den 10 oktober
Interpellation
2007/08:40 Nationella riktlinjer för epilepsivården
av Börje
Vestlund (s)
till
socialminister Göran Hägglund (kd)
Epilepsi
är ett av de handikapp som finns och som inte syns. Många människor som har
epilepsi lever i en ständig oro. Törs jag gå och handla? Kan jag åka
kollektivtrafik? Vad händer på jobbet om jag för ett anfall?
Huvuddelen
av dem som har epilepsi lever ett ganska vanligt liv, där medicinen tack och
lov kan hjälpa till att man nästan helt undviker anfall eller att man endast
vid något enstaka får anfall. De som mer regelbundet har anfall lever väldigt
ofta ett mycket isolerat liv där rädslan för att få anfall helt dominerar livet
och gör att man nästan helt lever inom sitt hems fyra väggar.
Skamkänslan
är oftast påtaglig för personer med epilepsi – att helt försvinna, att kanske
kissa på sig när det händer – gör att man i det längsta inte berättar om sina
anfall. Många medicinska handikapp innebär att man måste medicinera livet ut,
men för personer med epilepsi finns ändå risken att man blir sjuk mer eller
mindre ofta. Det finns få personer som öppet och tydligt berättar att de har
epilepsi trots att det finns flera som har sjukdomen och som lider av den.
Under
de senaste åren har naturligtvis epilepsivården fått stryka på foten som all
annan vård. Epilepsivården har kartlagts i en studie i Stockholms läns
landsting, Epilepsivård
i Stockholms läns landsting- en uppdatering av 1995 års utredning.
Utredningen visar på stora brister, inte minst inom rehabilitering och habilitering.
Det finns ingen anledning att tro att det ser mycket bättre ut i andra
landsting, snarare tvärtom. I mindre landsting finns sällan specialister inom
neurologi att tillgå, än mindre epilepsiteam och möjlighet till rehabilitering.
Kraven
om ett nationellt program för epilepsivården har länge
varit ett krav från såväl Svenska epilepsiförbundet som Epilepsisällskapet. Det
finns sådana på andra områden, till exempel när det gäller diabetes. Av någon
anledning har dock detta avvisats. Det är dock viktigt att man kan garanteras
adekvat vård överallt i hela landet.
Jag
vill därför fråga stadsrådet:
Avser
socialministern att verka för att det kommer nationella riktlinjer till stånd
vad gäller epilepsivården?