behruz Karimzad. Till en början
förnekade polisen att han arresterats. Det är ett vanligt sätt att försöka
dölja att människor sedan bara försvinner. Men alltför många vittnen har hävdat
att de träffat honom i Evinfängelset, där de även hört hans skrik under
tortyren.
Säkerhetspolisen
har till sist erkänt att man tagit honom och är beredd att släppa honom mot
borgen. Men borgenssumman är så orimligt hög att få eller ingen har råd att
betala den (ca 3 miljoner kronor). Om den inte betalas ska Behruz föras till
ett fängelse för kriminella, vilket är ett av regimens sätt att göra sig av med
obekväma personer. I fängelserna för kriminella är det lätt hänt att fångar
”förolyckas” eller försvinner.
Behruz
Karimzad är inget särfall. Många andra studenter har arresterats och utsatts
för en behandling liknande Behruz. Till dem hör också Peyman Piran och Majid
Ashraf Nejat.
Förtrycket
finns allestädes närvarande i Iran men har en extra dimension i de kurdiska
områdena. Det förs en politik från regimens sida med syfte att på alla nivåer
bryta ned det kurdiska motståndet, kampen för självbestämmande och
möjligheterna till ett värdigt liv – alltifrån medveten och avsiktlig spridning
av narkotika till fängslanden, deportationer, tortyr och politiska mord.
Den
kampanj som nu pågår i Iran, det skräckvälde som håller på att utvecklas och
som riktar sig mot befolkningen i Iran, får inte komma i skymundan för
allehanda stora geopolitiska spekulationer. Det är hög tid att den kritiska
dialogen aktualiseras och på ett sådant sätt att den blir kännbar för den
iranska regimen. En ordväxling i hårda ordalag torde inte vara tillräckligt.
Den kritiska dialogen hade på sikt ringa effekt när den tidigare fördes och
uppmärksammades i medierna. Den här gången har den ännu mindre effekt om den
inte förenas med någon form av konkreta påföljder för den iranska regimen.
Jag
vill fråga utrikesministern:
1. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta
för Sveriges del som enskild stat för att blåsa liv i och göra den kritiska
dialogen med Iran mer effektiv när det gäller att öka respekten för mänskliga
rättigheter och demokrati?
2. Avser utrikesministern att inom EU ta upp
frågan om en intensifiering av den kritiska dialogen med Iran?
3. Avser utrikesministern
att verka för att EU:s kritiska dialog med Iran inte stannar vid ordväxlingar
utan sker i en för den iranska regimen konkret och kännbar form?