den 19 december
Interpellation
2007/08:286 Helhetssyn i utvecklingspolitiken
av Bodil
Ceballos (mp)
till
statsrådet Gunilla Carlsson (m)
Häromdagen
i budgetdebatten nämndes vid ett flertal tillfällen att vi måste ha en
helhetssyn i politiken för utvecklingssamarbete. Vi pratade bistånd, militära
insatser, handel, klimat, mänskliga rättigheter etcetera och vikten av att
varje delområde finansieras ur rätt budget. Att helhetssyn är nödvändig är vi
nog alla rörande överens om.
När vi
sedan konfronteras med verkligheten och hur våra politiska målsättningar tolkas
längre ned i hierarkin ser vi att vi i Sverige inte alltid lever upp till dessa
stolta målsättningar.
Ett
exempel är när vi från Sverige skickar tillbaka flyktingar till länder eller
regioner i uppenbart kaos. Vi talar om de mycket välkomna remitteringarna från
flyktingar hem till hemländerna och att de är mycket större än biståndet. Vi
talar om behovet av att utveckla handeln som grund för uppbyggnad av länders
ekonomier. Vi skickar trupp för att skydda civilbefolkningen och
hjälporganisationer eftersom det är för farligt annars. Samtidigt skickar vi
tillbaka dem som står för remitteringarna – de som skulle kunna bli de
naturliga länkarna för handelsutbytet mellan oss och länderna i fråga – och vi
sänder signalen att Sverige inte längre står upp för de humanitära värden som
tidigare varit ett kännetecken. Vi sänder en börda till bland annat de
afghanska och irakiska regeringarna som ska försöka mätta alla dem som sänds
tillbaka också från grannländerna. Vi sänder tillbaka människor till
arbetslöshet, fattigdom och risken att tvångsrekryteras av olika väpnade
grupper i stället för att låta dem stanna här och bidra till att bygga upp sina
hemländers ekonomier via remitteringar etcetera.
I ett
vägledande beslut den 22 november 2007 gör Migrationsverkets generaldirektör
följande bedömningar avseende situationen i Afghanistan:
1. ”Landets östra och västra delar, liksom
huvudstaden Kabul, är utsatta för omfattande terrorism och oroligheter, även om
det regeringsfientliga våldet inte har varit lika omfattande där som i landets
södra delar. I de centrala och norra delarna råder ett instabilt tillstånd.
Kriminaliteten är ett stort problem i hela landet och den kriminaliserade
ekonomin, i huvudsak baserad på narkotikahandel och smuggling, bidrar till den
fortsatta instabiliteten i landet. Trots det ansträngda läget har det gjorts
framsteg när det gäller ekonomisk tillväxt, utbildning, hälsa, infrastruktur
samt beträffande utvecklingen på landsbygden. Även om Kabul också har utsatts
för attentat är det allmänna säkerhetsläget där förhållandevis stabilt, framför
allt på grund av ISAF-styrkornas närvaro. Till den bilden hör också att polisen
i Kabul strävar efter att upprätthålla lag och ordning.”
2. ”Det förekommer attacker mot studenter och
skolor, offentliga tjänstemän och religiösa företrädare. Civilbefolkningen
drabbas också indirekt när strider utkämpas samt vid flyganfall. Sammanlagt
omkom i Afghanistan ca 4 000 personer i strider och attentat under 2006.
Våldet har fortsatt att öka under 2007; i genomsnitt har ungefär 550 attacker
av olika slag inträffat varje månad. Till och med augusti i år har över 1 000
civila dödats på grund av stridigheterna. Antalet självmordsattentat ökade i
Afghanistan med fyra gånger under 2006 och har fortsatt att öka under 2007.
Målen för självmordsattentaten är huvudsakligen regeringsstyrkor och
internationella styrkor, men offren är huvudsakligen civila som råkat befinna
sig i närheten av attentaten.”
3. ”I folkrättslig mening kännetecknas en intern
väpnad konflikt av stridigheter mellan en stats väpnade styrkor och andra
organiserade väpnade grupper. Dessa stridigheter måste vara av sådan karaktär
att de går utöver vad som kan klassas som inre oroligheter eller som endast
utgör sporadiska eller isolerade våldshandlingar. Vidare måste de väpnade
grupperna ha ett visst mått av territoriell kontroll vilket tillåter dem att
utföra militära operationer. En avgörande faktor för tolkningen av begreppet är
även hur civilbefolkningen drabbas – konflikten måste vara så intensiv att ett
återsändande till den asylsökandes del av landet framstår som otänkbart,
samtidigt som möjlighet saknas att sända utlänningen till en annan landsdel.”
Till
saken hör att UNHCR:s rekommendation att inte sända tillbaka flyktingar till
Afghanistan inte binder svenska domstolar då den inte är svensk lag, trots att
hänvisning till UNHCR:s rekommendationer fanns med vid tillkomsten av den nya utlänningslagen.
Till saken hör också att Svenska Afghanistankommittén å det bestämdaste avråder
från att skicka människor tillbaka. I norra Irak dit flyktingar också skickas
säger regeringen nej till att skriva under återtagandeavtal med hänvisning till
den stora mängd flyktingar som kommer tillbaka från grannländerna. Länderna i
fråga klarar helt enkelt inte av att ta emot så många under så kort tid.
Generaldirektören
menar att det går att skicka flyktingar tillbaka till Kabul även om det inte
går att skicka till södra delen men glömmer att tala om att det bara går att
skicka tillbaka till flygplatsen i Kabul härifrån. Därifrån måste den som inte
har sin sociala tillhörighet just där ändå ge sig av till sin hembygd.
Resultatet är att människor avvisas till ”Talibanland” trots allt.
I denna
situation anser jag att det råder en klar motsättning mellan vår politik för
global utveckling och vår migrationspolitik – som talar om att skapa legala
vägar för migration för att locka fler att flytta hit och samtidigt skickar
människor tillbaka till länder där de blir en belastning i stället för en tillgång
för sina samhällen.
Jag
vill därför fråga statsrådet om hon avser att ta några initiativ till att få en
större helhetssyn på situationen i Afghanistan och Irak.