den 10 oktober

Interpellation

2007/08:40 Nationella riktlinjer för epilepsivården

av Börje Vestlund (s)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

Epilepsi är ett av de handikapp som finns och som inte syns. Många människor som har epilepsi lever i en ständig oro. Törs jag gå och handla? Kan jag åka kollektivtrafik? Vad händer på jobbet om jag för ett anfall?

Huvuddelen av dem som har epilepsi lever ett ganska vanligt liv, där medicinen tack och lov kan hjälpa till att man nästan helt undviker anfall eller att man endast vid något enstaka får anfall. De som mer regelbundet har anfall lever väldigt ofta ett mycket isolerat liv där rädslan för att få anfall helt dominerar livet och gör att man nästan helt lever inom sitt hems fyra väggar.

Skamkänslan är oftast påtaglig för personer med epilepsi – att helt försvinna, att kanske kissa på sig när det händer – gör att man i det längsta inte berättar om sina anfall. Många medicinska handikapp innebär att man måste medicinera livet ut, men för personer med epilepsi finns ändå risken att man blir sjuk mer eller mindre ofta. Det finns få personer som öppet och tydligt berättar att de har epilepsi trots att det finns flera som har sjukdomen och som lider av den.

Under de senaste åren har naturligtvis epilepsivården fått stryka på foten som all annan vård. Epilepsivården har kartlagts i en studie i Stockholms läns landsting, Epilepsivård i Stockholms läns landsting- en uppdatering av 1995 års utredning. Utredningen visar på stora brister, inte minst inom rehabilitering och habilitering. Det finns ingen anledning att tro att det ser mycket bättre ut i andra landsting, snarare tvärtom. I mindre landsting finns sällan specialister inom neurologi att tillgå, än mindre epilepsiteam och möjlighet till rehabilitering.

Kraven om ett nationellt program för epilepsivården har länge varit ett krav från såväl Svenska epilepsiförbundet som Epilepsisällskapet. Det finns sådana på andra områden, till exempel när det gäller diabetes. Av någon anledning har dock detta avvisats. Det är dock viktigt att man kan garanteras adekvat vård överallt i hela landet.

Jag vill därför fråga stadsrådet:

Avser socialministern att verka för att det kommer nationella riktlinjer till stånd vad gäller epilepsivården?