den 20 februari

Interpellation

2007/08:417 Länsstyrelsernas tillsynsansvar för barn och ungdomar

av Monica Green (s)

till statsrådet Mats Odell (kd)

Det blir allt tuffare att växa upp i dagens samhälle. Många barn och ungdomar upplever att de far illa, inte blir sedda eller att de till och med saknar en framtid. 26 procent av Sveriges tonåringar har inte någon utanför familjen att tala med när de har personliga problem. Bris frågade nyligen nästan 10 000 14–17-åringar vem de skulle kontakta om de har personliga problem. Nära hälften av ungdomarna svarar att det är svårt att få tag på en skolsköterska eller skolkurator vid behov. Lika många menar sig inte veta något alls om socialtjänsten.

Det här är en utmaning för hela vuxenvärlden. Det handlar om ett förebyggande arbete – bättre utbildning för socialpersonal, fler skolsköterskor och kuratorer. Men det handlar också om att stödja utsatta föräldrar att klara av sin föräldraroll.

När fattigdomen ökar bland utsatta familjer kan alkohol, droger och brottslighet bli ett större problem både för barnen i familjerna och för samhället. Barnfattigdomen enligt EU:s definition ökar i dag i Sverige. Det finns i dag drygt en miljon hushåll med barn i Sverige. Enligt en rapport från riksdagens utredningstjänst har regeringens politik gjort drygt 10 000 barnhushåll, som tidigare inte var det, fattiga. Arbetslöshet och sjukdom ses av den nuvarande regeringen mer som den enskildes problem än som samhällets. Det förs nu en konsekvent politik där den som blir arbetslös eller sjuk ska få sin ekonomiska standard kraftigt försämrad. Detta går givetvis ut över barnen i de familjerna.

Kommunerna har, genom socialtjänstlagen, ett särskilt ansvar för de barn och ungdomar som har den här typen av problem. Men de har inte fått ökade resurser för att möta den nya verkligheten. Länsstyrelsernas tillsynsansvar får då allt större betydelse för att se till att barn som far illa verkligen får rätt stödinsatser. Det kan vara fråga om barn som har utsatts för övergrepp och våld i familjen. Det kan vara fråga om barn som själva håller på att fastna i missbruk och kriminalitet. För dessa barn gäller bara en enda devis i dessa situationer, och det är att när familjen är svag måste samhället vara starkt.

Många av dessa barn placeras på olika typer av institutioner, privata eller offentliga, eller är föremål för insatser av annat slag från exempelvis socialtjänst. I detta sammanhang är länsstyrelserna statens verktyg för att övervaka både de kommunala och de privata verksamheterna. De allra flesta barn får ett betydligt bättre liv genom samhällets insatser, men ibland fungerar det inte som tänkt.

Då och då när saker och ting går snett flammar det upp bloss i debatten, till exempel när det gällde mordet på Bobby eller det som hände i Vetlanda. Men det är undantag därför att dessa barn oftast inte är i centrum av den politiska debatten. Det stora flertalet barn får inga rubriker. De har själva inga starka röster. Många har därför talat om denna grupp av barn som de glömda barnen. Men de får inte glömmas bort, vare sig här i riksdagen, hos länsstyrelserna eller ute i kommunerna.

Det är upp till varje kommun att inom socialtjänstlagens ram och mot bakgrund av det kommunala självstyret organisera detta. Men alla nivåer ska följa FN:s barnkonvention. Det tillsynsansvar som utövas av länsstyrelserna är dock i allra högsta grad en fråga för både regeringen och riksdagen.

Min fråga är därför:

Tänker statsrådet vidta några åtgärder för att förbättra länsstyrelsernas möjligheter att bedriva sitt tillsynsansvar för barn och ungdomar?