den 11 mars
Interpellation
2007/08:493 Armenien
av Kalle
Larsson (v)
till
utrikesminister Carl Bildt (m)
Den
19 februari hölls presidentval i Armenien. Den sittande presidenten Robert
Kotjarjans kandidat premiärminister Serzh Sarkisian förklarades vara segrare
och oppositionens kandidat Levon Ter-Petrosyan förlorare. Efter
tillkännagivandet i medierna om valresultatet bröt protester ut i huvudstaden
Jerevan. Regeringen har valt att slå ned fredliga protester med våld för att
tysta de demonstrerande. Undantagstillstånd har proklamerats och enligt uppgift
sitter Levon Ter-Petrosyan i husarrest och minst två riksdagsledamöter, Myasnik
Malkhasyan och Hakop Hakopyan, och flera oppositionsledare har arresterats.
Officiella regeringskällor talar om åtta döda under demonstrationerna, medan
oberoende källor talar om mångfalt fler. Alla oberoende medier har stängts ned
och får inte publicera sig. De enda uppgifter som får lämnas är de som
president Robert Kotjarjan och hans regim lämnar.
Det är
inte första gången som regimen slår ned demonstrationer på detta brutala sätt.
I slutet av mars och under april 2004 gick den politiska oppositionen samman i
en massiv icke-våldsdemonstration för att kräva en folkomröstning gällande
förtroendet för den sittande presidenten där man krävde hans avgång. Antalet
människor som demonstrerade har nämnts till sammantaget ca 100 000.
Regeringen svarade med massarresteringar, våldsamt skingrande av
demonstranterna där bland annat chockgranater och vattenkanoner användes och
orsakade allvarliga skador. Säkerhetstjänsten misshandlade journalister,
arresterade dem och beslagtog deras kameror. Razzior mot oppositionspartiernas
huvudkvarter genomfördes då datorer och material beslagtogs. Över hundra
människor, däribland riksdagsledamöter, häktades, många i upp till 15 dagar. En
av riksdagsledamöterna vittnar om att de misshandlades brutalt av
säkerhetstjänsten vid gripandet medan polisen stod passiv. Det finns rapporter
om tortyr och misshandel av de arresterade under tiden de satt häktade.
I maj
2007 genomfördes i Armenien val till parlamentet och kommunala val. Enligt OSSE
var valet i stort korrekt och mer transparent än tidigare val. Vissa
överträdelser rapporterades men i stort sett ansågs valet vara demokratiskt – ungefär
likadana uttalanden som bland annat OSSE gjorde efter presidentvalet. Andra
oberoende valövervakare som var i Armenien under valet 2007 ger en helt annan
bild. Man säger att utanför varje vallokal stod många kraftiga bodyguards
tillhörande företrädesvis Republikanska partiet och Prosperous Armenia, de två
partier som vann valet. Armenierna kunde peka ut männen och vilka partier som
betalade deras löner. De stod där för att påminna dem som sålt sina röster vad
de hade att göra. I en av de vallokaler som de oberoende valövervakarna besökte
var valbåsen vända mot valförrättarna som kunde notera hur långt ned på listan
den röstande kryssade. Valförrättarna rörde sig dessutom kring valbåsen och
bakom de röstande.
Ett
gammalt par, armenier som flytt från Azerbajdzjan, hade fått besök av en
representant från Prosperous Armenia som mot deras röster lovade dem en tv.
Människor i Armenien är så fattiga att det enda de har kvar att sälja är sina
röster.
Ett
parti beslutade sig för att inte bedriva någon valkampanj. I stället köpte de
tillräckligt med röster i regionerna för att de skulle uppnå de nödvändiga
procenten för att komma in i parlamentet.
För att
få rösta måste man befinna sig i Armenien; det går inte att rösta på
ambassader. Man identifierar sig med sitt pass, vilket innebär att om man har
flera pass kan man rösta flera gånger i andra personers namn. En av de
oberoende valövervakarna berättar att hon träffat en man som stolt berättade
att han röstat fem gånger med olika pass, främst från personer utomlands men
också från sådana som avlidit och som trots det fanns upptagna på
röstlängderna. En journalist, Nikol Pashinyan, avslöjade före valet i maj 2007
att Armenien under de senaste åren ställt ut 400 000 nya pass för armenier
bosatta utomlands. Armeniens högste polischef förnekade förstås detta och
uppmanade Nikol Pashinyan offentligt: ”Han borde vara med rädd om sin hälsa.”
Pashinyan har tidigare utsatts för misshandel och hot.
En
kommunalpolitiker, Larisa Paremuzyan i Alaverdy rapporterade om omfattande
valfusk i regionen och beslutade sig för att anmäla valfusket. Först hotades
hon och sedan tände man eld på hennes bostad.
Inte
något av detta såg OSSE, kanske mest beroende på att den officiella
valövervakningen inte har som uppgift att kontrollera den här typen av
uppgifter och är där alldeles för kort tid.
Även
under valet förra året stängdes oberoende medier av presidenten.
De
rapporter som når oss från Armenien pekar på att presidenten använder brutala
metoder för att slå ned de demonstrerande. Efter valet, som var osedvanligt brutalt
med en hel del misshandel och förkryssade röstsedlar och med en atmosfär av
skräck över hela landet, startade hundratusentals människor fredliga
demonstrationer på Frihetens torg i Jerevan. Demonstrationerna pågick i nio
dagar. Den 29 februari meddelade president Kotjarjan att man skulle vänta i
ytterligare två dagar innan man vidtog några åtgärder. 5 000–6 000
människor sov i tält på Frihetens torg, däribland Levon Ter-Petrosyan och Nikol
Pashinyan. Halv sju på morgonen den 1 mars attackerade specialstyrkor från
Nagorno-Karabach, som Kotjarjan kommer ifrån och där han varit president, de
sovande demonstranterna genom att slå en ring runt torget så att inte någon
kunde fly därifrån. Folk misshandlades allvarligt, även kvinnor och barn.
Demonstranterna
blev mycket upprörda över det som hänt och drog sig mot stadshuset där också
den franska ambassaden ligger. President Kotjarjan beordrade då att oberoende
medier skulle stängas. Vad som hävdas från demonstranterna och oppositionen,
däribland Levon Ter-Petrosyan, är att myndigheterna genom provokatörer
åstadkommit de stora materiella skadorna för att kunna proklamera
undantagstillstånd.
Det
finns förstås krafter som arbetar för att få en verklig demokrati i landet men
det finns också krafter som vill behålla de gamla strukturerna som ger makt och
kontroll över folket. Europarådet har vid flera tillfällen riktat skarp kritik
mot Armenien. Exempelvis har man vid flera tillfällen uppmanat regeringen att
frige alla samvetsfångar och dem som sitter i fängelse för värnpliktsvägran
samt att införa alternativ tjänstgöring för dem som på grund av sitt samvete
inte kan göra militärtjänst, något som inte hörsammats av den armeniska
regeringen.
Armenien
har ratificerat FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
Kränkningarna av dessa rättigheter var uppe till debatt i Europarådet som
uppmanat den armeniska regeringen att utreda kränkningarna och skapa rimliga
förhållanden för medierna. Europarådet uppmanade också regeringen att följa det
konstitutionella ramverket. Europarådet har haft anledning att upprepa dessa
uppmaningar.
Larisa
Alaverdyan, den första ombudsmannen för mänskliga rättigheter i Armenien,
avsattes 2006 för att hon talade klarspråk om situationen för de mänskliga
rättigheterna i Armenien. Flera försök gjordes först att skrämma henne till
tystnad. I maj 2005 stormade säkerhetstjänsten hennes kontor och beslagtog
huvuddatorn där alla konfidentiella anmälningar för brott mot de mänskliga rättigheterna
i Armenien fanns.
Några
dagar senare fick en advokatfirma besök av två män från säkerhetstjänsten som
ville fråga om speciella fall där informationen om fallen endast funnits i
ombudsmannens dator. I omgångar beskar regeringen sedan hennes möjlighet att
bevaka de mänskliga rättigheterna i Armenien. I januari 2006 låstes hon ute
från sitt kontor av säkerhetstjänsten och avsattes därefter.
Armenien
har länge legat i både politisk och medial skugga i Sverige. Sedan i år har
också Sverige dragit in sitt bistånd till landet. Det är därför av största vikt
att länder som Sverige tar avstånd från övergreppen och sätter press på den
armeniska regeringen att avstå från våld och inskränkningar i de demokratiska
fri- och rättigheterna som yttrande- och demonstrationsrättigheterna och
respektera de mänskliga rättigheterna.
Jag vill
därför ställa följande frågor till utrikesminister Carl Bildt:
1. Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta
för Sveriges del och inom EU för att kritisera den armeniska regeringens
övergrepp mot demonstranter och inskränkningarna i demokratiska rättigheter
såsom yttrande‑, press- och mötesfriheten?
2. Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att vidta
för att Armenien ska respektera de mänskliga rättigheterna så som de är
formulerade i FN:s olika MR-konventioner?
3. Vilka åtgärder är utrikesministern beredd att
vidta för att Armenien ska kunna utvecklas i
demokratisk riktning?