den 24 januari
Interpellation
2007/08:336 Höga direktörslöner
av Ulla
Andersson (v)
till
finansminister Anders Borg (m)
Under
hösten uttalade finansminister Borg en viss oro över utfallet av avtalsrörelsen
2007. Han föreföll vara speciellt bekymrad över de löneökningar som de lägst
avlönade grupperna hade lyckats tillskansa sig: de nya lönenivåerna hotade
tydligen den fortsatta sysselsättningstillväxten. Finansministern deklarerade i
budgetdebatten den 20 september förra året:”Vi vill fortsätta att reformera
arbetsmarknaden. Avtalsrörelsen gav löneökningar som dämpar
sysselsättningsökningen år 2009 och 2010. Vill vi komma tillbaka till full
sysselsättning måste vi genomföra ytterligare åtgärder. […] Det är därför vi
föreslår en närmare koppling mellan arbetslösheten i en viss kassa och de
avgifter som utgår.”
Genom
att ”åstadkomma ett tydligare samband mellan avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen
och arbetslösheten” minskar systemets allmänna karaktär och dess riskspridning.
Det innebär att avgifterna till arbetslöshetsersättningen kommer att höjas mest
i de sektorer där arbetslösheten är hög. Den fackliga organisationsgraden i
dessa sektorer riskerar att sjunka. Politikens syfte är tydligt: lönerna hålls
nere i de sektorer där de redan är låga.
Regeringen
ser med andra ord de fackliga låglönesatsningarna som ett ekonomiskt problem
och vidtar därför åtgärder för att trycka ned dessa krav. Samtidigt stimulerar
regeringens politik köpkraften hos de grupper i samhället som fått mycket stora
löneökningar och som kunnat bygga upp stora förmögenheter.
Jag har
för min del svårt att förstå att löneökningar på ca 4 procent för grupper vars
löner länge släpat efter jämförbara grupper skulle kunna utgöra ett hot mot
sysselsättningen, eller att lågavlönade kvinnor som äntligen fått en liten del
av de löneökningar de är berättigade till kan ses som ett problem.
Det
vore mer naturligt att finansministern i stället riktade sin uppmärksamhet mot
de grupper som ökat sina inkomster mest på senare tid. Till dessa hör de verkställande
direktörerna i Sveriges hundra största företag. Mellan 2005 och 2006 höjde
dessa sina löner med i genomsnitt 1 procent – nästan sex gånger mer än vad de
övriga anställda i företagen fick.
Som
exempel kan vi ta Ericsson. År 2006 höjde Ericssons vd Carl-Henrik Svanberg sin
fasta lön med 1,5 miljoner kronor. Detta var tre gånger mer än vad alla 80
arbetare på Ericssons Kistafabrik tillsammans fick dela på. Teknikföretagens
direktörer har höjt sina löner med 80 procent mellan 2003 och 2005, medan de
anställda under samma tid fick löneökningar på 6 procent.
Finansministerns
sätt att resonera om riskerna med höga löneökningar borde gå att tillämpa även
här. Om börsbolagens verkställande direktörer, vars löner motsvarar ca 34
industriarbetarlöner, kunde nöja sig med samma löneökningar som sina anställda
skulle sysselsättningen i företagen i så fall kunna öka. Trots att parallellen
är uppenbar är det något som får oss att tvivla på att finansministern ser ett
sådant samband.
Jag
vill fråga ministern:
Har
finansministern någon strategi för att kunna påverka direktörernas vidlyftiga
löneökningar?