den 23 november
Interpellation
2007/08:212 Könsmaktsperspektiv i kampen mot mäns våld mot
kvinnor
av Wiwi-Anne
Johansson (v)
till
integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
Samma
dag som regeringen presenterade skrivelsen Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor,
hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (skr.
2007/08:39) skrev jämställdhetsminister Nyamko Sabuni i en debattartikel i
Expressen att orsaken till att samkönat partnervåld har osynliggjorts är att
”man har stirrat sig blind på teorin om könsmaktsordning” och att denna grundas
på ”att endast kvinnor är offer och män förövare”. (Expressen 15 november 2007)
Men
föreställningar kring kön, makt, våld och sexualitet finns också i samkönat
partnervåld. Därför blir det svårt att tolka jämställdhetsministerns uttalande
som annat än att hon tar avstånd från den feministiska våldsförståelsen. Att
man inte vill ”stirra sig blind på teorin om könsmaktsordning” blir också
tydligt i inledningen till Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor,
hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer där
regeringen skriver att ”insatserna för att bekämpa mäns våld mot kvinnor måste
göras utifrån ett rättsligt, socialt, ekonomiskt och hälsorelaterat perspektiv,
samt inte minst ur ett jämställdhetsperspektiv”.
Detta
markerar ett avståndstagande från ett strukturellt maktperspektiv och öppnar
för ett individperspektiv där våldet ses som uttryck för avvikande beteenden
hos enstaka individer och grupper.
Samtidigt
slår regeringen fast i handlingsplanen att definitionen av mäns våld mot
kvinnor grundas på FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor. Detta
dokument uttrycker ett tydligt könsmaktsperspektiv och menar att historiskt
ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män har lett till dominans och
diskriminering av kvinnor. Våldet är både ett resultat av och ett sätt att
vidmakthålla mäns maktposition. Vidare ser deklarationen inte olika uttryck av
våld mot kvinnor som artskilda och det individuella våldet knyts ihop med
våldet som utövas eller tolereras av staten. Sambandet mellan olika former av
könsdiskriminering lyfts fram i FN-deklarationen och både bidrar till att
synliggöra våldets omfattning och visar på möjligheter till en kraftfull
institutionalisering av åtgärder mot våldet.
Den
stora mängd våldshandlingar som både offentlig statistik och bland annat
kvinnojourernas arbete vittnar om bekräftar FN-deklarationens strukturella
könsmaktsperspektiv och att det inte är något som ett fåtal avvikande individer
begår. Det är vanliga partner, hederligt arbetande familjefäder, våra bröder,
män och pojkvänner som utövar kontroll och våldshandlingar. Våldet är
strukturellt och i den patriarkala strukturen är föreställningar kring kön och
sexualitet starkt förknippade med makt eller avsaknad av makt.
Med
anledning av det som anförts vill jag fråga jämställdhetsminister Nyamko
Sabuni:
1. Hur avser statsrådet att verka för att det
strukturella könsmaktsperspektivet utgör utgångspunkten för kampen mot våldet?
2. På vilket sätt avser statsrådet att verka för förebyggande insatser och för att förändra de
samhällsstrukturer som är orsaken till mäns våld mot kvinnor?