den 21 februari

Interpellation

2007/08:425 Nedläggning av bensinstationer på landsbygden

av Ann-Kristine Johansson (s)

till näringsminister Maud Olofsson (c)

Landsbygdskommitténs betänkande 2006 med titeln Se landsbygden – myter, sanningar och framtidsstrategier slog fast att statens politik för landsbygden ska vara samordnad och helhetsinriktad. En enig kommitté med samtliga riksdagspartier stod bakom den principen. Jag har tidigare tagit upp kommitténs betänkande och vikten av att tankegångarna i det omsätts i praktisk handling. Men regeringen har hittills inte visat någon handlingskraft.

Det är uppenbart att det krävs politiska insatser för att landsbygden ska utvecklas. Staten måste ta sitt ansvar. Självklart är enskildas skaparkraft och initiativförmåga en förutsättning för landsbygdens utveckling och ska uppmuntras och stödjas. Men det räcker inte med marknadskrafterna och entreprenörskap om inte samhället skapar goda villkor i form av till exempel en utbyggd infrastruktur – vägar, järnvägar, bredband etcetera.

Ett aktuellt exempel på behovet av en helhetssyn i landsbygdspolitiken är den dramatiska nedläggning av drivmedelsstationer som nu sker runt om i landet. Inte minst mitt eget hemlän Värmland är hårt drabbat. Hittills i år har bensinbolagen varslat om ett tiotal nedläggningar och det är bara början. Det kan i Värmland bli 30–40, varav de flesta på landsbygden. Totalt riskerar ca 2 000 av landets 3 500 drivmedelsstationer att försvinna.

Det kan tyckas vara en liten fråga, men att bensinmacken försvinner får stora effekter. Folk får längre till stationer och med detta svårare att tanka. Risken är att fler transporterar och ”lagrar” drivmedel i olämpliga kärl på hemmaplan. Om man tvingas åka till en annan ort för att tanka kanske man också gör andra inköp. Därmed påverkas även annan handel av att bensinmacken läggs ned. Det är i åtskilliga fall också så att bensinmack och annan handel drivs tillsammans. Försvinner macken är risken stor att också den handeln läggs ned. Utan bensinmack uttunnas servicen på orten som därmed blir mindre attraktiv.

Risken är överhängande att inga oljebolagsdrivna stationer kommer att finnas i samhällen med mindre än 3 000 invånare eftersom det inte anses vara lönsamt. Är det regeringens mening att marknadskrafterna ska råda också på detta område? Jag anser att regeringen bör ta initiativ till överläggningar med bensinbranschen. Vilket ansvar är branschen beredd att ta? Vad kan staten göra? Ansvarig minister har hänvisat till pågående utredning om landsbygdens utveckling. Men det brådskar med besked och åtgärder.

Jag vill därför fråga:

Är näringsministern beredd att vidta åtgärder för en långsiktig lösning så att drivmedelsstationer kommer att finnas tillgängliga på landsbygden i framtiden?

Är näringsministern beredd att i syfte att finna en långsiktig lösning ta initiativ till överläggningar med bensinbranschens aktörer?

Vilka åtgärder är näringsministern beredd att vidta så att miljövänliga alternativ av drivmedel kommer att vara tillgängliga också i glesbygd?