den 13 november

Interpellation

2007/08:148 Konsekvenser för kvinnor av kriser och katastrofer

av Magdalena Andersson (m)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

Vid kriser och katastrofer är det tydligt att det är kvinnor och barn som drabbas hårdast. Ändå används deras kunskaper och erfarenheter mycket sparsamt, detta trots att det är just de som har visat sig vara nyckeln i återuppbyggnadsarbete efter katastrofer och konflikter i världen.

Sverige har en unik möjlighet att förbättra situationen för kvinnor och barn i kriser och katastrofer. Vi kan som ledande nation gå före i arbetet, gå till praktisk handling. Ett sätt är att arrangera en internationell konferens om räddningsarbete – att bjuda in, lyssna och framför allt ta till vara erfarenheter från dem som är hårdast drabbade.

En av orsakerna till att kvinnor kommer i skymundan också efter katastrofer är att biståndet ofta hanteras män emellan. Det blir viktigare att hjälpa män till de identitetshandlingar som krävs för att få tillgång till mathjälp, hälsovård, utbildning och annan hjälp. Det finns ibland också lagar eller sedvänjor som förhindrar kvinnors äganderätt till mark och annan egendom, vilket ökar svårigheten att få återuppbyggnadshjälp. Ändå vet många – exempelvis World Food Programme, WFP – att de är oerhört viktiga i återuppbyggnaden. Därför har de sedan länge en policy att 80 procent av katastrofbiståndet ska delas ut till kvinnor.

Kvinnor är långt ifrån bara offer. De är själva nyckeln till återuppbyggnad. Därför bör hjälpprogram innefatta dem redan på planeringsstadiet, där det handlar om att sköta utbildning i både hälsofrågor och möjligheter till arbete. De visar sig dessutom ofta vara bättre lämpade att arbeta över etniska, religiösa och politiska skiljelinjer. De satsar också generellt mer pengar på social återuppbyggnad än vad män gör.

I Sverige har Räddningsverket genom avdelningen i Kristinehamn deltagit i flera internationella projekt för att ta fram en bra kravspecifikation på material och andra förnödenheter som behövs i samband med hjälpinsatser. Men fortfarande bärs mycket av den typen av arbete upp av män – inte minst när det gäller deltagande från de fattigare länderna.

Jag är övertygad om att dessa kravspecifikationer skulle se annorlunda ut om kvinnor var mer involverade i dem från början, om de får komma till tals och ge sin syn på hur man ska arbeta mer effektivt i både hjälp- och biståndsarbete. Här kan svenskt bistånd utvecklas.

Mina frågor till statsrådet är därför:

Avser statsrådet att ta initiativ som syftar till att Sverige blir ledande nation i återuppbyggnads- och räddningsarbeten?

Kan ett svenskt initiativ till en internationell konferens om katastrofer och räddningsarbete ur kvinnors perspektiv vara ett steg på vägen för att situationen för dem ska förbättras vid framtida kriser och katastrofer, och avser statsrådet att ta initiativ till en sådan konferens?