den 19 december

Interpellation

2007/08:286 Helhetssyn i utvecklingspolitiken

av Bodil Ceballos (mp)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

Häromdagen i budgetdebatten nämndes vid ett flertal tillfällen att vi måste ha en helhetssyn i politiken för utvecklingssamarbete. Vi pratade bistånd, militära insatser, handel, klimat, mänskliga rättigheter etcetera och vikten av att varje delområde finansieras ur rätt budget. Att helhetssyn är nödvändig är vi nog alla rörande överens om.

När vi sedan konfronteras med verkligheten och hur våra politiska målsättningar tolkas längre ned i hierarkin ser vi att vi i Sverige inte alltid lever upp till dessa stolta målsättningar.

Ett exempel är när vi från Sverige skickar tillbaka flyktingar till länder eller regioner i uppenbart kaos. Vi talar om de mycket välkomna remitteringarna från flyktingar hem till hemländerna och att de är mycket större än biståndet. Vi talar om behovet av att utveckla handeln som grund för uppbyggnad av länders ekonomier. Vi skickar trupp för att skydda civilbefolkningen och hjälporganisationer eftersom det är för farligt annars. Samtidigt skickar vi tillbaka dem som står för remitteringarna – de som skulle kunna bli de naturliga länkarna för handelsutbytet mellan oss och länderna i fråga – och vi sänder signalen att Sverige inte längre står upp för de humanitära värden som tidigare varit ett kännetecken. Vi sänder en börda till bland annat de afghanska och irakiska regeringarna som ska försöka mätta alla dem som sänds tillbaka också från grannländerna. Vi sänder tillbaka människor till arbetslöshet, fattigdom och risken att tvångsrekryteras av olika väpnade grupper i stället för att låta dem stanna här och bidra till att bygga upp sina hemländers ekonomier via remitteringar etcetera.

I ett vägledande beslut den 22 november 2007 gör Migrationsverkets generaldirektör följande bedömningar avseende situationen i Afghanistan:

1. ”Landets östra och västra delar, liksom huvudstaden Kabul, är utsatta för omfattande terrorism och oroligheter, även om det regeringsfientliga våldet inte har varit lika omfattande där som i landets södra delar. I de centrala och norra delarna råder ett instabilt tillstånd. Kriminaliteten är ett stort problem i hela landet och den kriminaliserade ekonomin, i huvudsak baserad på narkotikahandel och smuggling, bidrar till den fortsatta instabiliteten i landet. Trots det ansträngda läget har det gjorts framsteg när det gäller ekonomisk tillväxt, utbildning, hälsa, infrastruktur samt beträffande utvecklingen på landsbygden. Även om Kabul också har utsatts för attentat är det allmänna säkerhetsläget där förhållandevis stabilt, framför allt på grund av ISAF-styrkornas närvaro. Till den bilden hör också att polisen i Kabul strävar efter att upprätthålla lag och ordning.”

2. ”Det förekommer attacker mot studenter och skolor, offentliga tjänstemän och religiösa företrädare. Civilbefolkningen drabbas också indirekt när strider utkämpas samt vid flyganfall. Sammanlagt omkom i Afghanistan ca 4 000 personer i strider och attentat under 2006. Våldet har fortsatt att öka under 2007; i genomsnitt har ungefär 550 attacker av olika slag inträffat varje månad. Till och med augusti i år har över 1 000 civila dödats på grund av stridigheterna. Antalet självmordsattentat ökade i Afghanistan med fyra gånger under 2006 och har fortsatt att öka under 2007. Målen för självmordsattentaten är huvudsakligen regeringsstyrkor och internationella styrkor, men offren är huvudsakligen civila som råkat befinna sig i närheten av attentaten.”

3. ”I folkrättslig mening kännetecknas en intern väpnad konflikt av stridigheter mellan en stats väpnade styrkor och andra organiserade väpnade grupper. Dessa stridigheter måste vara av sådan karaktär att de går utöver vad som kan klassas som inre oroligheter eller som endast utgör sporadiska eller isolerade våldshandlingar. Vidare måste de väpnade grupperna ha ett visst mått av territoriell kontroll vilket tillåter dem att utföra militära operationer. En avgörande faktor för tolkningen av begreppet är även hur civilbefolkningen drabbas – konflikten måste vara så intensiv att ett återsändande till den asylsökandes del av landet framstår som otänkbart, samtidigt som möjlighet saknas att sända utlänningen till en annan landsdel.”

Till saken hör att UNHCR:s rekommendation att inte sända tillbaka flyktingar till Afghanistan inte binder svenska domstolar då den inte är svensk lag, trots att hänvisning till UNHCR:s rekommendationer fanns med vid tillkomsten av den nya utlänningslagen. Till saken hör också att Svenska Afghanistankommittén å det bestämdaste avråder från att skicka människor tillbaka. I norra Irak dit flyktingar också skickas säger regeringen nej till att skriva under återtagandeavtal med hänvisning till den stora mängd flyktingar som kommer tillbaka från grannländerna. Länderna i fråga klarar helt enkelt inte av att ta emot så många under så kort tid.

Generaldirektören menar att det går att skicka flyktingar tillbaka till Kabul även om det inte går att skicka till södra delen men glömmer att tala om att det bara går att skicka tillbaka till flygplatsen i Kabul härifrån. Därifrån måste den som inte har sin sociala tillhörighet just där ändå ge sig av till sin hembygd. Resultatet är att människor avvisas till ”Talibanland” trots allt.

I denna situation anser jag att det råder en klar motsättning mellan vår politik för global utveckling och vår migrationspolitik – som talar om att skapa legala vägar för migration för att locka fler att flytta hit och samtidigt skickar människor tillbaka till länder där de blir en belastning i stället för en tillgång för sina samhällen.

Jag vill därför fråga statsrådet om hon avser att ta några initiativ till att få en större helhetssyn på situationen i Afghanistan och Irak.