den 10 mars

Interpellation

2007/08:484 Millenniemålen

av Hans Linde (v)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

År 2000 enades världens länder om de åtta så kallade millenniemålen. Till 2015 ska bland annat fattigdomen halveras, spridningen av hiv/aids stoppas, alla barn erbjudas grundskoleutbildning och barna- och mödradödligheten minska. Millenniemålen är utan tvekan världssamfundets största utmaning. Om målen uppfylldes skulle det innebära att vardagen för människor världen över i grunden skulle förändras; 100 miljoner flickor och pojkar som i dag förvägras utbildning skulle få gå i skolan, 500 miljoner människor skulle lyftas ur fattigdom och livet skulle räddas på 20 000 barn varje dag under fem år.

Förra året startade nedräkningen för millenniemålen. I halvtidsrapporten som presenterades 2007, The Millenium Development Goals Report, framkom att framsteg förvisso gjorts men att de framför allt åstadkommits i Kina och Indien. Söder om Sahara är läget sämre, med 40 procent extrem fattigdom och obefintligt hopp om att nå målet om halverad fattigdom. Rapporten konstaterade samtidigt att det överlag ser dystert ut för hälften av målen.

Regeringen säger sig vilja uppnå FN:s millenniemål. Samtidigt minskar man UNDP:s budget med 10 procent. UNDP är det FN-program som främst arbetar för att målen ska nås. Parallellt med detta pågår en urholkning utan motsvarighet av Sveriges bistånd. År 2008 kommer 3 miljarder av det svenska biståndet att gå till skuldavskrivningar och flyktingmottagande i Sverige. Hur dessa åtgärder ska bidra till minskad fattigdom i världen är oklart.

Mönstret känns igen i resten av världen. En hög andel av det totala biståndet försvinner genom urholkning. I exempelvis Italien och Frankrike försvinner mer än 40 procent av biståndet på detta sätt. Det innebär att resurser som skulle ha behövts för att uppnå millenniemålen försvinner genom budgettekniskt fiffel.

Mellan 2001 och 2005 ökade biståndet med 60,2 miljarder US-dollar, men en närmare granskning visar att nästan hela tillskottet gick till skuldavskrivningar enligt svenskt manér samt till den så kallade kampen mot terrorismen. Av 60,2 miljarder US-dollar gick bara 0,024 (24 miljoner) till ökade resurser för millenniemålen och andra program för fattigdomsbekämpning. Med andra ord gick endast 0,04 procent av ökningen i verkligheten till fattigdomsbekämpning (OECD/DAC, 2006).

För nästan 60 procent av de fattigaste länderna minskade biståndet eller låg i stort sett på samma nivå mellan 2001 och 2005. Av det totala biståndet får dessutom de 63 fattigaste länderna i världen sammantaget mindre än hälften (UNDP). Afrika söder om Sahara fick 2005 en mindre andel av det totala biståndet än 1990.

Om de rika länderna ska kunna leva upp till sitt löfte om att biståndet ska öka med 50 miljarder US-dollar innebär det att stora ökningar i reda pengar måste till. Tyvärr tyder det mesta på att framstegen är små för just millenniemål 8, som behandlar den rika världens åtagande. Enligt Världsbankens rapport från 2007 förefaller det ”alltmer osannolikt” att den rika världen kommer att hålla sina löften om att öka det långsiktiga utvecklingsbiståndet där fattigdomsbekämpning är målet.

I diskussionerna om andra högst angelägna frågor, till exempel klimatförändringar, riskerar fattigdomsbekämpning att hamna i skymundan, detta trots att 30 000 barn dagligen dör i fattigdomsrelaterade sjukdomar och en halv miljon kvinnor årligen dör av komplikation vid graviditet. Världens fattigdom är enorm, men för varje dag som passerar riskerar millenniemålen alltmer att avfärdas som målsättningar eller riktlinjer i stället för de mål de faktiskt är.

I höst kommer givarländerna inom ramen för Parisagendan att träffas i Ghana. Det är då av avgörande betydelse att Sverige aktivt driver att det totala biståndet till fattigdomsbekämpning och millenniemålens uppfyllande måste öka, samtidigt som urholkningen av världens bistånd kraftigt måste minska. Ska målen uppnås krävs tydliga krafttag; Sverige och resten av den rika världen måste börja leva upp till sina åtaganden.

Med anledning av vad som framförts vill jag fråga statsrådet:

1. Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att öka andelen pengar som går till fattigdomsbekämpning och millenniemålens uppfyllande i världen?

2. Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att minska den omfattande urholkningen av biståndet, i Sverige såväl som internationellt?

3. Avser statsrådet att göra någon utvärdering av hur regeringens avräkningar för skuldavskrivningar och flyktingmottagande påverkar biståndets mål enligt PGU och millenniemålen?

4. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att få till stånd en omprövning av DAC-reglerna så att möjligheterna till urholkning av biståndsmedlen minskar?