den 10 mars
Interpellation
2007/08:484 Millenniemålen
av Hans Linde
(v)
till
statsrådet Gunilla Carlsson (m)
År
2000 enades världens länder om de åtta så kallade millenniemålen. Till 2015 ska
bland annat fattigdomen halveras, spridningen av hiv/aids stoppas, alla barn
erbjudas grundskoleutbildning och barna- och mödradödligheten minska.
Millenniemålen är utan tvekan världssamfundets största utmaning. Om målen
uppfylldes skulle det innebära att vardagen för människor världen över i
grunden skulle förändras; 100 miljoner flickor och pojkar som i dag förvägras
utbildning skulle få gå i skolan, 500 miljoner människor skulle lyftas ur
fattigdom och livet skulle räddas på 20 000 barn varje dag under fem år.
Förra
året startade nedräkningen för millenniemålen. I halvtidsrapporten som
presenterades 2007, The Millenium Development Goals Report, framkom att
framsteg förvisso gjorts men att de framför allt åstadkommits i Kina och
Indien. Söder om Sahara är läget sämre, med 40 procent extrem fattigdom och
obefintligt hopp om att nå målet om halverad fattigdom. Rapporten konstaterade
samtidigt att det överlag ser dystert ut för hälften av målen.
Regeringen
säger sig vilja uppnå FN:s millenniemål. Samtidigt minskar man UNDP:s budget
med 10 procent. UNDP är det FN-program som främst arbetar för att målen ska
nås. Parallellt med detta pågår en urholkning utan motsvarighet av Sveriges
bistånd. År 2008 kommer 3 miljarder av det svenska biståndet att gå till
skuldavskrivningar och flyktingmottagande i Sverige. Hur dessa åtgärder ska
bidra till minskad fattigdom i världen är oklart.
Mönstret
känns igen i resten av världen. En hög andel av det totala biståndet försvinner
genom urholkning. I exempelvis Italien och Frankrike försvinner mer än 40
procent av biståndet på detta sätt. Det innebär att resurser som skulle ha
behövts för att uppnå millenniemålen försvinner genom budgettekniskt fiffel.
Mellan
2001 och 2005 ökade biståndet med 60,2 miljarder US-dollar, men en närmare
granskning visar att nästan hela tillskottet gick till skuldavskrivningar
enligt svenskt manér samt till den så kallade kampen mot terrorismen. Av 60,2
miljarder US-dollar gick bara 0,024 (24 miljoner) till ökade resurser för
millenniemålen och andra program för fattigdomsbekämpning. Med andra ord gick
endast 0,04 procent av ökningen i verkligheten till fattigdomsbekämpning
(OECD/DAC, 2006).
För
nästan 60 procent av de fattigaste länderna minskade biståndet eller låg i
stort sett på samma nivå mellan 2001 och 2005. Av det totala biståndet får
dessutom de 63 fattigaste länderna i världen sammantaget mindre än hälften
(UNDP). Afrika söder om Sahara fick 2005 en mindre andel av det totala
biståndet än 1990.
Om de
rika länderna ska kunna leva upp till sitt löfte om att biståndet ska öka med
50 miljarder US-dollar innebär det att stora ökningar i reda pengar måste till.
Tyvärr tyder det mesta på att framstegen är små för just millenniemål 8, som
behandlar den rika världens åtagande. Enligt Världsbankens rapport från 2007
förefaller det ”alltmer osannolikt” att den rika världen kommer att hålla sina
löften om att öka det långsiktiga utvecklingsbiståndet där fattigdomsbekämpning
är målet.
I
diskussionerna om andra högst angelägna frågor, till exempel
klimatförändringar, riskerar fattigdomsbekämpning att hamna i skymundan, detta
trots att 30 000 barn dagligen dör i fattigdomsrelaterade sjukdomar och en
halv miljon kvinnor årligen dör av komplikation vid graviditet. Världens
fattigdom är enorm, men för varje dag som passerar riskerar millenniemålen
alltmer att avfärdas som målsättningar eller riktlinjer i stället för de mål de
faktiskt är.
I höst
kommer givarländerna inom ramen för Parisagendan att träffas i Ghana. Det är då
av avgörande betydelse att Sverige aktivt driver att det totala biståndet till
fattigdomsbekämpning och millenniemålens uppfyllande måste öka, samtidigt som
urholkningen av världens bistånd kraftigt måste minska. Ska målen uppnås krävs
tydliga krafttag; Sverige och resten av den rika världen måste börja leva upp
till sina åtaganden.
Med
anledning av vad som framförts vill jag fråga statsrådet:
1. Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för
att öka andelen pengar som går till fattigdomsbekämpning och millenniemålens
uppfyllande i världen?
2. Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att
minska den omfattande urholkningen av biståndet, i Sverige såväl som
internationellt?
3. Avser statsrådet att göra någon utvärdering av
hur regeringens avräkningar för skuldavskrivningar och flyktingmottagande
påverkar biståndets mål enligt PGU och millenniemålen?
4. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för
att få till stånd en omprövning av DAC-reglerna så att möjligheterna till
urholkning av biståndsmedlen minskar?