den 21 februari
Interpellation
2007/08:425 Nedläggning av bensinstationer på landsbygden
av Ann-Kristine
Johansson (s)
till
näringsminister Maud Olofsson (c)
Landsbygdskommitténs
betänkande 2006 med titeln Se landsbygden – myter, sanningar och framtidsstrategier
slog fast att statens politik för landsbygden ska vara samordnad och
helhetsinriktad. En enig kommitté med samtliga riksdagspartier stod bakom den
principen. Jag har tidigare tagit upp kommitténs betänkande och vikten av att
tankegångarna i det omsätts i praktisk handling. Men regeringen har hittills
inte visat någon handlingskraft.
Det är
uppenbart att det krävs politiska insatser för att landsbygden ska utvecklas.
Staten måste ta sitt ansvar. Självklart är enskildas skaparkraft och
initiativförmåga en förutsättning för landsbygdens utveckling och ska
uppmuntras och stödjas. Men det räcker inte med marknadskrafterna och
entreprenörskap om inte samhället skapar goda villkor i form av till exempel en
utbyggd infrastruktur – vägar, järnvägar, bredband etcetera.
Ett
aktuellt exempel på behovet av en helhetssyn i landsbygdspolitiken är den
dramatiska nedläggning av drivmedelsstationer som nu sker runt om i landet.
Inte minst mitt eget hemlän Värmland är hårt drabbat. Hittills i år har
bensinbolagen varslat om ett tiotal nedläggningar och det är bara början. Det
kan i Värmland bli 30–40, varav de flesta på landsbygden. Totalt riskerar ca 2 000
av landets 3 500 drivmedelsstationer att försvinna.
Det kan
tyckas vara en liten fråga, men att bensinmacken försvinner får stora effekter.
Folk får längre till stationer och med detta svårare att tanka. Risken är att
fler transporterar och ”lagrar” drivmedel i olämpliga kärl på hemmaplan. Om man
tvingas åka till en annan ort för att tanka kanske man också gör andra inköp.
Därmed påverkas även annan handel av att bensinmacken läggs ned. Det är i
åtskilliga fall också så att bensinmack och annan handel drivs tillsammans.
Försvinner macken är risken stor att också den handeln läggs ned. Utan
bensinmack uttunnas servicen på orten som därmed blir mindre attraktiv.
Risken
är överhängande att inga oljebolagsdrivna stationer kommer att finnas i
samhällen med mindre än 3 000 invånare eftersom det inte anses vara
lönsamt. Är det regeringens mening att marknadskrafterna ska råda också på
detta område? Jag anser att regeringen bör ta initiativ till överläggningar med
bensinbranschen. Vilket ansvar är branschen beredd att ta? Vad kan staten göra?
Ansvarig minister har hänvisat till pågående utredning om landsbygdens
utveckling. Men det brådskar med besked och åtgärder.
Jag
vill därför fråga:
Är
näringsministern beredd att vidta åtgärder för en långsiktig lösning så att
drivmedelsstationer kommer att finnas tillgängliga på landsbygden i framtiden?
Är
näringsministern beredd att i syfte att finna en långsiktig lösning ta
initiativ till överläggningar med bensinbranschens aktörer?
Vilka åtgärder är näringsministern beredd att vidta
så att miljövänliga alternativ av drivmedel kommer att vara tillgängliga också
i glesbygd?