den 2 oktober

Interpellation

2007/08:32 Äktenskaps- och partnerskapsutredningen och utredningsväsendet i allmänhet

av Lennart Sacrédeus (kd)

till justitieminister Beatrice Ask (m)

I svensk lagstiftningsprocess ingår utredningarna som ett viktigt moment för att ta fram fakta, belysa olika lösningar och vilka konsekvenser de får samt ge förslag inför större politiska beslut. Detta utgår från svensk tradition att politiska beslut ska bygga på fakta, god kunskap och beprövad erfarenhet. Politiska beslut är inte enbart grundade på den offentliga debatten, utan ofta på gediget utredningsmaterial.

Inte minst i stora omvälvande samhällsfrågor där starka intressen står emot varandra har utredningarna ansetts behöva vara demokratiskt representativa och samtidigt representera bred sakkunskap och expertkunnande. Även om vissa avsnitt i en utredning handlar om att värdera fakta har själva grunden och kärnan i utredningen ansetts behöva utgöra fakta som inte kan ifrågasättas sakligt. Detta har varit viktigt ur legitimitetssynpunkt.

En utredning lyder under regeringen och har som ram för sitt arbete det direktiv den har fått. För att lagstiftaren ska kunna stifta legitima lagar är det angeläget att utredningen fullföljer sitt uppdrag och bidrar med expertkunskap och analys.

Det har under senare år kommit att riktas skarp kritik mot hur utredningsväsendet i Sverige har kommit att utvecklas. Detta har bland annat gällt kvaliteten, den tilltagande andelen enmansutredningar och den ökade politiska styrningen. Shirin Ahlbäck Öberg, doktor i statsvetenskap, beskriver något av denna kritik (Axess Magasin):

”Riksdagens revisorer har visat på svårigheterna att förena tidspress och kvalitetskrav i kommittéernas arbete (1997/98:RR3). I en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) avlivar författarna vad de kallar ’myten om utredningarnas höga kvalitet och objektivitet’ (Ds 1998:57). Nu senast har Riksrevisionen gjort en uppföljning av riksdagsrevisorernas granskning från 1997, och dessvärre tycks de allvarliga problemen kvarstå. Man konstaterar att utredningsuppdraget och utredningstiden inte står i proportion till varandra, och därutöver tar man upp flera brister när det gäller utredningarnas dataunderlag (RiR 2004:2).”

Ahlbäck Öberg ställer retoriskt frågan: Hur ska välgrundade politiska beslut kunna fattas om beslutsunderlaget lider av allvarliga kvalitetsbrister? Hon pekar också på prop. 1997/98:136 där regeringen säger att det statliga kommittéväsendet och remissförfarandet hör till ”grundstenarna i den svenska förvaltningstraditionen och måste präglas av hög kvalitet och integritet”.

Under perioden 1981–2002 ökade antalet särskilda utredare, enmansutredare, från 40 till över 60 procent av det totala antalet utredningar. Ökningen har skett på bekostnad av de parlamentariskt sammansatta kommittéerna (RiR 2004:2). Detta innebär de facto att hela utredningsväsendet har kommit att knytas allt starkare till Regeringskansliet i stället för som tidigare till riksdagen. I denna process har också varningar höjts om att utredningarna blivit alltmer styrda och inte tillåts arbeta fritt. Inte minst är det lätt att gå in kontinuerligt och styra en enmansutredare och genom informella kontakter kontrollera vilket resultat utredaren kommer fram till i förhållande till det han eller hon bör komma fram till. I stället för att fokusera på objektiv kunskapsproduktion har kommittéväsendet anklagats för att syssla med subjektiv ideologiproduktion.

Det exempel jag vill lyfta fram där mycket av detta blir tydligt är Äktenskaps- och partnerskapsutredningen, som överlämnade sitt slutbetänkande i mars 2007 till justitieministern. Denna utredning har handhaft en fråga som handlar om en djupgående samhällsomvälvning med stora konsekvenser för oss, våra barn och barnbarn under långa tider framöver.

Äktenskapet är en institution som för många olika, ibland motstridiga, intressen och grupper i samhället är av stort värde. Objektivt är det också så, då de stora fri- och rättighetsförklaringarna lyfter fram äktenskapet mellan man och kvinna som en mänsklig rättighet och som samhällsbyggets utgångspunkt. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen säger att familjen, byggd på äktenskapet mellan man och kvinna, är den grund på vilket samhället vilar. Angående äktenskapet stadgar FN-deklarationen att ”fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj. Män och kvinnor skall ha samma rättigheter i fråga om äktenskaps ingående, under äktenskapet och vid dess upplösning”, och angående familjen att ”familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd”.

Utredningen i fråga exemplifierar mycket av den kritik som har riktats mot kommittéväsendet.

I april 2004 beslutade riksdagen om ett tillkännagivande om att regeringen skulle tillkalla ”en parlamentarisk utredning” för att utreda frågan om en könsneutral äktenskapslag (2003/04:LU22). Det sades således uttryckligen av lagstiftaren att utredningen skulle vara parlamentarisk. I januari 2005 beslutade den dåvarande regeringen att tillsätta utredningen med uppdraget att ta ställning till om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap samt att göra ”en grundlig analys av frågan” och ”redovisa samtliga skäl” som talar för och emot detta (Dr. 2005:6). Däremot var det nu inte en parlamentarisk utredning som tillsattes utan en särskild utredare.

Kommittéhandboken (Ds. 2000:1) ger utredaren en viss frihet att utforma och avgränsa arbetet och då också tolka vida och vaga direktiv. Däremot råder det inte någon tvekan om att när direktivet ger direkta besked om vad som ska åstadkommas är det också detta som ska uträttas.

När Äktenskaps- och partnerskapsutredningen presenterade sitt slutbetänkande Äktenskap för par med samma kön – vigselfrågor (SOU 2007:17) i mars 2007 tillstods att direktivets tydliga skrivelser inte fullföljts. Efter att först ha avgränsat sig enbart till äktenskapets rättsliga form och inte dess djupare sociala symbolik skriver utredaren frankt att han inte kommer att göra ”en analys i vedertagen mening” utan endast en ”bedömning” av skälen (s. 219). Men en (subjektiv) bedömning kan var och en göra själv; det var en grundlig (objektiv) analys byggd på sakliga fakta som hade efterfrågats.

Utredaren säger också att han inte har gjort en egen efterforskning av fakta kring samtliga skäl som talar för och emot en lagändring utan enbart redovisar de skäl och argument som kommit till honom vid olika hearings (s. 221).

Avgränsningen utredaren gör till enbart det rättsliga äktenskapet (s. 228) innebär vidare att den grundliga analys av frågan som direktivet talar om inte kan fullföljas – detta eftersom det endast är den lagtekniska lösningen och inte den verklighet som den rättsliga formen är till för att reglera och skydda som utretts. Detta förklarar till viss del varför utredningen saknar en ansvarsfull analys utifrån sakförhållanden samt ens en ansats till konsekvensanalys.

Utredaren konstaterar visserligen att det inte är en mänsklig rättighet för enkönade par att ingå äktenskap (s. 130) och driver därför inte heller föreställningen att nuvarande äktenskapslag skulle vara diskriminerande. När han förordar en lagändring är det i stället utifrån äktenskapets socialt högre symbolvärde han argumenterar – trots att utredaren själv säger att han egentligen inte utrett denna aspekt. I sitt försvar för en lagändring talar utredaren om två argument: för det första äktenskapets högre sociala symbolik och för det andra äktenskapet i relation till den sociala familjebildningen.

Det innebär att faktaunderlaget kring det rättsliga äktenskapet i utredningen inte hålls samman med slutsatsen. Det försök till att motivera en så omfattande lagändring som utredaren föreslår kan inte heller vila på den mycket bristfälliga genomgång han gör av familjebildningsfrågan.

När utredningen tillsattes sände den dåvarande regeringen tydliga signaler om att utredningen skulle vara förutsättningslös, men under utredningens gång kom andra – lika tydliga – signaler om vad utredaren skulle komma fram till. Detta skedde utåt sett via medierna, men mer allvarligt är att regeringen under utredningens gång lyfte ut en fråga kring vigselplikt som borde ha fått vila tills Äktenskaps- och partnerskapsutredningen var klar. Detta utgjorde en mycket tydlig signal och påtryckning från den dåvarande regeringens sida.

Denna interpellation ställs mot bakgrund av att Sverige sedan hösten 2006 har en ny majoritet i riksdagen och därmed också en ny regering. Frågan gäller både om regeringen och dess riksdagsunderlag ska tillåta kommittéväsendets legitimitet att fortsätta att luckras upp, och om denna specifika utredning ska godtas som grund för en genomgripande samhällsomvandling om vad ett äktenskap är.

I stora grupper bland det svenska folket är detta en så viktig och för samhället grundläggande fråga att hanteringen av ärendet riskerar att underminera hela tilltron till den svenska lagstiftningsprocessen.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieministern:

Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder för att de direktiv som ges till en utredning efterföljs?

Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder för att säkerställa kvaliteten och tilltron till det svenska utredningsväsendet?

Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder i den specifika utredningen, Äktenskaps- och partnerskapsutredningen, som uppenbarligen vare sig följt sitt direktiv eller arbetat utifrån den utgångspunkt av objektivt faktasökande och grundlig analys som utredningarna är tänkta att arbeta utifrån?