Interpellation
2007/08:449 Sunt förnuft i rovdjurspolitiken
av Tomas Tobé
(m)
till
miljöminister Andreas Carlgren (c)
Riksdagen
beslutade år 2001 om en sammanhållen rovdjurspolitik för att ta ansvar för att
björn, järv, lo, varg och kungsörn ska ges goda möjligheter att finnas kvar i
den svenska faunan och så småningom också sprida sig. Ambitionen är både
lovvärd och riktig, men det finns även en baksida. Den sammanhållna
rovdjurspolitiken tar inte hänsyn till landsbygdsbefolkningen som bor i områden
med högt rovdjurstryck. Till följd av detta har till exempel
vargkoncentrationen i vissa delar av Gävleborg fått orimliga proportioner.
Allt
fler känner i dag en mer påtaglig rädsla för rovdjuren och det påverkar redan
glesbygdsbefolkningens vardag på ett negativt sätt. Många har valt att bo nära
skog och mark för att kunna jaga, fiska, plocka bär eller bara njuta av naturen
men känner nu att de inte kan nyttja naturen som de tidigare gjort. Problem med
inavel inom vargstammarna börjar dessutom bli ett reellt hot som inte längre
kan negligeras.
Alliansregeringen
har fattat beslut om ett tillägg till § 28 i jaktförordningen vilket
förstärker djurägares möjligheter att skydda sina tamdjur om de blir angripna
av rovdjur. Det är ett steg i rätt riktning och en öppning för en ny
rovdjurspolitik.
I
december 2007 presenterade den särskilda utredaren Åke Pettersson betänkandet Rovdjuren
och deras förvaltning som både innehåller en verklighetsnära analys
och konkreta förslag till förbättringar. Det föreslås bland annat att alla län
ska göra en förvaltningsplan för rovdjuren där miniminivåer men även toleransnivåer
för rovdjursantal ska anges. Att länsstyrelsen övertar Naturvårdsverkets roll
och att en regional förvaltning därmed blir verklighet. Alla län ska dessutom
ansvara för att ha ett antal vargföryngringar inom den egna länsgränsen vilket
därmed kommer att öka spridningen av vargen över hela landet.
När
betänkandet till utredningen presenterades gav miljöminister Andreas Carlgren
en kommentar om att han inledningsvis var skeptisk till en regionalisering av
rovdjurspolitiken och att mål om antal rovdjur borde fastställas nationellt.
Det skapar nu en oro över vilken inriktning den nya rovdjurspolitiken kommer
att ta.
Med
anledning av vad som anförs ovan vill jag ställa följande frågor till
miljöministern:
1. Avser miljöministern att verka för att en
förvaltningsplan för rovdjur, där miniminivåer och toleransnivåer anges, kan
ske på regional nivå?
2. Avser miljöministern att verka för att fler län
ska ansvara för vargföryngringar?
3. Avser miljöministern att återkomma med en
proposition utifrån Åke Petterssons betänkande Rovdjuren och deras förvaltning?