den 8 november
Interpellation
2007/08:134 Inbyggd ojämställdhet i borgerlig
budgetproposition
av Monica Green
(s)
till
finansminister Anders Borg (m)
I
höstens budgetproposition, den första riktigt egna som den borgerliga
regeringen lägger fram, skriver regeringen att männens ekonomiska standard ökar
med 2,3 procent medan kvinnorna ökar sin med 2,2 procent. Denna uppgift går att
tolka som om budgeten var nära nog rättvis ur jämställdhetssynpunkt. Problemet
är bara att regeringen utgår från att männen ger en del av sina inkomstökningar
till sina fruar eller sambor.
Sanningen
är att om man räknar per individ, vilket rimligtvis måste vara det enda
logiska, blir siffrorna helt annorlunda. Då tjänar männen 1 900 kronor mer
per år medan kvinnorna får nöja sig med lite drygt hälften, 1 000 kronor
per år.
Det
förefaller tämligen ofattbart att en svensk regering 2007, 35 år efter
särbeskattningens införande, anser att kvinnor ska vara beroende av män för sin
försörjning. Hushållen betraktas nämligen som ”solidariska” enligt regeringen.
Teoretiskt sett skulle då alltså ”enbart” ensamhushåll eller hushåll där de
vuxna är av samma kön påverkas av den totala inkomstskillnaden mellan könen.
Det
finns mycket att invända mot detta sätt att räkna. Man kan invända både mot användandet
av kärnfamiljen som norm och mot att slå ihop kvinnorna med männen till
hushållsenheter. Regeringen bortser helt från den beroendeställning som den
kvinnliga parten i ett olikkönat hushåll hamnar i då hon kan förutsättas känna
”tacksamhet” gentemot den man som eventuellt delar med sig av sin
inkomstförbättring. Frågan är också om hon ska behöva ta hänsyn till den ökade
inkomstskillnaden i en situation då hon överväger skilsmässa eller separation.
En försvagad ekonomisk självständighet för kvinnor kan knappast vara ett steg i
rätt riktning.
Jag
vill nu fråga finansminister Anders Borg, enligt egen utsago feminist, vilka
hans skäl är för att framlägga en för kvinnor så uppenbart missgynnsam budget.
Kommer
finansministern att även fortsättningsvis verka för att det räknas på hushåll
och inte på individer i budgetpropositionerna, vilket i så fall strider mot hur
tidigare regeringar har räknat?
Dessutom
vill jag veta om finansministern kommer att fortsätta att försvara detta
märkliga sätt att räkna, och vad blir nästa steg – en
återgång till sambeskattningen?