den 13 november
Interpellation
2007/08:148 Konsekvenser för kvinnor av kriser och
katastrofer
av Magdalena
Andersson (m)
till
statsrådet Gunilla Carlsson (m)
Vid
kriser och katastrofer är det tydligt att det är kvinnor och barn som drabbas
hårdast. Ändå används deras kunskaper och erfarenheter mycket sparsamt, detta
trots att det är just de som har visat sig vara nyckeln i återuppbyggnadsarbete
efter katastrofer och konflikter i världen.
Sverige
har en unik möjlighet att förbättra situationen för kvinnor och barn i kriser
och katastrofer. Vi kan som ledande nation gå före i arbetet, gå till praktisk
handling. Ett sätt är att arrangera en internationell konferens om
räddningsarbete – att bjuda in, lyssna och framför allt ta till vara
erfarenheter från dem som är hårdast drabbade.
En av
orsakerna till att kvinnor kommer i skymundan också efter katastrofer är att
biståndet ofta hanteras män emellan. Det blir viktigare att hjälpa män till de
identitetshandlingar som krävs för att få tillgång till mathjälp, hälsovård,
utbildning och annan hjälp. Det finns ibland också lagar eller sedvänjor som
förhindrar kvinnors äganderätt till mark och annan egendom, vilket ökar
svårigheten att få återuppbyggnadshjälp. Ändå vet många – exempelvis World Food
Programme, WFP – att de är oerhört viktiga i återuppbyggnaden. Därför har de
sedan länge en policy att 80 procent av katastrofbiståndet ska delas ut till
kvinnor.
Kvinnor
är långt ifrån bara offer. De är själva nyckeln till återuppbyggnad. Därför bör
hjälpprogram innefatta dem redan på planeringsstadiet, där det handlar om att
sköta utbildning i både hälsofrågor och möjligheter till arbete. De visar sig
dessutom ofta vara bättre lämpade att arbeta över etniska, religiösa och
politiska skiljelinjer. De satsar också generellt mer pengar på social
återuppbyggnad än vad män gör.
I
Sverige har Räddningsverket genom avdelningen i Kristinehamn deltagit i flera
internationella projekt för att ta fram en bra kravspecifikation på material
och andra förnödenheter som behövs i samband med hjälpinsatser. Men fortfarande
bärs mycket av den typen av arbete upp av män – inte minst när det gäller
deltagande från de fattigare länderna.
Jag är
övertygad om att dessa kravspecifikationer skulle se annorlunda ut om kvinnor
var mer involverade i dem från början, om de får komma till tals och ge sin syn
på hur man ska arbeta mer effektivt i både hjälp- och biståndsarbete. Här kan
svenskt bistånd utvecklas.
Mina
frågor till statsrådet är därför:
Avser statsrådet
att ta initiativ som syftar till att Sverige blir ledande nation i
återuppbyggnads- och räddningsarbeten?
Kan ett
svenskt initiativ till en internationell konferens om katastrofer och
räddningsarbete ur kvinnors perspektiv vara ett steg på vägen för att
situationen för dem ska förbättras vid framtida kriser och katastrofer, och
avser statsrådet att ta initiativ till en sådan konferens?