den 20 februari

Interpellation

2007/08:418 Konvention om våld mot kvinnor

av Carina Hägg (s)

till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)

Enligt FN:s allmänna förklaring av de mänskliga rättigheterna ska alla människor oavsett kön, ras, religion, social ställning och sexuell läggning komma i åtnjutande av fundamentala fri- och rättigheter. Det handlar om rätten till liv, rätten till personlig frihet och säkerhet, rätten till jämlikhet i familjen, rätten till hälsa och rätten att inte utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Folkrätten anger tydligt staternas ansvar oavsett vem som är förövare och om våldet utövas i det offentliga rummet eller i det privata. Det åligger varje stat att respektera, skydda och möjliggöra kvinnors mänskliga rättigheter samt förebygga, utreda och bestraffa förövarna. Vidare har stater ansvar för att våldsutsatta kvinnor får stöd och fullgott skydd. Men på flera punkter tas inte detta ansvar för flickors och kvinnors säkerhet av stater och ansvariga myndigheter. Mänskliga rättigheter tolkas som mäns rättigheter. Kvinnor drabbas av våld just för att de är kvinnor i en samhällsstruktur som underordnar och diskriminerar kvinnor. Mäns våld mot kvinnor ska ses i ljuset av att det i samhället råder en ojämlik maktrelation mellan könen. Våldet är ett uttryck för diskriminering mot kvinnor, samtidigt som våldet bidrar till att upprätthålla könsmaktsordningen och könsdiskrimineringen. Begreppet att ”fattigdomen feminiseras” har etablerats. Att fattigdomen har ett kvinnligt ansikte och att makten har ett manligt ansikte påverkar kvinnors villkor negativt.

Europarådet grundades 1949 och har i dag 47 medlemsstater. Organisationens viktigaste ändamål är att garantera och skydda de mänskliga rättigheterna i medlemsstaterna, ett arbete som på viktiga områden också har nått stora framgångar. Trots detta är våld mot kvinnor i Europa ett av de mest utbredda brotten mot de mänskliga rättigheterna. Detta är belagt, även om mycket av våldet fortfarande är dolt och underrapporterat.

Våldet riktas mot kvinnor i alla åldrar och samhällsklasser och utgör ett av de största hoten mot kvinnors liv och hälsa. Våld mot kvinnor avser varje handling som orsakar fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor. Rädsla, hot och det våld kvinnor utsätts för utgör hinder för att fritt kunna åtnjuta sina demokratiska rättigheter. Mäns våld mot kvinnor strider mot grundläggande demokratiska värden och påverkar främst den enskilda individen men samtidigt också samhället i stort. Våld mot kvinnor är ett samhällsproblem utan nationella gränser och måste motverkas på såväl internationell och europeisk som nationell nivå. Vi vet att kvinnor är könsflyktingar.

Enligt Europarådet hade 20–25 procent av alla kvinnor i medlemsländerna upplevt fysiskt våld. 12–15 procent av kvinnorna över 16 år hade levt i en nära relation där de utsatts för våld. Så det var välkommet när Europarådet den 27 november 2006 i Madrid lanserade kampanjen Mäns våld mot kvinnor. Vi har kommit att se ett omfattande arbete över Europa i kommuner och landsting, parlament och av regeringar. Att synliggöra våldet, förbättra lagstiftning och tillämpning men också att verka för att erforderliga ekonomiska medel avsätts har varit viktiga delar av kampanjen. Behovet av åtgärder syns även i FN:s granskningar, och FN:s kvinnokonvention Cedaws expertkommitté har kritiserat även Sverige. Den som vill och vågar öppna sina ögon ser våldets konsekvenser i sin privata omgivning, inom skolan, i fritidsaktiviteter eller bland arbetskamrater.

Europarådet har slagit fast att regeringar ska upprätta handlingsplaner mot mäns våld mot kvinnor. Och den svenska regeringen har också under året lämnat skrivelsen Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Riksdagen bereder nu ett betänkande i det sammansatta utskottet mellan riksdagsledamöter i justitieutskottet och socialutskottet. Jag välkomnar skrivelsen och den process som pågår i riksdagen. Att fortsätta att förstärka våra lagar, stimulera forskning, metodutveckling samt utbildning är angeläget för att förändra attityder men inte minst för att driva på implementeringen av lagstiftningen.

För att stater ska ta sitt ansvar att skydda kvinnor behöver man sätta upp konkreta mål för arbetet, mål som tvingar ned våldskurvan. I dag är länder utan ifrågasättande beredda att betala stora summor för mäns våld men endast mindre summor för att skydda kvinnor och barn från våld. En beräkningsmodell för vilken summa som ska avsättas för det förebyggande arbetet bör tas fram. Europarådets parlamentariska församling har angett summan till lägst 1 euro per invånare.

Manliga nätverk uppmuntras av Europarådet med Sverige som förebild, maskulinitet debatteras och vad män har att vinna på ett jämställdare samhälle formuleras. Vidare bör män i riskzonen för att utöva våld erbjudas kontaktvägar till förebyggande stöd samt behandling. Behandlingsmodeller bör utvecklas. Vidare krävs förändringar av attityder, informationskampanjer bör genomföras och könsdiskriminerande reklam bör mötas med lagstiftning. Förväntan ställs i ökad omfattning på nationell samordning för att genomföra, övervaka och utvärdera alla åtgärder på området.

Under 2008 kommer Sverige att ta över ordförandeskapet i Europarådet. Sverige får då en unik möjlighet att lyfta fram goda exempel. Men Sverige har samtidigt ett ansvar att lyfta fram omfattningen av kränkningar och övergrepp på kvinnors mänskliga rättigheter. Det krävs mer av redan beslutade insatser, men de ansträngningarna kommer inte ensamma att kunna vända dagens utveckling. Och att tala om grupper av kvinnor med funktionsnedsättning eller äldre kvinnor i könlösa termer osynliggör kvinnan som en resurs i samhället, men också deras livssituation osynliggörs.

Får nationella minoriteter tillgång till likvärdigt skydd och stöd som kvinnor generellt, och hur ser deras hälsosituation ut? Hur kan de så kallade papperslösa kvinnornas rättssäkerhet tillgodoses? Många särskilda gruppers behov liksom tematiska frågor återstår att belysa. För att stoppa mäns våld mot kvinnor krävs ytterligare konkreta initiativ.

Mäns våld mot kvinnor påverkar också tusentals barn som växer upp i skuggan av pappans våld. De barnen och alla kvinnor har rätt att förvänta sig bindande normer om förebyggande arbete, om hur skyddsbehovet ska tillgodoses, om ekonomiskt stöd och bestämmelser om omhändertagande av kvinnan med mera. Bärande principer kan formuleras utifrån folkrätten och under kampanjen vunna erfarenheter.

En bred arbetsgrupp bör tillsättas för att utarbeta principer för det fortsatta arbetet, regeringen bör ta initiativ till att arbeta med en konvention mot mäns våld mot kvinnor. Sverige är inte längre en feministisk röst i världen men regeringen kan nu ta ett kliv fram på jämställdhetens scen i Europa, först som ordförandeland för Europarådet, därefter som ordförande för EU men också internationellt.

Kommer statsrådet Nyamko Sabuni att inför ordförandeskapet i Europarådet ta initiativ till utarbetandet av en konvention mot mäns våld mot kvinnor?

Kommer statsrådet att verka för en ratificering av Europarådets konvention mot trafficking, och när kommer Sverige att ha ratificerat konventionen?

Kommer statsrådet att driva frågan om ratificering av Europarådets konvention mot trafficking i Sveriges bilaterala relationer?

Kommer statsrådet att ta initiativ till att regeringen, som ordförande i EU, driver att EU ska ratificera Europarådets konvention mot trafficking?

Kommer statsrådet att ta initiativ till att regeringen, som ordförande för EU, driver frågan om att våld mot kvinnor ska vara ett prioriterat område?

Verkar statsrådet för att regeringen utser och nominerar, enligt resolution 1325, både en kvinna och en man till poster som ska tillsättas när det gäller fredsarbete inom EU och FN?

Har statsrådet efterfrågat statistik från FN som visar hur stor andel kvinnor som deltar i internationellt fredsarbete, och avser statsrådet att redovisa dessa uppgifter?

Har statsrådet verkat för att internationellt arbete, kvinnors rättigheter och genuskunskap med bäring på författning, valsystem och domstolsvärden är säkrade i läroplanerna för militära myndigheter, polisväsendet och juristutbildningen?

Avser statsrådet att ta initiativ till att kartlägga och vidta åtgärder till stöd för de kvinnor som i Sverige, på grund av mäns våld mot dem, lämnar landet i brist på skydd och stöd?

Avser statsrådet att agera för att säkerställa att civilrättsliga frågor som äktenskap och skilsmässa respekteras i förhållande till de stater där vad svensk lag anger inte godtas?

Fram till den 1 januari 1974 var tvångsäktenskap i lag förbjudet men då dagens lagstiftning har visat sig otillräcklig för att skydda flickor och kvinnor är frågan om statsrådet kommer att ta initiativ till en översyn av lagstiftningen och länsstyrelsens regler för dispens med vårdnadshavarens utlåtande i syfte att stoppa tvångsäktenskapen.

Vad har statsrådet gjort för att arbetet med mäns våld mot kvinnor avspeglas i regeringens direktiv till alla myndigheter, och på vilket sätt avspeglas arbetet?