den 23 januari

Interpellation

2007/08:331 Vikten av en fredlig lösning på konflikten i Colombia

av Bodil Ceballos (mp)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Häromdagen släpptes bland annat den gröna vicepresidentkandidaten Clara Rojas efter att ha suttit snart sex år som gisslan hos Farcgerillan i Colombia. Clara kidnappades tillsammans med den tillika gröna presidentkandidaten Ingrid Betancourt i den zon som strax tidigare varit ”avspänningszon” mellan gerillan och regeringen. Bara några dagar efter frigivandet kidnappade Farc sex turister, varav en norrman.

I maj 2006 kidnappades Erin Ronald Larsson, en svensk medborgare som såvitt jag kunnat läsa mig till fortfarande inte är frigiven. Den kidnappningen är eventuellt genomförd av någon annan av de otaliga väpnade grupper som finns i Colombia.

I veckan var FN:s MR-kommissarie i Sverige vilket gav mig möjlighet att utifrån den rapport hon sammanställde för 2006 ställa frågor om hur hon ser på den nuvarande utvecklingen i Colombia. Går det att se några positiva tendenser, och ser hon öppningar för en fredlig lösning? Svaret var nästan lika pessimistiskt som rapporten för 2006. Det enda egentligen positiva enligt MR-kommissarien var att president Uribe gått med på att låta MR-kommissariatets arbete i landet fortsätta under hela hans mandatperiod.

Till Sverige kommer det kvotflyktingar från bland annat Colombia som då automatiskt får ett skydd här i landet. Att komma hit som spontanflykting är desto svårare även om skyddsskälen inte skiljer sig åt. Svensk uppfattning är att det är den colombianska statens skyldighet att skydda sina egna medborgare. Efter att ha läst MR-kommissariens rapport måste man därför ställa sig frågan hur staten ska kunna vara garant för individens säkerhet när det i många fall är de nationella organen som är förövarna. Polis och armé får även 2006 mycket stark kritik i rapporten. Och hur ska colombianerna kunna lita på att myndigheterna ska skydda dem när det många gånger visat sig att de har ett intimt samröre med bland annat paramilitärer?

Den nuvarande presidenten, Uribe, gick till val på att ta i med hårdhandskarna mot de många olika grupper som terroriserar landet. Han vann starkt stöd, av dem som vågade gå till valurnorna, i två på varandra följande val. Han har anklagats för samröre med paramilitära grupper och några av hans allierade är under utredning för detsamma. Ministrar har tvingats avgå. Huruvida detta är sant eller inte är inte upp till mig att ge svar på, men denna misstanke som många hyser innebär ändå att förtroendet för presidentens förmåga att garantera medborgarna skydd är begränsad.

Det man i nuläget kan se är att det pågår en process för att avväpna paramilitären och att viss dialog förs med ELN-gerillan, som i dagarna också frigivit sju gisslan. En lösning på konflikten med Farcgerillan har diskuterats under lång tid och Uribe har ensidigt frigivit fängslade Farcmedlemmar i hopp om att Farc ska släppa delar av gisslan, men utan resultat. Även den franske presidenten Sarkozy har engagerat sig i frågan och bland annat vidtalat Venezuelas president Chávez för att få hjälp i detta arbete. Utgångspunkten har varit att finna en humanitär, det vill säga inte militär, lösning på konflikten. Frigivningen av de två politikerna nu i januari är den första positiva signalen från Farcgerillan och ger hopp om att det ska gå att fortsätta förhandla för att få loss övriga i gisslan och få en fredsuppgörelse med Farc.

Uribe och Chávez har under denna period ömsom samarbetat, ömsom satt käppar i hjulet för varandra. För varje käpp ökar risken för att Uribe ska välja en militär lösning. En militär lösning kan leda till att över 700 i gisslan dör, förutom alla gerillamän och ‑kvinnor. En militär lösning har känts nära många gånger och, efter de senaste skärmytslingarna dessa presidenter emellan, är långt ifrån avfärdad trots frigivningen häromdagen. Relationen börjar likna rena rama tuppfäktningen och nu har medlingsuppdraget återgått till trion Frankrike, Spanien och Schweiz.

Att internationellt uppmärksamma denna konflikt och vikten av att finna en lösning som sparar alla dessa människors liv är av väsentlig betydelse. Situationen i Colombia är oerhört komplex och det är svårt att hitta någon hundraprocentigt god part, även om det finns goda individer. Att finna en hållbar lösning, en hållbar fred i Colombia, är kanske en av de allra svåraste uppgifterna man kan tänka sig. Att bomba fram den är jag övertygad om är fel väg att gå.

President Sarkozy har engagerat sig väldigt i frågan eftersom vår kollega, den gröna presidentkandidaten Ingrid Betancourt, är fransk medborgare. Jag har ingen information om på vilket sätt Sverige, eller våra ministrar, engagerat sig i den svenske medborgarens öde.

Jag vill därför fråga utrikesministern om han avser att ta initiativ till att från svensk sida sälla sig till den skara som aktivt uppmanar den colombianska regeringen att nå en politisk och humanitär lösning på konflikten.

Avser utrikesministern att vara mer öppet aktiv i att få loss den kidnappade svensken (om han ännu inte är frigiven)?