den 4 december

Interpellation

2007/08:257 Genusperspektivet i regeringen

av Monica Green (s)

till statsminister Fredrik Reinfeldt (m)

Om Ulrica Schenström varit en man hade hon kanske inte behövt avgå. Det tror Åsa Kroon, forskare i medie- och kommunikationsvetenskap i Örebro. Enligt Kroons studier citeras kvinnliga politiker mer sällan än manliga, och kvinnor avbildas oftare mer intimt. Dessutom skildras kvinnor som mer passiva, och de kategoriseras gärna som offer eller häxa.

Det finns ett mönster i detta. Det ska ställas hårda krav på både kvinnor och män i regeringen, bland statssekreterare och politiker eftersom man ska vara ett föredöme för andra. Men det sänder ut fel signaler om kvinnor alltid ska dömas hårdare än män. Finns det därmed skäl att se över varför fler kvinnliga statsråd och statssekreterare avgått under den borgerliga regeringens första år?

Att vara statsråd är i dag förknippat med stora krav av både personlig och politisk karaktär. Ett hårdnande debattklimat innebär också att det tidigare mer sällsynta kravet på avgång mer frekvent har kommit att användas i den politiska debatten, med argument av både politiskt och personligt slag. Oavsett om statsråd och statssekreterare är kvinnor eller män är det viktigt att få reda på varför de avgår och om de får stöd.

Alla statsråd bedöms efter sina insatser och utifrån saklig grund. Här faller ett ansvar på statsministern och regeringen som helhet, men även på det debattklimat som grundläggs i mötet mellan regering och opposition.

Regeringen bestämmer vilka jämställdhetspolitiska mål landet ska sträva efter att uppnå och jämställdhetsministern ansvarar för samordning och uppföljning av jämställdhetsmålen.

Jämställdhetsmålen är:

- jämn fördelning av makt och inflytande,

- ekonomisk jämställdhet,

- jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet,

- att mäns våld mot kvinnor ska upphöra.

Avser statsministern att verka för att kvinnor och män får samma rätt och möjlighet att vara aktiva samhällsmedborgare och att forma villkoren för beslutsfattande?

Ställs det, enligt statsministerns bedömning, hårdare krav både i regeringen, på statssekreterare och i samhällslivet i övrigt på kvinnor, och avser statsministern att ta något initiativ i sammanhanget?

Har statsministern någon uppfattning om vilka strukturella hinder det finns i samhället som gör att det blir hårdare tryck på kvinnor i ledande positioner, och avser statsministern att vidta några åtgärder?