den 20 februari
Interpellation
2007/08:417 Länsstyrelsernas tillsynsansvar för barn och
ungdomar
av Monica Green
(s)
till
statsrådet Mats Odell (kd)
Det
blir allt tuffare att växa upp i dagens samhälle. Många barn och ungdomar
upplever att de far illa, inte blir sedda eller att de till och med saknar en
framtid. 26 procent av Sveriges tonåringar har inte någon utanför familjen att
tala med när de har personliga problem. Bris frågade nyligen nästan 10 000
14–17-åringar vem de skulle kontakta om de har personliga problem. Nära hälften
av ungdomarna svarar att det är svårt att få tag på en skolsköterska eller
skolkurator vid behov. Lika många menar sig inte veta något alls om
socialtjänsten.
Det här
är en utmaning för hela vuxenvärlden. Det handlar om ett förebyggande arbete –
bättre utbildning för socialpersonal, fler skolsköterskor och kuratorer. Men
det handlar också om att stödja utsatta föräldrar att klara av sin
föräldraroll.
När
fattigdomen ökar bland utsatta familjer kan alkohol, droger och brottslighet
bli ett större problem både för barnen i familjerna och för samhället.
Barnfattigdomen enligt EU:s definition ökar i dag i Sverige. Det finns i dag
drygt en miljon hushåll med barn i Sverige. Enligt en rapport från riksdagens
utredningstjänst har regeringens politik gjort drygt 10 000 barnhushåll,
som tidigare inte var det, fattiga. Arbetslöshet och sjukdom ses av den
nuvarande regeringen mer som den enskildes problem än som samhällets. Det förs
nu en konsekvent politik där den som blir arbetslös eller sjuk ska få sin
ekonomiska standard kraftigt försämrad. Detta går givetvis ut över barnen i de
familjerna.
Kommunerna
har, genom socialtjänstlagen, ett särskilt ansvar för de barn och ungdomar som
har den här typen av problem. Men de har inte fått ökade resurser för att möta
den nya verkligheten. Länsstyrelsernas tillsynsansvar får då allt större
betydelse för att se till att barn som far illa verkligen får rätt
stödinsatser. Det kan vara fråga om barn som har utsatts för övergrepp och våld
i familjen. Det kan vara fråga om barn som själva håller på att fastna i
missbruk och kriminalitet. För dessa barn gäller bara en enda devis i dessa
situationer, och det är att när familjen är svag måste samhället vara starkt.
Många
av dessa barn placeras på olika typer av institutioner, privata eller
offentliga, eller är föremål för insatser av annat slag från exempelvis
socialtjänst. I detta sammanhang är länsstyrelserna statens verktyg för att
övervaka både de kommunala och de privata verksamheterna. De allra flesta barn får
ett betydligt bättre liv genom samhällets insatser, men ibland fungerar det
inte som tänkt.
Då och
då när saker och ting går snett flammar det upp bloss i debatten, till exempel
när det gällde mordet på Bobby eller det som hände i Vetlanda. Men det är undantag
därför att dessa barn oftast inte är i centrum av den politiska debatten. Det
stora flertalet barn får inga rubriker. De har själva inga starka röster. Många
har därför talat om denna grupp av barn som de glömda barnen. Men de får inte
glömmas bort, vare sig här i riksdagen, hos länsstyrelserna eller ute i
kommunerna.
Det är
upp till varje kommun att inom socialtjänstlagens ram och mot bakgrund av det
kommunala självstyret organisera detta. Men alla nivåer ska följa FN:s
barnkonvention. Det tillsynsansvar som utövas av länsstyrelserna är dock i
allra högsta grad en fråga för både regeringen och riksdagen.
Min
fråga är därför:
Tänker
statsrådet vidta några åtgärder för att förbättra länsstyrelsernas möjligheter
att bedriva sitt tillsynsansvar för barn och ungdomar?