den 23 januari
Interpellation
2007/08:331 Vikten av en fredlig lösning på konflikten i
Colombia
av Bodil
Ceballos (mp)
till
utrikesminister Carl Bildt (m)
Häromdagen
släpptes bland annat den gröna vicepresidentkandidaten Clara Rojas efter att ha
suttit snart sex år som gisslan hos Farcgerillan i Colombia. Clara kidnappades
tillsammans med den tillika gröna presidentkandidaten Ingrid Betancourt i den
zon som strax tidigare varit ”avspänningszon” mellan gerillan och regeringen.
Bara några dagar efter frigivandet kidnappade Farc sex turister, varav en
norrman.
I maj
2006 kidnappades Erin Ronald Larsson, en svensk medborgare som såvitt jag
kunnat läsa mig till fortfarande inte är frigiven. Den kidnappningen är
eventuellt genomförd av någon annan av de otaliga väpnade grupper som finns i
Colombia.
I
veckan var FN:s MR-kommissarie i Sverige vilket gav mig möjlighet att utifrån
den rapport hon sammanställde för 2006 ställa frågor om hur hon ser på den
nuvarande utvecklingen i Colombia. Går det att se några positiva tendenser, och
ser hon öppningar för en fredlig lösning? Svaret var nästan lika pessimistiskt
som rapporten för 2006. Det enda egentligen positiva enligt MR-kommissarien var
att president Uribe gått med på att låta MR-kommissariatets arbete i landet
fortsätta under hela hans mandatperiod.
Till
Sverige kommer det kvotflyktingar från bland annat Colombia som då automatiskt
får ett skydd här i landet. Att komma hit som spontanflykting är desto svårare
även om skyddsskälen inte skiljer sig åt. Svensk uppfattning är att det är den
colombianska statens skyldighet att skydda sina egna medborgare. Efter att ha
läst MR-kommissariens rapport måste man därför ställa sig frågan hur staten ska
kunna vara garant för individens säkerhet när det i många fall är de nationella
organen som är förövarna. Polis och armé får även 2006 mycket stark kritik i
rapporten. Och hur ska colombianerna kunna lita på att myndigheterna ska skydda
dem när det många gånger visat sig att de har ett intimt samröre med bland
annat paramilitärer?
Den
nuvarande presidenten, Uribe, gick till val på att ta i med hårdhandskarna mot
de många olika grupper som terroriserar landet. Han vann starkt stöd, av dem
som vågade gå till valurnorna, i två på varandra följande val. Han har
anklagats för samröre med paramilitära grupper och några av hans allierade är
under utredning för detsamma. Ministrar har tvingats avgå. Huruvida detta är
sant eller inte är inte upp till mig att ge svar på, men denna misstanke som
många hyser innebär ändå att förtroendet för presidentens förmåga att garantera
medborgarna skydd är begränsad.
Det man
i nuläget kan se är att det pågår en process för att avväpna paramilitären och
att viss dialog förs med ELN-gerillan, som i dagarna också frigivit sju
gisslan. En lösning på konflikten med Farcgerillan har diskuterats under lång
tid och Uribe har ensidigt frigivit fängslade Farcmedlemmar i hopp om att Farc
ska släppa delar av gisslan, men utan resultat. Även den franske presidenten
Sarkozy har engagerat sig i frågan och bland annat vidtalat Venezuelas
president Chávez för att få hjälp i detta arbete. Utgångspunkten har varit att
finna en humanitär, det vill säga inte militär, lösning på konflikten.
Frigivningen av de två politikerna nu i januari är den första positiva signalen
från Farcgerillan och ger hopp om att det ska gå att fortsätta förhandla för
att få loss övriga i gisslan och få en fredsuppgörelse med Farc.
Uribe
och Chávez har under denna period ömsom samarbetat, ömsom satt käppar i hjulet
för varandra. För varje käpp ökar risken för att Uribe ska välja en militär
lösning. En militär lösning kan leda till att över 700 i gisslan dör, förutom
alla gerillamän och ‑kvinnor. En militär lösning har känts nära många gånger
och, efter de senaste skärmytslingarna dessa presidenter emellan, är långt
ifrån avfärdad trots frigivningen häromdagen. Relationen börjar likna rena rama
tuppfäktningen och nu har medlingsuppdraget återgått till trion Frankrike,
Spanien och Schweiz.
Att
internationellt uppmärksamma denna konflikt och vikten av att finna en lösning
som sparar alla dessa människors liv är av väsentlig betydelse. Situationen i
Colombia är oerhört komplex och det är svårt att hitta någon hundraprocentigt
god part, även om det finns goda individer. Att finna en hållbar lösning, en
hållbar fred i Colombia, är kanske en av de allra svåraste uppgifterna man kan
tänka sig. Att bomba fram den är jag övertygad om är fel väg att gå.
President
Sarkozy har engagerat sig väldigt i frågan eftersom vår kollega, den gröna
presidentkandidaten Ingrid Betancourt, är fransk medborgare. Jag har ingen
information om på vilket sätt Sverige, eller våra ministrar, engagerat sig i
den svenske medborgarens öde.
Jag
vill därför fråga utrikesministern om han avser att ta initiativ till att från
svensk sida sälla sig till den skara som aktivt uppmanar den colombianska
regeringen att nå en politisk och humanitär lösning på konflikten.
Avser
utrikesministern att vara mer öppet aktiv i att få loss den kidnappade svensken
(om han ännu inte är frigiven)?