den 5 mars
Interpellation
2007/08:461 Kultursponsring
av Cecilia
Wikström i Uppsala (fp)
till
finansminister Anders Borg (m)
Det
är med tillfredsställelse jag följt den strida ström av förslag som
finansministern lämnat och som tillkommit i syfte att minska utanförskapet och
ge människor ökade möjligheter till egenmakt och utveckling. Parallellt med
detta viktiga arbete skulle jag och många med mig önska att finansministern nu
ville överväga ytterligare åtgärder.
En
viktig åtgärd för att stärka möjligheterna till kreativa kontaktytor mellan
kulturen och näringslivet skulle vara att underlätta för sponsring. Den 14
februari 2008 anordnade Allians för Sveriges utskottsgrupper i kultur-
respektive näringsutskotten därför ett seminarium för att belysa möjligheterna
med kultursponsring, inte bara som en utökad källa för finansiering av kulturen
utan också för att belysa de bidrag som kulturen kan ge näringslivet.
Enligt
en rapport av Stockholms Handelskammare från 2006 skulle två av tre företagare
satsa mer på sponsring om de fick full avdragsrätt för sponsring av kultur.
Förenklad avdragsrätt bedöms vara kostnadsneutral för staten då effekten av
förändringen bör vara att företag gör nya prioriteringar inom sina
marknadsföringsbudgetar och satsar mer på sponsring framför andra traditionella
former för marknadsföring.
Förenklade
regler kring avdragsrätten för sponsring kopplas ofta ihop med frågan om
avdragsrätt för gåvor till kulturen. Detta är dock två separata frågor som
förvisso båda förtjänar att utredas ytterligare. Sponsring är en marknadsmässig
överenskommelse mellan två likvärdiga parter, som båda tjänar på. Gåvan är inte
förbehållen dessa krav på marknadsmässighet men kan i sig bidra till ett mer
generöst samhälle som bjuder in fler att delta i stödet av kulturen.
Den
nuvarande lagstiftningen har dessvärre medfört att vi hamnat i en situation där
Skatteverket och svenska domstolar vid flera tillfällen överprövat företags
marknadsmässiga beslut att stärka sina varumärken genom att sponsra kultur.
Ingen skulle väl rimligen kräva att den som annonserar på en reklamplats i
Stockholms tunnelbana för att stärka sitt varumärke ska tvingas visa på det
exakta värdet av en sådan annons för att kunna dra av den som en kostnad. Om
samma företag bedömer att det skulle vara gynnsammare att bygga sitt varumärke
genom att ingå ett sponsoravtal med en kulturutövare måste man dock bevisa att
man får tillbaka materiella värden för att sponsringssumman ska kunna dras av
som en kostnad.
En
reformering av reglerna kring sponsring handlar alltså inte om att skapa en
särlösning för att gynna kulturen utan om att ta bort regler som hittills
missgynnat kulturens och näringslivets möjligheter att samarbeta. Vid
seminariet den 14 februari har alliansföreträdare för såväl kulturutskottet som
näringsutskottet klargjort att man hoppas på att regeringen prioriterar denna
fråga. Även kulturministern instämde i utskottens önskningar om att regeringen
ska prioritera denna fråga.
Jag har
full respekt för att regeringen och finansministern har att hantera många
angelägna förslag för att skapa ett friare, starkare och mer rättvist Sverige.
Jag ser fram emot att frågan om förändrade regler vad gäller sponsring och
gåvor inom kort får en hög prioritet inom regeringen.
Mot denna
bakgrund vill jag fråga finansministern om han avser att vidta
några åtgärder för att utreda förändringar av lagstiftningen avseende sponsring
och gåvor.