Ny marknadsföringslag

Regeringens proposition 2007/08:115

Ny marknadsföringslag	Prop.
	2007/08:115

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 6 mars 2008

Fredrik Reinfeldt

Nyamko Sabuni

(Integrations- och jämställdhetsdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att marknadsföringslagen (1995:450) ersätts med en ny lag. Härutöver föreslås vissa ändringar i andra författningar på det marknadsrättsliga området. Genom den föreslagna lagstiftningen genom- förs Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004.

Den nya marknadsföringslagen syftar, i likhet med den nuvarande, till att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Den nya lagen, liksom den nuvarande, kompletterar och fyller ut den särskilda lagstiftningen på det marknadsrättsliga området. Den slår fast att näringsidkares marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed. Den slår också fast att det är förbjudet med vilseledande eller aggressiv marknadsföring.

Den nuvarande lagens sanktionssystem överförs i allt väsentligt till den nya lagen för att säkerställa att bestämmelserna följs. Detsamma gäller processordningen i mål som rör marknadsföring.

Propositionen innehåller också förslag till följdändringar i vissa andra författningar.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2008.

Innehållsförteckning

1	Förslag till riksdagsbeslut .................................................................		6
2	Lagtext	..............................................................................................	7
	2.1 ..........................................	Förslag till marknadsföringslag	7
	2.2 ....	Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)	22

2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge

angående verkställighet av straff m.m..............................

2.4Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om

marknadsdomstol m.m. ....................................................

2.5Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen

(1985:716)........................................................................

2.6Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen

(1990:932)........................................................................

2.7Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen

(1992:830)........................................................................

2.8Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om

	paketresor.........................................................................	32
2.9	Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581) ......	33
2.10	Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)...	34

2.11Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti .............................................................

2.12Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen

(1996:844)........................................................................

2.13Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om

anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ......

2.14Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1118) om

marknadsföring av kristallglas .........................................

2.15Förslag till lag om ändring i lagen (1997:218) om

konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende...............

2.16Förslag till lag om ändring i lagen (1999:268) om

betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.............................................................	41

2.17Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om

investerarskydd ................................................................

2.18Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och

konsumentorganisationer .................................................

2.19Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets

tjänster..............................................................................

2.20Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om

inlåningsverksamhet.........................................................

2.21Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen

(2004:347)........................................................................

2.22Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59) om distans-

och hemförsäljning...........................................................

Prop. 2007/08:115

2.23Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen

(2005:104) .......................................................................

2.24Förslag till lag om ändring i lagen (2005:405) om

försäkringsförmedling .....................................................

2.25Förslag till lag om ändring i lagen (2006:484) om

franchisegivares informationsskyldighet.........................

2.26Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om

		värdepappersmarknaden..................................................		52
3	Ärendet och dess beredning ...........................................................			53
4	Direktivet om otillbörliga affärsmetoder........................................			54
5	Utgångspunkter för genomförandet ...............................................			56
6	Den nya marknadsföringslagen, m.m.............................................			59
	6.1	Huvuddragen i en ny lag..................................................		59
	6.2	Lagens syfte.....................................................................		62
	6.3	Lagens tillämpningsområde.............................................		62
		6.3.1	Begreppen marknadsföring och
			affärsmetod.....................................................	62
		6.3.2	Begreppen konsument, näringsidkare och
			medansvariga..................................................	64
		6.3.3	Begreppet genomsnittskonsument ..................	66
	6.4	Otillbörlig marknadsföring..............................................		68
		6.4.1	Generalklausul om god
			marknadsföringssed........................................	68
		6.4.2	Krav på tillbörlig marknadsföring i övrigt......	71
		6.4.3	Informationskrav ............................................	72
		6.4.4	Uppförandekoder och näringslivets
			egenåtgärder ...................................................	75
		6.4.5	Lagstridighetsprincipen ..................................	77
	6.5	Aggressiv marknadsföring...............................................		78
	6.6	Vilseledande marknadsföring..........................................		82
		6.6.1	Reklamidentifiering........................................	82
		6.6.2	Sändarangivelse..............................................	83
		6.6.3	Förbud mot vilseledande marknadsföring ......	84
		6.6.4	Begränsningar i kommunikationsmediet ........	89
		6.6.5	Köperbjudanden .............................................	91
		6.6.6	Näringsidkare och köperbjudanden ..............	100
		6.6.7	Vilseledande förpackningsstorlekar..............	101
		6.6.8	Vilseledande efterbildningar.........................	101
		6.6.9	Konkursutförsäljningar, utförsäljningar och
			realisationer ..................................................	103
		6.6.10	Obeställda produkter och fakturaskojeri.......	103
		6.6.11	Otjänliga produkter.......................................	104
		6.6.12	Jämförande reklam .......................................	105

6.7Vilseledande eller aggressiv marknadsföring som under

alla omständigheter är otillbörlig...................................

106

6.8Marknadsföringens påverkan på mottagarens förmåga att

	fatta ett välgrundat affärsbeslut .....................................	108
6.9	Garantier........................................................................	113
6.10	Obeställd reklam m.m. ..................................................	115

Prop. 2007/08:115

6.11	Sanktionssystemet..........................................................		116	Prop. 2007/08:115
	6.11.1	Marknadsstörningsavgift och obeställd
		reklam ...........................................................	121

6.11.2Marknadsstörningsavgift och krav på

		information om garantier...............................	121
	6.11.3	Förhandsingripanden.....................................	122
	6.11.4	Publicering av beslut och beriktigande .........	122
6.12	Processen i marknadsföringsmål....................................		123

6.13Informationsskyldighet m.m. i viss särskild

		marknadsrättslig lagstiftning..........................................		125
		6.13.1	Särskild marknadsrättslig lagstiftning och
			kopplingen till marknadsföringslagen och dess
			sanktionssystem ............................................	125
		6.13.2	Prisinformationslagen ...................................	127
		6.13.3	TV-reklam och yngre barn ............................	130
		6.13.4	Lotterilagstiftningen......................................	133
7	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser..................................			135
8	Konsekvenser................................................................................			136
9	Författningskommentar.................................................................			139
	9.1	Förslaget till marknadsföringslag...................................		139

9.2Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen

(1957:297)......................................................................

168

9.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om

	samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
	angående verkställighet av straff m.m............................	169
9.4	Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om
	marknadsdomstol m.m. ..................................................	169

9.5Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen

(1985:716)......................................................................

169

9.6Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen

(1990:932)......................................................................

170

9.7Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen

(1992:830)......................................................................

170

9.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1672) om

paketresor.......................................................................

172

9.9Förslaget till lag om ändring i tobakslagen

(1993:581)......................................................................

172

9.10Förslaget till lag om ändring i alkohollagen

(1994:1738)....................................................................

172

9.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571) om

insättningsgaranti ...........................................................

173

9.12Förslaget till lag om ändring i radio- och TV-lagen

(1996:844)......................................................................

173

9.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell

verksamhet .....................................................................

174

9.14Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1118) om

marknadsföring av kristallglas .......................................

174

9.15	Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:218) om	Prop. 2007/08:115
	konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende ............	174

9.16Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:268) om

	betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska
	samarbetsområdet..........................................................	175
9.17	Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:158) om
	investerarskydd..............................................................	176

9.18Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och

konsumentorganisationer...............................................

176

9.19Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:562) om

	elektronisk handel och andra informationssamhällets
	tjänster ...........................................................................	177
9.20	Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:299) om
	inlåningsverksamhet......................................................	178

9.21Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen

(2004:347) .....................................................................

178

9.22Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:59) om distans-

och hemförsäljning ........................................................

179

9.23Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen

(2005:104) .....................................................................

180

9.24Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:405) om

försäkringsförmedling ...................................................

181

9.25Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:484) om

franchisegivares informationsskyldighet.......................

181

9.26Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om

värdepappersmarknaden................................................

182

Bilagor
Bilaga 1 Direktivet om otillbörliga affärsmetoder 2005/29/EG
	inklusive bilaga I till direktivet ..........................................	183
Bilaga 2 Sammanfattning av utredningens förslag till en ny
	marknadsföringslag............................................................	211
Bilaga 3 Utredningens förslag till lagtext.........................................		217
Bilaga 4	Förteckning över remissinstanserna...................................	255
Bilaga 5	Lagrådsremissens lagförslag..............................................	256
Bilaga 6	Lagrådets yttrande..............................................................	303
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 2008 ........		311
Rättsdatablad........................................................................................		312

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2007/08:115

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.marknadsföringslag,

2.lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

3.lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

4.lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

5.lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

6.lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

7.lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),

8.lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor,

9.lag om ändring i tobakslagen (1993:581),

10.lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),

11.lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

12.lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844),

13.lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

14.lag om ändring i lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristall- glas,

15.lag om ändring i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

16.lag om ändring i lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

17.lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,

18.lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer,

19.lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

20.lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

21.lag om ändring i prisinformationslagen (2004:347),

22.lag om ändring i lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning,

23.lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104),

24.lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

25.lag om ändring i lagen (2006:484) om franchisegivares informa- tionsskyldighet,

26.lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Lagtext

Prop. 2007/08:115

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till marknadsföringslag

Härigenom föreskrivs1 följande.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

–luftfartslagen (1957:297),

–konsumentkreditlagen (1992:830),

–lagen (1992:1672) om paketresor,

–tobakslagen (1993:581),

–alkohollagen (1994:1738),

–lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

–radio- och TV-lagen (1996:844),

–lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

–lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

–lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

–lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska eko- nomiska samarbetsområdet,

–lagen (1999:158) om investerarskydd,

–lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informations- samhällets tjänster,

–lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

1 Jfr rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jäm- förande reklam (EGT L 376, 27.12.2006, s. 21, Celex 32006L0114), rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fast- ställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändnings- verksamhet för television (EGT L 298, 17.10.1989, s. 23, Celex 389L0552), Europa- parlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, Celex 31997L0007), Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 7.7.1999, s. 12, Celex 31999L0044). Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1, Celex 32000L0031), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37, Celex 32002L0058), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 9.10.2002, s. 16, Celex 32002L0065) och Europa- parlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre mark- naden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EUT L 149, 6. 11.6.2005, s. 22, Celex 32005L0029).

– prisinformationslagen (2004:347),

Prop. 2007/08:115

–lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning,

–försäkringsavtalslagen (2005:104),

–lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

–lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet.

Lagens tillämpningsområde

2 § Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet.

Lagen tillämpas också på sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844).

Lagen tillämpas också när Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter som behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om sam- arbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för kon- sumentskyddslagstiftningen.2

Definitioner

3 § I denna lag avses med

affärsbeslut: ett beslut som fattas av en konsument eller en närings- idkare om huruvida, hur och under vilka förutsättningar en produkt ska köpas, om hela eller delar av köpesumman ska betalas, om produkten ska behållas eller överlåtas, eller om en avtalsenlig rättighet i samband med produkten ska utnyttjas, oavsett om konsumenten eller näringsidkaren beslutar att handla eller att avstå från att handla,

elektronisk post: ett adresserat eller på något annat sätt individualiserat elektroniskt meddelande i form av text, röst, ljud eller bild som sänds via ett allmänt kommunikationsnät och som kan lagras i nätet eller i mot- tagarens terminalutrustning tills mottagaren hämtar det,

god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknads- föring av produkter,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten,

produkter: varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

2 EUT L 364, 9.12.2004, s. 1 (Celex 32004R2006).

Otillbörlig marknadsföring	Prop. 2007/08:115
Direktivbilagan
4 § Bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om
otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot kon-
sumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv
84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG,
98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets för-
ordning (EG) nr 2006/20043 ska gälla som lag i Sverige. Regeringen
tillkännager den aktuella bilagan i Svensk författningssamling.
Vid en prövning enligt någon av bestämmelserna i bilaga I till direk-
tivet ska denna lag tillämpas.
Bestämmelserna i punkterna 1–31 i bilaga I till direktivet ska tillämpas
även om marknadsföringen riktas till näringsidkare.
Bestämmelsen i punkt 14 i bilaga I till direktivet ska tillämpas på
åtgärder som skett i strid med denna punkt om inte åtgärden omfattas av
lotterilagen (1994:100).
God marknadsföringssed
5 § Marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed.
6 § Marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed enligt 5 §
är att anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt
påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.
Aggressiv marknadsföring
7 § En näringsidkare får inte använda sig av aggressiv marknadsföring.
Marknadsföringen är att anse som aggressiv om den innefattar trakas-
serier, tvång, fysiskt våld, hot eller annat aggressivt påtryckningsmedel.
Aggressiv marknadsföring är att anse som otillbörlig om den i märkbar
mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett
välgrundat affärsbeslut.
Sådan aggressiv marknadsföring som anges i punkterna 24–31 i bilaga
I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.
Vilseledande marknadsföring
8 § Marknadsföring som är vilseledande enligt någon av bestämmelserna
i 9, 10 eller 12–17 §§ är att anse som otillbörlig om den påverkar eller
sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs-
beslut.
Sådan vilseledande marknadsföring som anges i punkterna 1–23 i
bilaga I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.

3 EUT L 149, 11.6.2005. s. 22, (Celex 32005L0029).

Reklamidentifiering	Prop. 2007/08:115
9 § All marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt
framgår att det är fråga om marknadsföring.
Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen.
Detta gäller dock inte framställningar vars enda syfte är att skapa upp-
märksamhet inför uppföljande framställningar.
Förbud mot vilseledande marknadsföring
10 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda sig av fel-
aktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga
om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet.
Första stycket gäller särskilt framställningar som rör

1.produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egenskaper,

2.produktens ursprung, användning och risker såsom inverkan på hälsa och miljö,

3.kundservice, reklamationshantering samt metod och datum för till- verkning eller tillhandahållande,

4.produktens pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda pris- fördelar och betalningsvillkoren,

5.näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer, ställning på marknaden, åtaganden, varumärken, varunamn, kännetecken och andra rättigheter,

6.belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren,

7.leveransvillkor för produkten,

8.behovet av service, reservdelar, byte eller reparation,

9.näringsidkarens åtagande att följa uppförandekoder, och

10.konsumentens rättigheter enligt lag eller annan författning.

En näringsidkare får inte heller utelämna väsentlig information i mark- nadsföringen av sin egen eller någon annans näringsverksamhet. Med vilseledande utelämnande avses även sådana fall när den väsentliga informationen ges på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt.

Begränsningar i kommunikationsmediet m.m.

11 §	Vid bedömningen av om en framställning är vilseledande enligt
10 §	tredje stycket, får beaktas det använda kommunikationsmediets

begränsningar i tid och utrymme samt de åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att på något annat sätt lämna informationen.

Köperbjudanden

12 § Marknadsföringen är vilseledande om näringsidkaren i en fram- ställning erbjuder konsumenter en bestämd produkt med en prisangivelse utan att följande väsentliga information framgår:

1. produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten,

2. pris och jämförpris angivet på det sätt som framgår av 7–10 §§ Prop. 2007/08:115 prisinformationslagen (2004:347),

3.näringsidkarens identitet och geografiska adress,

4.villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer om dessa avviker från vad som är normalt för branschen eller produkten i fråga,

5.information om ångerrätt eller rätt att häva ett köp som ska lämnas till konsumenten enligt lag.

Marknadsföringen är också vilseledande om näringsidkaren i en fram- ställning erbjuder konsumenter flera bestämda produkter med en uppgift om ett gemensamt pris, utan att erbjudandet innehåller väsentlig infor- mation enligt punkterna 1–5 i första stycket.

Vilseledande förpackningsstorlekar

13 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda för- packningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.

Vilseledande efterbildningar

14 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda efter- bildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Detta gäller dock inte efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen tjänar till att göra produkten funktionell.

Konkursutförsäljningar

15 § En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttrycket ”kon- kurs”, ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara om pro- dukterna bjuds ut av konkursboet eller för dess räkning.

Utförsäljningar

16 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycken ”slutförsäljning”, ”utförsäljning” eller något annat uttryck med motsvarande innebörd bara om

1.det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller en klart avgränsad del av det,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

Realisationer
17 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda
uttrycket ”realisation” eller något annat uttryck med motsvarande inne-
börd bara om	11
	11

1. försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie Prop. 2007/08:115 sortiment,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

Jämförande reklam

18 § En näringsidkare får i sin reklam direkt eller indirekt peka ut en annan näringsidkare eller dennes produkter bara om jämförelsen

1.inte är vilseledande,

2.avser produkter som svarar mot samma behov eller är avsedda för samma ändamål,

3.på ett objektivt sätt avser väsentliga, relevanta, kontrollerbara och utmärkande egenskaper hos produkterna,

4.inte medför förväxling mellan näringsidkaren och en annan näringsidkare eller mellan deras produkter, varumärken, firmor eller andra kännetecken,

5.inte misskrediterar eller är nedsättande för en annan näringsidkares verksamhet, förhållanden, produkter, varumärken, firma eller andra kännetecken,

6.i fråga om varor med ursprungsbeteckning alltid avser varor med samma beteckning,

7.inte drar otillbörlig fördel av en annan näringsidkares renommé som är förknippat med näringsidkarens varumärke, firma eller andra känne- tecken eller varas ursprungsbeteckning, och

8.inte framställer en produkt som en imitation eller kopia av en pro- dukt som har ett skyddat varumärke eller firma.

Obeställd reklam

19 § En näringsidkare får vid marknadsföring till en fysisk person använda elektronisk post, telefax eller sådana uppringningsautomater eller andra liknande automatiska system för individuell kommunikation som inte betjänas av någon enskild, bara om den fysiska personen har samtyckt till det på förhand.

Har näringsidkaren fått den fysiska personens uppgifter om elektronisk adress för elektronisk post i samband med försäljning av en produkt till personen, gäller inte kravet på samtycke enligt första stycket om

1.den fysiska personen inte motsatt sig att uppgiften om elektronisk adress används i marknadsföringssyfte med användande av elektronisk post,

2.marknadsföringen avser näringsidkarens egna, likartade produkter

och

3.den fysiska personen klart och tydligt ges möjlighet att kostnadsfritt och enkelt motsätta sig att uppgiften används i marknadsföringssyfte när den samlas in och vid varje följande marknadsföringsmeddelande.

20 § Vid marknadsföring med elektronisk post ska meddelandet alltid Prop. 2007/08:115 innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan sända en begäran om

att marknadsföringen ska upphöra. Detta gäller även vid marknadsföring till en juridisk person.

21 § En näringsidkare får använda andra metoder för individuell kom- munikation på distans än sådana som avses i 19 §, om inte den fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden används.

Information om garantier

22 § En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder sig att genom en garanti eller liknande utfästelse under en viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap hos produkten, ska vid försäljningen lämna köparen tydlig information om utfästelsens innehåll och de upp- gifter som är nödvändiga för att köparen ska kunna göra den gällande. Information ska även lämnas om att köparens rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen.

Utfästelsen och informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen.

Förbud och ålägganden

Förbud mot viss marknadsföring

23 § En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd.

Ett förbud enligt första stycket får meddelas också

1.en anställd hos näringsidkaren,

2.någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och

3.var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen.

Åläggande att lämna information

24 § En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan information.

Ett sådant åläggande får meddelas också

1.en anställd hos näringsidkaren, och

2.någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

Ett åläggande enligt första stycket får innehålla en skyldighet att lämna informationen

1.i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

2.genom märkning på varan eller i någon annan form på säljstället,

eller

3.i viss form till konsumenter som begär det.

Åläggande att tillhandahålla tekniska hjälpmedel		Prop. 2007/08:115
25	§ En tjänsteleverantör enligt lagen (2002:562) om elektronisk handel
och andra informationssamhällets tjänster som i strid med 10 § i den
lagen låter bli att tillhandahålla sådana tekniska hjälpmedel som avses
där får åläggas att tillhandahålla hjälpmedlen.
Vite
26	§ Ett förbud enligt 23 § och ett åläggande enligt 24 eller 25 § ska
förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
Interimistiska beslut
27	§ Rätten får meddela förbud enligt 23 § eller åläggande enligt 24 eller
25	§ att gälla tills vidare om

1.käranden visar sannolika skäl för sin talan, och

2.det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett förbud eller åläggande.

I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 § andra fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Förelägganden

28 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen med- dela föreläggande om

1.förbud som avses i 23 § (förbudsföreläggande),

2.åläggande som avses i 24 § (informationsföreläggande), eller

3.åläggande som avses i 25 §.

Föreläggandet ska förenas med vite.

För att bli gällande ska näringsidkaren godkänna föreläggandet omedelbart eller inom en viss tid. Om föreläggandet har godkänts gäller det som en lagakraftvunnen dom.

Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.

Marknadsstörningsavgift Förutsättningar för avgift

29 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknads- störningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på närings- idkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot

–7 §,

–8 § och någon av bestämmelserna i 9,10, 12–17 §§,

–18 §,

–20 §, eller

–någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet Prop. 2007/08:115 bryter mot någon av bestämmelserna i

–14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 tobakslagen (1993:581),

–4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738),

–7 kap. 3, 4 eller 10 § första eller tredje stycket radio- och TV-lagen (1996:844),

–11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till över- trädelsen.

Avgiften tillfaller staten.

30 § En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en över- trädelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.

Avgiftens storlek

31 § Marknadsstörningsavgiften ska fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens års- omsättning. Årsomsättningen ska avse omsättningen närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättning annars saknas eller är bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas.

Riktas talan mot flera näringsidkare ska avgiften fastställas särskilt för var och en av dem.

32 § När marknadsstörningsavgiften fastställs ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.

I ringa fall ska någon avgift inte dömas ut. Avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det.

Betalning av avgiften

33 § Marknadsstörningsavgift ska betalas till Kammarkollegiet inom trettio dagar efter det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i domen.

Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i första stycket ska Kammarkollegiet lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestäm- melser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Preskription		Prop. 2007/08:115
34	§ En marknadsstörningsavgift får dömas ut bara om stämnings-
ansökan har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från
det att överträdelsen upphörde.
35	§ En marknadsstörningsavgift faller bort om domen inte har kunnat
verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.
Kvarstad
36	§ För att säkerställa ett anspråk på marknadsstörningsavgift får rätten
besluta om kvarstad. I sådant fall gäller föreskrifterna i 15 kap. rätte-
gångsbalken om kvarstad för fordran.
Skadestånd
37	§ Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller
ett åläggande som har meddelats med stöd av 23, 24 eller 25 §, eller mot
7 §, eller mot 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, eller
mot någon av bestämmelserna i 18–22 §§, eller mot någon av punkterna i
bilaga I till direktiv 2005/29/EG, ska ersätta den skada som därigenom
uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare.
När ersättningen till näringsidkare bestäms får hänsyn tas även till
omständigheter av annan än ekonomisk art.
38	§ Rätten till skadestånd faller bort om talan inte väcks inom fem år
från det att skadan uppkom.
Utplånande
Utplånande m.m. av vilseledande framställningar
39	§ Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 23 §, eller av 8 § och
någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, eller av 18 §, eller av någon
av punkterna 1–23 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG, får rätten efter vad
som är skäligt besluta att en vilseledande framställning som finns på en
vara, förpackning, trycksak, affärshandling eller liknande ska utplånas
eller ändras så att den inte längre är vilseledande. Om detta syfte inte kan
uppnås på något annat sätt får rätten besluta att egendomen ska förstöras.
Säkerhetsåtgärder
40	§ Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande enligt
39	§ och det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller att
låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett beslut om
utplånande, får rätten besluta om lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I
fråga om en sådan åtgärd gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra –
fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas
genast.		16

Framställs ett yrkande enligt 39 § i ett mål om utdömande av vite som Prop. 2007/08:115 har förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för bestämmelserna i

första stycket att egendomen får tas i beslag. I sådant fall tillämpas före- skrifterna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag i brottmål. Beslutet får verkställas genast.

41 § Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 39 § och beslut om säkerhetsåtgärd enligt 40 § meddelas på yrkande av part av den dom- stol där en rättegång om förbud enligt 23 §, marknadsstörningsavgift enligt 29 § eller skadestånd enligt 37 § pågår.

Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av ett vites- förbud enligt 23 och 26 §§ får meddelas på yrkande av part av den dom- stol där en rättegång om utdömande av vitet pågår.

Upplysningsskyldighet m.m.

42 § På uppmaning av Konsumentombudsmannen ska

1.var och en yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende om tillämpningen av denna lag,

2.en näringsidkare tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ett ärende där beslut om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § kan antas komma i fråga.

43 § Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § är skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen till- handahålla de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen över att förbudet eller åläggandet följs.

44 § Om det behövs för tillsynen i ett ärende som avses i 42 § 2 eller 43 § får Konsumentombudsmannen uppmana näringsidkaren att hålla de lokaler eller motsvarande utrymmen där näringsverksamheten utövas, dock inte bostäder, tillgängliga för inspektion.

45 § Om en uppmaning enligt 42, 43 eller 44 § inte följs får Konsument- ombudsmannen förelägga den som berörs att fullgöra sin skyldighet vid vite.

46 § Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana varu- prover och liknande som avses i 42 och 43 §§ om det finns särskilda skäl för det.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att ersätta Konsu- mentombudsmannens kostnader för provtagning och undersökning av prov i fall som avses i 43 §.

Var och av vem talan får väckas	Prop. 2007/08:115
Förbud och ålägganden

47 § Talan om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § väcks vid Marknadsdomstolen. Om samma kärande, eller en annan kärande i sam- råd med denne, samtidigt väcker en talan om marknadsstörningsavgift enligt 29 § eller skadestånd enligt 37 § med anledning av marknads- föringen, ska dock en talan om förbud eller åläggande väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan om förbud eller åläggande får väckas av

1.Konsumentombudsmannen,

2.en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, eller

3.en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Ett interimistiskt beslut enligt 27 § meddelas av den domstol där en

rättegång enligt första stycket pågår.

Marknadsstörningsavgift

48 § Talan om marknadsstörningsavgift enligt 29 § väcks vid Stockholms tingsrätt av Konsumentombudsmannen.

Om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte föra talan om marknadsstörningsavgift, får en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av näringsidkare väcka en sådan talan.

Beslut om kvarstad enligt 36 § meddelas av den domstol där en rätte- gång om marknadsstörningsavgift pågår. Om talan ännu inte har väckts gäller i fråga om behörig domstol vad som föreskrivs i första stycket.

Utdömande av vite

49 § Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag väcks vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken. En sådan talan får alltid väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av Kon- sumentombudsmannen.

Skadestånd

50 § Talan om skadestånd enligt 37 § väcks vid Stockholms tingsrätt. En sådan talan får även väckas vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken.

Överklagande

51 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 42–44 §§ samt om vites- föreläggande efter en sådan uppmaning överklagas hos Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 46 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av nämnda paragraf.

52 § Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna lag Prop. 2007/08:115 överklagas hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om

utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag överklagas dock hos hovrätt enligt vad som föreskrivs i lagen (1985:206) om viten.

Beslut under rättegången i frågor som avses i 27 § och 40 § första stycket får överklagas särskilt. Besluten ska vid handläggningen i Mark- nadsdomstolen anses röra åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Rättskraft

53 § En dom i vilken frågan om förbud enligt 23 § eller åläggande enligt 24 eller 25 § har prövats, hindrar att en ny talan enligt 23, 24 eller 25 § väcks med anledning av marknadsföringen. En sådan dom hindrar dock inte att samma fråga prövas på nytt när ändrade förhållanden föranleder det.

Rättens sammansättning m.m.

54 § Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag ska Stockholms tings- rätt bestå av fyra ledamöter, av vilka två ska vara lagfarna domare och två ekonomiska experter. En av de lagfarna domarna ska vara rättens ordförande.

Om det sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar förfall för en av ledamöterna är rätten ändå domför.

Om inte annat följer av 55 § ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare

1.vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken,

2.vid avgörande av mål utan huvudförhandling, och

3.vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

I fall som avses i tredje stycket får även en ekonomisk expert delta i tingsrätten.

55 § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör till rättegången får Stockholms tingsrätt ha den samman- sättning som anges i 54 § första stycket, om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet.

56 § I mål som bara rör skadestånd enligt 37 § får Stockholms tingsrätt ha den sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c och 3 d §§ rätte- gångsbalken.

57 § Vid handläggning av ärenden som avses i 51 § ska Stockholms tingsrätt bestå av en lagfaren domare eller av en lagfaren domare och en ekonomisk expert. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten dock ha den sammansättning som anges i 54 § första stycket.

58 § Regeringen förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som eko- nomiska experter enligt 54 §. Om det medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett mål eller ärende inträffar en omständighet som med- för att förordnandet ska upphöra att gälla, ska förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt giltighet för det pågående målet eller ärendet.

Den som ska tjänstgöra som ekonomisk expert ska vara svensk med- borgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha för- valtare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Rättegångsbestämmelser

Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen

59 § Om något annat inte följer av denna lag ska föreskrifterna i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § och mål om marknadsstörningsavgift enligt 29 §.

I mål om skadestånd enligt 37 § gäller vad som är föreskrivet i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.

I ärenden som avses i 51 § gäller lagen (1996:242) om domstols- ärenden, om något annat inte följer av denna lag.

60 § När Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden efter över- klagande enligt 52 § ska det som sägs om hovrätten i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken och i 39 § första stycket lagen (1996:242) om dom- stolsärenden i stället gälla Marknadsdomstolen. Prövningstillstånd krävs dock inte för att Marknadsdomstolen ska pröva tingsrättens avgörande.

61 § Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än Konsu- mentombudsmannen ska rätten underrätta ombudsmannen om rätte- gången.

När ett mål om marknadsstörningsavgift eller skadestånd väcks ska tingsrätten underrätta Marknadsdomstolen om rättegången.

Kumulation

62 § Mål om skadestånd enligt 37 § får i tingsrätt endast förenas med annat mål enligt denna lag.

Intervention

63 § I mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § har den som har talerätt enligt 47 § andra stycket rätt att delta i rättegången som inter- venient enligt 14 kap. rättegångsbalken.

Rättegångskostnader

64 § I mål enligt denna lag gäller i fråga om rättegångskostnader 18 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken ska dock inte tillämpas i mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller

Prop. 2007/08:115

25 §. I sådana mål får rätten bestämma att var och en av parterna ska Prop. 2007/08:115 svara för sina rättegångskostnader.

Utevaro

65 § För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden enligt denna lag gäller, i fråga om föreläggande för part och parts utevaro, vad som i rättegångsbalken är föreskrivet för åklagare.

Övriga bestämmelser

66 § Regeringen kan med avseende på främmande stat bestämma att följande ska gälla.

I fråga om en vara som är försedd med en oriktig eller vilseledande ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara frambragd eller tillverkad i den främmande staten eller i en region eller ort i den främmande staten, får åtgärd enligt 39 § beslutas även i andra fall än som avses där. Detta gäller dock inte om beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar till att märka ut varans art eller om den åtföljs av en uppgift som tydligt anger att varan inte har frambragts eller till- verkats i den angivna staten eller på den angivna orten.

Talan om åtgärd enligt andra stycket väcks vid Stockholms tingsrätt av Konsumentombudsmannen eller, om denne har beslutat att inte väcka talan, av någon som driver rörelse med varor av samma slag som den vara som talan avser.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008, då marknadsföringslagen (1995:450) ska upphöra att gälla samt lagen (2005:706) om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) ska utgå.

2.Bestämmelserna i 4–22 och 29–36 §§ tillämpas också på marknads- föring som har vidtagits före ikraftträdandet, om inte åtgärden var tillåten enligt äldre föreskrifter.

3.Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsföre- lägganden som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.

4.Bestämmelserna om skadestånd i 29 § marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas fortfarande i fråga om överträdelser som skett före den nya lagens ikraftträdande.

5.Bestämmelserna i 49 § tillämpas också i fråga om utdömande av vite som förelagts med stöd av marknadsföringslagen (1995:450).

Konsumentverket ska utöva till- syn över att transportörer fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3a och 6 i förordning (EG) nr 2027/97.

Om dessa skyldigheter inte uppfylls ska marknadsförings- lagen (2008:000) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29– 36 §§ om marknadsstörnings- avgift. Information enligt artik- larna 3a och 6 nämnda förordning ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen.

2.2	Förslag till lag om ändring i luftfartslagen		Prop. 2007/08:115
	(1957:297)
Härigenom	föreskrivs att 9 kap.	10, 12 och 13 §§ luftfartslagen
(1957:297)1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

9 kap.

10 §2 Konsumentverket skall utöva

tillsyn över att transportörer full- gör de skyldigheter som följer av artiklarna 3a och 6 i förordning (EG) nr 2027/97.

Vid underlåtelse att uppfylla dessa skyldigheter skall mark- nadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

12 §3

Om ett lufttrafikföretag inte lämnar information enligt artikel 14 i för- ordningen, får det åläggas att lämna informationen.

Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdom- stolen. En sådan talan får väckas av

1.Konsumentombudsmannen,

2.en näringsidkare som har ingått avtal om transport med lufttrafik- företaget, och

3.en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare.

I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsförings- lagen (1995:450) som är tillämpliga i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.

I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsförings- lagen (2008:000) som är tillämpliga i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen.

1Lagen omtryckt 1986:166.

2Senaste lydelse 2002:1130.

3Senaste lydelse 2006:1395.

2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om				Prop. 2007/08:115
	samarbete med Danmark, Finland, Island och
	Norge angående verkställighet av straff m.m.
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff
m.m. ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse			Föreslagen lydelse
		4 §1
Vad som i denna lag sägs om			Vad som i denna lag sägs om
böter skall även gälla utdömda			böter ska även gälla utdömda
viten, som			viten, som
1. har förelagts part eller annan till fullgörande av en skyldighet i en
rättegång,
2. här i landet har förelagts av			2. i Sverige har förelagts av
Konsumentombudsmannen,		Kon-	Konsumentombudsmannen,	Kon-
kurrensverket,	Stockholms	tings-	kurrensverket, Stockholms	tings-
rätt i mål enligt marknadsförings-			rätt i mål enligt marknadsförings-
lagen (1995:450) eller Marknads-			lagen (2008:000) eller Marknads-
domstolen,			domstolen,

3. i Finland har dömts ut av Marknadsdomstolen eller, efter över- klagande av ett avgörande av denna domstol, av Högsta domstolen.

Vad som sägs i första stycket gäller även tvangsgebyr som i Norge har förelagts av Forbrukerombudet och som har godkänts av näringsidkaren eller har dömts ut av domstol.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

2.Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om verkställighet av vite som enligt 4 § första stycket 2 förelagts enligt marknadsförings- lagen (1995:450).

1 Senaste lydelse 1999:113.

2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om		Prop. 2007/08:115
	marknadsdomstol m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m.m.1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		1 §2
Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen		2. marknadsföringslagen
(1995:450),		(2008:000),

3.lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

4.lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

5.lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling,

6.lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsument- myndigheter och konsumentorganisationer,

7.försäkringsavtalslagen (2005:104),

8.lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m.,

9.lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet,

10.luftfartslagen (1957:297).

Bestämmelserna i 14–22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet eller luftfartslagen. I mål enligt marknadsförings- lagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informa- tionsskyldighet tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller vad som före- skrivs i dessa lagar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1Lagen omtryckt 1984:294.

2Senaste lydelse 2006:1396.

2.5	Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen Prop. 2007/08:115
	(1985:716)
Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ konsumenttjänstlagen
(1985:716) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	5 §1
Näringsidkaren skall särskilt		Näringsidkaren ska särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs		iaktta att tjänsten inte utförs

1. i strid mot sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

2. i strid mot förbud enligt 27 §	2. i strid mot förbud enligt 27 §
produktsäkerhetslagen (2004:451)	produktsäkerhetslagen (2004:451).
eller 17 § marknadsföringslagen
(1995:450).
9 §2
Tjänsten skall anses felaktig, om	Tjänsten ska anses felaktig, om
resultatet avviker från	resultatet avviker från

1.vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2.sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhets- synpunkt, eller

3.vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten skall också anses fel- aktig, om den har utförts i strid mot förbud enligt 27 § produkt- säkerhetslagen (2004:451) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller om närings- idkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

Tjänsten ska också anses fel- aktig, om den har utförts i strid mot förbud enligt 27 § produkt- säkerhetslagen (2004:451) eller om näringsidkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

15 §3

Avser tjänsten förvaring av en	Avser tjänsten förvaring av en
lös sak gäller i stället för vad som	lös sak gäller i stället för vad som
sägs i 9, 10 och 12–14 §§ att	sägs i 9, 10 och 12–14 §§ att
tjänsten skall anses felaktig, om	tjänsten ska anses felaktig, om
förvaringen anordnas på ett sätt	förvaringen anordnas på ett sätt
som avviker från	som avviker från
1. vad konsumenten med hänsyn	1. vad konsumenten med hänsyn
till 4 § har rätt att kräva, även om	till 4 § har rätt att kräva, även om

1Senaste lydelse 2004:455.

2Senaste lydelse 2004:455.

3Senaste lydelse 2004:455.

avvikelsen beror på en olycks- händelse eller därmed jämförlig händelse,

2.sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väs- entligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är till- förlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

3.vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten skall också anses felaktig, om förvaringen anordnas

istrid mot förbud enligt 27 § pro- duktsäkerhetslagen (2004:451) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller på ett sätt som avviker från sådana uppgifter enligt 10 § som inte har rättats på ett tydligt sätt.

avvikelsen beror på en olycks- Prop. 2007/08:115 händelse eller därmed jämförlig

händelse,

2.sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att före- målet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhetssynpunkt, eller

3.vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten ska också anses felaktig, om förvaringen anordnas i strid mot förbud enligt 27 § pro- duktsäkerhetslagen (2004:451) eller på ett sätt som avviker från sådana uppgifter enligt 10 § som inte har rättats på ett tydligt sätt.

21 §4

Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra

avdrag på priset.						Om syftet med tjänsten i huvud-
Om syftet med tjänsten i huvud-
sak är förfelat och näringsidkaren						sak är förfelat och näringsidkaren
insett eller bort inse detta, får						insett eller bort inse detta, får
konsumenten i stället häva avtalet.						konsumenten i stället häva avtalet.
Detsamma gäller, om tjänsten har						Detsamma gäller, om tjänsten har
utförts i strid mot förbud enligt						utförts i strid mot förbud enligt
27 §	produktsäkerhetslagen					27 §	produktsäkerhetslagen
(2004:451)	eller 17 §			marknads-		(2004:451).
föringslagen (1995:450).						Har tjänsten utförts till en del
Har tjänsten utförts till en del						och finns det starka skäl att anta
och finns det starka skäl att anta						att den inte kommer att fullföljas
att den inte kommer att fullföljas						utan fel av väsentlig betydelse för
utan fel av väsentlig betydelse för						konsumenten		får	denne	häva
konsumenten		får	denne		häva	avtalet beträffande återstående del.
avtalet beträffande återstående del.						Är felet sådant att syftet med
Är felet sådant att syftet med						tjänsten i huvudsak är förfelat och
tjänsten i huvudsak är förfelat och						näringsidkaren		insett eller bort
näringsidkaren		insett		eller	bort	inse detta eller utförs tjänsten i
inse detta eller utförs tjänsten i						strid mot förbud enligt 27 § pro-
strid mot förbud enligt 27 § pro-						duktsäkerhetslagen			får	konsu-
duktsäkerhetslagen			eller		17 §	menten i stället häva avtalet i dess
marknadsföringslagen,				får konsu-		helhet.
menten i stället häva avtalet i dess
helhet.

4 Senaste lydelse 2004:455.

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att Prop. 2007/08:115 den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsu-

menten, får denne häva avtalet.

33 §5

Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att

ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.
Har någon som avses i				10 §	Har någon som avses i			10 §
första stycket 2 eller 3 underlåtit					första stycket 2 eller 3 underlåtit
att	lämna	säkerhetsinformation			att	lämna	säkerhetsinformation
som	han	enligt	27 § produkt-		som	han	enligt 27 § produkt-
säkerhetslagen			(2004:451)	har	säkerhetslagen (2004:451)			har
förelagts att lämna eller sådan					förelagts att lämna eller sådan
information av betydelse för be-					information av betydelse för be-
dömningen av tjänstens beskaffen-					dömningen av tjänstens beskaffen-
het	eller	ändamålsenlighet		som	het	eller	ändamålsenlighet	som
han	enligt	marknadsföringslagen			han	enligt	marknadsföringslagen
(1995:450) har ålagts att lämna					(2008:000) har ålagts att lämna
och kan underlåtenheten antas ha					och kan underlåtenheten antas ha
inverkat på avtalet om tjänsten, är					inverkat på avtalet om tjänsten, är
han skyldig att ersätta konsu-					han skyldig att ersätta konsu-
menten skada som denne däri-					menten skada som denne däri-
genom tillfogas.					genom tillfogas.

Skadeståndsskyldigheten enligt första eller andra stycket omfattar även ersättning för skada på föremålet för tjänsten eller på annan egendom som tillhör konsumenten eller någon medlem av hans hushåll och egen- domen är avsedd huvudsakligen för ändamål som faller utanför närings- verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

5 Senaste lydelse 2005:61.

2.6	Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen									Prop. 2007/08:115
	(1990:932)
Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ konsumentköplagen (1990:932)
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
Varan är felaktig om den				18 §1
					1. säljs i strid mot ett förbud
1. säljs i strid mot ett förbud
som har meddelats med stöd av 27					som har meddelats med stöd av 27
eller 36 §	produktsäkerhetslagen				eller	36 §	produktsäkerhetslagen
(2004:451)	eller 17 §		marknads-		(2004:451) eller mot ett annat
föringslagen (1994:450) eller mot					försäljningsförbud som har med-
ett annat försäljningsförbud				som	delats i författning eller av en
har meddelats i författning eller av					myndighet väsentligen i syfte att
en myndighet väsentligen i syfte					förebygga att den som använder
att förebygga att den som					varan drabbas av ohälsa eller
använder varan drabbas av ohälsa					olycksfall eller för att annars
eller olycksfall eller för att annars					hindra användning av en vara som
hindra användning av en vara som					inte är tillförlitlig från säkerhets-
inte är tillförlitlig från säkerhets-					synpunkt, eller
synpunkt, eller
2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller
hälsa.
				19 §2
Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana upp-
gifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat
vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet.
Varan	skall	vidare		anses	Varan ska vidare anses felaktig,
felaktig, om den inte överens-					om den inte överensstämmer med
stämmer med sådana uppgifter om					sådana uppgifter om dess egen-
dess egenskaper eller användning					skaper eller			användning som
som någon annan än säljaren, i					någon annan än säljaren, i tidigare
tidigare säljled eller för säljarens					säljled eller för säljarens räkning,
räkning, har lämnat vid marknads-					har	lämnat	vid	marknadsföringen
föringen av varan eller annars före					av varan eller annars före köpet.
köpet.
Första och andra styckena gäller inte, om säljaren visar att uppgifterna
har rättats i tid på ett tydligt sätt eller att uppgifterna inte har inverkat på
köpet. Andra stycket gäller inte heller, om säljaren visar att han varken
kände till eller borde ha känt till uppgifterna.
Varan är felaktig också om					Varan är felaktig också om
säljaren har underlåtit att efter					säljaren har underlåtit att efter
föreläggande		enligt	produkt-		föreläggande			enligt	produkt-

1 Senaste lydelse 2004:458.

2 Senaste lydelse 2004:458.

säkerhetslagen (2004:451)					lämna	säkerhetslagen (2004:451) lämna
säkerhetsinformation				om	varan	säkerhetsinformation om			varan
eller underlåtit att lämna sådan						eller underlåtit att lämna sådan
information om varans egenskaper						information om varans egenskaper
eller användning som han enligt						eller användning		som säljaren
marknadsföringslagen				(1995:450)		enligt	marknadsföringslagen
har ålagts att lämna. Detsamma						(2008:000) har ålagts att lämna.
gäller	om	föreläggandet			eller	Detsamma gäller om före-
åläggandet		har	meddelats		varans	läggandet	eller	åläggandet har
tillverkare eller någon annan som i						meddelats	varans	tillverkare	eller
tidigare	säljled		tagit	befattning		någon annan som i tidigare säljled
med varan och säljaren har känt						tagit befattning med varan och
till eller borde ha känt till under-						säljaren har känt till eller borde ha
låtenheten att fullgöra före-						känt till underlåtenheten att full-
läggandet		eller	åläggandet. En			göra föreläggandet eller åläggan-
förutsättning för att varan skall						det. En förutsättning för att varan
anses felaktig enligt detta stycke är						ska anses felaktig enligt detta
dock att underlåtenheten kan antas						stycke är dock att underlåtenheten
ha inverkat på köpet.						kan antas ha inverkat på köpet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Prop. 2007/08:115

2.7	Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen Prop. 2007/08:115
	(1992:830)
Härigenom	föreskrivs att 8	och 15 §§	konsumentkreditlagen
(1992:830) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	8 §1
I fråga om underlåtelse att		Om information som anges i 6
lämna information som anges i 6		och 7 §§ inte lämnas ska mark-
och 7 §§ eller som annars är av		nadsföringslagen		(2008:000)
särskild betydelse från konsu-		tillämpas,	med	undantag	av
mentsynpunkt	gäller marknads-	bestämmelserna i		29–36 §§	om
föringslagen (1995:450).		marknadsstörningsavgift. Sådan
		information	ska	anses	vara
		väsentlig enligt 10 § tredje stycket
		marknadsföringslagen.
	15 §2
Om en näringsidkare för sin		Om en näringsidkare för sin
egen eller någon annans räkning		egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad		säljer en vara utan att iaktta vad
som sägs i 14 §, skall det anses		som sägs i 14 §, ska det anses
utgöra en sådan handling som		utgöra en åtgärd i strid med 5 §
avses i 14 § marknadsföringslagen		marknadsföringslagen (2008:000).
(1995:450).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1Senaste lydelse 1995:458.

2Senaste lydelse 1995:458.

2.8	Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om Prop. 2007/08:115
	paketresor
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1672) om paketresor ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

7 §1

Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller infor- mation enligt 5 § första stycket.

Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas

enligt 6 §.
I fråga om underlåtelse att		Om sådan	information		som
lämna	information enligt 5 och	avses i 5 och 6 §§ inte lämnas ska
6 §§	skall marknadsföringslagen	marknadsföringslagen (2008:000)
(1995:450) tillämpas.		tillämpas, med undantag av
		bestämmelserna i		29–36 §§ om
		marknadsstörningsavgift.			Sådan
		information	ska	anses	vara
		väsentlig enligt 10 § tredje stycket
		marknadsföringslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1 Senaste lydelse 1995:459.

En marknadsföringsåtgärd som strider mot 9 a § eller 14–14 b §§ ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§ marknadsföringslagen (2008:000) anses vara otillbörlig mot konsumenter. En marknads- föringsåtgärd som strider mot 14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 kan med- föra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen.

2.9	Förslag till lag om ändring i tobakslagen		Prop. 2007/08:115
	(1993:581)
Härigenom föreskrivs att 15 och 19 §§ tobakslagen (1993:581)1 ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

15 §2 En marknadsföringsåtgärd som

strider mot 9 a § eller 14–14 b §§ skall vid tillämpningen av 4, 14 och 19 §§ marknadsföringslagen (1995:450) anses vara otillbörlig mot konsumenter. En marknads- föringsåtgärd som strider mot 14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 kan med- föra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 22–28 §§ marknadsföringslagen.

19 §

Den centrala tillsynen över att denna lag och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen följs utövas av

1. Arbetsmiljöverket när det gäller

a) lokaler och andra utrymmen som avses i 2 § och som är upplåtna

enbart för personal, och
b) lokaler och andra utrymmen	b) lokaler och andra utrymmen
på vilka 8 § skall tillämpas.	på vilka 8 § ska tillämpas.

2. Statens folkhälsoinstitut när det gäller

a)miljöer som avses i 2 § och som inte är upplåtna enbart för personal,

b)lokaler som avses i 4 §,

c)varningstexter m.m. enligt 9, 10 och 11 §§,

d)handel enligt 12–12 b §§ och anmälan och egentillsyn enligt 12 c §,

e)produktkontroll m.m. enligt 16–18 §§, och

f)uppgifter om kostnader för marknadsföring enligt 18 b §, samt

3. Konsumentombudsmannen när	det gäller marknadsföring enligt
9 a § eller 14–14 b §§.
Vid Konsumentombudsmannens	Vid Konsumentombudsmannens
tillsyn tillämpas bestämmelserna i	tillsyn tillämpas bestämmelserna i
marknadsföringslagen (1995:450).	marknadsföringslagen (2008:000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1Lagen omtryckt 2005:369.

2Senaste lydelse 2005:369.

En handling som strider mot 8– 11 b §§ eller 11 c § första stycket ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§ marknadsföringslagen (2008:000) anses vara otillbörlig mot konsumenter och, i fall som avses i 9 §, även mot närings- idkare. En handling som strider mot 10 § kan medföra marknads- störningsavgift enligt bestäm- melserna i 29–36 §§ marknads- föringslagen.

2.10	Förslag till lag om ändring i alkohollagen		Prop. 2007/08:115
	(1994:1738)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 12 och 13 §§ samt 8 kap. 1 a §
alkohollagen (1994:1738) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

4 kap.

12 §1 En handling som strider mot 8–

11 b §§ eller 11 c § första stycket skall vid tillämpningen av 4, 14 och 19 §§ marknadsföringslagen (1995:450) anses vara otillbörlig mot konsumenter och, i fall som avses i 9 §, även mot närings- idkare. En handling som strider mot 10 § kan medföra marknads- störningsavgift enligt bestäm- melserna i 22–28 §§ marknads- föringslagen.

13 §2

Regeringen får med avseende på	Regeringen får med avseende på
främmande stat bestämma att	främmande stat bestämma att
följande skall gälla.	följande ska gälla.

Vid marknadsföring av alkoholdrycker är det förbjudet att använda oriktiga eller vilseledande ursprungsbeteckningar, genom vilka dryckerna direkt eller indirekt anges vara frambragta eller tillverkade i den främ- mande staten eller i en region eller ort i den främmande staten. Detta gäller även om det äkta ursprunget anges eller om beteckningen används bara i översättning eller åtföljs av uttryck som “art”, “sort”, “typ”,

“kopia” eller liknande uttryck.
En handling som strider mot				En handling som strider mot
andra stycket skall vid tillämpning				andra stycket ska vid tillämpning
av	marknadsföringslagen			av	marknadsföringslagen
(1995:450)	anses	vara	otillbörlig	(2008:000)	anses	vara	otillbörlig
mot konsumenter och näringsidka-				mot konsumenter och näringsidka-
re.				re.
			8 kap.
			1 a §3
För tillsyn över efterlevnaden av				För tillsyn över efterlevnaden av
bestämmelserna		för	marknads-	bestämmelserna		för	marknads-
föring i 4 kap. 8–11 och 13 §§				föring i 4 kap. 8–11 och 13 §§
finns särskilda regler i marknads-				finns särskilda regler i marknads-

1Senaste lydelse 2004:1045.

2Senaste lydelse 1999:1001.

3Senaste lydelse 2003:711.

En handling som strider mot 7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första eller tredje stycket ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§ marknadsföringslagen (2008:000) anses utgöra otillbörlig mark- nadsföring mot konsumenter. En sådan handling kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 29–36 §§ mark- nadsföringslagen.

2.12	Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen		Prop. 2007/08:115
	(1996:844)
Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § och 10 kap. 7 § radio- och TV-
lagen (1996:844) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		7 kap.

Av en annons som inte är reklam skall det framgå i vems intresse den sänds. Om reklam- identifiering finns bestämmelser i 5 § marknadsföringslagen

(1995:450).

2 §

Av en annons som inte är reklam ska det framgå i vems intresse den sänds. Om reklam- identifiering finns bestämmelser i 9 § marknadsföringslagen

(2008:000).

10 kap.

7 §1 En handling som strider mot

7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första och tredje stycket skall vid tillämpningen av 4, 14 och 19 §§ marknadsföringslagen (1995:450) anses vara otillbörlig mot konsu- menter. En sådan handling kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 22–28 §§ marknadsföringslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1 Senaste lydelse 1998:1713.

Ett värdepappersinstitut, ett fondbolag och ett förvaltnings- bolag ska informera sina kunder om

2.17	Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om		Prop. 2007/08:115
	investerarskydd
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1999:158) om investerarskydd
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

20 §1 Ett värdepappersinstitut, ett

fondbolag och ett förvaltnings- bolag skall informera sina kunder om

1.det skydd som gäller hos institutet eller bolaget för tillgångar som avses i 3 §,

2.den ersättningsnivå som gäller för skyddet, och

3.formerna för utbetalning av ersättning från skyddet.

Informationen skall hållas till- gänglig på svenska språket.

I fråga om underlåtelse att lämna information som anges i första stycket eller som annars är av särskild betydelse från konsu- mentsynpunkt finns bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450).

Informationen ska hållas till- gänglig på svenska språket.

Om information som anges i första eller andra stycket inte lämnas ska marknadsföringslagen (2008:000) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29– 36 §§ om marknadsstörnings- avgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsförings- lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1 Senaste lydelse 2004:65.

2.18	Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om Prop. 2007/08:115
	talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter
	och konsumentorganisationer

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 §§ lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer ska

ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				3 §1
Talan får avse att åtgärder skall					Talan får avse att åtgärder ska
vidtas mot någon för att denne					vidtas mot någon för att denne
åsidosätter	en bestämmelse			som	åsidosätter en bestämmelse som
avses i 1 §. Åtgärderna får gälla					avses i 1 §. Åtgärderna får gälla
1. förbud eller ålägganden med					1. förbud eller ålägganden med
stöd av	14–16 §§,		17 §	första	stöd av 23, 24, 26 och 27 §§
stycket,	18–20 §§		marknads-		marknadsföringslagen	(2008:000)
föringslagen		(1995:450)		eller	eller förbud enligt 3	och 6 §§
förbud enligt 3 och 6 §§ lagen					lagen (1994:1512) om avtals-
(1994:1512)		om avtalsvillkor i			villkor i konsumentförhållanden,
konsumentförhållanden,

2.åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-lagen (1996:844), eller

3.utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.

5 §2

Talan skall väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (1995:450) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentför- hållanden,

Talan ska väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (2008:000) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentför- hållanden,

2.Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som avses i radio- och TV-lagen (1996:844),

3.tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1Senaste lydelse 2001:401.

2Senaste lydelse 2001:401.

2.20		Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om								Prop. 2007/08:115
		inlåningsverksamhet
Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (2004:299) om inlånings-
verksamhet ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse						Föreslagen lydelse
					16 §
Om	ett	företag		åsidosätter		Om ett	företag	åsidosätter
informationsplikten i 8 §, när den						informationsplikten i 8 §, när den
gäller ett erbjudande riktat till						gäller ett erbjudande riktat till
konsumenter,			skall	marknads-		konsumenter,	ska	marknads-
föringslagen (1995:450) tillämpas.						föringslagen (2008:000) tillämpas.
Informationen			enligt	8 §	skall	Ett sådant åsidosättande ska anses
anses vara sådan information av						utgöra otillbörlig marknadsföring
särskild betydelse från konsu-						enligt 9 § samma lag.
mentsynpunkt		som avses			i 4 §	Ett åsidosättande av informa-
andra	stycket		marknadsförings-			tionsplikten	i 8 § kan		medföra
lagen.						marknadsstörningsavgift			enligt
						bestämmelserna i 29–36 §§ mark-
						nadsföringslagen.

Om det saknas möjlighet att ingripa enligt marknadsföringslagen, får Finansinspektionen förelägga företaget att fullgöra informationsplikten. Om föreläggandet inte följs får inspektionen avföra företaget ur registret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

2.21

Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen Prop. 2007/08:115

(2004:347)

Härigenom

föreskrivs

att

och

12 §§ prisinformationslagen

(2004:347) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prisinformation skall lämnas när

6 §

ska

Prisinformation

lämnas

när

näringsidkare

marknadsför

näringsidkare

tillhandahåller

bestämda produkter.

12 §

Om en näringsidkare inte lämnar

prisinformation enligt

denna

lag

prisinformation

enligt

denna

lag

eller enligt föreskrift som med-

delats med stöd av denna lag, skall

delats med stöd av denna lag ska

marknadsföringslagen

(1995:450)

marknadsföringslagen

(2008:000)

tillämpas. Prisinformation

skall

tillämpas, med undantag av

därvid anses vara sådan infor-

bestämmelserna

29–36 §§

mation av särskild betydelse ur

marknadsstörningsavgift.

Sådan

konsumentsynpunkt

som avses i

prisinformation

ska

anses

vara

4 §

andra

stycket

marknads-

väsentlig enligt 10 § tredje stycket

föringslagen.

marknadsföringslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.


2.22	Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59) om		Prop. 2007/08:115
	distans- och hemförsäljning
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8 §, 3 kap. 6 § och 4 kap. 4 § lagen
(2005:59) om distans- och hemförsäljning ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

2kap.

8 §

Om	näringsidkaren			inte	ger	Om	näringsidkaren			inte	ger
information i enlighet med 6 och						information i enlighet med 6 och
7 §§,	skall marknadsföringslagen					7 §§	ska	marknadsföringslagen
(1995:450) tillämpas.						(2008:000)			tillämpas,		med
Information		enligt	6	och	7 §§	undantag av bestämmelserna i 29–
skall därvid anses vara sådan						36 §§	om		marknadsstörnings-
information av		särskild		betydelse		avgift.	Sådan		information		ska
från konsumentsynpunkt som avses						anses	vara	väsentlig		enligt	10 §
i 4 §	andra	stycket	marknads-			tredje	stycket		marknadsförings-
föringslagen.						lagen.

3kap.

6 §

Om	näringsidkaren	inte ger	Om	näringsidkaren		inte	ger
information i enlighet med 3–5 §§,			information i enlighet med 3–5 §§
skall	marknadsföringslagen		ska	marknadsföringslagen
(1995:450) tillämpas.			(2008:000)		tillämpas,		med
Information enligt 3–5 §§ skall			undantag av bestämmelserna i 29–
därvid anses vara sådan infor-			36 §§	om	marknadsstörnings-
mation av särskild betydelse från			avgift.	Sådan	information		ska
konsumentsynpunkt som avses i			anses	vara väsentlig		enligt	10 §
4 §	andra stycket	marknads-	tredje	stycket	marknadsförings-
föringslagen.			lagen.

4kap.

4 §

Om	näringsidkaren		inte	ger	Om näringsidkaren		inte	ger
information i		enlighet	med	3 §,	information i enlighet med 3 § ska
skall	marknadsföringslagen				marknadsföringslagen (2008:000)
(1995:450) tillämpas.					tillämpas, med undantag av
Information enligt 3 § skall där-					bestämmelserna i	29–36 §§		om
vid anses vara sådan information					marknadsstörningsavgift.		Sådan
av särskild betydelse från konsu-					information ska	anses		vara
mentsynpunkt		som avses i		4 §	väsentlig enligt 10 § tredje stycket
andra	stycket	marknadsförings-			marknadsföringslagen.
lagen

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

2.23Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9 §, 8 kap. 3 § samt 10 kap. 10 och 12 §§ försäkringsavtalslagen (2005:104) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2kap.

9 §

Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt detta kapitel, skall marknadsförings- lagen (1995:450) tillämpas. Infor- mationen skall därvid anses vara sådan information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknadsföringslagen.

Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt detta kapitel ska marknadsföringslagen

(2008:000) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29– 36 §§ om marknadsstörnings- avgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsförings- lagen.

8kap.

3 §

Talan om åläggande enligt 2 § väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas

1.i fråga om information som avses i 2 kap. 2 §, av näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och

2.i fråga om information som avses i 2 kap. 4–7 §§, av den närings- idkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.

Talan får också väckas av en sammanslutning av näringsidkare.

I mål om åläggande enligt 2 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.

I mål om åläggande enligt 2 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:000) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen.

			10 kap.
			10 §
Om ett försäkringsbolag vid för-				Om ett försäkringsbolag vid för-
säkring som tecknas av en konsu-				säkring som tecknas av en konsu-
ment eller ett dödsbo inte lämnar				ment eller ett dödsbo inte lämnar
information	enligt	detta	kapitel,	information enligt detta kapitel ska
skall	marknadsföringslagen			marknadsföringslagen (2008:000)
(1995:450)	tillämpas. Informa-			tillämpas, med undantag av
tionen skall därvid anses vara				bestämmelserna i	29–36 §§ om
sådan information		av	särskild	marknadsstörningsavgift.		Sådan
betydelse från konsumentsynpunkt				information ska	anses	vara
som avses	i 4 §	andra	stycket	väsentlig enligt 10 § tredje stycket
marknadsföringslagen.				marknadsföringslagen.
			12 §

Prop. 2007/08:115

2.26	Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om		Prop. 2007/08:115
	värdepappersmarknaden
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 22 § lagen (2007:528) om värde-
pappersmarknaden ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	8 kap.
		22 §
Ett	värdepappersinstitut skall	Ett värdepappersinstitut ska
förse sina kunder med lättbegriplig		förse sina kunder med lättbegriplig
information om		information om

1.värdepappersinstitutet och dess tjänster,

2.finansiella instrument och föreslagna placeringsstrategier,

3.handelsplatser,

4.priser och avgifter, samt

5.institutets riktlinjer för utförande av order.

Informationen skall ge kunderna				Informationen ska ge kunderna
rimliga möjligheter att förstå arten				rimliga möjligheter att förstå arten
av och vilka risker som är för-				av och vilka risker som är för-
knippade med de investerings-				knippade med de investerings-
tjänster och de finansiella instru-				tjänster och de finansiella instru-
ment som	institutet	erbjuder.		ment som	institutet	erbjuder.
Informationen får lämnas i stan-				Informationen får lämnas i stan-
dardiserad form.				dardiserad form.
All information som ett värde-				All information som ett värde-
pappersinstitut lämnar		till	sina	pappersinstitut lämnar		till	sina
kunder skall vara rättvisande och				kunder ska vara rättvisande och
tydlig och får inte vara vilse-				tydlig och får inte vara vilse-
ledande.			skall	ledande.			ska
Marknadsföringsmaterial				Marknadsföringsmaterial
lätt kunna identifieras som sådant.				lätt kunna identifieras som sådant.
Särskilda	bestämmelser om en			Särskilda	bestämmelser om en
näringsidkares marknadsföring av				näringsidkares marknadsföring av
produkter och tjänster och vilken				produkter och tjänster och vilken
information som skall lämnas till				information som ska lämnas till
kunder finns i marknadsförings-				kunder finns i marknadsförings-
lagen (1995:450) samt i distans-				lagen (2008:000) samt i distans-
och	hemförsäljningslagen			och	hemförsäljningslagen
(2005:59).				(2005:59).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Ärendet och dess beredning

Prop. 2007/08:115

I detta ärende behandlas förslag som syftar till att genomföra Europa- parlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärs- metoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktivet eller direktivet om otillbörliga affärsmetoder), bilaga 1. Direktivet trädde i kraft den 12 juni 2005 och ska vara genom- fört senast den 12 december 2007.

Regeringen beslutade den 16 juni 2005 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till hur direktivet ska genomföras i svensk rätt (dir. 2005:72). Till särskild utredare utsågs ordföranden och chefen för Allmänna reklamationsnämnden Lotty Nordling. Utredningen, som antog namnet 2005 års marknadsföringsutredning, hade i uppdrag att lägga fram förslag till de författningsändringar som bedöms vara nöd- vändiga och andra åtgärder som direktivet kan ge anledning till. I utredningsdirektiven har särskilt framhållits vikten av att genomförandet av direktivet så långt det är möjligt anpassas till den nu gällande svenska marknadsrättsliga lagstiftningen.

Utredningen överlämnade sitt betänkande Otillbörliga affärsmetoder (SOU 2006:76) till regeringen i augusti 2006. En sammanfattning av betänkandet och utredningens lagförslag finns i bilagorna 2 och 3.

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- serna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Integrations- och jämställdhetsdepartementet (IJ2007/73/KO).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 januari 2008 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets synpunkter, med undantag för vad Lagrådet har anfört när det gäller formen för genom- förandet av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG samt utformningen av 6 § marknadsföringslagen. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.7, 6.8, 6.10 och i författningskommentaren. I propo- sitionen har också några redaktionella ändringar gjorts.

4	Direktivet om otillbörliga affärsmetoder

Syfte och tillämpningsområde

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder syftar till att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsument- skyddsnivå genom att tillnärma medlemsstaternas lagar och andra för- fattningar avseende otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenter- nas ekonomiska intressen (artikel 1). Medlemsstaternas nuvarande lag- stiftning skiljer sig åt och anses skapa hinder för näringsidkarna i form av ökade kostnader när de utnyttjar den inre marknaden. Detta gäller särskilt vid marknadsföring över gränserna. Hindren innebär också att konsu- menterna blir osäkra på sina rättigheter och att deras förtroende för den inre marknaden undergrävs (skäl 2–6 i ingressen). Direktivet syftar till en fullständig harmonisering av bestämmelserna om konsumenters skydd mot otillbörliga affärsmetoder m.m. inom hela EU.

Direktivet ska tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter före, under och efter en affärs- transaktion som gäller en produkt (artikel 3). Endast affärsmetoder som direkt påverkar konsumentkollektivets ekonomiska intressen omfattas (artiklarna 5.2 och 5.3). Rättsliga krav som gäller icke ekonomiska kon- sumentintressen, exempelvis smak och anständighet, faller utanför direk- tivets tillämpningsområde.

Medlemsstaterna får inte begränsa friheten att tillhandahålla tjänster eller den fria rörligheten för varor av anledningar som omfattas av det område som harmoniseras genom direktivet (artikel 4 och skäl 14–15 i ingressen).

Direktivet omfattar inte affärsmetoder i förhållandet mellan närings- idkare eller som endast skadar konkurrenters ekonomiska intressen. Direktivet påverkar inte heller tillämpningen av bestämmelser om avtals- rätt – särskilt regler om avtals giltighet, ingående eller verkan, produkters hälso- och säkerhetsaspekter, domstolars behörighet, etableringsvillkor och auktorisationsförfaranden samt immaterialrätt (artikel 3 och skäl 9 i ingressen). Även certifiering och angivelse av finhalt hos ädelmetaller faller utanför direktivets tillämpningsområde (artikel 3.10).

Direktivet ska fungera som ett allmänt ramverk. Finns det gemen- skapsbestämmelser som reglerar vissa specifika aspekter av otillbörliga affärsmetoder har dessa företräde framför direktivets bestämmelser (artiklarna 3.4–6). Genom speciallagstiftning har Sverige genomfört prisinformationsdirektivet, hemförsäljningsdirektivet, konsumentkredit- direktivet, det allmänna distansavtalsdirektivet, direktivet om distans- försäljning av finansiella tjänster, e-handelsdirektivet, paketrese- direktivet, konsumentköpsdirektivet, TV-direktivet och direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

Förbud mot otillbörliga affärsmetoder

En central del i direktivet är förbudet mot otillbörliga affärsmetoder (artikel 5.1). Förbudet är utformat som en generalklausul som komplette- ras med närmare bestämmelser om när en affärsmetod ska anses otill- börlig (artiklarna 5.2–5.5). Så är fallet om metoden strider mot god

Prop. 2007/08:115

yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, en avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden, eller den genomsnittliga gruppmedlemmen om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp (artiklarna 5.2 a och b). Med genomsnittskonsument avses en person som är normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upplyst (skäl 18 i ingressen).

Generalklausulen kompletteras också med två presumtionsregler vari föreskrivs att en affärsmetod ska anses otillbörlig om den är antingen vilseledande eller aggressiv (artikel 5.4). Begreppen vilseledande respek- tive aggressiv definieras närmare i artiklarna 6–9. En affärsmetod kan vara vilseledande genom såväl handling (artikel 6) som underlåtenhet (artikel 7).

En affärsmetod är att anse som aggressiv om den genom exempelvis trakasseri, våld eller tvång påverkar eller sannolikt avsevärt inskränker genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende en viss produkt och därigenom medför eller sannolikt medför att konsumenten fattar ett affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat (artiklarna 8–9).

I en s.k. svart lista uppräknas sådana affärsmetoder som under alla för- hållanden ska betraktas som otillbörliga (bilaga 1). Den svarta listan ska gälla i alla medlemsstater och får bara ändras genom en översyn av direktivet (artikel 5.5).

Direktivet innehåller också en artikel om uppförandekoder (artikel 10). Där klargörs att direktivet inte utgör hinder mot att uppförandekoder kan fungera som komplement till domstols- och förvaltningsförfaranden vid kontrollen av direktivets efterlevnad.

Efterlevnad av direktivet

Medlemsstaterna ska se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder så att efterlevnaden av direk- tivet säkerställs (artikel 11.1). Medlemsstaterna ska införa effektiva, proportionella och avskräckande påföljder vid överträdelser av nationella bestämmelser som genomför direktivet (artikel 13). Bestämmelser finns också om bl.a. motivering av beslut och rätt till rättslig prövning (artikel 11.3).

Medlemsstaterna har en skyldighet att ge domstolar och myndigheter befogenhet att i domstols- och myndighetsförfaranden kräva att närings- idkaren styrker faktapåståenden och att betrakta sådana påståenden som felaktiga om begärd utredning inte läggs fram eller bedöms vara otill- räcklig (artikel 12).

Lämpliga åtgärder ska vidtas för att informera konsumenterna om den nationella lagstiftning som genomför direktivet (artikel 17).

Ändring av andra direktiv
Genom direktivet	ändras rådets	direktiv 84/450/EEG av	den
10 september 1984	om vilseledande	och jämförande reklam.	Detta

direktiv har konsoliderats genom rådets direktiv 2006/114/EG av den 12

Prop. 2007/08:115

december 2006 om vilseledande och jämförande reklam, (EGT L 376,	Prop. 2007/08:115
27.12.2006, s. 21, [Celex 32006L0114]). Tanken är att detta direktiv i

fortsättningen bara ska skydda näringsidkarna från konsekvenserna av vilseledande reklam och att ange under vilka förutsättningar jämförande reklam är tillåten. Även Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (distansavtalsdirektivet), 98/27/EG (förbudsföreläggandedirektivet), 2002/65/EG (direktivet om distansförsäljning av finansiella tjänster) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (för- ordningen om konsumentskyddssamarbete) ändras genom direktivet (artiklarna 14–16).

Övrigt

Direktivet trädde i kraft den 12 juni 2005. Medlemsstaterna ska senast den 12 juni 2007 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att genomföra direktivet på nationell nivå (artikel 19). Dessa författningar ska vara i kraft senast den 12 december 2007.

Medlemsstaterna får under en period om sex år räknat från den 12 juni 2007 fortsätta att tillämpa nationella bestämmelser på det harmoniserade området som är mer inskränkande eller mer föreskrivande än vad som följer av direktivet och som genomför minimidirektiv. En sådan åtgärd måste dock vara väsentlig för att tillförsäkra konsumenterna ett till- räckligt konsumentskydd och proportionell (artikel 3.5). Kommissionen ska underrättas om nationella bestämmelser som tillämpas med stöd av artikel 3.5.

Kommissionen ska senast den 12 juni 2011 överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av direktivet (artikel 18.1). Denna översyn får innehålla förslag till förlängning av sådan sex- årig period under vilken medlemsstaterna får bibehålla bestämmelser som går utöver det som anges i direktivet (artikel 3.5). Rapporten ska vid behov åtföljas av förslag till översyn av direktivet eller andra delar av gemenskapsrätten.

5 Utgångspunkter för genomförandet

EG-rätten
Ett EG-direktiv är bindande för medlemsstaterna med avseende på det
resultat som ska uppnås men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma
form och tillvägagångssätt för genomförandet (artikel 249 i EG-för-
draget). Det innebär att staterna inte är bundna av sådant som direktivets
terminologi och systematik, om det avsedda resultatet uppnås med en
annan terminologi och systematik. Direktivet om otillbörliga affärs-
metoder syftar emellertid till en fullständig harmonisering av konsu-
menters skydd mot otillbörliga affärsmetoder m.m. inom hela EU. Som
utgångspunkt vid genomförandet av direktivet gäller därför att medlems-
staterna endast får bestämma ett skydd för konsumenterna som är i nivå
med vad som anges i direktivet.
Vad gäller marknadsföring m.m. av fast egendom och finansiella
tjänster är direktivet utformat som ett minimiharmoniseringsdirektiv.	56
	56

Som utgångspunkt vid genomförandet av direktivet i dessa delar gäller Prop. 2007/08:115 att medlemsstaterna – inom de ramar som ges av EG-fördraget – får

bestämma om ett starkare skydd för konsumenterna än det som direktivet ger. Däremot får de nationella reglerna inte ge konsumenterna ett sämre skydd. Direktivet ger vidare medlemsstaterna stor frihet när det gäller utformningen av tillsyns- och sanktionssystem.

Vid genomförandet av direktivet om otillbörliga affärsmetoder bör
utgångspunkten vara att i möjligaste mån använda den terminologi och
systematik som finns i den nuvarande marknadsföringslagen (1995:450)
och i annan konsumenträttslig lagstiftning. Direktivets systematik över-
ensstämmer i stora drag med den nuvarande marknadsföringslagen där
generalklausuler kompletteras med vissa specialbestämmelser. Erfaren-
heterna av den nuvarande marknadsföringslagen visar att general-
klausuler ger möjlighet till fortlöpande rättsbildning i takt med att nya
marknadsföringsmetoder och instrument härför utvecklas. Möjlighet
finns också för domstolarna att beakta ändrade normer och värderingar
samt rättsutvecklingen på andra områden. Praxis kommer således, precis
som i dag, att spela en betydelsefull roll genom att utveckla och nyansera
omfattningen av konsumentskyddet och normerna till ledning för mark-
nadsaktörerna. Särskild nogsamhet bör iakttas i fråga om val av viss
terminologi och lagtekniska lösningar, eftersom alltför stora avvikelser
från direktivet kan medföra att skyddsnivån blir en annan än den
avsedda. Direktivet bör genomföras på så sätt att dess konsumentskydd
säkert är uppfyllt.
Grundläggande rättigheter
Grundlagarna
Reglering som på ett eller annat sätt sätter gränser för spridande av
reklam i samhället innebär begränsningar för yttrandefriheten.
Bestämmelser om yttrandefrihet finns i regeringsformen (RF), tryck-
frihetsförordningen (TF) och i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Av
2 kap. 1 § första punkten RF framgår att varje medborgare gentemot det
allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. en frihet att i tal, skrift eller
bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar,
åsikter och känslor. Av andra stycket framgår att beträffande tryck-
friheten och motsvarande frihet att yttra sig i radio och TV m.m. gäller
vad som är föreskrivet i TF och YGL. Av 2 kap. 12 § RF framgår att
yttrandefriheten får begränsas genom lag, men att detta får göras endast
för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle.
Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn
till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt
att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Begränsning får inte
göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan
åskådning. Enligt 2 kap. 13 § RF får rätten att yttra sig i närings-
verksamhet begränsas.
TF är den grundlag som reglerar yttrandefriheten i tryckta skrifter. I TF
finns bl.a. bestämmelser om i vilka fall och i vilken ordning man kan
ingripa mot innehållet i tryckta skrifter. Reklam förekommer ofta i
tryckta skrifter, vilket alltså innebär att sådan marknadsföring i princip	57
	57

kan komma att omfattas av TF:s regler. Utanför TF:s syfte faller emellertid att skydda en näringsidkares ekonomiska intressen. Med den utgångspunkten anses stadgandet i 1 kap. 3 § TF om grundlagens straff- och processuella exklusivitet inte hindra att reklam i viss utsträckning underkastas regler i vanlig lag. Allmän enighet råder t.ex. om att efter- handsingripanden mot framställningar som är av utpräglat kommersiell natur och har rent kommersiella syften och som är otillbörliga mot kon- sumenter och näringsidkare kan göras utanför TF:s ram. Detta innebär alltså att marknadsföringsåtgärder kan bedömas enligt marknadsförings- lagen utan hinder av TF. Det anses också möjligt att föreskriva om informationsskyldighet såväl i reklam som i andra meddelanden om kommersiella förhållanden. Vissa typer av åtgärder ter sig emellertid mer tveksamma när man ska bedöma om de är förenliga med TF eller inte. Det gäller generella förbud mot kommersiell reklam för vissa varor, generella förbud mot kommersiell reklam i vissa slags tryckta skrifter eller begränsningar av reklamens volym. För att undanröja sådana tvek- samheter finns det särskilda undantag i TF. Dessa bestämmelser återfinns i 1 kap. 9 § TF.

Grundlagsskydd för andra medier än tryckta skrifter finns i YGL. Tillämpningsområdet för den grundlagen utgörs enligt 1 kap. 1 § första stycket av ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. Även Internetverksamhet kan under vissa förutsättningar åtnjuta grund- lagsskydd. Så kan vara fallet om den som tillhandahåller en hemsida på Internet är ett s.k. massmedieföretag eller har utgivningsbevis för den (1 kap. 9 § YGL).

På samma sätt som gäller för TF kan marknadsföring ske i medier som omfattas av YGL och även den grundlagen innehåller bestämmelser som gör det möjligt att lagstifta om reklam. I 1 kap. 12 § första stycket YGL anges att vad som sägs i 1 kap. 9 § TF om att föreskrifter i lag får med- delas i fråga om vissa kommersiella annonser utan hinder av grundlagen ska gälla också i fråga om radioprogram och tekniska upptagningar. Därutöver anges i bestämmelsens andra stycke att bestämmelserna i YGL inte hindrar att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten. Avsikten med regleringen i andra stycket är att öppna en möjlighet att genom lag avgöra om reklam ska få förekomma i inhemsk radio och TV och att reglera villkoren för sådan reklam inom de ramar som bestäms av grundlagens syfte (prop. 1990/91:64 s. 113).

Europakonventionen

Genom den europeiska konventionen av den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa- konventionen) åtar sig Sverige att ge ett långtgående skydd både för egna medborgares och för utlänningars individuella rättigheter. Konventionen gäller sedan 1995 som svensk lag. I artikel 10 finns bestämmelser om

Prop. 2007/08:115

rätten till yttrandefrihet. Om en	inskränkning i	yttrandefriheten är Prop. 2007/08:115
angiven i lag med tillräcklig tydlighet och precision och är nödvändig i
ett demokratiskt samhälle för att	tillgodose något	eller några av de i

bestämmelsen angivna ändamålen är den förenlig med regleringen i Europakonventionen.

I artikel 1 i tilläggsprotokollet den 20 mars 1952 till konventionen finns skyddet för egendom, vari inbegrips t.ex. rätten att använda varu- kännetecken. Bestämmelserna inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig bl.a. för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det all- männas intresse.

6 Den nya marknadsföringslagen, m.m.

6.1Huvuddragen i en ny lag

Regeringens förslag: Den nuvarande marknadsföringslagen ersätts av en ny marknadsföringslag, som nära ansluter till nuvarande lags sys- tematik och terminologi.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget om att
ersätta den nuvarande marknadsföringslagen med en ny lag. Flera
remissinstanser anser dock att förslaget i vissa delar är onödigt direktiv-
nära och svårbegripligt och att detta kan komma att leda till tolknings-
problem. Konsumentverket anser att namnet på lagen bör ändras till
”lagen om otillbörliga affärsmetoder” för att markera att lagen bygger på
en ny rättslig grund.
I övrigt framför remissinstanserna synpunkter och kritik mot vissa
enskilda delar av förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Den nu gällande marknadsföringslagen
innehåller i materiellt hänseende generalklausuler som anger att närings-
idkares marknadsföring måste vara tillbörlig och inte vilseledande. Den
vitessanktionerade generalklausulen om otillbörlig marknadsföring,
inbegripet det generella kravet på informationsskyldighet, har kommit att
spela en central roll i marknadsrättens utveckling. Med stöd av general-
klausulen har Marknadsdomstolen utvecklat en omfattande rättspraxis,
som preciserar och fyller ut dess innebörd till ledning för marknadens
aktörer. Genom generalklausulens vidsträckta användningsområde har
det varit möjligt att ingripa även mot marknadsföringsåtgärder som med
hänsyn till konsument- och näringsidkarintressena anses oacceptabla från
etisk synpunkt.
Med ledning av den normbildning som utvecklats genom Marknads-
domstolens praxis preciseras också regler i den nuvarande lagen som tar
sikte på att förhindra vissa specifika oacceptabla förfaranden. Dessa
regler, benämnda katalogreglerna, är utformade som konkreta krav på
innehållet i marknadsföringen samt som förbud mot vissa marknads-
föringsåtgärder. Till katalogreglerna finns knutet en möjlighet att påföra
en direktverkande sanktion i form av marknadsstörningsavgift. Denna
sanktion är ett effektivt sanktionsmedel. Eftersom avgiften kan uppgå till	59

fem miljoner kronor, kan den vara kännbar även för näringsidkare med en mer omfattande verksamhet.

Skadestånd kan utgå vid överträdelser av de mer preciserade katalog- bestämmelserna, dels till andra näringsidkare, oavsett om dessa är kon- kurrenter till den felande näringsidkaren eller inte, dels till konsumenter. En överträdelse av ett meddelat förbud eller åläggande kan också med- föra skadeståndsskyldighet.

I marknadsföringsmål prövar Marknadsdomstolen ärenden om förbud och ålägganden som enda instans. I andra ärenden används ett tvåinstans- system med Stockholms tingsrätt som första instans och Marknads- domstolen som andra och sista instans. Talan om utdömande av vite eller talan om skadestånd får dock även väckas vid en annan behörig tingsrätt än Stockholms tingsrätt. Rättegångsbalkens regler tillämpas på mark- nadsföringsmålen. Näringsidkare som berörs av en marknadsföring samt sammanslutningar av konsumenter, näringsidkare och löntagare har en med Konsumentombudsmannen jämställd talerätt när det gäller förbud och ålägganden. I mål om marknadsstörningsavgift har Konsument- ombudsmannen primär talerätt, med rätt för en enskild näringsidkare som berörs av överträdelsen eller en sammanslutning av näringsidkare att föra talan, om Konsumentombudsmannen beslutar att inte göra det.

Lagen reglerar också Konsumentombudsmannens huvudsakliga utred- nings- och tillsynsbefogenheter för att kunna biträda tillsynsmyndigheter i andra EU-stater vid gränsöverskridande överträdelser av konsument- skyddslagstiftningen (Europaparlamentets och rådets förordningen (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen, EUT L 364, 9.12.2004, s. 1, [Celex 32004R2006].)

Den nuvarande lagstiftningen har i allt väsentligt fungerat väl. Någon avgörande kritik har inte framförts från myndigheter, konsumentorgani- sationer eller näringsliv. Ur praktisk eller materiell synvinkel föreligger det således inget egentligt behov av att vidta några omfattande ändringar. Bristen på enhetliga konsumentskyddsregler på gemenskapsnivå bedöms emellertid utgöra hinder för etableringsfrihet eller för fri rörlighet för varor och tjänster över gränserna. Med beaktande av gemenskapens mål om fri rörlighet har medlemsstaterna kommit överens om att sådana hinder ska undanröjas. Detta ledde till antagandet av direktivet om otill- börliga affärsmetoder under 2005. Det kan också nämnas att det för när- varande pågår en översyn av vissa andra befintliga konsumentskydds- direktiv inom EU som bl.a. syftar till att skapa mer enhetliga konsument- skyddsregler (Europeiska kommissionens grönbok om översyn av kon- sumentregelverket, Bryssel den 8 februari 2007, KOM(2006) 744 stutlig).

Regeringens förslag i det följande innebär vissa grundläggande för- ändringar när det gäller regleringen av marknadsföring. Motivet för änd- ringarna är att skapa ett enhetligt konsumentskydd på gemenskapsnivå och innebär att direktivet om otillbörliga affärsmetoder genomförs. För- ändringarna bör tydligt markeras genom att den nu gällande marknads- föringslagen ersätts med en ny lag.

Begreppet marknadsföring är väl etablerat. Lagen bör därför få samma namn som den nuvarande.

Prop. 2007/08:115

Syftet med den nya lagen är, liksom tidigare, att skapa ett skydd för konsumenter och näringsidkare mot otillbörlig marknadsföring. Lagen tar sikte på att skydda konsumenters och näringsidkares ekonomiska intressen. För näringsidkare innebär lagen även ett skydd mot illojal konkurrens från andra näringsidkare.

Lagen har generell räckvidd och kompletteras med särskild reglering av marknadsföring av vissa produkter samt användningen av vissa för- säljningssätt och media. Den täcker hela marknadens utbud och efter- frågan av produkter. Den omfattar alla former av media. En nyhet är att lagen även omfattar marknadsföringsåtgärder som näringsidkaren vidtar efter det att avtal har ingåtts. Skyddet för konsumenter och näringsidkare mot otillbörliga åtgärder i samband med t.ex. leverans eller reklamationer stärks således.

I materiellt hänseende bygger den nya lagen på i huvudsak samma modell som den gamla. Lagen är uppbyggd med en vitessanktionerad allmän generalklausul som föreskriver att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed, dvs. att den måste vara tillbörlig. Därtill finns två mer specifika generalklausuler som förbjuder aggressiv respektive vilseledande marknadsföring. Många av de preciserade kata- logbestämmelserna över vilseledande åtgärder återfinns även i den nya lagen. För att en åtgärd ska vara otillbörlig enligt generalklausulerna eller katalogreglerna krävs att åtgärden påverkar eller sannolikt påverkar för- mågan att fatta ett välgrundat affärsbeslut hos den som åtgärden är riktad till. Dessa bestämmelser kompletteras med ytterligare 31 förbud mot vissa aggressiva respektive vilseledande marknadsföringsåtgärder som alltid ska anses vara otillbörliga mot såväl konsumenter som närings- idkare. För att upprätthålla en effektiv lagstiftning understryks att en direktverkande sanktion i form av marknadsstörningsavgift är möjlig att påföra vid en överträdelse av någon av lagens mer preciserade bestäm- melser.

Inom ramen för förbudet mot vilseledande marknadsföring finns en särskild regel som rör marknadsföring som utformas som ett köp- erbjudande. Väljer en näringsidkare att rikta ett köperbjudande mot kon- sumenter, uppställs krav på att viss information ska lämnas för att åtgärden inte ska anses vara vilseledande.

Det ankommer på medlemsstaterna själva att formulera ett effektivt sanktionssystem. Detta gör det möjligt att behålla det nuvarande sank- tionssystemet i den nya lagen. Även processreglerna kan föras över från den nuvarande lagen.

Den nya lagen avser att helt eller delvis genomföra ett nytt samt flera tidigare EG-direktiv. Ett sådant genomförande medför att vissa krav ställs på lagens uppbyggnad och terminologi. Regeringen har dock som ambition att tillgodose vad remissinstanserna efterlyser i fråga om en enkel och tydlig lagstiftning.

Prop. 2007/08:115

6.2

Lagens syfte

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Den nya marknadsföringslagen ska, liksom nuvarande lag, ha till syfte att främja konsumenternas och närings- livets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Sveriges Marknadsförbund ifrågasätter riktig- heten i att begreppet näringslivet används i utredningens förslag. I stället bör termen näringsidkare användas genomgående.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande marknadsförings- lagens inledande bestämmelse anger att lagen inte bara ska främja kon- sumentintressen i samband med marknadsföring, utan även näringslivets intressen. Den föreslagna lagen tar, på samma sätt som den nuvarande, primärt sikte på konsumentintressena men tillgodoser likväl att enskilda näringsidkare erhåller ett skydd mot otillbörlig marknadsföring. Lagen har också en ytterligare dimension då den ger ett visst skydd för före- tagare som utsätts för illojal konkurrens av näringsidkare som tillgriper vissa ohederliga metoder. Lagen syftar således även till att motarbeta otillbörliga beteenden och snedvridningar av konkurrensen på marknaden i stort. Därmed bör den allmänna bestämmelsen även i fortsättningen ange att syftet med lagen är att främja näringslivets intressen i samband med marknadsföring och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

6.3Lagens tillämpningsområde

6.3.1Begreppen marknadsföring och affärsmetod

Regeringens förslag: Lagens tillämpningsområde utsträcks genom att marknadsföringsbegreppet utvidgas till att omfatta det som i direktivet om otillbörliga affärsmetoder avses med begreppet affärsmetoder. Den nya lagen tillämpas därmed även på efterköpssituationer, dvs. den marknadsföringsfas som tidsmässigt ligger efter det att avtal träffats mellan köparen och säljaren.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att begreppen marknads-
föring och affärsmetoder används parallellt.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna som yttrat sig i
frågan förordar att marknadsföringsbegreppet omdefinieras och utvidgas
till att även omfatta efterköpssituationer.
Konsumentverket anser att det utvidgade tillämpningsområdet i första
hand bör omdefinieras till affärsmetod och i andra hand marknadsföring.
Sveriges advokatsamfund menar att begreppet affärsmetod är olämpligt
att använda i detta sammanhang. Endast i undantagsfall bör vanliga
begrepp ges en särskild legal innebörd.
Skälen för regeringens förslag: I direktivet om otillbörliga affärs-
metoder används begreppet ”affärsmetoder som tillämpas av närings-	62
	62

idkare gentemot konsumenter” (affärsmetoder) för att avgränsa direk- tivets tillämpningsområde. Med affärsmetoder avses en näringsidkares handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till mark- nadsföring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument (artikel 2 d). Begreppet omfattar i princip alla slags kontakter mellan en näringsidkare och en konsument vid marknadsföring och försäljning av produkter. Även näringsidkares beteenden och åtgärder i efterköps- situationer omfattas. Med efterköpssituationer avses den marknads- föringsfas som tidsmässigt ligger efter det att avtal träffats mellan köparen och säljaren.

I den nuvarande lagen avgränsas tillämpningsområdet med begreppet marknadsföring. Med marknadsföring avses reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och till- gången till produkter. Tillämpningsområdet tar sikte på den del av mark- nadsföringsprocessen som omfattar bearbetningen av marknaden för en produkt. Efterköpssituationer omfattas inte.

När den nuvarande lagen infördes fick marknadsföringsbegreppet en vidare innebörd än i 1975 års marknadsföringslag, då det kom att omfatta även åtgärder som syftar till att främja tillgången till produkter (prop. 1994/95 s. 164). Några negativa erfarenheter från denna för- ändring har inte uppmärksammats.

För att göra lagstiftning mer lättillgänglig är det lämpligt att använda ett allmänt språkbruk och vedertagen terminologi där så är möjligt. Begreppet affärsmetoder har hittills inte använts i dessa sammanhang. Det kan därför anses främmande att ersätta begreppet marknadsföring med begreppet affärsmetod.

Utredningen påpekar bl.a. att deras egen lösning med att behålla det nuvarande marknadsföringsbegreppet med ett tillägg kan framstå som tungt och otympligt. Flera remissinstanser framför likartade argument. Marknadsdomstolen anmärker också på att vissa bestämmelser i förslaget enbart hänvisar till näringsidkarens agerande vid marknadsföring, trots att motsvarande artiklar i direktivet tar sikte på affärsmetoder. Regeringen anser att dessa påpekanden är befogade.

Det kan konstateras att innebörden av de båda begreppen överlappar varandra i stor utsträckning. Den avgörande skillnaden mellan begreppen marknadsföring och affärsmetod är att det senare inkluderar närings- idkares agerande vid leverans av en produkt till konsument. Enligt regeringens bedömning talar övervägande skäl för att detta moment bör omfattas av marknadsföringsbegreppet. En samtidig användning av begreppen gör lagen onödigt komplicerad, vilket i sin tur medför en risk för att den praktiska tillämpningen försvåras. Den lösning som föreslås är således att begreppet marknadsföring ska omfatta även vad som avses med affärsmetoder i direktivet. Den nya lagen kommer därmed att vara tillämplig på näringsidkares beteenden och åtgärder i efterköpssitua- tioner. I bilagan till direktivet kommer emellertid uttrycket affärsmetod att kvarstå, eftersom bilagans ordalydelse inte får ändras, se avsnitt 6.7. Uttrycket affärsmetod ska i dessa fall jämställas med begreppet mark- nadsföring.

Prop. 2007/08:115

6.3.2

Begreppen konsument, näringsidkare och medansvariga

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Begreppen konsument och näringsidkare utformas i överensstämmelse med definitionerna i befintlig konsu- menträttslig lagstiftning.

Den nuvarande utformningen av bestämmelserna om näringsidkares medansvariga behålls i den nya lagen.

Utredningens förslag: Uttrycket konsument definieras i lagen i enlig- het med lydelsen i direktivet. Begreppen näringsidkare samt den som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning ska till över- vägande del definieras i enlighet med lydelsen i direktivet.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig i frågan avstyrker utredningens förslag helt eller delvis.

Allmänna reklamationsnämnden betonar att de av utredningen före- slagna definitionerna av konsument respektive näringsidkare kommer att avvika från hur begreppet definieras i annan lagstiftning på det konsu- menträttsliga området. Det finns ett starkt intresse av att definitionerna av så centrala begrepp är enhetliga. Marknadsdomstolen menar att det är svårt att se att direktivets definition av konsument medför någon för- ändring av innebörden av det svenska konsumentbegreppet. Begreppen konsument respektive näringsidkare bör överensstämma med mot- svarande begrepp i övrig konsumenträttslig lagstiftning. Upprätthålls avvikelsen från övrig lagstiftning kan det leda till problem vid rättstil- lämpningen. De sedvanliga begreppen är att föredra. Marknadsdomstolen föreslår att näringsidkares medansvariga bör ”likställas” med närings- idkare så som i nuvarande lagstiftning. Att ”jämställa” medansvariga med näringsidkare är främmande för svenskt språkbruk. Konsument- verket anför att det föreslagna näringsidkarbegreppet får ett mer vid- sträckt tillämpningsområde och att skillnaden jämfört med övrig konsu- menträttslig lagstiftning riskerar att i viss mån orsaka begreppsförvirring och tillämpningssvårigheter. Sveriges Marknadsförbund anser att det är otydligt om det bara är konsumenter som avses eller om konsument- begreppet i vissa fall kan avse både konsumenter och näringsidkare.

Skälen för regeringens förslag: I direktivet om otillbörliga affärs- metoder avses med uttrycket konsument en fysisk person som, med avse- ende på affärsmetoder som omfattas av direktivet, handlar för ändamål som ligger utanför dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hant- verk eller yrke (artikel 2 a).

Det svenska konsumentbegreppet är i huvudsak definierat som en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet.

Med näringsidkare avses enligt direktivet en fysisk eller juridisk person som, med avseende på de affärsmetoder som omfattas av direktivet, handlar för ändamål som ligger inom ramen för dennes näringsverk- samhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke samt den som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning (artikel 2 b).

Det svenska näringsidkarbegreppet definieras normalt som en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.

Flertalet svenska lagar på området begränsades ursprungligen till att gälla konsumentförhållanden, utan att begreppet konsument definierades. I stället har det regelmässigt gjorts ett tillägg att lagen gäller bara om konsumenten handlar ”huvudsakligen för enskilt ändamål”. I takt med att nya direktiv på konsumentområdet genomförts har konsumentbegreppet dock kommit att definieras i lag.

I lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtals- villkorslagen) infördes en definition av konsumentbegreppet som överensstämmer med definitionen i avtalsvillkorsdirektivet (93/13/EEG). Enligt definitionen avses med konsument en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Defi- nitionen har i sak ansetts motsvara de uttryck som använts i de övriga lagarna på konsumentområdet (prop. 1994/95:17 s. 30 f.). Ett skäl till att man i avtalsvillkorslagen har valt att avvika från den metodik som har använts tidigare är att det har ansetts vara av väsentligt intresse att de nordiska konsumentdefinitionerna stämmer överens. Ett ytterligare skäl för att avvika från den gängse metodiken var att övriga medlemsstater antogs komma att använda den nya definitionen och att denna kunde förväntas bli använd inom EU även i framtiden.

Avtalsvillkorslagens definition har därefter tagits in även i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende och i lagen (2000:274) om konsumentskydd vid distansavtal och hemförsälj- ningsavtal (distansavtalslagen). Dessa lagar har sin grund i direktiven om tidsdelat boende respektive distansavtal.

I konsumentköplagen (1990:932) och konsumenttjänstlagen (1985:716) utformades begreppen konsument och näringsidkare i överensstämmelse med de definitioner som finns i avtalsvillkorslagen, lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende och distansavtalslagen. Definitionerna av konsument och näringsidkare i konsumentköpsdirektivet ansluter nära till motsvarande definitioner i avtalsvillkorsdirektivet, direktivet om tidsdelat boende och distansavtals- direktivet. I den nuvarande marknadsföringslagen finns inga definitioner av begreppen konsument respektive näringsidkare.

Några enhetliga definitioner av begreppen konsument och närings- idkare finns inte i de olika direktiv som reglerar det konsumenträttsliga området. Även definitionerna av begreppen konsument och näringsidkare i direktivet om otillbörliga affärsmetoder skiljer sig i viss mån åt från tidigare varianter. Kommissionen har, i den samlade översyn av konsu- mentskyddet som för närvarande sker på gemenskapsnivå, uttalat att det inte finns några övertygande rättsliga motiv till förekomsten av olika definitioner i direktiven (Europeiska kommissionens grönbok om över- syn av konsumentregelverket, Bryssel den 8 februari 2007, KOM(2006) 744 slutlig, kommissionens yttrande se bilaga I, s. 16). Ett rimligt anta- gande är att översynen leder till att enhetliga konsument- och närings- idkarbegrepp införs i samtliga konsumentskyddsdirektiv.

Marknadsföringslagen omfattar ett skydd för såväl konsumenter som näringsidkare. Det är bara regeln om köperbjudanden som inte omfattar ett skydd för näringsidkare enligt den föreslagna lagen. Några större gränsdragningsproblem mellan konsument respektive näringsidkare vid tillämpningen av den föreslagna lagen bör således inte uppkomma.

Prop. 2007/08:115

Regeringen anser därför att de nuvarande konsument- och näringsidkar- Prop. 2007/08:115 begreppen ska användas även i den nya lagen.

Definitionen av näringsidkare gäller oavsett om verksamheten är privat eller offentlig. Detta behöver inte framgå särskilt.

Utredningen föreslår att personer som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning ”jämställs” med näringsidkaren. Med detta menas att begreppet näringsidkare omfattar personer som handlar i näringsidkarens namn. Regeringen delar Marknadsdomstolens bedöm- ning i fråga om lämpligheten av detta språkbruk. Regeringen föreslår därför att sådana medansvariga i stället ska ”likställas” med närings- idkare, vilket innebär att den tydliga utformning som används i nuva- rande lagstiftning såvitt avser medansvariga behålls. Av sanktions- bestämmelserna kommer det således även fortsättningsvis att framgå vilka som kan ställas till svars för en otillbörlig marknadsföringsåtgärd.

6.3.3Begreppet genomsnittskonsument

Regeringens bedömning: Direktivets begrepp ”genomsnitts- konsument” bör inte användas i lagtexten.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Delade meningar råder i fråga om hanteringen av
begreppet genomsnittskonsument.
Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handels-
kammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer,
Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidnings-
utgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Reklam-
förbund, SWEDMA och Svensk Distanshandel tillstyrker att begreppet
genomsnittskonsument inte behöver tas med i texten. Sveriges Reklam-
förbund tillägger att principerna och rekvisiten för vad som avses med
begreppet genomsnittskonsument är vedertagna redan genom begreppet
konsument.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms Universitet och Nätverket
för Europarättsforskning anser att det uttryckligen bör framgå av den nya
marknadsföringslagen att det är bedömningsstandarden genomsnitts-
konsument som ska tillämpas. Konsumentverket anser att begreppet
genomsnittskonsument ska användas i lagtexten och att begreppet utvid-
gas till att vara generellt tillämpbart i samtliga situationer som syftar till
att skydda mottagarens ekonomiska intressen.
Skälen för regeringens bedömning: Vid bedömningen av om en
marknadsföringsåtgärd ska anses vara otillbörlig används uttrycket
genomsnittskonsument som en referensram för vad som utgör den repre-
sentative konsumenten ur den målgrupp som åtgärden riktas mot. Enkelt
beskrivet sker detta på så sätt att rättstillämparen tolkar och fyller ut
begreppet konsument med en tydligare innebörd. Marknadsförings-
åtgärden kan därefter bedömas utifrån ett hypotetiskt resonemang av
genomsnittskonsumentens typiska reaktion i det givna fallet.
För att skapa en enhetlig rättstillämpning inom EU har denna referens-
ram kommit att konkretiseras i direktivet. Underlaget för denna åtgärd är	66

hämtad från EG-domstolens praxis (se exempelvis mål C-470/93 Verein gegen Unwesen in Handel och Gewerbe Köln e.V. v Mars GmbH, ECR 1995 I-1923 och mål C-210/96 Gut Springenheide GmbH och Rudolf Tusky v Oberkreisdirektor des Kreises Steinfurt-Amt für Lebensmittel- überwachung, REG 1998 ECR I-4657).

Enligt EG-domstolen och definitionen i direktivet är genomsnitts- konsumenten normalt informerad samt skäligen uppmärksam och upp- lyst, med beaktande av sociala, kulturella och språkliga faktorer.

Ett huvudsakligt motiv för åtgärden att definiera genomsnittskonsu- menten i direktivet har varit att praxis i många medlemsstater använt mer sårbara konsumenter eller en liten del av konsumenterna som utgångs- punkt vid bedömningen av en marknadsföringsåtgärds effekt. Marknads- föringsåtgärdens vederhäftighet har då kommit att bedömas för snävt jämfört med EG-domstolens praxis. Den bärande tanken med EG-dom- stolens resonemang är att avsteg från de grundläggande friheterna enligt EG-fördraget, exempelvis i form av restriktioner när det gäller möjlig- heter att marknadsföra varor och tjänster, ska vara proportionella och inte gå längre än vad som är nödvändigt.

Genomsnittskonsumenten definieras inte som en viss person med sär- skilda egenskaper. Det är inte heller fråga om utpekande av en viss speci- fik grupp av konsumenter. I stället får definitionen sitt konkreta innehåll genom de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall, beroende på faktorer som exempelvis vilken vara eller tjänst det är fråga om, vilken målgrupp som marknadsföringen riktar sig till och vilket språk som använts i marknadsföringen. Om näringsidkaren marknadsför en produkt riktat till hela konsumentkollektivet, görs en bedömning av den genom- snittlige konsumenten i detta kollektiv. Marknadsförs en produkt mot en viss målgrupp, bestäms genomsnittskonsumenten ur denna grupp.

Även om marknadsföringen når konsumenter i allmänhet, men sam- tidigt riskerar att i märkbar mån påverka det ekonomiska beteendet hos en viss tydligt identifierbar grupp konsumenter som är särskilt känsliga för en marknadsföringsåtgärd, ska metoden bedömas utifrån den genom- snittlige konsumenten i denna grupp. En sådan tydligt identifierbar grupp kan bestå av konsumenter med mentala eller fysiska handikapp som därmed kan förväntas vara särskilt känsliga för marknadsföringen. Andra sådana tydligt identifierbara grupper kan bestå av personer med hög eller låg ålder. Sedvanlig och legitim praxis att i reklam göra överdrivna påståenden eller påståenden som inte är avsedda att uppfattas i bokstavlig ordning bör dock inte anses vara otillbörligt (artikel 5.3 i direktivet).

När väl en målgrupp bestämts har rättstillämparen att ta ställning till vilka förväntningar man kan ställa på en genomsnittskonsument i den relevanta gruppen. Det är en normalt informerad samt skäligen upp- märksam och upplyst konsument ur gruppen som utgör måttstocken. Därvid kan även sociala, kulturella och språkliga faktorer tas i beaktande. Det lär dock inte vara nödvändigt att tillämpa denna genomgripande metod i samtliga fall. Framstår det som klart att en marknadsförings- åtgärd är otillbörlig och att den påverkar konsumenters ekonomiska bete- ende oavsett vilken konsumentgrupp den riktas mot behöver genom- snittskonsumenten inte identifieras.

Uttrycket genomsnittskonsument används i enlighet med propor- tionalitetsprincipen (jfr skäl 18 i ingressen). Principen, som utvecklats

Prop. 2007/08:115

genom EG-domstolens praxis, har också tillämpats under lång tid inom Prop. 2007/08:115 svensk rätt, men det är först på senare år som den kommit att erkännas

som en allmänt giltig princip, bl.a. i Regeringsrättens praxis.

Allmänt giltiga rättsprinciper behöver inte lagfästas för att de ska beaktas av domstolar och andra rättsvårdande myndigheter. För att få fram en genomsnittskonsument bör rättstillämparen, som redovisats ovan, anlägga ett proportionellt resonemang. Om man i just denna lag föreskriver att denna principiella bedömningsgrund ska iakttas, kan det dessutom sättas i fråga om den behöver iakttas på andra rättsområden där motsvarande bestämmelser saknas.

Det är också tveksamt om det finns något egentligt behov av att i lag definiera och föreskriva att uttrycket genomsnittskonsument ska iakttas. Vid bedömningen av om en marknadsföringsåtgärd varit vilseledande använder sig Marknadsdomstolen av ett resonemang som i stora drag motsvarar de utmärkande egenskaperna för den genomsnittskonsument som utvecklats av EG-domstolen. Stöd för denna väl etablerade praxis finns också i vissa äldre förarbetsuttalanden (se t.ex. SOU 1966:71 s. 97 f. och prop. 1970:57 s. 33 och 68). Den metod som de rättsvårdande myndigheterna redan tillämpar vad gäller konsumentbegreppet uppfyller således de krav som ställs för ett korrekt genomförande av direktivets bestämmelser. De tidigare förarbetsuttalandena får dock anses ha spelat ut sin roll som vägledning till förmån för EG-domstolens praxis och vad som här sägs om innehållet i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Sammanfattningsvis anser regeringen att begreppet ”genomsnitts- konsument” inte bör användas i lagtexten.

6.4Otillbörlig marknadsföring

6.4.1Generalklausul om god marknadsföringssed

Regeringens förslag: Lagen ska innehålla en generalklausul som anger att marknadsföring ska stämma överens med god marknads- föringssed.

Begreppet god marknadsföringssed behålls.

Utredningens förslag: Förbudet mot otillbörliga affärsmetoder genomförs i svensk rätt genom ett påbud i form av en generalklausul. Förslaget motsvarar i huvudsak den nuvarande generalklausulen i 4 § första stycket marknadsföringslagen. Bestämmelsen ska gälla både marknadsföring och andra affärsmetoder som riktar sig till konsumenter och näringsidkare.

Uttrycket god marknadsföringssed ersätts av begreppet god marknads- sed för att även täcka de efterköpssituationer som omfattas av begreppet affärsmetod. Kravet på att marknadsföring ska vara tillbörlig i övrigt slopas.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är överlag positiva till den föreslagna generalklausulen. Så gott som samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan om begreppen god marknadsföringssed och god mark- nadssed tillstyrker utredningens förslag.

Marknadsdomstolen anser att det tydligare bör framgå att bedöm- ningen av om en affärsmetod är otillbörlig ska utgå från bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG och bestämmelserna om vilseledande och aggressiva affärsmetoder. Domstolen lämnar ett förslag på tydligare skrivning av en s.k. trestegsmodell. Domstolen anser också att begreppet god marknadsföringssed kan bibehållas, om det svenska marknads- föringsbegreppet utvidgas.

Konsumentverket tillstyrker utredningens förslag vad gäller general- klausulen (se dock avsnitt 6.4.2 vad gäller förslaget om att ta bort nuva- rande bestämmelse om att marknadsföringen i övrigt ska vara tillbörlig).

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande marknadsförings- lagen är uppbyggd med en generalklausul i 4 § som i princip täcker alla de situationer där marknadsföring bedöms vara otillbörlig. Inom dess ram ryms de s.k. katalogreglerna som reglerar mer specifika marknads- föringsåtgärder. Dessutom finns regler om obeställd reklam och ett för- bud mot otjänliga produkter.

Direktivets struktur uppvisar stora likheter med den nuvarande mark- nadsföringslagens uppbyggnad. Direktivets reglering beskrivs ofta som en inverterad pyramid. Den översta heltäckande byggstenen består av en generalklausul som är tänkt att definiera vad som utgör otillbörlig mark- nadsföring. Inom ramen för generalklausulens tillämpningsområde upp- ställs mer specifika bestämmelser som reglerar vilseledande respektive aggressiv marknadsföring. Dessa regler utgör således de två under- liggande byggstenarna. Vilseledandebestämmelserna är dock uppdelade i förbud mot vilseledande handlingar respektive underlåtenhet. Som en byggsten i botten på den inverterade pyramiden finns slutligen vissa uttryckliga förbud mot vissa vilseledande och aggressiva åtgärder som på gemenskapsnivå bedömts som särskilt angelägna att reglera. Dessa fram- går av bilaga I till direktiv 2005/29/EG som ska gälla som lag i Sverige.

Erfarenheterna av systemet med en generalklausul vid sidan av speci- albestämmelser är goda. Ett nära genomförande av direktivet möjliggör att den nya marknadsföringslagen i mångt och mycket utformas efter samma modell som nuvarande lag. Flera andra centrala regler föreslås dock få ett ändrat innehåll till följd av genomförandet.

De vanligast förekommande otillbörliga åtgärderna är olika former av vilseledande. Det kan således förväntas att dessa åtgärder främst hanteras med ledning av de mer specifika bestämmelserna om vilseledande. Samma sak gäller hanteringen av aggressiva marknadsföringsmetoder. Med stöd av den föreslagna generalklausulen i 5 § är det möjligt att fånga upp de otillbörliga åtgärder som inte är vilseledande eller aggressiva enligt de mer specifika reglerna. Möjlighet finns också att väga in den fortlöpande rättsbildningen i takt med att nya marknadsföringsmetoder utvecklas, liksom utvecklingen av praxis i övrigt.

God marknadsföringssed

God marknadsföringssed definieras som god affärssed eller andra veder- tagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av produkter. Med god affärssed avses i huvudsak det utomrättsliga normsystem som har utvecklats inom näringslivet,

Prop. 2007/08:115

främst Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam, men även andra uppförande- och branschkoder. Som utredningen fram- håller har begreppet god affärssed sin grund i Pariskonventionen den 20 mars 1883 för industriellt rättsskydd som samtliga EU:s medlemsstater har ratificerat.

I den nuvarande generalklausulen föreskrivs att marknadsföringen ska stämma överens med ”god marknadsföringssed”. I och med att mark- nadsföringsbegreppet behålls bedömer regeringen, i likhet med Mark- nadsdomstolen, att det är lämpligt att även behålla begreppet god mark- nadsföringssed.

I direktivets artikel 5.1 sägs att näringsidkaren inte får använda sig av affärsmetoder i strid med god yrkessed. Uttrycket god yrkessed definie- ras i artikel 2 h som den nivå av fackmässighet och aktsamhet som en näringsidkare skäligen kan förväntas visa gentemot konsumenterna mot- svarande hederlig marknadspraxis och/eller den allmänna principen om god tro i näringsidkarens bransch. Vad som här sägs om god yrkessed inbegrips i uttrycket god marknadsföringssed.

Förutom god affärssed och god yrkessed innefattar begreppet god marknadsföringssed även andra vedertagna normer för marknadsföring. Därmed avses bl.a. speciallagstiftning, Konsumentverkets föreskrifter och allmänna råd, de normer som Marknadsdomstolen har skapat genom sin praxis samt andra internationellt vedertagna normer inom ramen för lagens syfte. Därtill kommer den s.k. lagstridighetprincipen, som innebär att marknadsföring som strider mot annan lagstiftning eller som är ägnad att leda till lagöverträdelser ska anses strida mot god marknadsförings- sed. God marknadsföringssed är således inget statiskt begrepp då det innefattar t.ex. ny eller ändrad domstolspraxis, nya uppförandekoder och vedertagna förändringar i branschpraxis. Sett mot denna bakgrund bör, i samstämmighet med förslaget om att utvidga marknadsföringsbegreppet, uttrycket god marknadsföringssed även inbegripa den marknadsförings- fas som tidsmässigt ligger efter avtalet mellan köparen och säljaren.

I det utomrättsliga normsystemet finns regler som i varierande utsträckning ställer etiska krav på näringsidkarens uppförande. Genom att följa god yrkessed ankommer det på en näringsidkare att följa dessa krav i sin marknadsföring. Av ICC:s grundregler för reklam framgår bl.a. av artikel 1 att reklam inte får innehålla framställning i ord eller bild som strider mot vad goda seder kräver. Enligt artikel 2 ska reklam vara så utformad att konsumentens förtroende inte missbrukas och att hans eller hennes brist på erfarenhet eller kunskaper inte utnyttjas. Av artikel 3 följer vidare att reklam inte utan vägande skäl får spela på rädsla eller fruktan, vädja till övertro eller vidskepelse eller innehålla något som kan befaras leda till eller uppmuntra till våldshandlingar. I artikel 12 före- skrivs också att reklam inte får innehålla bild eller beskrivning på farlig verksamhet eller på situationer där säkerheten åsidosatts. Särskilt gäller detta reklam som riktar sig till eller avbildar barn eller ungdom. Mot- svarande bestämmelser finns i handelskammarens övriga regelverk och även i andra uppförandekoder.

I stor utsträckning hanteras frågor om gott affärsmässigt uppförande inom ramen för näringslivets egenåtgärdssystem. Exempelvis hanterar Marknadsetiska rådet (MER) frågor som rör god affärssed. Ett annat område är könsdiskriminerande reklam som hanteras av Näringslivets

Prop. 2007/08:115

etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK). I Marknads- Prop. 2007/08:115 domstolens praxis finns emellertid exempel på fall där marknadsföring

har ansetts stå i strid med generalklausulen i 1975 års marknadsförings- lag på den grunden att framställningen anspelat på våld (MD 1996:7) eller återgett ett riskabelt beteende (MD 1979:24).

Marknadsföringslagen är i allt väsentligt inriktad på skyddet av kon- sumenters och näringsidkares ekonomiska intressen. Marknadsföring som anspelar på våld, rädsla, riskabelt beteende och dylikt. kan emellanåt vara av sådan art att den får anses påverka konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut (se avsnitt 6.8). Tidigare har detta kommit till uttryck bl.a. på så sätt att det krävs att åtgärden påverkar konsumentens möjligheter till rationellt handlande som konsument (prop. 1994/95:123 s. 89). Det är således även fortsättningsvis möjligt för Marknadsdomstolen att ingripa mot sådana former av otillbörlig mark- nadsföring med stöd av generalklausulen. Även reglerna om aggressiv marknadsföring kan aktualiseras beträffande framställningar av aktuellt slag. Möjligheterna att ingripa mot den typen av reklamåtgärder inom ramen för marknadsföringslagen förutsätter givetvis att reklamen inte kan hänföras till nyhets- eller åsiktsförmedlingen i samhället (se även avsnitt 6.8). Sådan reklam omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, vilka är exklusivt tillämpliga inom det område som regleras genom dessa grundlagar. Huruvida och i vilken omfattning ingripanden sålunda kommer att kunna ske mot den typen av reklam utan att komma i konflikt med den grundlagsfästa tryck- och yttrandefriheten får den framtida rättstillämpningen utvisa.

6.4.2Krav på tillbörlig marknadsföring i övrigt

Regeringens förslag: Tillägget i den nuvarande generalklausulen om att marknadsföringen även i övrigt ska vara tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare tas bort.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till

utredningens förslag till generalklausul.

Konsumentverket avstyrker förslaget att ta bort nuvarande bestämmelse om att marknadsföringen i övrigt ska vara tillbörlig.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt den nuvarande general- klausulen i 4 § ska marknadsföringen stämma överens med god mark- nadsföringssed och även i övrigt vara tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Tanken bakom det senare ledet har varit att inte binda rättstillämpningen till nuläget, gällande normer eller rådande värderingar. Bestämmelsen ger möjlighet att beakta även andra omständigheter än god marknadsföringssed och ställer ett allmänt krav på att marknads- föringen ska vara tillbörlig (prop. 1994/95:123 s. 42 f.).

Med beaktande av den omfattning och innebörd som begreppet god marknadsföringssed numera har, bedömer utredningen att bestämmelsen inte längre behövs. Regeringen gör samma bedömning. Det nuvarande tillägget bör således slopas i den nya lagen.

6.4.3

Informationskrav

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Den grundläggande idén i marknadsförings- lagen om att det är upp till näringsidkarna själva att lämna tillräcklig information om sina produkter renodlas. De nuvarande kraven på att näringsidkare ska lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt eller vid förmånserbjudanden tas bort. Kravet på att lämna information om garantier behålls.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att det ska finnas en
generell skyldighet för näringsidkare att lämna information av väsentlig
betydelse för konsumenter. Utredningen föreslår också en särskild
bestämmelse om vilken information som ska lämnas vid köperbjudanden.
Den nuvarande bestämmelsen om förmånserbjudanden föreslås bli över-
förd till den nya lagen.
Remissinstanserna: Majoriteten av instanserna avstyrker förslaget om
att ha en generell skyldighet för näringsidkare att lämna information av
väsentlig betydelse för konsumenter. Remissinstanserna tillstyrker dock
att en informationsklausul även fortsättningsvis ska vara begränsad till
konsumentförhållanden.
Förslaget om köperbjudanden varken tillstyrks eller avstyrks. Ett flertal
remissinstanser ställer sig dock frågande till den närmare innebörden av
ett köperbjudande och följaktligen hur den av utredningen föreslagna
bestämmelsen ska tillämpas.
Majoriteten av remissinstanserna avstyrker utredningens förslag om ett
krav på prisinformation på tjänster.
Samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan tillstyrker förslaget
om förmånserbjudanden.
Några remissinstanser, bl.a. Marknadsdomstolen och Konsumentverket
ställer sig bakom utredningens förslag om en generell skyldighet för
näringsidkare att lämna information till konsumenter. Konsumentverket
tillstyrker också utredningens förslag om ett krav på prisinformation för
tjänster. Finansbolagens förening tillstyrker förslaget om en generell
informationsbestämmelse men önskar förtydliganden rörande den termi-
nologi som är hämtad från direktivet. Verdandi tillstyrker förslagen och
anser att det är av största vikt att nuvarande bestämmelser finns kvar och
inte försvagas samt att de inkluderar såväl varor som tjänster. Den före-
slagna formuleringen av informationsskyldigheten, dvs. att ändra lydel-
sen från information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt till
information av väsentlig betydelse för konsumenten, får anses innebära
en icke önskvärd försvagning av konsumentskyddet.
Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handels-
kammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer,
Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidnings-
utgivareföreningen, Sveriges Reklamförbund, Sveriges Marknads-
förbund, SWEDMA och Svensk Distanshandel anser att direktivets
informationsklausuler sannolikt innebär en inskränkning i förhållande till
informationsskyldigheten i den nuvarande marknadsföringslagen. Det
ifrågasätts om utredningens förslag om en påbudsregel om informations-
skyldighet är lämplig. Potentiellt torde den vara mer långtgående än
någon annan motsvarande gemenskapslagstiftning. På samma grund	72

ifrågasätts också om reglerna för prisinformation på tjänster överhuvud- taget kan behållas. Klart är att reglerna i fråga inte kan ses som en påbyggnad på prismärkningsdirektivet. I vart fall bör informations- skyldigheten även fortsättningsvis vara begränsad till konsument- förhållanden. Nämnda instanser tillstyrker förslaget om att nuvarande regel om förmånserbjudanden behålls. Dock påpekas att förmåns- erbjudanden samtidigt kan vara köperbjudanden och att det bör klargöras hur dessa informationskrav förhåller sig till varandra. Man framför också att det får anses vara omstritt vad som egentligen är ett köperbjudande. Sveriges Marknadsförbund anser att ett köperbjudande är en speciell sorts marknadsföring i form av utbudsreklam eller utbudsannonsering. Det är något som ska kunna köpas på grundval av den givna informa- tionen, varför denna måste stå för sig själv och inte undanhålla väsentliga detaljer. Sveriges Reklamförbund tillägger att det inte är tillfredsställande att utredningen väljer att skicka vidare direktivets mycket oklara inne- börd av begreppet köperbjudande.

Sveriges advokatsamfund anser att det bör övervägas om inte upp- räkningarna i artiklarna 6, 7 och 9 i sin helhet ska föras över i marknads- föringslagen. Den av utredningen föreslagna lösningen kräver en läsning av såväl direktivet som dess motiv för att man ska få en förståelse för vilka beteenden som omfattas av lagen.

Skälen för regeringens bedömning: Marknadsföringslagen bygger på grundtanken att det är upp till näringsidkarna själva att lämna tillräcklig information om sina produkter. Enligt den nuvarande marknadsförings- lagen kan ett ingripande ske först när näringsidkaren lämnar konsu- menterna otillräcklig information i betydelsefulla hänseenden. Informa- tionsskyldigheten kan endast avse information av rent kommersiell natur. Av tryckfrihetsrättsliga skäl är informationsskyldigheten begränsad till att gälla när en näringsidkare själv väljer att använda sig av sådana fram- ställningar som ett informationsåläggande avser (prop. 1994/95:123 s. 43).

Regler om informationsskyldighet av den generella karaktär som finns i den nuvarande marknadsföringslagen förekommer i den norska mark- nadsföringslagen. I EU/EES-staterna i övrigt förekommer den inte. Oftast finns där endast möjlighet att föreskriva information i syfte att motverka vilseledande effekter. Det är denna senare modell som får anses ha tjänat som förebild för direktivet om otillbörliga affärsmetoder när det gäller kravet på vilken information som ska lämnas i marknads- föring. Grundtanken med direktivet är således att det ska finnas ett för- bud mot vilseledande underlåtenhet att lämna väsentlig information till konsumenterna. Detta förbud kompletteras med de särskilda informa- tionskrav för vissa produkter, försäljningsmetoder eller media som följer av de sektorspecifika direktiven som redan är genomförda i svensk rätt genom särskild lagstiftning, se avsnitt 6.13.1. Särskilda krav på infor- mation följer även av regeln om köperbjudanden, se avsnitt 6.6.5.

Regeringen bedömer det inte som möjligt att genomföra direktivet utan en uttrycklig bestämmelse som förbjuder marknadsföring som innefattar vilseledande underlåtenhet. Man kan därmed uttrycka det som att om man behåller en allmän regel om informationsskyldighet, kommer den att läggas ovanpå det förbud mot vilseledande marknadsföring som i grunden är avsett att tillämpas på de otillbörliga åtgärder som ska

Prop. 2007/08:115

beivras. I sådant fall kommer det då finnas två bestämmelser som i Prop. 2007/08:115 princip avser att täcka samma sak. Det kan då befaras att regeln om informationsskyldighet ges en mer vittgående omfattning än vad som

avses i direktivet. Som flera remissinstanser berört finns det en risk för att rättspraxis kommer att uppställa strängare krav på näringsidkares marknadsföring med ledning av en allmän informationsskyldighet än vad som avses med direktivet. Ur ett gemenskapsrättsligt perspektiv torde det stå klart att en sådan lösning är mer långtgående än de krav som får ställas på näringsidkare enligt direktivet. Den konsumentskyddsnivå som direktivet föreskriver får därmed anses vara tillgodosedd genom de olika föreslagna förbuden mot vilseledande marknadsföring jämte de olika informationskrav i de sektorspecifika direktiv som redan är genomförda i svensk rätt. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att regeln om informationsskyldighet som föreskrivs i den nuvarande generalklausulen (4 § andra stycket) eller den motsvarande lösning som utredningen lagt fram inte är möjliga att ta in i den nya lagen.

Förmånserbjudanden

På samma sätt som den nuvarande informationsskyldigheten i general- klausulen, är bestämmelsen om förmånserbjudanden i nuvarande 13 § marknadsföringslagen utformad som en skyldighet för näringsidkaren att lämna viss närmare information vid erbjudande om att förvärva ytter- ligare produkter utan ersättning eller till särskilt lågt pris eller om köparen erbjuds andra särskilda förmåner. Utgångspunkten enligt direk- tivet är emellertid att det ankommer på näringsidkarna själva att lämna tillräcklig information om sina produkter inom ramen för de förbud om vilseledande åtgärder som direktivet uppställer. En framställning som innehåller ett förmånserbjudande får således prövas bl.a. enligt de bestämmelser om vilseledande marknadsföring som föreslås.

Är framställningen utformad som ett köperbjudande, ska den innehålla
viss väsentlig konsumentinformation för att den inte ska anses vara
vilseledande, se avsnitt 6.6.5.
Köperbjudanden
En del av direktivets reglering om vilseledande underlåtenhet handlar om
vilken information som näringsidkaren ska lämna vid ett köperbjudande
( artikel 7.4 i direktivet). Artikeln innehåller en uttömmande uppräkning
av de uppgifter om produkten, näringsidkaren, priset jämte övriga villkor
som ska anses vara väsentliga för konsumenten om marknadsföringen är
utformad som ett köperbjudande.
En motsvarande uttrycklig regel saknas i den nuvarande marknads-
föringslagen. I allt väsentligt regleras i stället frågor av den här arten
genom den nuvarande informationsskyldigheten i generalklausulen som
bl.a. föreskriver att näringsidkare ska lämna information av särskild
betydelse från konsumentsynpunkt (4 § andra stycket). Som framgår
ovan föreslås att regeln om informationsskyldighet tas bort.
Utredningens förslag om en särskild bestämmelse om informationskrav
vid köperbjudanden förutsätter i allt väsentligt att den generella infor-	74
	74

mationsskyldigheten behålls. Ser man till direktivets systematik är det Prop. 2007/08:115 tänkt att regeln om köperbjudande ska vara kopplad till reglerna om

vilseledande underlåtenhet. Marknadsförs en produkt med ett köp- erbjudande, ska viss väsentlig konsumentinformation framgå för att marknadsföringen inte ska anses vara vilseledande.

Remissinstanserna invänder inte mot utredningens förslag, men redovisar betänkligheter om vad som avses med ett köperbjudande och hur bestämmelsen ska tillämpas. Regeringen bedömer att regleringens innehåll kommer att bli tydligare och mer lättillgängligt om lagen följer direktivets systematik. Villkoren för köperbjudanden bör således vara en integrerad del av de förbud som reglerar olika former av vilseledande marknadsföring.

Sammanfattningsvis kommer den grundläggande idén om att det är upp till näringsidkarna själva att lämna tillräcklig information om sina pro- dukter att renodlas. På så sätt uppnås även lösningar på genomförandet som är i samklang med direktivet. De närmare övervägandena om den föreslagna bestämmelsen om vilseledande underlåtenhet och köp- erbjudande redogörs för i avsnitten 6.6.3 och 6.6.5.

6.4.4Uppförandekoder och näringslivets egenåtgärder

Regeringens bedömning: Direktivets bestämmelser om uppförande- koder och näringslivets egenåtgärder föranleder ingen lagstiftnings- åtgärd.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handelskammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer, Sveriges Försäkringsförbund, Sveriges Marknads- förbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Sveriges Reklamförbund understryker vikten av att Internationella Handelskammarens uppförandekoder även i fortsättningen utpekas som grundläggande ifråga om vad som utgör god marknadsföringssed.

Bakgrund: Enligt artikel 10 första stycket i direktivet om otillbörliga affärsmetoder utesluter inte direktivet att en kontroll av otillbörliga affärsmetoder kan genomföras av kodutfärdare och inte heller att sådana organ anlitas av de personer som har talerätt enligt artikel 11, om för- farandena vid sådana organ äger rum utöver de domstolsförfaranden eller förvaltningsförfaranden som avses i artikel 11. Anlitandet av ett sådant kontrollorgan får aldrig, enligt andra stycket, innebära att rätten att vidta de rättsliga åtgärder eller förvaltningsåtgärder som anges i artikel 11 förverkas.

I artikel 10 framhålls också att medlemsstaterna kan uppmuntra före- komsten och användningen av uppförandekoder för att förhindra otill- börliga affärsmetoder. Detta motiveras i ingressen med att en sådan ord- ning kan innebära att administrativa eller rättsliga åtgärder inte behöver tillgripas.

I artikel 17 sägs vidare att medlemsstaterna, där så är lämpligt, ska uppmuntra näringsidkare och kodutfärdare att informera om sina upp- förandekoder.

Begreppet uppförandekod definieras i artikel 2 f som en överens- kommelse eller en uppsättning regler som inte föreskrivs i en medlems- stats lagar och andra författningar om hur näringsidkare som förbinder sig att iaktta koden ska förhålla sig till en eller flera angivna affärs- metoder eller inom en eller flera angivna branscher.

Med kodutfärdare avses enligt artikel 2 g ett organ, vilket även kan vara en näringsidkare eller en grupp av näringsidkare, som ansvarar för att utforma och se över en uppförandekod eller övervaka att koden efter- levs av dem som förbundit sig att iaktta den.

Artikel 10 i direktivet motsvarar i sak artikel 5 i 1984 års direktiv om vilseledande och jämförande reklam.

Skälen för regeringens bedömning: Internationella Handels- kammaren (The International Chamber of Commerce), ICC, är närings- livets världsorganisation. Företag av alla storlekar och ur alla branscher samt näringslivsorganisationer är medlemmar. ICC:s huvudsyften är att främja ekonomisk frihet, fri handel och fri konkurrens, att verka för har- monisering och förenkling av regler i internationell handel, för själv- reglering genom uppförandekoder som sätter etiska standarder samt att lösa kommersiella tvister genom medling och skiljedom.

ICC:s grundregler för reklam är ett led i ICC:s strävan att främja hög etisk standard på marknadskommunikationens område genom att komplettera gällande författningar. Grundreglerna är i första hand utfor- made för att användas i näringslivets egenåtgärder. De används dock även av domstolarna vid tolkningen av marknadsföringslagen då de utmönstrar förfaranden som anses strida mot god marknadsföringssed.

Grundreglerna är tillämpliga på all slags reklam som är ägnad att främja avsättningen av eller tillgången till varor, tjänster eller andra nyttigheter.

Ansvaret för att reklam och annan marknadsföring uppfyller en god etisk standard åvilar primärt det allmänna. Näringslivets egenåtgärder har dock stor betydelse som komplement till lagstiftning när det gäller att stävja marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed. Inte minst gäller detta på områden där en domstolsprövning är utesluten av grundlagsskäl. Könsdiskriminerande reklam är t.ex. något som i huvud- sak regleras genom näringslivets egenåtgärder.

De av näringslivet inrättade nämnderna och råden ger möjligheter att på ett enkelt sätt få vederhäftigheten hos reklam och annan marknads- föring prövad. Förekomsten av egenåtgärder utgör inte något hinder mot att konsumenter, näringsidkare, organisationer eller andra direkt vidtar rättsliga åtgärder mot viss marknadsföring eller att de hos Konsument- ombudsmannen eller andra tillsynsmyndigheter påkallar behovet av sådana åtgärder. Som utredningen framhåller är således den svenska modellen helt i linje med vad som sägs i artikel 10. Någon lagstiftnings- åtgärd med anledning av direktivet är således inte nödvändig.

Prop. 2007/08:115

Det är viktigt att konsumenter och näringsidkare får kännedom om Prop. 2007/08:115 näringslivets egenåtgärder. Som ett bra exempel på sådan information

framhåller utredningen webbtjänsten klagareklam.se, som inrättats av Näringslivets delegation för marknadsrätt (NDM) och Marknadsetiska rådet (MER).

6.4.5Lagstridighetsprincipen

Regeringens bedömning: En marknadsföringsåtgärd är alltid att anse som otillbörlig om den anger eller på annat sätt skapar intryck av att det är lagligt att sälja en produkt när så inte är fallet. Även i övrigt måste marknadsföring vara laglig, dvs. inte strida mot annan lag och inte kunna leda till lagbrott.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i stort med regeringens
bedömning (SOU 2006:76 s. 210 f.).
Remissinstanserna: Näringslivets Delegation för Marknadsrätt,
Stockholms Handelskammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen,
Sveriges Annonsörer, Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv,
Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund,
Sveriges Reklamförbund SWEDMA och Svensk Distanshandel påpekar
att den nuvarande marknadsföringslagen uppställer ett krav på fören-
lighet med lagstridighetsprincipen. Enligt remissinstanserna uppställer
inte direktivet någon sådan fristående norm. När det är fråga om ekono-
miskt skydd bör det betyda att sådana fall måste uppfylla bestämmelsen
om ekonomisk påverkan och vara t.ex. vilseledande eller på annat sätt stå
i konflikt med god sed. Skillnaderna bör dock inte bli så stora i praktiken,
allra helst som man kan vara säker på att olaglig marknadsföring genom-
gående strider mot god sed.
Skälen för regeringens bedömning: Lagstridighetsprincipen innebär i
huvudsak att marknadsföring ska vara laglig, vilket innebär att den inte
får strida mot annan lag, eller kunna leda till lagbrott. Principen är så
självklar och väl förankrad i nationell rätt att det inte har ansetts nöd-
vändigt att den lagfästs (prop. 1994/95:123 s. 43).
I grund och botten utgör lagstridighetsprincipen i detta marknads-
rättsliga sammanhang ett uttryck för rätten för konsumenter att inte
behöva utstå lagstridiga åtgärder eller att vilseledas att själva vidta lag-
stridiga åtgärder. Principen kommer till uttryck i den inledande artikeln i
Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam.
Respekten för denna rättighet är alltså inte tillkommen på gemenskaps-
rättligt initiativ, utan grundas på näringslivets, medlemsstaternas och
andra staters tidigare gemensamma traditioner när det gäller uppförande
mot konsumenter.
Inom ramen för det gemenskapsrättsliga uttrycket god yrkessed ska
ICC:s grundregler beaktas enligt det generella förbudet mot otillbörliga
affärsmetoder enligt direktivets artikel 5. Genom kravet på efterlevnad av
god yrkessed utgör lagstridighetsprincipen en integrerad del av direk-
tivet. Sedan tidigare är principen väl förankrad i nationell rätt.
Iakttagandet av en sådan grundläggande och internationellt vedertagen
rättighet som lagstridighetsprincipen ger uttryck för utgör en integrerad	77

del av de allmänna rättsprinciper vars upprätthållande domstolarna ska Prop. 2007/08:115 säkerställa. En tillämpning av lagstridighetsprincipen ska således tryggas

såväl inom ramen för gemenskapsrätten som den nationella rätten, även om principen inte lagfästs eller ens är klart uttryckt i något av de befint- liga konsumentskyddsdirektiven. Liksom tidigare är det följaktligen angeläget att marknadsföring inte står i strid med lagstridighetsprincipen. Principen ska således även fortsättningsvis beaktas av Marknads- domstolen vid tillämpningen av den marknadsrättsliga lagstiftningen.

I bilagan till direktivet finns 31 olika förbud mot marknadsförings- åtgärder som alltid ska anses vara otillbörliga om rekvisiten i respektive punkt är uppfyllda. I den nionde punkten finns ett uttryckligt förbud som vilar på lagstridighetsprincipens grunder. Av förbudet framgår att det alltid är otillbörligt att ange eller på annat sätt skapa intryck av att det är lagligt att sälja en produkt när så inte är fallet.

6.5Aggressiv marknadsföring

Regeringens förslag: En särskild bestämmelse om aggressiv mark- nadsföring tas in i marknadsföringslagen. Bestämmelsen utformas som en generalklausul.

Direktivets begrepp ”otillbörlig påverkan” ersätts med uttrycket ”annat aggressivt påtryckningsmedel” för att bättre definiera dess rättsliga innebörd.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag. Direktivets begrepp ”otillbörlig påverkan” tas in som ett rekvisit i
bestämmelsen. Definitionen av otillbörlig påverkan föreslås framgå sär-
skilt av lagen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har främst lagtekniska syn-
punkter på förslaget.
Konsumentverket anser att uppräkningen av vad som ska beaktas när
det ska fastställas om en affärsmetod innebär trakasseri eller otillbörlig
påverkan i artikel 9 i direktivet bör komma till uttryck direkt i lagtexten
om aggressiva affärsmetoder. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om
förslagets särskilda definition av otillbörlig påverkan i 3 § går att förena
med den av utredningen föreslagna bestämmelsen om aggressiva affärs-
metoder i 19 §. Advokatsamfundet menar att användningen av begrepp
som getts mångordiga definitioner dessutom gör att författningstexten
blir tungrodd och svårläst. Lagtexten bör i möjligaste mån vara begriplig
utan att läsaren behöver konsultera förarbeten. Språklig lättillgänglighet
bör anses vara av särskild vikt inom det konsumenträttsliga området.
Advokatsamfundet ifrågasätter om inte uppräkningarna i artiklarna 6, 7
och 9 i sin helhet ska föras över i marknadsföringslagen. Advokat-
samfundet menar att den av utredningen föreslagna lösningen kräver en
läsning av såväl direktivet som dess motiv för att man ska få en förståelse
för vilka beteenden som omfattas av lagen.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har tidigare haft anled-
ning att överväga behovet av att införa särskilda bestämmelser om
aggressiva marknadsföringsmetoder. I samband med införandet av den
nuvarande marknadsföringslagen föreslog Marknadsföringsutredningen i	78

sitt slutbetänkande (SOU 1993:59) att en särskild bestämmelse om aggressiva säljmetoder skulle tas in i lagen. Förslaget hade Marknads- domstolens praxis som utgångspunkt. I den efterföljande propositionen ansågs dock den föreslagna bestämmelsen vara alltför oprecis, i all syn- nerhet för att kunna tas in i lagen som en avgiftssanktionerad katalog- bestämmelse. Man hänvisade i stället till att problemen kunde angripas med stöd av generalklausulen (prop. 1994/95:123, s. 77 ff.). I rapporten Aggressiva marknadsföringsmetoder (1997:3) redovisar Konsument- verket utvecklingen av aggressiva marknadsföringsmetoder under peri- oden 1972–1996. Undersökningen visade att många konsumenter upp- levde hem- och telefonförsäljning som påträngande och störande metoder och att många upplevde telefonförsäljning som lika påträngande som hemförsäljning. Konsumentverket föreslog att marknadsföringslagen skulle förtydligas. Bestämmelsen skulle enligt förslaget utgöra ett tillägg till generalklausulen i 4 § och inte ingå i katalogbestämmelserna som Marknadsföringsutredningen föreslog. Som skäl angav Konsumentverket bl.a. att användandet av aggressiva marknadsföringsmetoder försätter konsumenten i en pressad situation, särskilt i de fall där försäljnings- metoderna redan i sig är påträngande. Konsumentverkets rapport utgjorde i allt väsentligt underlag för ett förslag om ett tillägg till generalklausulen om att man vid bedömningen av om marknadsföringen är tillbörlig särskilt ska lägga vikt vid om den innehåller inslag som är särskilt påträngande. Dessutom anfördes att aggressiva marknads- föringsmetoder skulle anses som försvårande vid bedömningen av om en viss marknadsföringsåtgärd var otillbörlig. Sannolikt skulle förslaget medföra ökad uppmärksamhet på denna typ av marknadsföring, vilket skulle underlätta avslöjanden av övertramp och att sådana motverkades (Ds 1999:35 s. 77–80). Regeringen ansåg dock att det inte fanns skäl att i onödan tynga en väl fungerande generalklausul med detaljer som kan riskera att misstolkas. Ett tillägg i lagen om förbud mot aggressiva mark- nadsföringsmetoder skulle inte heller tillföra något i sak (prop. 1999/2000:40 s. 31).

Regeringens ställningstagande år 1999 kan göras gällande även såvitt avser den nu föreslagna allmänna generalklausulen, eftersom den även täcker in aggressiva marknadsföringsåtgärder. I direktivet har det dock ansetts så pass angeläget att särskilt uppmärksamma och reglera aggres- siva affärsmetoder att det är svårt att frångå denna modell i den nationella lagstiftningen. I likhet med utredningen bedömer regeringen att genom- förandet av direktivet bör leda till att aggressiva affärsmetoder regleras särskilt.

I enlighet med övervägandet att låta begreppet marknadsföring omfattas av vad som avses med affärsmetoder i direktivet anser regeringen att den nya lagen ska innehålla en särskild bestämmelse om aggressiv marknadsföring, jfr avsnitt 6.3.1 Bestämmelsen bör skydda såväl konsumenter som näringsidkare mot aggressiv marknadsföring.

Bestämmelserna i artikel 8 i direktivet markerar att begreppet aggres- siva affärsmetoder omfattar näringsidkarens åtgärder som vidtas i den direkta affärsrelationen med kunden. Exempelvis inbegrips trakasseri, fysiskt våld eller hot om våld från näringsidkarens sida. Vissa situationer som omfattas av marknadsföringslagen kan således angripas även i avtalsrättsliga eller straffrättsliga sammanhang. Det bör påpekas att

Prop. 2007/08:115

marknadsföringslagens bestämmelser saknar betydelse vid en prövning inom något av dessa rättsområden. Det går således inte att hävda att ett avtal är ogiltigt på grund av att näringsidkarens agerande i avtals- situationen bedömts utgöra en otillbörlig marknadsföringsåtgärd. Där- emot kan de bakomliggande omständigheterna ligga till grund för en sådan bedömning.

Direktivets bestämmelser om aggressiv marknadsföring innehåller flera rekvisit samt en icke uttömmande uppräkning av en rad omständig- heter som ska beaktas vid tillämpningen. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser genomförs som en generalklausul. En uppräkning av samtliga moment i direktivet skulle medföra en otymplig reglering. Regeringen delar utredningens syn på lagteknisk lösning för genom- förandet.

Det av regeringen föreslagna genomförandet innebär att bestämmelsen om aggressiv marknadsföring utformas i nära anslutning till direktivets artikel 8. Därmed uppräknas en rad självständiga rekvisit som kan anses utgöra aggressiva marknadsföringsåtgärder. Rekvisiten enligt direktivet är trakasseri, tvång, fysiskt våld, hot eller annan otillbörlig påverkan.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter bl.a. bruket av uttrycket otill- börlig påverkan och om innebörden av detsamma är förenligt med den av utredningen föreslagna bestämmelsen.

Enligt normalt språkbruk kan otillbörlig påverkan i marknadsrättslig mening avse i princip alla former av marknadsföring som inbegriper någon form av otillåten åtgärd. Uttrycket kan ur detta perspektiv inte anses ha en särskild syftning på endast vissa aggressiva marknadsförings- metoder. Uttrycket otillbörlig påverkan har emellertid givits en särskild innebörd i direktivet (artikel 2 j i direktivet). Utredningen föreslår att denna definition tas in i marknadsföringslagen. Effekten av denna lös- ning är att uttrycket ”annan otillbörlig påverkan” endast skulle avse viss aggressiv marknadsföring. Risken är att uttrycket och dess rättsliga inne- börd kan komma att missuppfattas vid ett normalt språkbruk. Uttrycket otillbörlig påverkan får anses vara så allmänt hållet att det bedöms som olämpligt att använda som definition för vissa aggressiva marknads- föringsmetoder. I så motto instämmer regeringen i den kritik som fram- förts av Sveriges advokatsamfund.

Ett genomförande av direktivet kräver att uttryckets rättsliga innebörd framgår av lagstiftningen. Ett lämpligt sammanfattande begrepp bör på ett tydligt sätt återspegla den rättsliga innebörden och att det är hänförligt till bestämmelsen om aggressiv marknadsföring. Regeringen föreslår därför att uttrycket ”annat aggressivt påtryckningsmedel” ska användas.

Med uttrycket ”annat aggressivt påtryckningsmedel” avses närings- idkarens utnyttjande av en maktställning i förhållande till konsumenten eller näringsidkaren för att utöva påtryckning, även utan fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som avsevärt inskränker konsumentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett välgrundat beslut. Definitionen är hämtad från direktivets artikel 2 j, dock med tillägget att uttrycket även avses omfatta marknadsföring riktad mot näringsidkare.

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt m.fl. anser att bestämmel- sen om aggressiv marknadsföring riktar sig mot vad som närmast betecknas som marknadsföring genom övergrepp i form av hot, våld, etc.

Prop. 2007/08:115

Därmed avses inte aggressivitet i meningen högfrekvent, pådrivande eller liknande.

Enligt regeringens uppfattning kan viss vägledning av vad som avses med ”annat aggressivt påtryckningsmedel” fås genom en jämförelse med de aggressiva åtgärder som under alla omständigheter är otillbörliga. Dessa finns uppräknade i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. En jämförelse bör vara av särskilt värde vid bedömningen av sådana fall där påtryck- ning utövats utan fysiskt våld eller hot om sådant. Att ta upprepade och oönskade kontakter per telefon, fax eller annat medium under vissa givna förhållanden är exempel på sådan aggressiv marknadsföring som under alla omständigheter är otillbörlig (punkten 26 i bilagan). Ett annat fall är direkta köpuppmaningar i annonser riktade mot barn (punkten 28.) Visst bruk av utfästelser om vinster är också en åtgärd som är otillbörligt aggressiv (punkten 31). Vid en jämförelse med bilagans bestämmelser kommer man närmast till slutsatsen att aktiviteter som är högfrekventa eller särskilt pådrivande kan anses utgöra aggressiva åtgärder som är att anse som otillbörliga även enligt den föreslagna generalklausulen om aggressiv marknadsföring. Bestämmelsen är emellertid föranledd av direktivets genomförande. Med stöd av gemenskapsrättslig praxis bör det därför ankomma på rättstillämpningen att närmare utveckla vilka mark- nadsföringsåtgärder som kan anses falla in under bestämmelsen. Det bör dock i vart fall stå klart att en tillämpning av bestämmelsen tillsammans med bestämmelsen om ekonomisk påverkan förutsätter att högfrekventa eller pådrivande åtgärder vidtas i en omfattning som i mer än ringa mån överstiger vad som kan anses utgöra sedvanlig uppsökande marknads- bearbetning.

Utredningen föreslår att definitionen av aggressivt påtryckningsmedel tas in som en uttrycklig bestämmelse i lagen. Definitionen är dock for- mulerad på sådant sätt att det fordras att domstolen både tolkar och fyller ut dess innehåll, bl.a. genom att väga in samtliga relevanta omständig- heter i det enskilda fallet. Någon förenkling av lagtexten eller annan dylik förtjänst bedöms inte vinnas genom att ta in definitionen i lagen. Regeringen anser därför att det är tillräckligt att uttrycket finns i lag- texten och att ytterligare vägledning får hämtas från förarbeten och praxis.

Som redan berörts aktualiseras bestämmelsen om aggressiv marknads- föring om marknadsföringen inbegriper trakasseri, tvång, fysiskt våld, hot eller annat aggressivt påtryckningsmedel. För att konstatera om marknadsföringen är aggressiv eller inte ska alla dess särdrag och omständigheterna kring den beaktas. Exempel på sådana omständigheter finns uppräknade i direktivets artikel 9. Således bör tidpunkt, plats, art och varaktighet beaktas, liksom användningen av hotfullt eller kränkande språk eller beteende. En annan omständighet är om näringsidkaren, i syfte att påverka konsumentens beslut avseende produkten, utnyttjar ett speciellt missöde eller omständigheter som näringsidkaren känner till och som är av sådan vikt att de försämrar konsumentens omdöme. Andra händelser att ta hänsyn till kan vara förekomsten av hot om att vidta åtgärder som inte lagligen kan genomföras. Betungande eller opropor- tionerliga hinder som inte följer av avtalet och som näringsidkaren använder sig av när kunden vill utöva sina rättigheter enligt avtalet, inbe- gripet rätten att häva ett avtal eller att byta till en annan produkt eller en

Prop. 2007/08:115

annan näringsidkare, är en ytterligare omständighet som kan uppmärk- Prop. 2007/08:115 sammas. Denna uppräkning är inte uttömmande. Precis som vid tillämp-

ningen av den allmänna generalklausulen bör det ankomma på Mark- nadsdomstolen att närmare överväga och utveckla vilka omständigheter som bör tillmätas vikt vid bedömningen av om en marknadsföringsåtgärd kan anses falla in under bestämmelsen om aggressiv marknadsföring.

För att en aggressiv åtgärd ska kunna angripas med stöd av nu före- slagen bestämmelse fordras att åtgärden i märkbar mån påverkar konsu- mentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs- beslut, se avsnitt 6.8.

6.6Vilseledande marknadsföring

6.6.1Reklamidentifiering

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om reklamidentifiering tas in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna har endast yttrat sig i frågan

om vilka sanktioner som bör aktualiseras vid en överträdelse av bestäm- melsen.

Skälen för regeringens förslag: Principen om reklamidentifiering är av grundläggande betydelse på det marknadsrättsliga området. Principen har utvecklats inom näringslivet och återfinns sedan lång tid tillbaka i Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam. Den står också i överensstämmelse med den pressetiska uppfattningen att en åtskillnad bör göras mellan redaktionellt material och meddelanden på betald annonsplats.

Principen om reklamidentifiering kommer till uttryck på flera ställen i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Sålunda anges som exempel på vilseledande underlåtenhet att en näringsidkare inte anger en affärs- metods kommersiella syfte (artikel 7.2). Av den s.k. svarta listan framgår vidare att användningen av annonser i redaktionell form är förbjuden (punkten 11 i bilagan). Därtill kommer ett förbud mot att oriktigt påstå eller skapa intryck av att näringsidkaren inte agerar i syften som hänför sig till dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, yrke eller yrkes- område eller felaktigt uppträda som konsument (punkten 22 i bilagan).

Utredningens uppfattning är att nuvarande uttryckliga bestämmelse om reklamidentifiering bör behållas tillsammans med ovan nämnda förbud i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

En underlåtelse att redovisa en framställnings kommersiella syfte är en vilseledande åtgärd. Ett möjligt alternativ är således att låta regeln om reklamidentifiering vara en outtalad del av förbudet mot vilseledande underlåtenhet. Enligt regeringens bedömning ger dock den föreslagna lösningen en tydligare och mer överskådlig lagstiftning.

Frågan om vilka sanktioner som bör komma i fråga vid en överträdelse av aktuell bestämmelse behandlas i avsnitt 6.11.

6.6.2Sändarangivelse

Regeringens förslag: Det ska tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Undantag får ske i framställningar vars enda syfte är att skapa uppmärksamhet för uppföljande framställningar.

Utredningens förslag: Ett uttryckligt krav på sändarangivelse slopas i den nya lagen.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna som yttrat sig i frågan avstyrker utredningens förslag.

Kammarkollegiet tillstyrker förslaget och instämmer i utredningens slutsats om att ett krav på sändarangivelse inte är förenligt med direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Konsumentverket anser att det saknas skäl att ta bort kravet på sändar- angivelse i den nya marknadsföringslagen.

Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handels- kammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer, Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidnings- utgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund, Marknadsdomstolen och

Sveriges Reklamförbund anser att den nuvarande regeln om sändar- angivelse är bra och att den bör behållas i den nya lagen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande 5 § andra stycket marknadsföringslagen ska det tydligt framgå vem som svarar för mark- nadsföringen. Detta kan uppnås genom en upplysning i text om annon- sörens namn eller firma. Också ett välkänt varumärke som associerar till ett visst företag kan ge den erforderliga identitetsupplysningen. Bestäm- melsen infördes i 1995 års marknadsföringslag och utgör en kodifiering av Marknadsdomstolens praxis vid tillämpningen av generalklausulen och Internationella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam.

Genom förbudet mot åtgärder som strider mot god yrkessed enligt direktivets artikel 5.1 och 5.2 ger direktivet uttryck för principen att det ska vara möjligt att identifiera avsändaren bakom en marknadsförings- åtgärd. Vad som avses med god yrkessed ryms inom begreppet god affärssed och avser bl.a. det normsystem som har utvecklats inom när- ingslivet, främst ICC:s grundregler för reklam.

Av artikel 10 i ICC:s uppförandekod framgår att annonsörens identitet bör framgå. Detta gäller dock inte vid framställningar vars enda syfte är att skapa uppmärksamhet inför uppföljande framställningar (s.k. teasers).

Enligt regeringens bedömning bör det grundläggande kravet på sändar- angivelse framgå av lagen även i fortsättningen. Bestämmelsen bör dock utformas i enlighet med ovan nämnda uppförandekod. Därmed klargörs att en framställning som syftar till att väcka intresse inför en samman- hörande kampanj som följer i direkt anslutning till den första framställ- ningen inte ska anses otillbörlig på grund av omständigheten att sändar- angivelsen saknas.

Prop. 2007/08:115

6.6.3

Förbud mot vilseledande marknadsföring

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Ett förbud, jämförbart med 6 § i den nuvarande marknadsföringslagen, införs mot vilseledande påståenden och andra framställningar. Förbudet kompletteras med en utökad lista på exem- pel på framställningar som kan vara vilseledande. Listan på exempel utformas i nära anslutning till direktivet och bör även innehålla exem- pel på efterköpssituationer. Av bestämmelsen ska även uttryckligen framgå att den omfattar vilseledande utelämnande av väsentlig infor- mation.

Utredningens förslag: Utredningens förslag om förbud mot vilse-
ledande påståenden och andra framställningar överensstämmer i stort
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Konsumentverket tillstyrker förslaget om ett för-
bud mot vilseledande påståenden och andra framställningar.
Sveriges advokatsamfund anser att det bör övervägas om inte upp-
räkningarna i artiklarna 6, 7 och 9 i sin helhet ska föras över i marknads-
föringslagen och anför även att den av utredningen föreslagna lösningen
kräver en läsning av såväl direktivet som dess motiv för att man ska få en
förståelse för vilka beteenden som omfattas av lagen.
Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handels-
kammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer,
Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidnings-
utgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Sveriges Reklam-
förbund menar att det är viktigt att det upprätthålls en klar skiljelinje
mellan å ena sidan överdrivna påståenden utan egentlig innebörd i reklam
(s.k. puffery) som inte vilseleder och som det inte finns anledning att
ingripa mot och, å andra sidan, obevisade påståenden om konkreta sak-
förhållanden som är ägnade att inverka på ett köpbeslut.
Sveriges Reklamförbund noterar att Marknadsdomstolens praxis för
överdrifter synes vara strängare än vad som är fallet i andra medlems-
länder. Kravet på att marknadsföringen ska ha en ekonomisk påverkan
kommer att få betydelse vid bedömningen av överdrifter. Förbundet
välkomnar en ändring av praxis gällande användningen av överdrifter i
reklamen.
Konsumentvägledarnas Förening är oroliga för att Marknads-
domstolens praxis om överdrifter i reklamen kommer att uppluckras och
anser inte att reklambranschen bör få större spelutrymme på bekostnad av
konsumenterna.
Skälen för regeringens förslag: Den vanligaste formen av otillbörlig
marknadsföring är användningen av vilseledande påståenden och andra
vilseledande framställningar. Det föreslagna förbudet omfattar inte enbart
framställningar som innehåller oriktig information eller dylika falska
påståenden. Det är också tillämpligt i fall då den allmänna utformningen
är ägnad att vilseleda konsumenten, även om uppgifterna är korrekta i
sak. Vidare är förbudet tillämpligt på framställningar som utelämnar
information eller som föranleder missuppfattningar i sådan omfattning att
marknadsföringen framstår som vilseledande.
I princip omfattas alla former av vilseledande utelämnande av det
allmänt hållna uttrycket ”påståenden och andra framställningar som är	84

vilseledande”, vilket används i marknadsföringslagens nuvarande förbud Prop. 2007/08:115 mot vilseledande reklam m.m. Direktivet uppställer emellertid ett krav på

att utelämnad eller otydlig information ska vara väsentlig för konsu- menten för att en åtgärd ska anses vara vilseledande. Motsvarande krav uppställs inte vid förekomsten av oriktiga påståenden eller dylika fram- ställningar (artiklarna 6 och 7). Den nuvarande bestämmelsen kan därför inte föras över oförändrad till den nya lagen i detta avseende. Paragrafen måste således tydliggöra skillnaden mellan dels framställningar som innehåller falska eller oriktiga påståenden, dels marknadsföring som är vilseledande på grund av att den inte lämnar information som är väsentlig för konsumenten.

Bestämmelsen om förbud mot vilseledande reklam i nuvarande 6 § marknadsföringslagen innehåller en exemplifiering av de vanligast före- kommande fallen av påståenden och framställningar som kan vara orik- tiga. Ett viktigt skäl till bestämmelsens utformning med en icke uttöm- mande uppräkning av exempel är att de bör ge god vägledning för när- ingsidkarna när de lägger upp sina reklamkampanjer och liknande. Denna modell bör behållas i den nya lagen.

Den tidigare exemplifieringen anslöt nära till direktivet om vilse- ledande reklam. Regleringen av konsumentskyddet har inom gemen- skapsrätten numera förts över till direktivet om otillbörliga affärs- metoder. Exemplifieringen ansluter nu nära till detta senare direktiv. Uppräkningen får anses vara så omfattande att det inte kan anses vara behövligt att ordagrant återge direktivets artiklar i bestämmelsen.

Eftersom marknadsföringslagen föreslås omfatta även åtgärder som vidtas efter ett avtalsslut, dvs. i efterköpssituationer, kan det vara av pedagogisk vikt att sådana exempel anges i bestämmelsen.

Framställningens allmänna utformning

Det föreslagna förbudet är tillämpligt om marknadsföringens allmänna utformningen är ägnad att vilseleda konsumenten, även om informa- tionen är korrekt i sak. För att kunna konstatera ett sådant vilseledande fordras en helhetsbedömning av marknadsföringens särdrag och omstän- digheterna kring den. En sådan bedömning kan exempelvis aktualiseras i fall där en framställning innehåller ett korrekt påstående samtidigt som dess bild på ett iögonfallande sätt ger sken av att erbjudandet i fram- ställningen är mer förmånligt än vad som framgår av det i sig korrekta påståendet. Med framställningar avses liksom hittills ord, bild, tecken, m.m. Det avser såväl muntliga som skriftliga framställningar, i annonser, broschyrer och på förpackningar, inklusive förpackningsdekorer, m.m.

En liknande form av vilseledande kan vara för handen när en fram- ställning innehåller endast korrekta påståenden samtidigt som viktig konsumentinformation utelämnas. Kan ett utelämnande av aktuellt slag konstateras bör framställningen prövas utifrån reglerna om vilseledande utelämnande och de särskilda rekvisit som där uppställs.

Överdrifter	Prop. 2007/08:115
En ofta återkommande praktisk marknadsrättslig fråga är gräns-
dragningen mellan tillåtliga påståenden, som innehåller överdrifter om en
produkts egenskaper, och överdrivna påståenden som anses vara vilse-
ledande.
En näringsidkare bör få använda sig av normalt förekommande och
lagligen godtagbara överdrifter, även om marknadsföringen riktas mot en
mer utsatt eller svagare konsumentgrupp. Konsumenterna som mark-
nadsföringen riktas mot, och den genomsnittlige konsument som fram-
ställningen bedöms utifrån, ska alltså inte påverka sedvanlig och legitim
praxis att i reklam göra överdrivna påståenden eller påståenden som inte
är avsedda att uppfattas i bokstavlig mening (jfr artikel 5.3 i direktivet).
Detta gäller naturligtvis endast under förutsättning att överdriften eller
framställningen i övrigt inte är vilseledande på annat sätt.
För bedömningen huruvida en överdrift är av sådan art att den ska
anses innehålla oriktig information eller utgöra ett falskt påstående kan
konstateras att den föreslagna bestämmelsen om vilseledande i allt
väsentligt är oförändrad i detta avseende. Om en framställning innehåller
ett påstående som t.ex. ”Borlänges bästa bilhandlare” bör detta således
även i fortsättning anses oriktigt, om påståendet lämnas obestyrkt. Där-
efter måste bedömas om den oriktiga information vilseleder konsu-
menten i sådan omfattning att den sannolikt medför en påverkan på hans
eller hennes förmåga att fatta ett affärsbeslut.
Utredningen framhåller att Marknadsdomstolens praxis synes gå längre
och vara strängare vad gäller överdrifter i reklam än vad som är fallet i
flera andra medlemsländer. Enligt utredningens mening talar bl.a. detta
för att Marknadsdomstolens praxis kommer att behöva mjukas upp när
det gäller överdrifter i reklam.
En bedömning av om en överdrift kan anses vara vilseledande kommer
i fortsättningen att ske utifrån en enhetlig gemenskapsnivå. Enligt
regeringens bedömning bör det ankomma på Marknadsdomstolen att,
med stöd av gemenskapsrättlig praxis, närmare bestämma avgränsningen
för vad som kan anses utgöra sedvanlig och legitim användning av över-
drifter i reklam.
Vilseledande utelämnande
Direktivet medger att en helhetsbedömning företas för att bedöma huru-
vida en marknadsföringsåtgärd rymmer en vilseledande underlåtenhet
eller inte. En grundläggande förutsättning är att näringsidkaren är fri att
närmare bestämma vilken information och i vilken omfattning den ska
framgå. Denna frihet måste dock emellanåt vägas mot konsument-
intresset att vid lämplig tidpunkt och i ändamålsenlig form erhålla infor-
mation som är viktig för att kunna fatta ett ekonomiskt beslut om den
marknadsförda produkten.
Som en kompletterande regel till den allmänna bestämmelsen om
vilseledande utelämnande föreslås en regel om köperbjudanden, se
avsnitt 6.6.5. När näringsidkaren väljer att utforma sin marknadsförings-
åtgärd som ett köperbjudande ska bedömningen ske med beaktande av att
	86

näringsidkaren är skyldig att lämna viss information som förutsätts vara Prop. 2007/08:115 väsentlig för konsumenten.

Om man först ser till den allmänna regeln omfattar begreppet vilse- ledande underlåtenhet alla former av marknadsföring. Bestämmelsen är således möjlig att tillämpa vid kommersiell kommunikation till konsu- menten, exempelvis vid sedvanliga reklamkampanjer eller i samband med anbud, avtals ingående eller leverans av produkten.

Med vilseledande underlåtenhet likställs om marknadsföringen ger information på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller olämpligt sätt. Om näringsidkaren väljer att lämna information som anses vara väsentlig för konsumenten, måste den alltså vara presenterad med en sådan grad av tydlighet att en genomsnittlig konsument kan tillägna sig den. Infor- mation som i sig är sann kan, om den utelämnar något väsentligt, med- föra risk för missuppfattningar och bli vilseledande. Att nämnda former omfattas av uttrycket vilseledande utelämnande bör tydligt framgå av den föreslagna bestämmelsen.

Bestämmelsen inbegriper i princip ett förbud mot framställningar där det inte framgår att det är fråga om marknadsföring. I dessa fall bör dock företrädesvis bestämmelserna i punkterna 11 eller 22 bilaga I till direktiv 2005/29/EG, alternativt bestämmelsen om reklamidentifiering i 9 §, tillämpas.

Information av väsentlig betydelse enligt förbudet mot vilseledande ute- lämnande

Inom ramen för bedömningen av om en åtgärd innefattar ett vilseledande utelämnande fordras att informationen är av väsentlig betydelse för kon- sumenten. Om brister i en framställning endast är bagatellartade eller oviktiga för konsumenten bör detta således inte föranleda något ingri- pande.

Vad som avses med väsentlig information för konsumenten bör bedömas utifrån den krets som marknadsföringen vänder sig till. När väl kretsen av konsumenter identifierats, ska en bedömning av informationen ske utifrån ett perspektiv som är representativt för den genomsnittlige konsumenten i denna grupp.

Om marknadsföringen påverkar en viss konsumentgrupp som på grund av mentala eller fysiska handikapp, ålder eller lättrogenhet är särskilt känslig för metoden eller den produkt metoden avser på ett sätt som näringsidkaren rimligen kan förväntas förutse, ska informationen vägas mot det särskilda skydd som en sådan konsumentgrupp bör åtnjuta. I dessa fall bör det alltså uppställas ett krav på att den undanhållna eller oklara informationen ska anses väsentlig utifrån den genomsnittlige kon- sumenten i denna grupp. Om det exempelvis framstår som rimligt att en framställning särskilt påverkar mycket gamla personer, bör bedömningen ske utifrån denna grupps konsumentperspektiv. Att en framställning innehåller legitima överdrifter eller sedvanliga påståenden som inte är avsedda att uppfattas i bokstavlig mening ska dock inte anses utgöra en vilseledande underlåtenhet, oavsett vem marknadsföringen riktas mot.

Det som man ofta förknippar med begreppet marknadsföring är fram-

ställningar om produkter i TV, tidningar, på Internet, affischering och i

radio. Vanligtvis innehåller en sådan framställning ett kommersiellt bud- skap med en enkel och slagkraftig utformning om en eller flera av när- ingsidkarens produkter. Budskap som endast innehåller varumärkes- exponering är också vanligt förekommande. Det är relativt ovanligt att framställningar av det här slaget innehåller någon närmare information som är av väsentligt värde ur konsumentsynpunkt. Syftet med fram- ställningar av det här slaget är i stället att skapa ett intresse kring när- ingsidkaren och dennes produkter.

En potentiell affärsrelation mellan näringsidkare och konsument ligger emellertid närmare i tiden när en framställning innehåller ett erbjudande av mer konkret natur. Många gånger är det innehållet i en framställning som lägger grunden för den möjliga framtida affärsrelationen mellan näringsidkaren och konsumenten. Är en framställning utformad som ett köperbjudande, ska viss information framgå för att konsumenten ska kunna bedöma innehållet i erbjudandet. I annat fall är framställningen vilseledande enligt regeln om köperbjudande.

Det är inte möjligt att uppställa motsvarande konkreta villkor för det generella förbudet mot vilseledande utelämnande. En bedömning av eventuell avsaknad av väsentlig information får i dessa fall vägas utifrån en helhetsbedömning.

Den nuvarande lagstiftningen tar främst sikte på att tillvarata konsu- mentintressena såvitt avser näringsidkares reklamkampanjer och andra traditionella marknadsföringsåtgärder. När det gäller direktivet om otill- börliga affärsmetoders omfattning kan, jämfört med den nuvarande marknadsföringslagen, konstateras att det har ett ökat fokus på att till- varata konsumentintresset i det direkta mötet mellan näringsidkaren och konsumenten. Flera situationer som tidigare uppfattats främst som köp- eller avtalsrättsliga frågor kommer nu även att kunna bedömas utifrån den marknadsrättsliga regleringen. Bestämmelserna om aggressiv mark- nadsföring och att efterköpssituationer omfattas av marknadsförings- begreppet är tydliga exempel på detta.

Den nya marknadsföringslagens utvidgade tillämpningsområde och ovan nämnda fokus bör sätta spår även i regleringen av vilseledande marknadsföring. Genomförandet av direktivet när det gäller förbudet mot en aktiv användning av falska eller oriktiga påståenden medför inga större förändringar jämfört med den nuvarande lagstiftningen, låt vara att åtgärdens sannolika påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett eko- nomiskt beslut ska bedömas enligt en uttrycklig bestämmelse. Något annorlunda synsätt kan dock anläggas när det gäller förbudet mot under- låtenhet att lämna information av väsentlig betydelse. Vid avvägningen av vad som utgör lämplig tidpunkt för lämnandet av väsentlig infor- mation till konsumenten talar direktivets omfattning och fokus för att höga krav bör kunna ställas på en marknadsföringsåtgärds innehåll som tidsmässigt ligger nära ett avtal mellan konsument och näringsidkare. Denna grundläggande tanke bör komma till uttryck bl.a. genom att man vid helhetsbedömningen av om en åtgärd innefattar ett vilseledande ute- lämnande väger in, utöver utformningen, i vilket sammanhang infor- mationen lämnas till konsumenten. Naturliga begränsningar i det använda kommunikationsmediet får också vägas in i bedömningen. Kon- sumentens behov av information bör tillmätas större betydelse ju närmare man hamnar en möjlig avtalssituation. Även en högre grad av korrekt

Prop. 2007/08:115

och saklig information bör kunna ställas på marknadsföringsåtgärder som Prop. 2007/08:115 näringsidkaren riktar mot konsumenten efter det att avtal slutits. Att en

näringsidkare inte får låta bli att lämna information av väsentlig bety- delse bör då särskilt beaktas.

För att ett vilseledande ska anses föreligga uppställer direktivet ett krav på att information som undanhålls ska vara av väsentlig betydelse för konsumenten. Samtidigt uppställs också kravet på att den utelämnande informationen sannolikt påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. En bestämmelse som reglerar bedömningen av olika marknadsföringsåtgärders påverkan på den ekonomiska besluts- förmågan föreslås i bl.a. 8 §, se avsnitt 6.8. Utredningen har bedömt att nämnda rekvisit sammanfaller med varandra. Utredningen framhåller bl.a. att information av väsentlig betydelse är fråga om information som en konsument behöver för att göra ett välgrundat affärsbeslut och vars utelämnande är ägnat att föra med sig att en konsument fattar ett annat beslut än han eller hon annars skulle ha fattat. Ställningstagandet synes motiverat. Om en brist i en framställning är bagatellartad eller oviktig för konsumenten, bör den rimligen inte påverka konsumentens förmåga att fatta ett ekonomiskt beslut om produkten i fråga. Är informationen väsentlig ligger det däremot i sakens natur att den påverkar konsumen- tens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Vid en helhets- bedömning av om en framställning innefattar ett vilseledande uteläm- nande kan således kraven på väsentlighet och på sannolik påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett ekonomiskt beslut normalt vägas samman.

Information som en näringsidkare ska lämna i enlighet med särskild lagstiftning är som huvudregel att anse som väsentlig vid tillämpningen av förbudet mot vilseledande utelämnande, se avsnitt 6.13.1.

6.6.4Begränsningar i kommunikationsmediet

Regeringens förslag: Vid bedömningen av ett vilseledande uteläm- nande enligt förbudet mot vilseledande marknadsföring får beaktas det använda kommunikationsmediets begränsningar i tid och utrymme och de åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att på något annat sätt lämna informationen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar främst lagtekniska
synpunkter på förslaget.
Marknadsdomstolen påpekar att den föreslagna regeln medför att man
frångår principen om att varje reklamenhet ska bedömas för sig. Det
krävs en förklaring av hur stadgandet ska tillämpas.
Sveriges Marknadsförbund anser att det är oklart i vilken omfattning
lagstiftaren avser att lätta på dagens praxis.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande praxis ska varje
framställning självständigt	uppfylla	kravet på vederhäftighet
(MD 1973:2, MD 1975:13, MD 1977:8 och MD 1994:10). Rättelser och
tillrättalägganden i efterhand	medför inte	att vilseledande marknads-	89

6.6.5Köperbjudanden

Regeringens förslag: Om en näringsidkare i sin marknadsföring väljer att erbjuda konsumenter en bestämd produkt med en pris- angivelse ska framställningen innehålla information om

1.produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten,

2.pris och jämförpris på det sätt som framgår av 7–10 §§ prisinfor- mationslagen (2004:347),

3.näringsidkarens identitet och adress,

4.transaktionsvillkor om dessa avviker från vad som är normalt för branschen eller produkten i fråga,

5.information som enligt lag ska lämnas om ångerrätt eller rätt att häva ett köp.

Motsvarande uppgifter ska anges om marknadsföringen avser flera bestämda produkter med ett gemensamt angivet pris.

Om sådan information inte lämnas är marknadsföringen vilse- ledande.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en särskild bestämmelse om vilken information som ska lämnas vid ett köperbjudande. Ett köp- erbjudande föreligger när pris och produktens utmärkande egenskaper framgår av framställningen. Skyldigheten att lämna information omfattar produktens utmärkande egenskaper, näringsidkarens identitet och adress, priset inklusive skatter eller det sätt på vilket priset beräknas, om priset inte kan beräknas i förväg, tillkommande kostnader för frakt, leverans och porto eller uppgift om att sådana ytterligare kostnader kan till- komma, om dessa inte kan beräknas i förväg, villkor för betalning, leverans och reklamationshantering, om dessa avviker från vad som är normalt, och uppgift om eventuell ångerrätt eller rätt att häva ett köp, om en sådan rätt avviker från vad som följer av lag. Skyldigheten att lämna information gäller bara om informationen inte ändå framgår av samman- hanget.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna ställer sig frågande till den närmare innebörden av vad som utgör ett köperbjudande och hur den av utredningen föreslagna bestämmelsen ska tillämpas.

Sveriges Marknadsförbund tillägger att ett köperbjudande bör vara en speciell sorts marknadsföring, dvs. utbudsreklam eller utbudsannon- sering. Det är således något som ska kunna köpas på grundval av den givna informationen, varför denna måste stå för sig själv och inte undan- hålla väsentliga detaljer.

Bakgrund: Av direktivets reglering om köperbjudande framgår bl.a. följande. Enligt artikel 2 i definieras köperbjudande som ett kommersiellt meddelande som beskriver en produkts egenskaper och pris, på ett sätt som är lämpligt för den typ av kommersiellt meddelande det gäller, och på så sätt gör det möjligt för en kund att köpa produkten.

Vid ett köperbjudande ska, enligt artikel 7.4, följande information anses som väsentlig, om den inte framgår av sammanhanget:

a) Produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten.

Prop. 2007/08:115

b) Näringsidkarens geografiska adress och identitet, till exempel före- Prop. 2007/08:115 tagsnamn och, där så är tillämpligt, geografisk adress och identitet för

den näringsidkare på vars uppdrag han agerar.

c)Priset inklusive skatter eller, om produktens art innebär att priset rimligen inte kan beräknas i förväg, det sätt på vilket priset beräknats och alla eventuella ytterligare kostnader för frakt, leverans eller porto eller, om dessa rimligen inte kan beräknas i förväg, uppgift om att sådana ytterligare kostnader kan tillkomma.

d)Närmare villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer, om de avviker från de krav god yrkessed innebär.

e)Uppgift om ånger- eller hävningsrätt för produkter och transaktioner för vilka det finns en sådan rätt.

Utredningen framför att det finns olika uppfattningar bland medlems- länderna om vad som utgör ett köperbjudande. Utredningen redovisar bl.a. följande.

”Vissa medlemsländer har hävdat att begreppet köperbjudande ska upp- fattas på så sätt att tre rekvisit måste vara uppfyllda för att det ska vara fråga om ett köperbjudande i direktivets mening. Sålunda ska det före- komma

–ett kommersiellt meddelande som

–beskriver produktens egenskaper och pris och

–på så sätt gör det möjligt för en kund att köpa produkten.

För att det tredje rekvisitet ska vara uppfyllt krävs enligt denna tolkning att konsumenten de facto kan fatta ett beslut att ingå avtal om köp av en pro- dukt på grundval av den lämnade informationen. I vilken utsträckning så är fallet beror på vilken produkt det är fråga om. Som exempel på sådana köperbjudanden har nämnts saluhållande av varor på hyllor i en butik eller i skyltfönster och reklammaterial som innehåller orderkuponger eller tele- fonnummer till kundtjänst eller liknande där varan kan beställas. Reklam för mer avancerade produkter, såsom bilar och liknande, på annonstavlor där såväl egenskaper som pris anges omfattas däremot inte, eftersom en genomsnittskonsument inte kan fatta beslut om köp på detta underlag. Denna restriktiva tolkning innebär således att köperbjudandet i tiden för- läggs nära ett tänkbart avtalsslut.

En annan uppfattning som har framförts är att endast två rekvisit ska vara uppfyllda för att det ska föreligga ett köperbjudande:

–att det förekommer ett kommersiellt meddelade och

–att produktens pris och egenskaper anges.

Att det är möjligt för en konsument att köpa produkten på grundval av den lämnade informationen är således inte någon förutsättning för att det ska föreligga ett köperbjudande utan endast en konsekvens av de två först- nämnda rekvisiten. Anges både pris och egenskaper i marknadsföringen ska således den information som anges artikel 7.4 lämnas. Som exempel på ett köperbjudande enligt denna tolkning har angetts reklam på annonstavlor för en viss bilmodell där priset anges. Saluhållande av en viss vara i en butikshylla har vidare angetts som exempel på en situation som i och för sig är att betrakta som ett köperbjudande, men där erforderlig information många gånger redan framgår av själva produkten och butikens allmänna skyltning.”

Utredningens slutsats är att det bör räcka att produktens pris och egen-
skaper anges i marknadsföringen för att det ska vara fråga om ett köp-
erbjudande (SOU 2006:76 s. 222–224). Det kan också noteras att kom-	92
	92

missionen, under förhandlingarna om direktivet, uttalat att regeln om köperbjudande bör tolkas i enlighet med utredningens slutsats. Som motiv för kommissionens ställningstagande framhålls bl.a. att regeln om köperbjudande syftar till att förbjuda framställningar som innehåller illusoriska priser.

Skälen för regeringens förslag: För att utkristallisera köperbjudandets innehåll och funktion finns det anledning att se närmare på direktivets syfte och omfattning. Allmänna överväganden kring marknadsrättens funktion ger också viss vägledning. En genomgång av de övriga rekvisit som ska beaktas vid helhetsbedömningen av om en åtgärd är vilse- ledande bidrar också till att bringa klarhet i på vilket sätt bestämmelsen bör vara avsedd att tillämpas.

Direktivets primära syfte är att tillförsäkra konsumenterna inom EU ett enhetligt konsumentskydd. Utöver konsumentintresset är ett indirekt syfte med direktivet att underlätta för näringsidkare att marknadsföra sina produkter i samtliga medlemsländer. Det övergripande målet med detta syfte är att öka rörligheten av varor och tjänster inom gemenskapen.

Det senare syftet kommer till uttryck i direktivet genom utgångs- punkten att en näringsidkare är fri att närmare bestämma omfattningen av den information som ska lämnas i marknadsföringen. Ett generellt krav på näringsidkaren att lämna relevant konsumentinformation om t.ex. produktegenskaper och pris går således längre än vad direktivet före- skriver. Eftersom direktivet ska medföra en full harmonisering, är en sådan generell informationsskyldighet inte möjlig. Regeln om köp- erbjudande konkretiserar emellertid en situation där näringsidkarens intresse får stå tillbaka för konsumentskyddet. Båda intressena ska beaktas, men konsumentintresset bör alltså vara prioriterat vid bedöm- ningen av köperbjudandets närmare innebörd.

Från den enskilde konsumentens synpunkt är det viktigt att han eller hon har tillgång till information i sådan omfattning att det är möjligt att fatta välgrundade beslut huruvida en produkt ska förvärvas eller inte. Genom tillgång till god information får konsumenterna ökade möjlig- heter att göra väl övervägda och rationella val. De kan härigenom bättre tillfredsställa sina behov och undvika ekonomiska och andra risker. Sett till konsumentintresset är det således angeläget att relevant produkt- information lämnas.

En väl fungerande marknad förutsätter också att konsumenterna har tillräcklig information. Bristande eller otydlig produktinformation får anses öka risken för att konsumenterna avstår från att förvärva produkten i fråga. Sett ur näringsidkarens perspektiv finns det således en risk för att bristande produktinformation till konsumenterna leder till en sämre avsättning på marknaden. Upprättas regler med effekten att flödet av relevant information från näringsidkare till konsument minskar, kan detta motverka syftet att öka rörligheten av varor och tjänster inom gemen- skapen.

Prisinformation är en annan viktig faktor som avsevärt underlättar för konsumenterna att göra prisjämförelser. Detta ger i sin tur konsu- menterna en möjlighet att göra väl underbyggda val på en konkurrens- utsatt marknad. Prisinformation har sålunda i allmänhet både en konkur- rensbefrämjande effekt och en återhållande verkan på prisnivån.

Prop. 2007/08:115

Regleringen av köperbjudanden får, mot nämnda bakgrund, inte ges Prop. 2007/08:115 den innebörden att den i praktiken leder till att näringsidkare avhåller sig

från att lämna information. Det är således viktigt att bestämmelsen är klart och tydligt utformad samt enkel att efterleva. En utformning som får effekten att näringsidkare uppmuntras att informera konsumenterna på ett utförligt och korrekt sätt är också i linje med direktivets syften.

Kriterierna för ett köperbjudande

Kriterierna för ett köperbjudande framgår av direktivets artikel 2 i. Där definieras ett köperbjudande som ett kommersiellt meddelande som beskriver en produkts utmärkande egenskaper och pris, på ett sätt som är lämpligt för den typ av kommersiellt meddelande det gäller, och på så sätt gör det möjligt för en kund att köpa produkten.

Om man ser till de kriterier som konstituerar ett köperbjudande, kan
det konstateras att marknadsföringslagen omfattar kommersiella med-
delanden. Har en framställning ett annat ändamål än marknadsföring
aktualiseras alltså inte någon reglering om köperbjudanden. Något behov
av att informera om detta särskilt i marknadsföringslagen när det gäller
köperbjudanden bedöms inte föreligga.
Det sista ledet i definitionen av köperbjudande i artikel 2 i tar sikte på
vilken effekt som uppkommer hos konsumenten vid förekomsten av de
två första kriterierna i en och samma framställning. Såsom utredningen
framhåller kan det sista ledet i definitionen endast ses som en konsekvens
av att marknadsföringen innehåller viss information om produkten och
dess pris. Som en följd av denna information är det alltså möjligt för en
konsument att fatta ett beslut om att förvärva produkten. Slutsatsen är
således att det ställs låga krav på en beskrivning av en produkts utmär-
kande egenskaper för att denna information tillsammans med en prisupp-
gift ska anses utgöra ett köperbjudande.
Bestämda produkter och prisangivelse
En uppgift om produktens utmärkande egenskaper utgör tillsammans
med en prisuppgift det som konstituerar ett köperbjudande. Om fram-
ställningen utformas som ett köperbjudande, ska näringsidkaren också
ange produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig
för mediet och produkten.
Marknadsföringslagen täcker ett brett spektrum av olika varor och
tjänster. Ur ett konsumentperspektiv kan det många gånger vara fullt
tillräckligt med t.ex. en bild på en solstol för att få klart för sig vilka
utmärkande egenskaper stolen har. En annorlunda och mer utförlig
beskrivning är nödvändig om framställningen t.ex. avser ett operativ-
system till en dator. Regeln om köperbjudande måste täcka hela det
spektrum av produkter som omfattas av lagen. Att, som utredningen
föreslår, låta uttrycket ”produktens utmärkande egenskaper” utgöra ett
kriterium för vad som grundar ett köperbjudande innebär att rättstilläm-
paren måste gör en individuell bedömning av varje enskild produkts
utmärkande egenskaper för att konstatera huruvida beskrivningen är av
sådan omfattning att det kan anses utgöra ett köperbjudande. En sådan	94
	94

lösning bedöms ge så stort tolkningsutrymme att bestämmelsen blir svår att tillämpa i praktiken. Som redan nämnts är det viktigt att bestäm- melsen är klart och tydligt utformad samt enkel att efterleva för närings- idkarna. Det är också viktigt att regeln bli så tydlig att konsumenterna tillförsäkras den skyddsnivå som avses med direktivet.

Den lösning som regeringen förespråkar har sin förebild i 6 § pris- informationslagen (2004:347) och innebär att ett köperbjudande är för handen om en bestämd produkt marknadsförs tillsammans med en pris- uppgift. Produktbegreppet i marknadsföringslagen är dock vidare än i prisinformationslagen. Även när flera bestämda produkter marknadsförs tillsammans med ett gemensamt pris medför det att ett köperbjudande ska anses föreligga.

Det första kriteriet för ett köperbjudande är således uppfyllt när det är fråga om en produkt som till sin art eller sitt slag är tillräckligt speci- ficerad. Tillräckligt specificerad anses produkten vara om konsumenten genom uppgifterna i marknadsföringen kan bilda sig en uppfattning om produktens beskaffenhet. Varan eller tjänsten ska kunna identifieras och särskiljas från andra varor eller tjänster. När det gäller hantverkstjänster sägs ofta att många sådana tjänster inte anses bli bestämda förrän när- ingsidkaren och konsumenten är överens om vad som ska utföras. Endast om produkten som marknadsföringen avser låter sig specificeras så till vida att produkten kan identifieras och särskiljas uppkommer skyldighet att lämna kompletterande information, förutsatt att framställningen även inkluderar en prisuppgift. Motsvarande gäller om köperbjudandet avser flera bestämda produkter.

En prisuppgift utgör det andra kriteriet som tillsammans med fram- ställningen av en eller flera bestämda produkter grundar ett köp- erbjudande. Samtliga former av prisuppgifter som antyder att en produkt kan förvärvas för ett visst pris är tillräckligt för att grunda ett köp- erbjudande. Om uttryck som t.ex. ”dagspris” eller ”billigt” anges som enda prisuppgift bör detta inte att ses som en prisangivelse som grundar ett köperbjudande.

Om produktens art innebär att priset rimligen inte kan beräknas i för- väg, utgör en framställning av det sätt på vilket priset beräknats en till- räcklig omständighet för att grunda ett köperbjudande. Exempel på detta är när varan säljs i lösvikt och jämförpris anges t.ex. per kilo, liter eller meter. Ett annat exempel är om priset anges för tjänster där priset regel- mässigt anges i procent av en köpeskilling eller en lånesumma.

Motsvarande gäller om framställningen avser flera bestämda produkter till ett gemensamt pris.

Väsentlig information vid köperbjudande

Den föreslagna bestämmelsen om köperbjudande innehåller en uttöm- mande uppräkning av den information om produkten, näringsidkaren, priset jämte övriga villkor som ska anses vara väsentliga för konsu- menten vid ett köperbjudande. Om näringsidkaren väljer att utforma sin marknadsföringsåtgärd som ett köperbjudande, ska samtliga uppgifter som anges i uppräkningen anges för att det inte ska anses föreligga någon brist på väsentlig information till konsumenten.

Prop. 2007/08:115

Vad som utgör väsentlig information som ska anges vid ett köp- erbjudande följer av den uppräkning som framgår av direktivets artikel 7.4. Informationen som ska framgå är:

–produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten,

–priset inklusive skatter eller, om produktens art innebär att priset rimligen inte kan beräknas i förväg, det sätt på vilket priset beräknats och alla eventuella ytterligare kostnader för frakt, leverans eller porto eller, om dessa rimligen inte kan beräknas i förväg, uppgift om att sådana ytterligare kostnader kan tillkomma,

–näringsidkarens geografiska adress och identitet, till exempel före- tagsnamn och, där så är tillämpligt, geografisk adress och identitet för den näringsidkare på vars uppdrag han agerar,

–närmare villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer, om de avviker från de krav god affärssed innebär, och

–uppgift om ånger- eller hävningsrätt för produkter och transaktioner för vilka det finns en sådan rätt.

Produktens utmärkande egenskaper

I ett köperbjudande ska näringsidkaren ange produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten.

För att uppfylla kravet som bör ställas på en beskrivning av den bestämda produktens eller de bestämda produkternas utmärkande egen- skaper i ett köperbjudande bör beaktas vad konsumenten typiskt sett behöver känna till vid tiden för köperbjudandet för att kunna bedöma erbjudandets innehåll.

Beroende på vilken produkt som avses, kan informationen som krävs vara av olika slag. Det kan exempelvis handla om information om varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper eller dess användning, förvaring och skötsel. Det bör normalt vara tillräckligt att produktens viktigare egenskaper anges på ett sådant sätt att konsumenten kan bilda sig en uppfattning om produkten som erbjuds för det angivna priset. Många gånger kan också produkten vara av sådan beskaffenhet att det är tillräckligt med en bild på produkten för att konsumenten ska få klart för sig vilka utmärkande egenskaper produkten har. Samtliga egen- skaper som kännetecknar eller som ger produkten en viss särprägel behöver därför inte anges för att uppfylla kravet på en produkt- beskrivning vid ett köperbjudande.

När det gäller vissa tjänster är det vanligt att innehållet inte bestäms förrän näringsidkaren och konsumenten är överens om vad som ska utföras. Hantverkstjänster är ett sådant exempel. Om en tjänst ska mark- nadsföras i ett köperbjudande, bör tjänsten presenteras på ett sådant sätt att det huvudsakliga innehållet i tjänsten kan identifieras och särskiljas.

Marknadsföringslagen omfattar ett brett spektrum av varor och tjänster. Även reklam för mer avancerade produkter, vars utmärkande egenskaper normalt kräver en utförligare beskrivning, omfattas av reglerna om köp- erbjudande. Kravet på att lämna information begränsas emellertid av att information endast behöver lämnas i den omfattning som är lämplig för mediet. Vid en sammantagen bedömning av ett köperbjudande bör såle-

Prop. 2007/08:115

des erbjudandets art och produktens karaktär vägas mot vad konsu- menten typiskt sett behöver känna till vid tiden för köperbjudandet för att kunna bedöma erbjudandets innehåll.

Regeln om köperbjudande undantar inte kraven enligt övrig marknads- rättslig reglering. Egenskaper som ska anges i enlighet med t.ex. upp- förandekoder och god marknadsföringssed måste framgå. Konsument- information som ska framgå i enlighet med särskild lag ska alltid framgå för att marknadsföringen inte ska anses vara otillbörlig. Ett köp- erbjudande får inte heller vara utformat på ett sådant sätt att det under- låter att lämna väsentlig information i strid med förbudet mot vilse- ledande marknadsföring eller vara otillbörligt utformat på annat sätt.

Pris

Enligt den föreslagna ändringen i 6 § prisinformationslagen (2004:347) har näringsidkare en skyldighet att ange pris och jämförpris på vissa produkter när de tillhandahålls i butik, skyltfönster etc., se avsnitt 6.13.2. En enkel och enhetlig lösning är att motsvarande krav på prisinformation uppställs om näringsidkaren väljer att utforma sin reklam som ett köp- erbjudande. Detta innebär att de krav på prisuppgifter som närings- idkaren har att uppfylla vid ett köperbjudande i stort motsvarar den skyl- dighet som i dag uppställs i prisinformationslagen vid marknadsföring av vissa bestämda produkter (jfr prop. 2003/04:38 s. 28–31).

En korrekt prisuppgift ska således omfatta priset för en bestämd pro- dukt eller, för det fall priset inte kan anges, grunderna för hur priset bestäms. Ett viktigt syfte med bestämmelsen om köperbjudande är att konsumenten ska få en god prisinformation. Prisuppgiften ska vara korrekt, tydlig och rättvisande för den bestämda produkten eller de bestämda produkterna. Ungefärliga prisuppgifter uppfyller inte de krav som uppställs enligt regeln. Innehåller ett köperbjudande endast en upp- gift om från- eller cirkapris, bör framställningen således anses vara vilse- ledande.

De debiteringsgrunder som uppfyller kravet på prisangivelse för det fall priset inte kan anges kan t.ex. vara arbetskostnad per timme, materialkostnad per enhet, uppskattad åtgång av arbetstid och material samt andra debiteringsposter såsom kostnad för restid, resekostnad, kost- nad för servicebil och specialutrustning m.m. I de fall då det inte är möjligt att ange ett pris uttryckt i kronor, exempelvis vissa typer av tjänster där priset regelmässigt anges i procent av en köpeskilling eller en lånesumma, bör det vara tillräckligt att ange information om grunderna för hur priset bestäms.

Jämförpris ska anges. Liksom i dag får jämförpris undantas när en sådan angivelse saknar betydelse eller skapar förvirring.

Prisangivelsen ska även innehålla uppgifter om de avgifter och kost- nader som kan tillkomma. Eventuella ytterligare kostnader för frakt, leverans eller porto ska anges särskilt.

Priset, eller grunder för beräkningen av priset om detta i stället används, ska inbegripa mervärdesskatt och andra skatter.

Regleringen av beräkningsgrunderna och vilken annan prisinformation som är väsentlig för konsumenterna och som ska framgå vid ett köp-

Prop. 2007/08:115

erbjudande bör lämpligast lösas genom en hänvisning i marknads- Prop. 2007/08:115 föringslagen till 7–10 §§ prisinformationslagen.

I 10 § andra stycket prisinformationslagen anges att prisinformationen
ska lämnas skriftligen, om konsumenten inte kan få informationen på
annat likvärdigt sätt. Regeln uppställer inte något absolut krav på skriftlig
prisinformation. Muntlig prisinformation ska t.ex. kunna ges i omedelbar
närhet till varan så att konsumenten utan omgång kan jämföra olika
priser och göra ett val (prop. 1990/91:171 s. 26 f.).
En framställning med ett köperbjudande kan självklart kommuniceras
på annat sätt än i skriftlig form. Något absolut krav på skriftlig pris-
information bör därför inte heller krävas vid ett köperbjudande.
Näringsidkarens geografiska adress och identitet
Av ett köperbjudande ska framgå näringsidkarens geografiska adress och
identitet, till exempel företagsnamn, och där så är tillämpligt geografisk
adress och identitet för den näringsidkare på vars uppdrag han eller hon
agerar. Det ligger normalt i näringsidkarens eget intresse att lämna
information om var produkten i fråga kan inhandlas. Låga krav kan där-
för ställas för att denna information ska anses vara uppfylld. Exempelvis
kan det anses tillräckligt med en hänvisning till näringsidkarens hemsida
på Internet där möjlighet till beställning eller en geografisk adress-
angivelse återfinns. Lämnas erbjudandet av en näringsidkare med väl
inarbetat varumärke bör det även vara tillräckligt att företagets varu-
märke anges. Detta förutsätter dock att erbjudandet gäller på närings-
idkarens samtliga försäljningsställen för att framställningen inte ska
uppfattas som en vilseledande framställning.
Det finns emellertid krav på att ge information om identitet som redan
gäller för näringsidkare enligt annan lagstiftning och som kan ha bety-
delse vid marknadsföring. Utöver den information som ska anges enligt
regeln om köperbjudande kan alltså en näringsidkare också vara skyldig
att ge den information som anges i t.ex. distans- och hemförsäljnings-
lagen (2005:59), lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra
informationssamhällets tjänster, m.m. eller lagen (1999:268) om
betalningsöverföringar inom EES.
Villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklama-
tioner
Även när det gäller information om villkor för betalning, leverans, full-
görande och hantering av reklamationer ligger det i näringsidkarens eget
intresse att ange om villkoren för betalning m.m. bedöms vara mer för-
delaktiga än för branschen i övrigt. Om näringsidkaren väljer att saluföra
sina produkter med mer förmånliga villkor, finns inget krav på att detta
ska anges i marknadsföringen. Inte heller en tillämpning av sådana vill-
kor som följer vad som är normalt för produkten och branschen i fråga
behöver anges särskilt. Bestämmelsen syftar till att uppmärksamma kon-
sumenten på att näringsidkaren tillämpar villkor som sannolikt är sämre
för konsumenten än vad som gäller för branschen i övrigt. Villkor för
betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer behöver	98
	98

således anges i ett köperbjudande endast om villkoren innebär en Prop. 2007/08:115 avvikelse som får anses vara till nackdel för konsumenten.

Information om ånger- eller hävningsrätt för produkter och transak- tioner

Vid försäljning som sker på distans eller vid hem- och telefonförsäljning ska konsumenten informeras av näringsidkaren om vad som gäller för ångerrätten, 2 kap. 6 § 6, 3 kap. 3 § 8 och 4 kap. 3 § distans- och hem- försäljningslagen (2005:59). Information om ånger- och hävningsrätt ska även lämnas vid upplåtelse av bostadsandelar enligt 4 § 9 och 10 lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende. Är en framställning formulerad som ett köperbjudande ska information om att det finns ånger- eller hävningsrätt framgå av erbjudandet.

Regleringen om ånger- och hävningsrätt när det gäller timeshare och distansavtal är utformad på det sättet att näringsidkaren åläggs att ge information och andra avtalsvillkor i rimlig tid innan ett avtal ingås. I praktiken ska detta anses medföra att näringsidkaren är skyldig att ge informationen om han eller hon lämnar ett erbjudande till konsumenten som kan besvaras av denna utan ytterligare förhandlingar. Det saknar därvid betydelse om näringsidkarens erbjudande avtalsrättsligt är att betrakta som utbud (och konsumentens svar ett anbud) eller anbud (och konsumentens svar accept). Det är senast vid detta tillfälle som infor- mationen måste lämnas och avtalsvillkoren tillhandahållas, men när- ingsidkaren är fri att göra det tidigare under marknadsföringen. I de fall näringsidkarens tanke är att avtal ska ingås mer eller mindre omedelbart, såsom vid telefonförsäljning, innebär kravet att informationen ska ges i rimlig tid innan avtalet dessutom att konsumenten måste få tid att ta del av informationen och överväga villkoren innan han eller hon uppmanas att ta ställning till erbjudandet (prop. 2004/05:13 s. 52).

Regeln om köperbjudande är formulerad på så sätt att den anger en konkret tidpunkt när informationen om ånger- eller hävningsrätt enligt distansavtalslagen eller lagen om tidsdelat boende ska lämnas. Väljer näringsidkaren ett lämna ett erbjudande om en eller flera bestämda pro- dukter tillsammans med en prisuppgift, är detta tidpunkten då villkoren för ett köperbjudande ska uppfyllas. Skälet till detta är att ett köp- erbjudande, i vart fall i princip, innehåller information av sådan art och omfattning att konsumenten många gånger kan anta eller förkasta när- ingsidkarens erbjudande utan ytterligare förhandlingar. Tidpunkten när informationen senast bör lämnas enligt regleringen i distansavtalslagen och lagen om tidsdelat boende jämte kravet på information enligt bestämmelsen om köperbjudande torde således i allt väsentligt överens- stämma.

Det är endast information om ånger- eller hävningsrätt som ska lämnas enligt lag som behöver framgå av ett köperbjudande. Annat avtals- innehåll som följer av anbud och accept eller av lag, t.ex. avtal om öppet köp eller möjligheten att reklamera eller häva köpet på grund av fel i vara behöver inte anges.

Framställningar av blandad karaktär		Prop. 2007/08:115
Vissa framställningar kan vara blandade till sin karaktär genom att en del
av näringsidkarens utbud visas upp kombinerat med ett eller flera köp-
erbjudanden på vissa utvalda produkter. Endast de delar av fram-
ställningen som utgör köperbjudanden behöver i sådana fall uppfylla
kraven på information enligt den aktuella regleringen.
Regeln om köperbjudande i relation till kravet på prisangivelse enligt
prisinformationslagen
Enligt den föreslagna ändringen i 6 § prisinformationslagen ska pris-
information lämnas när en näringsidkare tillhandahåller bestämda pro-
dukter åt konsumenter. Av detta följer bl.a. att prisuppgift ska framgå vid
produktexponering i bl.a. butik och skyltfönster, se avsnitt 6.13.2.
Regeln om köperbjudande utgör ett förbud mot att inte lämna viss
information när marknadsföringen är utformad som ett köperbjudande.
Bestämmelsens karaktär är således inte av sådan art att den kan ha före-
träde framför kravet på prisangivelse enligt prisinformationslagen. Lik-
som tidigare är alltså näringsidkare skyldiga att lämna prisuppgift när
konsumenter tillhandahålls en produkt i butik, skyltfönster etc.
Det ska dock anmärkas att skyldigheten att ange pris enligt pris-
informationslagen därmed kan innebära att det är fråga om ett köp-
erbjudande. Relevant information framgår dock många gånger redan av
själva produkten och butikens allmänna skyltning, varför det torde vara
sällsynt för näringsidkaren att behöva vidta några ytterligare åtgärder
utöver en korrekt prismärkning på produkterna som tillhandahålls.
6.6.6	Näringsidkare och köperbjudanden

Regeringens bedömning: Något krav på information vid köp-
erbjudanden riktade till näringsidkare ska inte ställas.
Utredningens bedömning: En allmän informationsskyldighet bör inte
gälla om marknadsföringsåtgärden riktas mot näringsidkare. Utform-
ningen av den föreslagna regeln om köperbjudande, som utgör en sär-
skild regel om informationsskyldighet i utredningens förslag, utesluter
dock inte att den omfattar även åtgärder som riktas till näringsidkare.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag
eller lämnar det utan erinran. Remissinstanserna lämnar dock synpunkter
på förslaget om köperbjudande, se avsnitt 6.6.5.
Skälen för regeringens bedömning: De krav på information som
uppställs i den nuvarande marknadsföringslagen omfattar endast åtgärder
som riktas till konsumenter. Någon skyldighet att lämna viss information
om åtgärden riktas till näringsidkare föreligger inte enligt gällande rätt.
Något uttalat skyddsbehov kan inte anses föreligga när det gäller köp-
erbjudanden som riktas till andra än konsumenter. Nämnda ordning bör
därför gälla även enligt den nya lagen. Regeln om köperbjudande bör
således omfatta endast marknadsföring som riktas till konsumenter.
		100

6.6.7

Vilseledande förpackningsstorlekar

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om vilseledande förpackningsstorlekar tas in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Direktivet om otillbörliga affärs-

metoder tar sikte på vilseledanden i fråga om presentationen av hela produkten (artikel 6.1). Den omfattar således inte bara påståenden och andra framställningar utan även den yttre formen och storleken hos pro- duktens förpackning. Ett genomförande av direktivet torde således kräva att lagen innehåller en bestämmelse som gör det möjligt att ingripa mot förpackningar som kan anses vilseleda en konsument. I den nuvarande lagen finns redan ett uttryckligt förbud mot att använda förpackningar som genom den yttre utformningen är vilseledande i fråga om den mark- nadsförda produktens mängd, storlek eller form. Denna bestämmelse kan oförändrad tas in i den föreslagna lagen.

6.6.8Vilseledande efterbildningar

Regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om vilseledande efterbildningar tas in i den nya lagen. För att genomföra direktivet kompletteras denna bestämmelse med en ytterligare bestämmelse som ska tillämpas vid vissa flagranta fall av efterbildningar.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för-
slaget eller lämnar det utan erinran.
Sveriges Reklamförbund anser att det nytillkomna kravet på ekonomisk
effekt kan leda till en ovälkommen liberalisering av skyddet mot illojal
efterbildning sett utifrån näringsidkarintresset.
Sveriges advokatsamfund efterlyser en närmare förklaring till hur
bestämmelsen om vilseledande efterbildningar överensstämmer med den
föreslagna punkten 13 i bilagan.
Skälen för regeringens förslag: I den nuvarande bestämmelsen om
vilseledande efterbildningar slås fast att en näringsidkare inte får använda
sådana efterbildningar av andra näringsidkares kända och särpräglade
produkter som är vilseledande i fråga om produktens kommersiella
ursprung. Med begreppet särpräglad avses att produkten har en sär-
skiljande funktion, dvs. har till ändamål att ge produkten ett utseende
som i estetisk hänseende skiljer den från andra produkter. Den efter-
bildade produkten måste också vara känd på marknaden på ett sådant sätt
att den förknippas med någon viss näringsidkares produkter. En utform-
ning som i huvudsak är tekniskt eller funktionellt betingad anses däremot
inte göra produkten särpräglad, vilket uttryckligen framgår av ett undan-
tag i paragrafen.
Vid tillkomsten av bestämmelsen beaktades att ett uttryckligt förbud
ligger i linje med Sveriges förpliktelser enligt Pariskonventionen av den
20 mars 1883 för industriellt rättsskydd (SÖ 1970:60). I konventionens	101
	101

artikel 10 bis tredje punkten föreskrivs att förbud särskilt ska meddelas mot ”alla handlingar av beskaffenhet att, genom vilket medel det vara må, framkalla förväxling med en konkurrents företag, varor verksamhet inom industri eller handel” (prop. 1994/95:123 s. 59).

Så som Sveriges Reklamförbund påpekar fordras att den vilseledande efterbildningen medför en sannolik ekonomisk effekt hos konsumenten för att bestämmelsen om vilseledande efterbildningar ska kunna till- gripas. Den föreslagna lagen bör dock inte medföra att skyddsnivån för- sämras, varken för konsumenter eller för näringsidkare, när det gäller risken att bli utsatt för illojal konkurrens i form av vilseledande efter- bildningar. Domstolens bedömning av om produkterna är lätt för- växlingsbara sker nämligen utifrån konsumentens eller näringsidkarens perspektiv. Om en produkt konstateras vara en efterbildning av en annan känd och särpräglad produkt, bör det ligga i sakens natur att förekomsten av en sådan efterbildning sannolikt påverkar konsumentens ekonomiska handlingsmönster. Exempelvis bör det då inte råda någon tvekan om att en konsument kan komma att köpa fel vara i en affär på grund av för- växlingsrisken. Kravet på en effekt på konsumentens ekonomiska bete- ende bör i ett sådant fall anses vara uppfyllt. Omfattningen och den praxis som slagits fast enligt bestämmelsen om vilseledande efter- bildningar bör således i allt väsentligt vara oförändrad.

Det måste uppmärksammas att det i bilaga I till direktiv 2005/29/EG finns en kompletterande bestämmelse som innebär ett förbud att försöka sälja en produkt som liknar en annan produkt, som görs av en särskild tillverkare, på ett sätt som avsiktligt förespeglar konsumenten att pro- dukten är gjord av samma tillverkare, trots att så inte är fallet (punkten 13 i bilagan).

Den nya marknadsföringslagen är konstruerad på så sätt att någon av de mer allmänt formulerade bestämmelserna i princip kan tillämpas på alla former av otillbörlig marknadsföring. Sker en överträdelse mot en mer preciserad regel, ska dock endast denna tillämpas. De nu aktuella bestämmelserna bör ses mot denna bakgrund. Den i bilagan angivna bestämmelsen bör enligt regeringens uppfattning vara tillämplig i de mer flagranta fallen av efterbildningar. Detta understryks av att det uppställs ett krav på att efterbildningen avsiktligt förespeglar att produkten är gjord av tillverkaren av den efterbildade produkten. Bestämmelsen i bilagan bör således aktualiseras när det t.ex. är fråga om marknadsföring av rena plagiat eller andra liknande efterbildningar som i estetisk hän- seende ger intrycket av att vara utformade mycket nära den särpräglade produkten. Den närmare gränsdragningen mellan bestämmelserna som förbjuder vilseledande efterbildningar bör dock närmare preciseras genom praxis.

Direktivet föreskriver ett krav på att bestämmelsen i bilagan ska tas in oförändrad i den nationella lagstiftningen. Den nuvarande förbudet om vilseledande efterbildningar bör behållas då det har ett vidare tillämp- ningsområde, samtidigt som det tillgodoser att Sverige uppfyller sina övriga internationella förpliktelser.

Prop. 2007/08:115

102

6.6.9Konkursutförsäljningar, utförsäljningar och realisationer

Regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om uttrycken konkursutförsäljningar, utförsäljningar och realisationer, m.m. behålls.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för- slag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig tillstyrker för- slaget.

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelserna i 9–11 §§ i den nuvarande marknadsföringslagen syftar till att motverka vilseledande användning av bl.a. uttrycken konkursutförsäljningar, utförsäljningar och realisationer. Uttrycken har särskild attraktionskraft genom att de skapar förväntningar om särskilt förmånliga anbud. Sett till både konsument- skydd och en väl fungerande konkurrens är det angeläget att dessa uttryck inte används på ett sätt som vilseleder. Bestämmelserna ryms väl inom ramen för direktivets förbud mot vilseledande affärsmetoder. De ger också god ledning för näringsidkare när de avser att använda något av dessa uttryck vid sin marknadsföring.

Av Marknadsdomstolens praxis alltsedan 1970-talet framgår att vilse- ledande användning av de aktuella uttrycken har en kommersiell effekt, dvs. påverkar konsumenternas ekonomiska beteende. Direktivet före- skriver generellt att den ekonomiska effekten hos konsumenten ska beaktas vid en prövning av om en åtgärd är vilseledande. Bestämmelsen som föreskriver att marknadsföringen sannolikt ska påverka konsu- mentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut ska således tillämpas även i förening med aktuella bestämmelser. Detta bör dock inte medföra någon egentlig ändring av praxis, eftersom användningen av aktuella uttryck typiskt sett är ägnade att skapa en förväntan om särskilt förmånliga villkor hos den som marknadsföringen riktas mot.

Villkoren för användningen av uttrycket upphör regleras i punkten 15 i bilagan och kan därför tas bort i bestämmelsen om utförsäljningar.

6.6.10Obeställda produkter och fakturaskojeri

Regeringens bedömning: Bestämmelsen i den nu gällande lagen om obeställda produkter och fakturaskojeri kan ersättas av punkterna 21 och 29 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

Utredningens förslag: Bestämmelsen i nuvarande 12 § marknads- föringslagen förs över till den nya lagen för att reglerna om obeställda produkter och fakturaskojeri även ska omfatta åtgärder riktade till när- ingsidkare.

Remissinstanserna: Endast Konsumentverket yttrar sig i frågan. Myn- digheten avstyrker förslaget och anser att en dubbelreglering i den nya lagen och i bilagan bör undvikas.

Skälen för regeringens bedömning: Punkterna 21 och 29 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG motsvarar i allt väsentligt den nuvarande bestämmelsen om obeställda produkter och fakturaskojeri. Regeringen

Prop. 2007/08:115

103

föreslår att även näringsidkare ska omfattas av de skyddsregler som upp- Prop. 2007/08:115 räknas i bilagan, se avsnitt 6.7. Något behov av att upprätthålla parallella

regelverk för konsumenter respektive näringsidkare föreligger därför inte. Nämnda bestämmelser i bilagan kan således ersätta den nuvarande bestämmelsen om obeställda produkter och fakturaskojeri.

6.6.11Otjänliga produkter

Regeringens bedömning: Förbudet mot marknadsföring av otjänliga produkter behöver inte överföras till den nya lagen.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker för- slaget eller lämnar det utan erinran.

Verdandi anser att förbudet mot otjänliga produkter ska behållas.

Skälen för regeringens bedömning: Syftet med det nuvarande för- budet mot marknadsföring av otjänliga produkter är att skydda konsu- menter från de ekonomiska skadeverkningar som kan uppstå om de för- värvar funktionsodugliga produkter. Förbudet har tillämpats endast vid ett fåtal tillfällen (MD 1978:27, MD 1991:27 och MD 1995:13). Bestämmelsen har emellanåt blivit ifrågasatt, dels på grund av dess ringa praktiska betydelse, dels för att regeln snarare hör hemma i t.ex. produkt- säkerhetslagstiftningen än i skyddet mot otillbörlig marknadsföring.

I det marknadsrättsliga sammanhanget kan förbudet mot vilseledande marknadsföring i stället tillämpas på framställningar av en produkts utmärkande egenskaper som felaktigt återspeglar dess faktiska funktion. Även när man tar bort det särskilda förbudet mot att marknadsföra otjänliga produkter, kommer marknadsföringslagen alltjämt att skydda konsumenterna mot otjänliga varor i ett vidare avseende än enbart den civilrättsliga konsumentlagstiftningen. Detta innebär att Konsument- verket och Konsumentombudsmannen likafullt kan ingripa mot mark- nadsföring av otjänliga produkter. En uttrycklig regel som förbjuder marknadsföring av otjänliga produkter är därför inte längre motiverad från ett marknadsrättsligt perspektiv.

Civilrättsligt följer dock av 18 § konsumentköplagen (1990:932) att en vara är att anse som felaktig i köprättslig mening, om den säljs i strid med ett förbud som meddelats med stöd av den nuvarande 17 § mark- nadsföringslagen. Motsvarande gäller i fråga om tjänster enligt 9 och 15 §§ konsumenttjänstlagen (1985:716). Ett slopande av förbudet mot otjänliga produkter skulle därmed medföra konsekvensändringar i nämnd lagstiftning. I likhet med vad utredningen anfört är det dock möjligt för en konsument att på civilrättslig väg göra gällande konsumentköplagens och konsumenttjänstlagens felregler vid förvärv av en otjänlig vara eller ingående av ett avtal om vad som visar sig vara en otjänlig tjänst (se SOU 2006:76 s. 257). Ett slopande av förbudet mot otjänliga pro- dukter bedöms därmed kunna ske även med beaktande av konsekvens- ändringarna i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen. Det ovan anförda innebär att regeringens bedömning är att förbudet mot marknads-

104

föring av otjänliga produkter inte behöver överföras till den nya mark- Prop. 2007/08:115 nadsföringslagen.

6.6.12Jämförande reklam

Regeringens förslag: Bestämmelserna om jämförande reklam i den nuvarande marknadsföringslagen tas in i den nya lagen. Bestämmelsen om ”särskilt erbjudande” utgår.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna lämnar förslaget
utan erinran.
Konsumentverket anser att regeln om särskilt erbjudande inte behöver
tas bort.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att direk-
tivets definition av jämförande reklam bör tas in i lagen, eftersom denna
är mer omfattande än vad som traditionellt har ansetts utgöra jämförande
reklam här i landet.
Skälen för regeringens förslag: De särskilda bestämmelserna om
jämförande reklam fick sin huvudsakliga utformning genom direktivet
97/55EG om ändring av direktivet 84/450/EEG om vilseledande och
jämförande reklam som antogs i oktober 1997. Dessa bestämmelser är
införlivade genom 8 a § i nuvarande marknadsföringslagen. Samtidigt
med direktivet om otillbörliga affärsmetoder antogs i maj 2005 bl.a. två
ändringar i de särskilda bestämmelserna om jämförande reklam i direk-
tivet 84/450/EEG. Direktivet 84/450 är konsoliderat genom rådets direk-
tiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jäm-
förande reklam, (EGT L 376, 27.12.2006, s. 21, [Celex 32006L0114]).
Den ena ändringen berör förbudet mot jämförande vilseledande reklam
och består av en hänvisning till att jämförande reklam inte får stå i strid
med bestämmelserna om vilseledande marknadsföring enligt direktivet
om otillbörliga affärsmetoder.
De nu aktuella bestämmelserna om jämförande reklam är special-
bestämmelser som reglerar vilka krav som ställs på själva jämförelsen.
Marknadsföringslagens övriga bestämmelser är tillämpliga på den jäm-
förande reklamen såvitt avser annat än själva jämförelsen. Bestäm-
melserna om vilseledande marknadsföring är således fullt ut tillämpliga
även på jämförande reklam. Sedan tidigare finns ett tydliggörande om att
jämförande reklam inte får vara vilseledande i 8 a § första punkten nuva-
rande marknadsföringslagen. Denna bestämmelse förs över till den före-
slagna lagen Ändringen av direktivet i denna del bör inte föranleda någon
ytterligare åtgärd.
Den andra ändringen i direktivet 84/450/EEG är att bestämmelsen om
särskilt erbjudande är borttagen. Utredningen föreslår till följd av detta
att bestämmelsen härom i 8 a § andra stycket inte förs över till den före-
slagna lagen. Konsumentverket anser att bestämmelsen inte behöver tas
bort.
Bestämmelserna i marknadsföringslagen – och för vissa produkter
även kompletterande särlagstiftning – som innebär en skyldighet att
lämna viss information är fullt ut tillämpliga även på jämförande reklam.	105

Avser t.ex. den jämförande reklamen ett köperbjudande, ställs vissa krav Prop. 2007/08:115 på vilken information som ska framgå, utöver de höga krav som ställs på

att själva jämförelsen ska vara vederhäftig och representativ. Reklamen får inte heller strida mot förbudet om otillbörligt lockerbjudande i punkten 5 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG, bestämmelserna om realisation eller utförsäljning eller på annat sätt vara vilseledande enligt den allmänna förbudsregeln. Avser jämförelsen produkter som omfattas av särlagstiftning, t.ex. finansiella tjänster eller läkemedel, måste infor- mationskraven även i denna lagstiftning iakttas. Med beaktande av de krav på vederhäftighet som uppställs i övrigt bedömer regeringen att bestämmelsen om särskilt erbjudande kan utgå, utan att detta äventyrar konsumeters och näringsidkares intresse av korrekt information lämnas i jämförande reklam. Denna lösning innebär också att bestämmelsen även i fortsättningen nära ansluter till direktivets utformning.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår att direktivets definition av jämförande reklam tas in i lagen, eftersom denna är mer omfattande än vad som har ansetts utgöra jämförande reklam här i landet.

I förarbetena till nuvarande 8 a § uttalade regeringen att begreppet jäm-

förande reklam ska ges en mycket vid	tolkning (prop. 1999/2000:40
s. 27). Denna omständighet får också	anses komma till uttryck av

bestämmelsen då den omfattar såväl direkta som indirekta jämförelser samt utformats i nära anslutning till direktivets lydelse. Regeringen bedömer att ett ytterligare tydliggörande om omfattningen av bestäm- melsen om jämförande reklam inte behövs.

Sammanfattningsvis anser regeringen att nuvarande bestämmelse om jämförande reklam bör tas in i nya lagen, medan regeln om särskilt erbjudande utmönstras.

6.7Vilseledande eller aggressiv marknadsföring som under alla omständigheter är otillbörlig

Regeringens förslag: Direktivets bilaga I med bestämmelser om vilseledande eller aggressiva marknadsföringsåtgärder som alltid är att anse som otillbörliga ska gälla som lag i Sverige.

Bestämmelserna i bilagan ska tillämpas även när marknadsförings- metoderna används gentemot näringsidkare.

Utredningens förslag: Bilaga I till direktivet tas in som en bilaga till marknadsföringslagen. I den utsträckning affärsmetoderna i bilagan inte uttryckligen avser konsumentförhållanden bör de vara tillämpliga på näringsidkare.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan tillstyrker en bilaga till lagen.

förbund anser att det är rationellt och principiellt riktigt att listan görs

106

tillämplig i sin helhet även på förfaranden näringsidkare emellan. En särskild bestämmelse bör tas in i lagen som anger att bilagan är tillämplig på åtgärder riktade mot näringsidkare.

Skälen för regeringens förslag: I bilaga I till direktivet finns en upp- räkning av 31 olika marknadsföringsåtgärder som under alla omständig- heter ska betraktas som otillbörliga. Denna s.k. svarta lista är uppdelad i två avsnitt med olika uttryckliga förbud mot vilseledande respektive aggressiv marknadsföring. Av artikel 5.5 i direktivet framgår att samma förteckning ska gälla i alla medlemsländer och att den får ändras endast genom en översyn av direktivet. En första fråga är hur dessa förbud ska genomföras.

I lagrådsremissen diskuterades tre alternativa lösningar för att genom- föra bestämmelserna i direktivets bilaga. Det första alternativet var att ta in bestämmelserna bland andra bestämmelser i själva lagen. Det andra alternativet var att ta in bestämmelserna som en bilaga till lagen, vilket utredningen hade föreslagit, och det sista alternativet var att föreskriva att direktivets bilaga skulle utgöra svensk lag genom en hänvisning till direktivet i marknadsföringslagen. Regeringen bedömde i lagråds- remissen att det sistnämnda alternativet var att föredra i detta fall.

Lagrådet har däremot förordat att den aktuella bilagan till direktivet ska genomföras genom att den fogas som en bilaga till lagen. Som skäl för förslaget anger Lagrådet att det är olyckligt att för lagens tillämpning centrala bestämmelser inte kan utläsas av lagen och att en hänvisning görs till ett för den enskilde svåråtkomligt direktiv. Regeringen kan rent allmänt dela Lagrådets uppfattning att alla viktiga föreskrifter i ett regel- verk bör framgå av det centrala regelverket på området och att hänvis- ningar till föreskrifter på annat håll i största mån bör undvikas. När det gäller rättsakter som är beslutade av EG är dock förhållandena något annorlunda. Som anfördes i lagrådsremissen är det att föredra att bestämmelserna framgår direkt av lag och utformas enligt sedvanlig regelgivning, vilket i detta fall skulle innebära att de formulerades om. I detta fall har regeringen gjort den bedömningen att det inte är möjligt att omformulera direktivtexten i bilagan. Av 1 § tredje stycket lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar framgår att EG:s rättsakter som omfattas av den s.k. sekundärrätten ska kungöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EUT). Enligt förarbetena till den bestämmelsen bör nationell publicering inte komma i fråga (prop. 1994/95:19 s. 557). Regeringen anser därför att delar av det i EUT kun- gjorda direktivet inte bör kungöras på nytt i SFS. Däremot bör den aktuella bilagan publiceras genom ett tillkännagivande i Svensk för- fattningssamling (jfr prop. 2006/07:128 s. 310). Ett sådant tillkänna- givande är inte normerande och kan därför inte komma i konflikt med EU:s publicering.

En annan fråga att ta ställning till är om bilagans bestämmelser ska omfatta även näringsidkare. Direktivet tar primärt sikte på att skydda konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av produkter. Vissa bestämmelser i bilagan är följaktligen utformade på så sätt att det uppställs ett krav på att åtgärden riktas mot en konsument för att bestämmelsen ska tillämpas. Marknadsföringslagen syftar emellertid till att skydda både konsumenternas och näringsidkarnas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring. Flera remiss-

Prop. 2007/08:115

107

instanser har också uttalat att det finns ett behov av att näringsidkare ska Prop. 2007/08:115 omfattas av motsvarande skydd som konsumenter erhåller genom för-

buden i bilagan.

Man kan argumentera för att åtgärder riktade till näringsidkare får prövas enligt generalklausulen eller övriga bestämmelser om vilse- ledande eller aggressiv marknadsföring som återfinns i lagen. Vid en sådan lösning tillkommer dock bl.a. bedömningen av en sannolik eko- nomisk påverkan som ett moment vid den rättsliga prövningen, jfr avsnitt 6.8. När det gäller skyddet för näringsidkare kan denna omständighet föranleda viss osäkerhet huruvida en åtgärd kan anses vara otillbörlig eller ej. De otillbörliga åtgärderna som finns uppräknade i bilagan till direktivet är typiskt sett oönskade former av marknadsföring, oavsett vem åtgärden är riktad till. En enhetlig utformning av lagstiftningen talar därför för att bestämmelserna i bilagan ska vara tillämpliga även i de fall en förbjuden åtgärd endast riktas till näringsidkare.

Den mest lämpliga lagtekniska lösningen är att låta näringsidkare omfattas av bilagan, är att omformulera de bestämmelser som ger uttryck för att endast konsumenter skyddas vid vissa givna situationer. I direk- tivets artikel 5.5 anges emellertid att samma förteckning ska gälla i alla medlemsländer och att den får ändras endast genom en översyn av direk- tivet. En särskild bestämmelse som anger att samtliga punkter i bilagan är tillämpliga även såvitt avser skyddet för näringsidkare tas därför i stället in i den nya lagen.

6.8Marknadsföringens påverkan på mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut

Regeringens förslag: Bestämmelser om marknadsföringens påver- kan på konsumentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett väl- grundat affärsbeslut tas in i den nya lagen. För att aggressiv marknads- föring ska anses vara otillbörlig, ska den i märkbar mån påverka eller sannolikt påverka mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs- beslut. Samma krav gäller vid bedömningen av en överträdelse av god marknadsföringssed enligt generalklausulen.

Vilseledande marknadsföring är otillbörlig, om den påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs- beslut.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår flera bestämmelser som anger att en överträdelse ska vara ägnad att leda till att ett annat affärs- beslut fattas än vad som annars skulle ha gjorts. I fråga om general- klausulen föreslår utredningen att ett förfarande som strider mot sådan god marknadssed som syftar till att skydda mottagarens ekonomiska intressen ska anses otillbörligt, bara om det är ägnat att leda till att mot- tagaren fattar ett annat affärsbeslut än han eller hon annars skulle ha fattat. Enligt utredningens motivering avses med utformningen att, utöver direktivets tillämpningsområde, skydda näringsidkares ekonomiska intressen men även näringsidkarnas och konsumenternas icke-ekono-

miska intressen (SOU 2006:76 s. 211 och 313).

108

Remissinstanserna: Remissinstanserna avstyrker förslaget. Hovrätten för Nedre Norrland, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handelskammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer, Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Reklamförbund, SWEDMA och Sveriges advokatsamfund ansluter sig till betänkandets särskilda yttrande. I yttrandet anförs bl.a. att den valda lösningen gör lagstiftningen onödigt komplicerad och svårtill- gänglig, utan att för den skull vara sakligt felaktig. Man framhåller att det är bättre att ha en allmän regel, av det slag som finns i förslagets 4 § andra stycket, och att en sådan regel i princip omfattar övriga materiella regler. Eventuella, mer eller mindre starka presumtioner kan förklaras i författningskommentaren (SOU 2006:76 s. 351). Konsumentverket anser att vissa grundläggande begrepp i direktivet, såsom ”ekonomisk påver- kan på genomsnittskonsumenten”, bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att lagtexten är svårförstålig. SWEDMA och Svensk Distanshandel har svårigheter med att se hur det föreslagna transaktionstestet egentligen ska tillämpas. Sveriges Försäkringsförbund tillägger att man efterlyser ett klarläggande om hur transaktionstestet ska tillämpas på försäkrings- området och framför att intresseväckare för försäkringar måste vara möjliga även i fortsättningen. Sveriges advokatsamfund tillägger att direktivets uttryck ”avsevärt försvårar” inte influtit i förslaget till för- fattningstext. Inte heller återspeglas uttryckets kvalifikation i det lämnade förslaget. Uttrycket ”ägnat att” i förslaget innebär att förfarandet är sådant att det typiskt sett leder till att en konsument fattar ett annat affärsbeslut. Direktivets krav på sannolikhet kräver inte att den som påstår en överträdelse behöver styrka att den typiskt sett leder till ett annat affärsbeslut hos konsumenten. Sveriges Reklamförbund tillägger att lagtexten, om än marginellt, är strängare än direktivet och att den svenska regleringen riskerar att gå för långt vid användandet av begreppet ”ägnat att”.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 5.2 innehåller de rekvisit som ska vara uppfyllda för att en affärsmetod ska anses otill- börlig enligt artikel 5.1. Så är fallet om affärsmetoden strider mot god yrkessed och innebär, eller sannolikt kommer att innebära, en avsevärd snedvridning av det ekonomiska beteendet i förhållande till produkten hos den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till eller som nås av metoden, eller den genomsnittliga gruppmedlemmen om affärsmetoden riktar sig till en viss konsumentgrupp. Artiklarna 6.1, 7.1, 7.2 och 8 anger likartade rekvisit när det gäller bestämmelserna om vilseledande och aggressiva affärsmetoder.

Artikel 2 e innehåller en definition av uttrycket ”avsevärt snedvrida konsumentens ekonomiska beteende”. Med uttrycket avses att använda en affärsmetod i syfte att i märkbar mån försämra konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut och därmed få konsumenten att fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha varit fallet.

För att generalklausulen och bestämmelserna om vilseledande eller aggressiva marknadsföringsåtgärder ska vara tillämpliga uppställs i direktivet ett krav på att åtgärden har en sannolik ekonomiskt effekt hos konsumenten. Det innebär att ett förfarande, som visserligen strider mot

Prop. 2007/08:115

109

god marknadsföringssed men som i sig inte har någon effekt på konsu- mentens ekonomiska handlingsmönster, inte ska anses otillbörligt.

Redan i dag uppställs, enligt rättspraxis, i fråga om vilseledande reklam ett krav på ekonomisk effekt. Kravet på sannolik ekonomisk påverkan i direktivet om otillbörliga affärsmetoder uppvisar därmed tydliga likheter med gällande svensk marknadsrätt. För ett genomförande av direktivet bedöms det dock som nödvändigt att införa uttryckliga bestämmelser som reglerar bedömningen av marknadsföringens ekono- miska påverkansgrad på mottagaren. Flera remissinstanser bedömer att lagstiftningen blir enklare och mer överskådlig om en särskild bestäm- melse i den nya marknadsföringslagen genomför direktivets olika bestämmelser om ekonomisk påverkan. Regeringen följer dock Lagrådets förslag att infoga bestämmelserna i det sammanhang de ska tillämpas, dvs. i anslutning till generalklausulen, bestämmelsen om aggressiv marknadsföring samt bestämmelserna om vilseledande mark- nadsföring.

Bestämmelserna bör vara utformade på ett sådant sätt att direktivet genomförs korrekt. Formuleringen ”avsevärt snedvrida konsumentens ekonomiska beteende” definieras enligt artikel 2 e på så sätt att använ- dandet av marknadsföringen i märkbar mån försämrar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut och därmed få konsumenten att fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha varit fallet. Uttrycket ”i märkbar mån” stämmer bättre överens med ett normalt språkbruk än ”avsevärt snedvrida” och bör därför användas i den aktuella bestämmelsen.

Vid en jämförelse med relevanta artiklar i direktivet framgår, såsom påtalats i utredningens särskilda yttrande, uppfattningen att den sannolika påverkan på det ekonomiska beteendet bör bedömas olika beroende på vilken typ av otillbörlig åtgärd som avses. Genomförandet av direktivet föranleder således en viss nyansskillnad i rekvisiten vid tillämpningen av regeln om ekonomisk påverkan när generalklausulen och förbudet mot aggressiv marknadsföring tillämpas jämfört med när förbuden mot vilseledande marknadsföring tillämpas. Detta bör komma till uttryck i lagtexten.

När det gäller tillämpningen av generalklausulen bör det därför krävas att den otillbörliga åtgärden ”i märkbar mån” innebär eller sannolikt innebär en påverkan på förmågan att fatta ett välgrundat affärsbeslut hos den som åtgärden riktas mot.

Motsvarande rekvisit bör också gälla vid tillämpningen av bestäm- melsen om aggressiva marknadsföringsmetoder. För ett sådant ingri- pande bör det alltså krävas att åtgärden i märkbar mån inskränker eller sannolikt inskränker konsumentens valfrihet eller handlande, vilket med- för eller sannolikt medför att konsumenten fattar ett annat affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat.

Ett lägre krav på sannolik ekonomisk effekt ställs om den otillbörliga åtgärden innefattar ett vilseledande. I dessa fall är det tillräckligt att den otillbörliga åtgärden medför eller sannolikt medför att konsumenten fattar ett affärsbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat.

Den föreslagna lösningen föranleder att en prövning bör ske i två led vid tillämpningen av generalklausulen respektive de specifika bestäm- melserna om vilseledande eller aggressiv marknadsföring. Först sker en

Prop. 2007/08:115

110

bedömning av om åtgärden strider mot god marknadsföringssed, är aggressiv eller vilseledande. Därefter bedöms i vad mån åtgärden har effekt på konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Konsumentens agerande i en affärssituation har ofta ett nära samband med marknadsföringsåtgärdens innehåll. Många gånger torde det därför vara möjligt att göra en helhetsbedömning sett utifrån det kommersiella meddelandets innehåll och syfte jämte övriga omständigheter. Regelns förhållande till respektive förbud mot aggressiv och vilseledande mark- nadsföring berörs ytterligare i de avsnitt som behandlar nämnda bestäm- melser, se bl.a. avsnitt 6.5 och 6.6.3.

Av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG framgår vilka åtgärder som under alla omständigheter är otillbörliga. I dessa fall ska det inte göras någon bedömning av den ekonomiska effekten på konsu- menten för att konstatera att åtgärden är otillbörlig.

Direktivet tar primärt sikte på att skydda konsumenters ekonomiska intressen. I marknadsföringslagen måste emellertid beaktas att även näringsidkare omfattas av skyddet mot otillbörlig marknadsföring. Mot- svarande bedömning av marknadsföringsåtgärdens effekt på en närings- idkares förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut bör därför gälla även i de fall åtgärden endast riktas till näringsidkare.

Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen om ekonomisk påverkan i 6 § ska innehålla en uppräkning av paragrafer där den aktuella bestämmelsen inte ska användas. Förslagets utformning kan enligt regeringens mening ge ett felaktigt intryck av att uppräkningen är uttömmande. För att inte riskera en felaktig tillämpning av bestämmelserna om jämförande reklam, obeställd reklam och information om garantier så att dessa omfattas av kravet på ekonomisk påverkan, föreslår därför regeringen inte någon sådan uppräkning.

Lagrådet framhåller vidare att lagrådsremissen inte närmare belyst vilken betydelse bestämmelsen om en sannolik ekonomisk påverkan på konsumenten har i fråga om näringsidkares skydd mot otillbörliga kon- kurrensmetoder från andra näringsidkare, såsom renommésnyltning och misskreditering. Regeringen utvecklar dessa frågor i det följande.

Frågan om att i lag införa uttryckliga förbud mot renommésnyltning och misskreditering diskuterades i förarbetena till den nuvarande mark- nadsföringslagen. Regeringen ansåg då att sådana otillbörliga fall i stället kunde angripas med stöd av generalklausulen (prop. 1994/95:123, s. 74– 77). Utredningen har inte lämnat några förslag om uttryckliga förbud mot otillbörlig renommésnyltning och misskreditering. Enligt utredningens förslag skulle generalklausulen även fortsättningsvis omfatta renommé- snyltning och misskreditering samt ge ett skydd för konsumenternas och näringsidkarnas icke-ekonomiska intressen. Omfattningen av konsu- mentskyddet skulle därmed gå utöver direktivets tillämpningsområde och kan därför enligt regeringens bedömning inte anses innebära ett korrekt genomförande av direktivet.

Enligt regeringens bedömning innebär utformningen av bestämmelsen att den inte heller är förenlig med tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Ingripande mot reklamåtgärder kan ske utanför TF och YGL i fall då åtgärderna är av utpräglat kommersiell natur, dvs. de har vidtagits i kommersiell verksamhet och i kommersiellt syfte samt har rent kommersiella förhållanden till föremål (se t.ex.

Prop. 2007/08:115

111

beträffande TF prop. 1970:57 s. 65 ff. samt NJA 1975 s. 589 och NJA 1999 s. 749). Ingripanden med stöd av marknadsföringslagen kan med andra ord ske endast mot sådana framställningar. Om marknadsföringen innehåller framställningar som är inriktade på att bibringa allmänheten vissa värderingar eller påverka dess allmänna beteende i viss riktning är TF och YGL exklusivt tillämpliga. Den s.k. exklusivitetsgrundsatsen, som kommer till uttryck i 1 kap. 3 § TF och 1 kap. 4 § YGL, innebär att myndigheter och andra allmänna organ inte utan stöd i dessa grundlagar får ingripa mot någon som har missbrukat yttrandefriheten. Även av denna anledning är det således inte möjligt att ta in utredningens förslag i den nya marknadsföringslagen. Det finns däremot inget hinder mot att näringsidkare på frivillig basis underkastar sig en prövning även i detta hänseende. Sådana prövningar görs redan i dag av privata organ, näm- ligen av Marknadsetiska rådet (MER) och Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK).

Otillbörlig renommésnyltning regleras särskilt i marknadsföringslagens bestämmelse om jämförande reklam samt i bestämmelserna om vilse- ledande efterbildning i lagen och punkten 13 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. I praxis har även generalklausulen kommit att tillämpas på vissa former av otillbörlig renommésnyltning där åtgärden inte bedömts falla in under nuvarande bestämmelser om jämförande reklam eller vilseledande efterbildning.

Med renommésnyltning som anses vara i strid med god marknads- föringssed enligt generalklausulen avses t.ex. att marknadsföringen obehörigt associerar till en annan näringsidkares verksamhet, varumärke, firma eller andra kännetecken. Det kan också vara fråga om att åtgärden obehörigt förknippar den marknadsförda produkten med en ursprungs- beteckning. Det otillbörliga består i att en näringsidkare till sin ekono- miska fördel utnyttjar det värde som ligger i en positiv föreställning hos konsumenterna, vilken skapats genom insatser av en annan närings- idkare. Ett sådant utnyttjande är enligt Marknadsdomstolens praxis typiskt sett också ägnat att i en eller annan form skada den utsatte näringsidkaren och försämra konsumenternas marknadsöverblick (se bl.a. MD 1999:21, MD 2000:25 och MD 2002:20).

I den av regeringen föreslagna lagen kommer generalklausulen att tillämpas i förening med bestämmelsen om marknadsföringens ekono- miska påverkan vid bedömningen av om en åtgärd är otillbörlig enligt god marknadsföringssed. Vid en prövning av förekomsten av renommé- snyltning enligt dessa bestämmelser ska således beaktas om marknads- föringsåtgärden står i strid mot god marknadsföringssed och om den i märkbar mån har en påverkan eller sannolik påverkan på mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Den senare bedömningen ska ske utifrån den genomsnittlige konsumenten i den krets som åtgärden riktas till, se avsnitt 6.3.3.

Enligt regeringens mening utgör renommésnyltning ett tydligt exempel på en sådan företeelse som kan skapa allvarliga och negativa konse- kvenser för den genomsnittlige konsumenten. En ökad tolerans skulle riskera att mottagaren får det avsevärt svårare att särskilja produkter med olika kvalitet eller ursprung. En ökad tillåtlighet skulle även riskera att snedvrida konkurrensen mellan näringsidkare.

Prop. 2007/08:115

112

Som Marknadsdomstolen vid upprepade tillfällen påtalat innebär en Prop. 2007/08:115 renommésnyltning inte bara en skada för den utsatte näringsidkaren, utan

även typiskt sett en försämring av konsumentens marknadsöverblick (se bl.a. MD 2000:25 och MD 2002:20). Den nya lagen medför ingen för- ändring i synen på renommésnyltning och den skada den åsamkar kon- sumenterna. En försämrad marknadsöversikt bör enligt regeringen van- ligtvis innebära en sådan påverkan på mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut att generalklausulen kan tillämpas mot otillbörlig renommésnyltning. Den föreslagna bestämmelsen bör således inte med- föra någon förändring när det gäller obehörig renommésnyltning och dess påverkan på genomsnittskonsumenten. Detsamma gäller synen på åtgärder som endast är riktade till näringsidkare.

När det gäller misskreditering ska först nämnas att förutsättningarna för tillåtna jämförelser mellan konkurrerande näringsidkare framgår av bestämmelsen om jämförande reklam i marknadsföringslagen. Miss- krediterande marknadsföring som innehåller felaktiga och därmed vilse- ledande uppgifter om en konkurrerande näringsidkare kan, utöver bestämmelsen om jämförande reklam, även omfattas av förbudet mot vilseledande marknadsföring. Misskreditering kan dessutom ske i form av förlöjliganden eller andra nedlåtande yttranden som inte faller inom tillämpningsområdet för dessa bestämmelser. I sådana fall kan åtgärden angripas med generalklausulen.

Misskreditering av konkurrerande näringsidkare är något som kan ha en påtaglig inverkan på en mottagares förmåga att fatta välgrundande affärsbeslut. Misskrediterande information i marknadsföring kan leda till att konsumenternas förhållningssätt till den konkurrerande närings- idkaren riskerar att förändras under avsevärd tid. Liksom i fallen med olika former av obehörig renommésnyltning kan således misskreditering i strid mot kravet på god marknadsföringssed ha en sådan märkbar påverkan på mottagaren att åtgärden ska anses vara otillbörlig.

Sammanfattningsvis är det regeringens uppfattning att den nya lagen inte innebär någon förändring i rättsläget när det gäller frågan om näringsidkares skydd mot otillbörliga konkurrensmetoder från andra näringsidkare, såsom renommésnyltning och misskreditering. Ytterst är det dock domstolarna som i det enskilda fallet avgör vilka otillbörliga förfaranden som ryms inom generalklausulen.

6.9Garantier

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelse om garantier tas in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för- slag.

Remissinstanserna: Konsumentverket tillstyrker förslaget och fram- håller det som rimligt att den information som ska ges om garantier ska anses vara sådan information som typiskt sett är av väsentlig betydelse för konsumenter enligt artikel 7.1 i direktivet.

Övriga remissinstanser instämmer i eller lämnar förslaget utan erinran.

113

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen om garantier i 13 a § marknadsföringslagen genomför delar av direktivet (1999/44/EG) om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (konsumentköpsdirektivet). Konsu- mentköpsdirektivet är ett s.k. minimidirektiv (jfr artikel 8). Som utgångs- punkt vid genomförandet gäller därför att medlemsstaterna – inom de ramar som ges av EG-fördraget och annan gemenskapsrättslig reglering – får bestämma ett starkare skydd för konsumenterna än det som direktivet ger.

Konsumentköpsdirektivet uppställer flera krav på den nationella regleringen av garantiåtaganden. Ett allmänt krav är att bruket av garan- tier inte får vilseleda konsumenten och att de därför bör innehålla viss information (skäl 21 i ingressen). En garanti ska juridiskt binda den som ger den enligt de villkor som anges i garantibeviset och tillhörande reklam (artikel 6.1). Enligt artikel 6.2 ska det i garantin anges att konsu- menten har vissa rättigheter enligt lag och klargöras att dessa rättigheter inte påverkas av utfästelsen. Det ska vidare förklaras på begripligt språk vad garantin innehåller och vilka huvudsakliga uppgifter som är nöd- vändiga för att framställa anspråk enligt denna, särskilt uppgifter om garantins varaktighet och territoriella omfattning samt utfärdarens namn och adress. I artikel 6.3 föreskrivs att garantin ska hållas tillgänglig i skriftlig form eller i annat varaktigt medium som är tillgängligt och åtkomligt för konsumenten, om denne begär det. Av artikel 6.4 följer en möjlighet för medlemsstaterna att föreskriva att garantin ska vara avfattad på ett eller flera av de officiella gemenskapsspråk som medlems- staten bestämmer. Slutligen anges det i artikel 6.5 att en garanti som inte uppfyller kraven enligt artiklarna 6.2–6.4 ändå ska vara giltig och kunna åberopas av konsumenten. Artiklarna 6.1, 6.4 och 6.5 har inte ansetts behöva någon särskild lagstiftningsåtgärd vid konsumentköpsdirektivets genomförande.

I ett avseende avviker regleringen i 13 a § nuvarande marknads- föringslagen från konsumentköpsdirektivet. Det gäller kravet på att utfästelsen ska lämnas i en handling eller motsvarande, medan det i direktivet anges att så ska ske om konsumenten begär det (artikel 6.3). Anledningen till denna avvikelse i konsumentskyddande riktning moti- veras med att det framstår som angeläget att köparen på ett varaktigt och säkert sätt får tillgång till så viktiga upplysningar, inte minst av det skälet att det i allmänhet går en viss tid innan det blir aktuellt att göra utfästelsen gällande (prop. 2001/02:134 s. 61 och 64 f.).

Utredningen framhåller att ordet garanti är ett positivt laddat begrepp som ofta används som konkurrensmedel. Det är därför av stor vikt för konsumenterna att garantibegreppet inte används vid marknadsföring på ett vilseledande sätt och att det säkerställs att konsumenterna vid för- säljningen verkligen får tillräcklig information om garantins innebörd. Många tvister hade säkerligen kunnat undvikas om bägge parter hade haft en korrekt uppfattning om vad en garanti egentligen innebär. De krav som går utöver vad som följer av konsumentköpsdirektivet upp- fyller därför kraven på väsentlighet och proportionalitet enligt artikel 3.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Utredningen drar således slut- satsen att bestämmelsen kan och bör behållas i den nya lagen. Regeringen delar denna bedömning.

Prop. 2007/08:115

114

När regeln infördes övervägdes möjligheten att i stället ta in bestäm- Prop. 2007/08:115 melsen i anslutning till 21 § konsumentköplagen (1990:932). Ett alltjämt

bärande argument mot en sådan lösning är att bestämmelserna i så fall riktar sig endast till sådana garantigivare som också är säljare, eftersom konsumentköplagen bara reglerar säljarens förpliktelser gentemot köparen på grund av en lämnad garanti. När bestämmelsen placeras i marknadsföringslagen, omfattar den alla näringsidkare som kan komma i fråga som garantigivare, således också t.ex. generalagenter och till- verkare.

Regeln om garantiåtagande uppställer krav på vilken viss närmare information som en garantigivare är skyldig att lämna. Som nämnts finns även ett formkrav som innebär att utfästelsen och informationen därom ska lämnas till köparen i en handling eller annan varaktig form. Denna skyldighet inträder först vid försäljningen av produkten och inte redan på grund av någon marknadsföringsåtgärd som vidtagits före försäljnings- tidpunkten. Bestämmelsen är således främst ett åläggande att lämna viss information. Framställningar som innehåller felaktiga eller falska påstå- enden om garantier eller utfästelser om garantier kan utgöra vilseledande marknadsföring som bör prövas enligt t.ex. förbudet mot sådan mark- nadsföring. För att markera denna skillnad i tillämpningen bör rubriken tydliggöra att garantibestämmelsen avser att reglera skyldigheten för näringsidkaren att lämna information om garantier.

Frågan om vilka sanktioner som bör vara kopplade till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.11.2.

6.10Obeställd reklam m.m.

Regeringens förslag: Nu gällande bestämmelser om obeställd reklam tas in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund anser att såväl närings-
idkare som konsumenter skulle vara betjänta av att begreppet fysisk
person ersattes av begreppet fysisk abonnent för att tydligare återspegla
regleringen i kommunikationsdataskyddsdirektivet.
Skälen för regeringens förslag: Den aktuella regleringen innebär att
en näringsidkare vid marknadsföring som huvudregel får till en fysisk
person använda telefax, elektronisk post och uppringningsautomater eller
liknande system, bara om personen har samtyckt till det på förhand.
Kravet på samtycke ska dock, under vissa angivna förutsättningar, inte
gälla inom ramen för ett befintligt kundförhållande. Regleringen innebär
vidare att ett reklammeddelande som sänds med elektronisk post alltid
måste innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan sända en
begäran om att marknadsföringen ska upphöra. Detta gäller även vid
marknadsföring som riktas till juridiska personer.
Bestämmelserna i nuvarande 13 b § första och andra stycket genomför
artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den
12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom
sektorn för elektronisk kommunikation (kommunikationsdataskydds-
direktivet, EGT L 201, 31.7.2002, s. 37, [Celex 32002L0058]) som	115

ersatte Europaparlamentets och rådets direktiv 97/66/EG av den 15 Prop. 2007/08:115 december 1997 om behandling av personuppgifter och skydd för privat-

livet inom telekommunikationsområde (teledataskyddsdirektivet). Bestämmelsen genomför även artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distans- avtal (distansavtalsdirektivet, EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, [Celex 31997L0007]). Eftersom regleringen därmed avser bl.a. ett generellt konsumentskydd är det inte lämpligt att ändra uttrycket fysisk person till fysisk abonnent som förordas av Sveriges advokatsamfund.

Även bestämmelserna i nuvarande 13 c–d §§ avser att genomföra förstnämnda direktiv.

För att säkerställa bl.a. det konsumentskydd och de genomföranden av direktiv som avses med nuvarande 13 b–d §§ bör dessa föras över oför- ändrade till den nya lagen.

Frågan om vilka sanktioner som bör vara kopplade till bestämmelsen om krav på samtycke vid obeställd reklam, s.k. opt-in, behandlas i avsnitt 6.11.1.

6.11Sanktionssystemet

Regeringens förslag: Det nuvarande sanktionssystemet i marknads- föringslagen tas i allt väsentligt in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Marknadsstörningsavgift ska vara en möjlig
sanktion vid överträdelser av bestämmelsen om krav på samtycke för
obeställd reklam med hjälp av elektronisk post. Marknadsstörningsavgift
ska även vara en möjlig sanktion vid överträdelser av bestämmelsen om
garantier. Förslaget i övrigt överensstämmer i stort med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran.
Konsumentverket tillstyrker förslaget i stort men framhåller bl.a.
följande. Vissa förarbetsuttalanden i prop. 1994/95:123 har i praktiken
inneburit att förbuds- och vitesföreläggande i huvudsak använts som
sanktion vid överträdelser av marknadsföringslagen. Utredningens för-
slag kan antas innebära att marknadsstörningsavgift kan komma att
användas i större utsträckning än tidigare. Utdömandet av marknads-
störningsavgift har tillämpats mer restriktivt än vad som varit lag-
stiftarens avsikt. Det preventiva syftet med sanktionen torde därför till
stor del ha uteblivit. Det saknas anledning att behålla nuvarande bestäm-
melse om att marknadsstörningsavgift inte ska dömas ut i ringa fall,
eftersom den föreslagna regleringen undantar bagatellartade och för-
sumbara fall redan vid bedömningen i sak. Vid överträdelser av de i
bilagan uppräknande förfarandena bör marknadsstörningsavgift alltid
betalas. Kan den överträdande parten visa förmildrande omständigheter
ska detta endast påverka avgiftens storlek. I lagstiftningsärendet bör
också klart anges att marknadsstörningsavgift ska presumeras vid över-
trädelser av någon av de s.k. katalogreglerna.
Konsumentvägledarnas Förening anser att vitesbeloppen bör höjas för
att vara avskräckande.	116

Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms Tingsrätt och Sveriges Reklamförbund noterar att möjligheten att sanktionera en överträdelse av bestämmelsen om reklamidentifiering med marknadsstörningsavgift synes ha fallit bort utan att några överväganden gjorts i betänkandet.

Hovrätten för Nedre Norrland föreslår vissa justeringar av språket i lagtexten.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 11.1 innebär en skyldighet för medlemsstaterna att se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärsmetoder så att efter- levnaden av bestämmelserna i direktivet säkerställs. Enligt artikel 11.2 ska medlemsstaterna ge domstolar eller förvaltningsmyndigheter befogenheter att besluta att otillbörliga affärsmetoder ska upphöra eller att inleda rättsliga förfaranden för att få fram ett sådant beslut. Detta gäller även om det inte finns bevis om faktisk förlust eller skada, uppsåt eller vårdslöshet från näringsidkarens sida. Medlemsländerna ska sörja för att åtgärderna kan vidtas skyndsamt med antingen interimistisk eller slutlig verkan.

I artikel 13 föreskrivs att medlemsstaterna ska fastställa sanktioner vid överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför direktivet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att dessa verkställs. Sank- tionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.

Artiklarna 11–13 motsvarar de bestämmelser som finns i flera tidigare konsumentskyddsdirektiv, särskilt 1984 års direktiv om vilseledande och jämförande reklam. Vid genomförandet av 1984 års direktiv konstatera- des att den dåvarande marknadsföringslagen i allt väsentligt uppfyllde de krav som direktivet ställde, bl.a. i fråga om sanktionssystem och systemet för övervakning och kontroll (prop. 1992/93:110 s. 7). Direktivet om otillbörliga affärsmetoder innebär inte några nya skyldigheter i dessa avseenden.

Varken i lagstiftningsärendet eller i övrigt har det framförts någon vägande kritik mot sanktionssystemets uppbyggnad. Sanktionssystemets bestämmelser kan därför i allt väsentligt föras över till den nya mark- nadsföringslagen. En anpassning måste dock ske så att sanktionsmedlen omfattar samtliga nya bestämmelser som införs, t.ex. förbudet mot aggressiv marknadsföring, regeln om köperbjudande och de uttryckliga förbud som finns upptagna i bilagan till direktivet. Marknadsstörnings- avgiftens tillämpningsområde behöver också förtydligas, vilket framgår nedan.

Regeringen anser att marknadsstörningsavgift även fortsättningsvis ska vara en möjlig sanktion vid överträdelse av bestämmelsen om reklamidentifiering.

Marknadsstörningsavgift i förhållande till förbud förenat med vite

I tillsynsverksamheten är den vanligaste formen av sanktion att Konsu- mentombudsmannen (KO) utfärdar förbuds- eller informationsföre- lägganden vid vite för godkännande av näringsidkaren. Godkänns före- läggandet, gäller det som ett avgörande meddelat av Marknads- domstolen.

Prop. 2007/08:115

117

Förbudsföreläggande infördes som en särskild sanktionsmöjlighet i samband med tillkomsten av lagen (1970:412) om otillbörlig marknads- föring. När denna lag ersattes av marknadsföringslagen (1975:1418) infördes en motsvarande föreläggandemöjlighet vid underlåtenhet att lämna föreskriven information. Enligt uttalanden i förarbetena är före- läggande avsett att användas i klara fall, som inte har principiellt intresse eller rör åtgärder av stor praktisk räckvidd (se prop. 1970:57 s. 84 f.). Detta framgår också av lagtexten som anger att föreläggande får utfärdas endast i fall som inte är av större vikt.

Möjligheten för KO att använda sig av förbuds- och informationsföre- läggande i stället för att gå till domstol har fått stor praktisk betydelse, eftersom det besparar både parter och domstolarna betydande tid och besvär.

Vid tillkomsten av den nuvarande marknadsföringslagen (1995:450) sades att förbud och åläggande vid vite förväntas bli de ”normala” påföljderna. Som ett kompletterande instrument infördes emellertid möjligheten till marknadsstörningsavgift. Avgiften är en direktverkande sanktion som kan tillgripas vid överträdelse av de s.k. katalogreglerna i 1995 års lag. Avgiften fick sitt namn utifrån syftet att den ska drabba dem som genom sin marknadsföring ”stör” marknadens funktion.

När marknadsstörningsavgiften infördes uttalade regeringen att den bör användas i fall där det föreligger ett mer påtagligt behov av att skydda allmänna konsument- och näringsidkarintressen. I andra fall får det anses tillräckligt att näringsidkaren – och andra som är eller kan komma att befinna sig i samma situation – tillrättavisas och avskräcks från att upp- repa förfarandet genom ett förbud eller ett åläggande vid vite. Därtill ansågs kravet på uppsåt eller oaktsamhet som gäller för att avgift ska kunna påföras innebära ett krav på viss allvarlighet. För att ytterligare markera att inte alla fall av marknadsföring som strider mot katalog- reglerna skulle leda till utdömande av marknadsstörningsavgift, infördes dessutom en ventil om att avgift inte ska påföras i ringa fall, dvs. vid överträdelser som är bagatellartade eller på annat sätt försumbara (jfr prop. 1994/95:123 s. 104 f.).

Marknadsstörningsavgiften är en sällan använd sanktion. Åtta fall har tagits upp i domstol sedan avgiften infördes. Av dessa har hälften prövats av Marknadsdomstolen, varav avgift dömts ut i två av fallen (MD 1998:7, MD 1998:20, MD 2005:11 och MD 2005:22). Mot detta ska ställas att KO normalt ingriper med förbud förenat med vite som antingen prövas av domstolen eller som föreläggs av KO direkt vid unge- fär fyrtio tillfällen per år (avser åren 2002–2005).

Jämfört med i dag kommer antalet uttryckliga förbud i marknads- föringslagen att öka väsentligt. Vissa av katalogreglerna behålls. I bilagan till direktivet som ska gälla som lag tillkommer dessutom 31 förbud mot olika marknadsföringsåtgärder som under alla omständig- heter är att betrakta som otillbörliga. Det är också sannolikt att tillämp- ningen av generalklausulen i viss mån får stå tillbaka för tillämpningen av förbuden mot aggressiv respektive vilseledande marknadsföring. Även regeln om köperbjudande är ett förbud mot att marknadsföra produkter under vissa förhållanden utan att ange vissa uppgifter om bl.a. produktens utmärkande egenskaper jämte pris. Marknadsstörningsavgift kommer att vara en möjlig sanktion som är kopplad till nämnda förbud.

Prop. 2007/08:115

118

Lagtexten ger redan i dag möjlighet att påföra marknadsstörningsavgift vid överträdelse av katalogreglerna. Det är egentligen först i samband med fastställandet av avgiftens storlek som lagtexten berör frågan om hur allvarlig överträdelsen är. Den nuvarande tillämpningen av reglerna om marknadsstörningsavgift synes således i huvudsak vara betingad av den vägledning som lämnats i tidigare förarbeten.

Vid en avvägning av vilken sanktion som är bäst lämpad i det enskilda fallet är det viktigt att beakta att marknadsstörningsavgiften är kopplad till bestämmelser som reglerar särskilt klandervärda förfaranden som måste motverkas för att tillgodose de konsument- och näringsidkar- intressen som lagen syftar till att skydda. Vid valet av sanktion bör därför en nyanserad och inte alltför restriktiv bedömning företas för att avgöra om ett åläggande av marknadsstörningsavgift är ett lämpligt sanktions- medel i det enskilda fallet.

En ytterligare omständighet som bör tillmätas betydelse är av grund- läggande slag. Marknadsstörningsavgiften är avsedd att tillgripas om den otillbörliga marknadsföringen ”stör” marknadens funktion. Vad som kan tjäna som endast ett exempel av många på en sådan störning är om en näringsidkares otillbörliga agerade är av sådant slag att det riskerar att leda till att konsumenter och andra näringsidkare får en bristande tilltro till en hel bransch.

Ett annat exempel är att ett otillbörligt agerande medför att konsu- menter och andra näringsidkare upplever att vissa specifika försäljnings- sätt inte är tillförlitliga. Den otillbörliga marknadsföringen får alltså inte ha effekten att en försäljningsmetod generellt kommer att uppfattas som otrygg och opålitlig. Det får ses som en allvarlig störning om en otill- börlig åtgärd medför att konsumenten framgent väljer bort en försälj- ningsmetod på grund av upplevelsen av att han eller hon hamnar i en mycket osäker och utsatt position. Ett särskilt skyddsvärde bör således tillmätas om den otillbörliga marknadsföringen sannolikt medför att den genomsnittlige konsumenten avstår från att handla genom en försälj- ningsmetod på grund av erfarenheten av den otillbörliga åtgärd som är föremål för prövning.

Utvecklingen av Internet fortsätter i en allt snabbare takt. En viktig drivkraft är utbyggnaden av bredbandstekniken, som sannolikt leder till att den elektroniska handeln (e-handeln) fortsätter att öka. E-handel utgör i dag ett viktigt redskap för många näringsidkare att få avsättning för sina produkter. Genom Internet och e-handeln ges även utrymme för nya metoder för marknadsföring. Samtidigt får konsumenterna tillgång till ett större utbud av produkter, ökad priskonkurrens och nya marknader.

Vid e-handel finns sällan en personlig kontakt mellan säljare och köpare. Många gånger fordrar också ett förvärv att produkten tillsänds köparen efter att betalning skett. E-handel kan bl.a. i dessa avseenden därför uppfattas som mer osäker för konsumenten jämfört med inköp på traditionella försäljningsställen. Det är viktigt att säkerställa att en mark- nadsplats som Internet fungerar till fördel för konsumenter och andra näringsidkare.

För en väl fungerande marknad är det viktigt att konsumenter och andra näringsidkare kan fästa tilltro till olika branscher och försäljnings- sätt. Marknadsföringslagen ska i det här avseendet ge ett effektivt skydd mot de risker och hot som konsumenter inte kan tackla på egen hand. En

Prop. 2007/08:115

119

viktig aspekt är att den marknadsrättliga regleringen efterlevs på ett sådant sätt att tilliten till e-handel, telefonförsäljning, hemförsäljning och andra försäljningssätt inte undergrävs. Otillbörligt agerande som får anses medföra att konsumenter och andra näringsidkare får ett bristande förtroende för något försäljningssätt är således ytterligare ett av många möjliga exempel på en allvarlig störning som bör vägas in vid valet om marknadsstörningsavgift är en lämplig sanktion.

Det förhållandet att marknadsstörningsavgiften kan påföras med allt ifrån fem tusen till fem miljoner kronor eller maximalt tio procent av års- omsättningen vittnar också om att det är ett sanktionsmedel som kan användas med stor precision i det enskilda fallet. Vid ringa fall finns därutöver en möjlighet att inte påföra avgift alls.

Eftersom marknadsstörningsavgiften avser att beivra redan begångna överträdelser, medan förbud förenat med vite syftar till att avhålla näringsidkaren från framtida överträdelser, finns även möjlighet att döma ut båda sanktionerna på en och samma gång, om det finns skäl för det.

Konsumentverket förordar att regeln om att marknadsstörningsavgift inte ska påföras i ringa fall tas bort. Regeringen bedömer det dock som lämpligt att en ventil av det här slaget finns kvar. Marknadsstörnings- avgiften är bl.a. avsedd att tillämpas på ett flertal förbud som alltid är att betrakta som otillbörliga. Även i dessa fall kan det finnas tillfällen då överträdelserna är så pass bagatellartade eller försumbara att avgift inte ska påföras. Snarare är det så att man kan ifrågasätta kravet på att det ska finnas uppsåt eller vårdslöshet från näringsidkarens sida för att avgift ska kunna dömas ut. Tas detta krav bort har näringsidkaren ett strikt ansvar, vilket än mer motiverar ventilen för ringa fall. Vid införandet av 1995 års marknadsföringslag uteslöt inte regeringen att detta var en alternativ lösning. Nu, liksom då, är det dock lämpligt att avvakta den rättspraxis som utvecklas med stöd av den nya lagen innan ett sådant övervägande blir aktuellt.

Vitets storlek vid förbud eller åläggande

När ett förbud eller åläggande om information förenas med vite, ska vitet bestämmas till ett sådant belopp att den som omfattas av beslutet kan förväntas avhålla sig från att negligera förbudet. Möjlighet finns också att besluta om löpande viten om det finns anledning att befara att över- trädelser kan komma att ske upprepade gånger. Vad Konsumentväg- ledarnas Förening anför om vitesbeloppens storlek bör således redan beaktas av Konsumentombudsmannen och domstolarna vid bedöm- ningen i varje enskilt fall.

Prop. 2007/08:115

120

6.11.1

Marknadsstörningsavgift och obeställd reklam

Prop. 2007/08:115

Regeringens bedömning: Reglerna om marknadsstörningsavgift bör inte tillämpas vid en överträdelse av bestämmelsen om krav på sam- tycke för obeställd reklam, s.k. opt-in.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att marknadsstörnings- avgift ska vara en möjlig sanktion vid överträdelser av bestämmelsen om krav på samtycke för obeställd reklam, s.k. opt-in, i den föreslagna 19 § (13 b § i nuvarande marknadsföringslagen).

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte yttrat sig i frågan.

Skälen för regeringens bedömning: När regeln om krav på samtycke för obeställd reklam infördes gjordes bedömningen att marknads- störningsavgift är en väl kraftig sanktion beträffande obeställd reklam (prop. 1999/2000:40 s. 22). Regeringen vidhåller denna bedömning.

6.11.2Marknadsstörningsavgift och krav på information om garantier

Regeringens bedömning: Reglerna om marknadsstörningsavgift ska inte tillämpas vid överträdelse av bestämmelsen om information om garantier.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att marknadsstörnings-
avgift ska vara en möjlig sanktion vid överträdelser av bestämmelsen om
garantier.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat för-
slaget.
Skälen för regeringens bedömning: Möjligheten att döma ut mark-
nadsstörningsavgift infördes i och med 1995 års marknadsföringslag. I
lagstiftningsärendet anfördes att marknadsstörningsavgiften borde
användas i fall där det förelåg ett mer påtagligt behov av att skydda
allmänna konsument- och näringsidkarintressen (prop. 1994/95:123
s. 104).
När bestämmelsen om garantier infördes bedömde regeringen det som
tveksamt om de skäl som har ansetts motivera marknadsstörningsavgift
finns vid underlåtenhet att lämna den information eller i övrigt handla på
det sätt som krävs enligt bestämmelsen. Skadestånd bedömdes i stället
vara tillräckligt ingripande vid överträdelser av garantibestämmelsen (jfr
prop. 2001/02:134 s. 65). Regeringens bedömning är alltjämt att mark-
nadsstörningsavgift vid överträdelser av garantibestämmelsen är en allt-
för ingripande åtgärd.
Det måste emellertid poängteras att det i första hand kommer att vara
förbudet mot vilseledande marknadsföring som enligt den föreslagna
lagen blir tillämpligt på näringsidkare som på ett vilseledande eller miss-
visande sätt använder sig av begreppet garanti eller begrepp med mot-
svarande innebörd. Sådana åtgärder ska kunna mötas av förbud mot fort-
satt sådan marknadsföring. Precis som vid alla former av överträdelser av
förbudet mot vilseledande marknadsföring kommer även marknads-
störningsavgift att vara en möjlig sanktion. I praktiken kan detta ses som	121
	121

en skärpning av sanktionssystemet jämfört med nuvarande reglering, Prop. 2007/08:115 eftersom vilseledande eller missvisande användning av begreppet garanti

tidigare främst prövats mot generalklausulen som inte har marknads- störningsavgift som sanktion.

6.11.3Förhandsingripanden

Regeringens bedömning: Bestämmelser om förhandsingripande mot ännu inte genomförd marknadsföring bör inte införas.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning.

Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund anser att censurförbudet kan komma att beröras även i immaterialrättsliga mål, exempelvis vid ingripande mot förestående intrång som begås av en tidning genom intrång i en upphovsrättsligt skyddad text, och censurproblematiken kommer att behöva lösas vid genomförandet av direktivet (2004/48/EG) om åtgärder och skydd för immateriella rättigheter. Den lösning som regeringen väljer i det lagstiftningsärendet torde enligt Sveriges advokat- samfund att kunna tillämpas även i detta lagstiftningsärende.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivets artikel 11.2 har medlemsstaterna möjlighet att ge domstolar eller förvaltningsmyndig- heter möjlighet att besluta om förbud mot en otillbörlig affärsmetod, om den ännu inte tillämpats men tillämpningen är nära förestående, eller inleda ett rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut.

Frågan om möjlighet till förhandsingripande mot viss reklam har tidigare varit föremål för regeringens överväganden vid ett flertal till- fällen. Detta har bl.a. skett i samband med anpassningen av dåvarande marknadsföringslagen till EES-avtalet och senast vid genomförandet av direktivet (2001/83/EG) om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel. I dessa tidigare lagstiftningsärenden framhölls att ett förhandsingripande, dvs. ett förbud mot publicering av marknads- föringen, strider mot förbudet för censur i 1 kap. 2 § tryckfrihetsförord- ningen och 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen (SOU 1992:49 s. 45 och prop. 2005/06:70 s. 216 f.). Det nu aktuella direktivet föreskriver inte någon skyldighet för en medlemsstat att ha regler om ingripande mot viss marknadsföring före publicering. Lagstiftningen behöver således inte ändras i detta avseende.

6.11.4Publicering av beslut och beriktigande

Regeringens bedömning: Bestämmelser om krav på publicering av beriktiganden och av beslut om upphörande otillbörlig marknadsföring bör inte införas.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund anser att en effektiv
sanktion som ökar efterlevnaden av marknadsföringslagstiftningen är	122

möjligheten att ålägga en näringsidkare, vars marknadsföringsåtgärder innebär en överträdelse av marknadsföringslagen, att publicera ett slut- giltigt beslut om förbud.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt direktivets artikel 11.2 får domstolar eller förvaltningsmyndigheter, i syfte att motverka följd- verkningarna av vilseledande reklam som ska upphöra efter slutligt beslut, ges befogenheter att kräva att beslutet publiceras helt eller delvis i lämplig form. De får också ges befogenhet att dessutom kräva publi- cering av rättelse.

Enligt direktivet är det alltså upp till medlemsstaterna att avgöra om de vill införa bestämmelser om krav på publicering av beslut och berik- tigande (jfr Ds 2007:19 s. 289 ff. angående motsvarande reglering på immaterialrättens område). Frågan om det bör införas sådana bestäm- melser på marknadsrättens område har tidigare varit föremål för regeringens överväganden (se bl.a. prop. 1992/93:110 s. 11, och prop. 2005/06:70 s. 216). Vid dessa tillfällen har regeringen ansett att det inte bör införas några sådana bestämmelser. Det har inte framkommit något som ger anledning att nu göra en annan bedömning. Det bör alltså inte införas någon möjlighet att ålägga en näringsidkare en skyldighet att publicera rättelse eller beslut om förbud.

6.12Processen i marknadsföringsmål

Regeringens förslag: Nuvarande bestämmelser som reglerar pro- cessen i marknadsföringsmål tas in i den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna lämnar utred-

ningens förslag utan erinran.

Konsumentverket tillstyrker utredningens förslag.

Marknadsdomstolen framhåller, mot bakgrund av vad som förevarit i flera mål, att en tillämpning av indispositiva regler i marknadsföringsmål inte är alltigenom lyckat. Vissa regler för dispositiva tvistemål skulle underlätta domstolens handläggning. Framförallt gäller detta bestämmel- serna om bl.a. möjligheten förelägga part att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis som åberopas i 42 kap. 15 och 15 a §§ rättegångs- balken.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets artiklar 11–13 anger vissa krav på att medlemsstaterna ska se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bestämmelserna om otillbörlig marknadsföring efterlevs. Den närmare utformningen av nationell processrätt är i huvudsak en nationell fråga. Processreglerna får dock inte vara utformade så att de är diskriminerande eller annars hindrar EG-rättens effektiva genomslag på nationell nivå.

Som tidigare berörts motsvarar de nämnda artiklarna de som finns i flera tidigare konsumentskyddsdirektiv, särskilt 1984 års direktiv om vilseledande och jämförande reklam. Vid genomförandet av 1984 års direktiv konstaterades att den dåvarande marknadsföringslagen i allt väsentligt uppfyllde de krav som direktivet ställde, bl.a. i fråga om sank-

Prop. 2007/08:115

123

tionssystem	och	systemet	för	övervakning	och	kontroll Prop. 2007/08:115
(prop. 1992/93:110 s. 7).

Enligt förevarande direktivets artikel 11.1 andra stycket, som inte åter- finns i 1984 års direktiv, ska möjligheterna till en effektiv efterlevnad kunna utnyttjas oavsett om de berörda konsumenterna befinner sig i den medlemsstat där näringsidkaren finns eller i en annan medlemsstat. Detta krav är tillgodosett bl.a. genom lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer. Av denna lag följer att det är möjligt för vissa myndigheter och organisa- tioner från en annan stat som är ansluten till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet att väcka talan i Sverige om förbud mot marknads- föring som härrör från Sverige men som påverkar konsumenter i en annan stat.

Dessutom har det genom Europarlamentets och rådets förordningen (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskydds- lagstiftning, (EUT L 364, 9.12.2004, s. 1, [Celex 32004R2006]) samt genom ändringar i bl.a. marknadsföringslagen den 1 februari 2007, inrättats ett nätverk av tillsynsmyndigheter i hela EU som ska bistå var- andra när de handlägger överträdelser av gemenskapens lagstiftning som skyddar konsumentens intressen.

Vidare har Konsumentverket viss behörighet att ingripa mot marknads- föring som riktar sig mot ett annat land. Sedan den 1 januari 1996 gäller enligt 2 § andra stycket marknadsföringslagen att lagen är tillämplig på satellitsändningar från Sverige som kan tas emot i ett annat land inom EES-området. Marknadsföringslagens tillämpningsområde har även utökats genom lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra infor- mationssamhällets tjänster, som liksom det s.k. e-handelsdirektivet bygger på ursprungslandsprincipen. Härigenom har behörigheten för svensk myndighet utvidgats till att även omfatta viss marknadsföring som riktar sig mot ett annat land. Genomförandet av direktivet om otill- börliga affärsmetoder innebär således inte några nya skyldigheter när det gäller tillsynen av en effektiv efterlevnad av konsumentskyddsbestäm- melserna.

Marknadsdomstolen påpekar att en utökad möjlighet att använda vissa dispositiva tvistemålsregler skulle underlätta domstolens handläggning. Särskilt gäller detta bestämmelserna om att bl.a. förelägga part att slutligt bestämma sin talan och uppge de bevis som åberopas i 42 kap. 15 och 15 a §§ rättegångsbalken. Regeringen finner dock inte anledning att nu göra någon lagändring.

124

6.13	Informationsskyldighet m.m. i viss särskild	Prop. 2007/08:115
	marknadsrättslig lagstiftning

6.13.1Särskild marknadsrättslig lagstiftning och kopplingen till marknadsföringslagen och dess sanktionssystem

Regeringens förslag: Marknadsföringslagens sanktionssystem tillämpas, i likhet med nuvarande ordning, vid en överträdelse av sär- skild lagstiftning.

Information som ska lämnas enligt särskild marknadsrättslig lag- stiftning ska anses vara väsentlig vid tillämpningen av marknads- föringslagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för- slag. Utredningen föreslår dock att den särskilda lagstiftningen kopplas till generalklausulen.

Remissinstanserna: Fondbolagens Förening anser att ett klarläggande om marknadsföringslagens tillämpningsområde är nödvändigt. Finans- inspektionen vill lyfta frågan hur bestämmelserna i inkassolagen och kreditupplysningslagen förhåller sig till direktivet.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 3.2 ska inte direktivet påverka avtalsrättslig lagstiftning, särskilt inte regler om avtals giltighet, ingående eller verkan. Enligt artikel 3.9 får medlemsstaterna när det gäller finansiella tjänster och fast egendom ställa mer inskränkande eller föreskrivande krav än vad direktivet föreskriver. Av artikel 3 framgår även ytterligare avgränsningar av direktivets tillämpningsområde.

Direktivet syftar till en enhetlig reglering av de grundläggande reglerna om marknadsföring. Ovan nämnda artiklar syftar till att klargöra att det är tillåtet för medlemsstaterna att hålla sig med mer långtgående regler inom vissa områden, t.ex. när det gäller finansiella tjänster.

Inkasso- eller kreditupplysningsverksamhet är särskilt reglerat genom bl.a. inkassolagen (1974:182) och kreditupplysningslagen (1973:1173). Sedvanliga åtgärder inom sådan verksamhet måste således stå i överens- stämmelse med denna särskilda reglering. När det gäller inkasso- verksamhet innefattar den aktiviteter att göra anspråk på fullgörande av en avtalsrättslig förpliktelse. Åtgärder av detta slag är undantaget mark- nadsföringslagens tillämpning. Detta klargörs bl.a. i punkterna 25 och 26 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG, där det framgår att besök eller upp- repade och oönskade kontakter per telefon m.m. får tolereras, om de sker i enlighet med nationell lag och i syfte att få en avtalsmässig skyldighet fullgjord. Marknadsföringslagens reglering hindrar således inte sed- vanliga inkassoaktiviteter.

Den särskilda lagstiftningen kompletteras emellertid av marknads- föringslagens generella regler. I den mån en fråga inte är särskilt reglerad vad gäller ett visst område är marknadsföringslagens generella reglering tillämplig. Marknadsförs således en finansiell tjänst, såsom inkasso- eller kreditupplysningsverksamhet, måste både villkoren som uppställs i eventuell särskild lagstiftning för verksamheten och kraven på veder- häftig marknadsföring enligt marknadsföringslagen uppfyllas.

125

Särskild lagstiftning och kopplingen till marknadsföringslagens sank- tionssystem

Enligt direktivets artikel 7.5 ska informationskrav som avser kommer- siella meddelanden, inklusive reklam eller marknadsföring, och som har fastställts i gemenskapslagstiftningen betraktas som väsentliga.

Av artikel 3.3 framgår att direktivet om otillbörliga affärsmetoder inte ska påverka bestämmelser på gemenskapsnivå eller nationell nivå avse- ende produkters hälso- och säkerhetsaspekter.

För vissa produktområden, försäljningssätt, m.m. finns redan detalje- rade regler om bl.a. informationsskyldighet för näringsidkare i nationell rätt. Denna lagstiftning genomför i huvudsak andra EG-rättsakter där vissa informationskrav föreskrivs. Sådan information är, enligt direk- tivets artikel 7.5, att anse som väsentlig för konsumenten.

Det finns en koppling mellan informationskraven i den särskilda lag- stiftningen och marknadsföringslagen som föranleds av att marknads- föringslagens sanktionssystem används helt eller delvis för att reglera överträdelser av dessa marknadsrättsliga bestämmelser. Sådan särskild reglering finns i luftfartslagen (1957:297), konsumentkreditlagen (1992:830), lagen (1992:1672) om paketresor, tobakslagen (1993:581), alkohollagen (1994:1738), lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, radio- och TV-lagen (1996:844), lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, lagen (1996:1118) om marknads- föring av kristallglas, lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende, lagen (1999:158) om investerarskydd, lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbets- området, lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informa- tionssamhällets tjänster, lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, prisinformationslagen (2004:347), lagen (2005:59) om distans- och hem- försäljning, försäkringsavtalslagen (2005:104) samt lagen (2005:405) om försäkringsförmedling.

Kravet på väsentlighet i direktivet måste genomföras. Detta bör lämp- ligast ske genom att det i respektive lag anges att informationen är att betrakta som väsentlig vid tillämpningen av marknadsföringslagen och dess sanktionssystem. I princip används motsvarande lagtekniska lösning i den nuvarande lagen genom att där stadgas att brist på information enligt särskild lag ska anses utgöra en åtgärd i strid mot den informa- tionsskyldigheten.

Genom bestämmelserna om att information är att anse som väsentlig enligt särskild lag presumeras att en brist på information utgör ett väsentligt utelämnande enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen. Vid tillämpningen av marknadsföringslagen ska även bestämmelsen om marknadsföringens ekonomiska påverkan tillämpas för att konstatera om brister enligt en särskild lag är att anse som otillbörlig.

Särskild reglering som rör produkters hälso- och säkerhetsaspekter behöver inte ändras för att genomföra direktivet. De bestämmelser som kopplar t.ex. alkohollagen och tobakslagen till marknadsföringslagens sanktionssystem kan således i allt väsentligt vara oförändrade.

Därutöver finns det bestämmelser om informationsskyldighet för bl.a. produktområdena livsmedel och läkemedel, där sanktionssystemet i huvudsak är frikopplat från marknadsföringslagens bestämmelser. Även

Prop. 2007/08:115

126

dessa bestämmelser rör produkters hälso- och säkerhetsaspekter och Prop. 2007/08:115 behöver därför inte ändras med anledning av genomförandet av direk-

tivet.

I sammanhanget bör nämnas att det finns en koppling mellan mark- nadsföringslagen och konsumentköplagen (1990:932) på så sätt att underlåten information kan medföra att en konsumtionsvara anses behäftad med fel (19 §).

Med undantag för prisinformationslagen medför förslaget om en ny marknadsföringslag inte några ändringar när det gäller kraven enligt den särskilda lagstiftningen på information m.m. som näringsidkare är skyl- diga att lämna i sin marknadsföring.

I dag är det enligt huvudregeln inte möjligt att ålägga marknads- störningsavgift om en näringsidkare bryter mot kraven enligt särskild lag. En skärpning av sanktionssystemet i denna del är inte avsedd. Eftersom marknadsstörningsavgift ska kunna åläggas om en åtgärd bedöms vara otillbörlig enligt 10 § marknadsföringslagen i andra fall, tas på Lagrådets inrådan en uttrycklig bestämmelse in i respektive lag som undantar möjligheten att ålägga marknadsstörningsavgift där den särskilda lagen hänvisar till en tillämpning av 10 § tredje stycket marknadsföringslagen.

Vissa överträdelser av den särskilda regleringen kan dock enligt den nuvarande ordningen sanktioneras med marknadsstörningsavgift. Detta gäller om någon bryter mot bestämmelserna i

–14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 tobakslagen (1993:581),

–4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738),

–7 kap. 3, 4 eller 10 § första eller tredje stycket radio- och TV-lagen (1996:844),

–11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter.

Inte heller i detta avseende föreslås någon ändring.

I slutbetänkandet Telefonförsäljning (SOU 2007:1) har 2005 års mark- nadsföringsutredning bl.a. föreslagit att marknadstörningsavgift ska vara en möjlig sanktion vid vissa överträdelser av distans- och hemförsälj- ningslagen. Regeringen avser att återkomma till de frågor som behandlas

ibetänkandet i ett annat sammanhang.

6.13.2Prisinformationslagen

Regeringens förslag: Tillämpningsområdet för prisinformationslagen (2004:347) inskränks till att endast omfatta sådana situationer där kon- sumenter ”tillhandahålls” bestämda produkter i betydelsen varor, tjänster och andra nyttigheter.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår en särskild bestämmelse
om vilken information som ska lämnas vid ett köperbjudande. Därutöver
förslås att kravet på prisangivelse för vissa bestämda produkter enligt
prisinformationslagen behålls oförändrat.
Remissinstanserna: Näringslivets Delegation för Marknadsrätt,
Näringslivets Regelnämnd, Stockholms Handelskammare, Svensk Handel	127

och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer, Sveriges Försäkringsför- bund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Sveriges Reklamförbund ansluter till det särskilda yttrande om prisinformation som lämnats i betänkandet, se SOU 2006:76 s. 354. I enlighet med yttrandet är remissinstanserna inte övertygade om att direktivet tillåter medlemsstaterna att ha specifika informationskrav vid sidan av reglerna för köperbjudanden och vad som följer av sektors- direktiven. Flertalet av nu nämnda instanser anser också att det står klart att reglerna inte kan ses som en tillåten påbyggnad på prismärknings- direktivet, som endast avser varor. Därmed kan kravet på prisinformation på tjänster enligt prisinformationslagen ifrågasättas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande 6 § prisinforma- tionslagen ska prisinformation lämnas när en näringsidkare marknadsför vissa bestämda produkter till konsumenter. 2004 års prisinformationslag föranleddes av genomförandet av direktivet 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter (prismärkningsdirektivet), (EGT L 080, 18.03.1998 s. 27, [Celex nr 31998L0006]). Kravet på prisinformation vid ”mark- nadsföring” av bestämda varor och tjänster i annonser och andra liknande framställningar är emellertid en kodifiering av rättspraxis som ursprung- ligen kom till uttryck redan i 1991 års prisinformationslag (prop. 1990/91:171, bilaga 1, s. 40).

Regeln om köperbjudande innebär att näringsidkaren själv får välja om en marknadsföringsåtgärd ska utformas som ett köperbjudande eller inte. Det går därför inte att upprätthålla något generellt krav på prisangivelse vid marknadsföring av vissa bestämda produkter. För att genomföra regeln om köperbjudande enligt direktivet om otillbörliga affärsmetoder, behöver kravet på prisinformation anpassas så att skyldigheten att ange prisuppgift enligt prisinformationslagen begränsas till de situationer som avses i prismärkningsdirektivet.

Enligt prismärkningsdirektivet omfattar skyldigheten att ange pris på alla varor som konsumenter ”erbjuds” av näringsidkaren (artikel 1).

Ett med ”erbjuder” motsvarande begrepp är ”tillhandahålla” som redan används i prisinformationslagen. Ett tillhandahållande bör anses vara för handen vid överlåtelse och vid erbjudande av en produkt mot betalning. Motsvarande gäller vid upplåtelse av nyttjanderätt till en produkt. Av detta följer att prisuppgift ska framgå vid produktexponering mot kon- sumenter i t.ex. butik, skyltfönster, skyltskåp eller i omedelbar anslutning till säljstället.

Bestämda tjänster och prismärkning

Från den enskilde konsumentens synpunkt är det viktigt att han eller hon har tillgång till information i sådan omfattning att det är möjligt att fatta välgrundade beslut huruvida en produkt ska förvärvas eller inte. Genom tillgång till god information får konsumenterna ökade möjligheter att göra väl övervägda och rationella val. De kan härigenom bättre tillfreds- ställa sina behov och undvika ekonomiska och andra risker. Prisinforma- tion är en viktig faktor som avsevärt underlättar ett köpbeslut. Genom prisinformation får konsumenterna möjlighet att göra väl underbyggda

Prop. 2007/08:115

128

val på en konkurrensutsatt marknad. Prisinformation har sålunda i Prop. 2007/08:115 allmänhet en konkurrensbefrämjande effekt och en återhållande verkan

på prisnivån.

En väl fungerande marknad förutsätter att konsumenterna är välinfor- merade. Bristande eller otydlig information får anses öka risken för att konsumenterna avstår från att förvärva en produkt. Sett ur närings- idkarens perspektiv finns det således en risk för att bristande information till konsumenterna leder till en sämre avsättning på marknaden. Även konkurrensskäl talar för behovet av starka och upplysta konsumenter som genom medvetna val av produkter utnyttjar sina möjligheter att påverka produktionen.

När bestämda tjänster tillhandahålls i butik m.m. får det sålunda anses som angeläget att konsumenten ska ha tillgång till en sådan väsentlig information som prisuppgiften utgör. Effektivitetsskäl talar även för att pris inte hela tiden ska behöva efterfrågas hos näringsidkaren för sådana tjänster. Tjänster som tillhandahålls konsumenter bör därför även fort- sättningsvis omfattas av prisinformationslagen.

Enligt gällande rätt ges det utrymme för undantag från kravet på skriftlig prisinformation när varor och tjänster tillhandahålls i samband med erbjudandet av en tjänst. I tidigare förarbeten har undantaget exemplifierats med situationen när en frisör säljer ur ett begränsat sorti- ment av hårvårdsprodukter i samband med utförande av frisörtjänster (prop. 1999/2000:40 s. 40).

Prismärkningsdirektivet är ett minimidirektiv, vilket gör det möjligt att ha mer långtgående regler. Även om prismärkningsdirektivet inte omfattar tjänster har tretton medlemsländer, Sverige inräknat, ändå valt att omfatta tjänster i den nationella regleringen av prismärkning.32

Kravet på prisinformation när en näringsidkaren erbjuder konsumenter vissa tjänster får anses vara nyanserat samtidigt som den tillgodoser ett angeläget konsumentintresse. Ett prismärkningskrav på tjänster enligt prisinformationslagen kan därför behållas. Det bör i sammanhanget dock tilläggas att det för närvarande pågår en översyn av bl.a. prisinformation för tjänster med anledning av genomförandet av direktivet 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (tjänste- direktivet).

32 Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 1998/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter, KOM (2006) 325 slutlig från den 21 juni 2006, s. 4.

129

6.13.3

TV-reklam och yngre barn

Prop. 2007/08:115

Regeringens förslag: Vissa redaktionella ändringar görs till följd av genomförandet av direktivet.

Regeringens bedömning: Regleringen av tillåtligheten av TV- reklam riktad till barn enligt radio- och TV-lagen (1996:844) faller utanför direktivets tillämpningsområde. Förbudet mot TV-reklam rik- tad till barn under 12 år enligt 7 kap 4 § radio- och TV-lagen kan där- med behållas.

Utredningens förslag och bedömning: Frågan hur barnreklam-
förbudet i 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen förhåller sig till direktivet om
otillbörliga affärsmetoder är enligt utredningen svårbedömd. Utredningen
ifrågasätter om förbudet i sin helhet kan anses omfattas av det område
som harmoniseras genom direktivet om otillbörliga affärsmetoder, bl.a.
eftersom det i huvudsak är motiverat av andra skäl än sådana som är att
hänföra till konsumentkollektivets ekonomiska intressen.
Enligt utredningen finns det dock även argument som talar för att för-
budet i dess helhet omfattas av det harmoniserade området. Utredningen
framför att förbudet även i sådant fall torde kunna behållas under den i
direktivet föreskrivna övergångsperioden.
Utredningens förslag på redaktionella ändringar överensstämmer i stort
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat i fråga om regleringen
av TV-reklam riktad till barn.
Barnombudsmannen förordar en lösning som leder till att det nuva-
rande svenska regelverket om TV-reklam riktad till barn kan bibehållas
även efter övergångstiden. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
Universitet ifrågasätter om barn under sju års ålder kan betraktas som
konsumenter och önskar bl.a. ett generellt förbud mot marknadsföring
riktad till barn. Konsumentverket bedömer att TV-reklamförbudet inte
kan anses falla inom direktivets tillämpningsområde, eftersom förbudet
huvudsakligen har tillkommit av sociala skäl för att skydda folkhälsan.
Sveriges Konsumentråd framför ett likartat resonemang och framhåller
att förbudet är etiskt och moraliskt betingat.
Hovrätten för Nedre Norrland och Marknadsdomstolen anser att för-
budet mot TV-reklam för barn omfattas av området som direktivet
reglerar.
Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Stockholms Handels-
kammare, Svensk Handel och Tjänsteföretagen, Sveriges Annonsörer,
Sveriges Försäkringsförbund, Svenskt Näringsliv, Svenska Tidnings-
utgivareföreningen, Sveriges Marknadsförbund och Sveriges Reklam-
förbund ansluter till betänkandets särskilda yttrande om förbudet mot
TV-reklam till barn (SOU 2006:76 s. 352). Där anförs bl.a. att radio- och
TV-lagen omfattas av direktivet och att en proportionalitetsprövning
leder till slutsatsen att bestämmelsen ska upphävas.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: En grundläggande
tanke bakom direktivet om otillbörliga affärsmetoder är att direktivet ska
fungera som ett allmänt ramverk och komplettera speciallagstiftningen.
Direktivet ger allmänt sett barn och andra utsatta grupper ett visst
starkare skydd mot otillbörliga marknadsföringsåtgärder. Ett förbud finns	130

t.ex. mot direkta köpuppmaningar riktade mot barn (punkten 28 i Prop. 2007/08:115 bilagan ). Om marknadsföring riktas till barn, ska dessutom

bedömningen av om åtgärden är otillbörlig ske utifrån en person som är representativ ur den krets som åtgärden riktas mot, jfr avsnitt 6.3.3.

En särreglering i gemenskapsrätten av bl.a. reklam i TV och andra audiovisuella medietjänster finns i rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989, ändrat genom direktiv 97/36/EG av den 30 juni 1997, om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (TV-direktivet, EGT L 298, 17.10.1989, s. 23, [Celex 31989L0552]).

TV-direktivet är ett minimidirektiv. Det innebär att medlemsstaterna har möjlighet att bestämma om ett längre gående skydd än vad direktivet föreskriver.

Ett omarbetat TV-direktiv beslutades i december 2007 och ska vara genomfört i slutet av 2009 (EUT L 332, 18.12.2007, s. 27, [Celex 32007L0065]). Även det omförhandlade TV-direktivet omfattar vissa skyddsregler när det gäller TV-reklam riktad till barn. Något totalförbud mot TV-reklam riktad till barn föreskrivs emellertid inte.

Aktuell reglering återfinns i 7 kap. 4 § första stycket radio- och TV- lagen. Där anges bl.a. att TV-reklam inte får syfta till att fånga upp- märksamheten hos barn under tolv år. Enligt paragrafens andra stycke får inte personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år uppträda i TV-reklam.

Regeringen konstaterar att yngre barn ofta befinner sig i en särskilt utsatt position vid olika former av marknadsföring. Barn har svårt att förstå att marknadsföring inte handlar om produktinformation och har svårt att särskilja reklaminslag från vanliga TV-program. Barn i yngre åldrar tar till sig information på ett mer okritiskt sätt och är därmed mycket mer påverkbara än ungdomar och vuxna. Detta gör dem mer mottagliga för överdrivna produktlöften och andra liknande budskap som lämnas i marknadsföring.

Det kan noteras att det internationellt finns en ökad vilja att reglera förekomsten av reklam som riktas mot barn. Bland annat har man i Storbritannien nyligen infört en möjlighet att vägra sändningsrätt för TV- program som innehåller reklam för ohälsosamma födoämnen som riktas mot barn. Internationella handelskammaren har tagit fram en rekom- mendation när det gäller ansvarsfull marknadskommunikation för mat och dryck.33 Vidare uppmuntrar kommissionen uppförandekoder på detta område.34 Detta är tydliga signaler om att behovet av att skydda barn mot kommersiella budskap får ett alltmer utbrett erkännande.

Sammantaget kan regeringen konstatera att yngre barn har begränsade erfarenheter och förmågor att kritiskt bedöma olika typer av information. På grund av detta sätter marknadsföring en stark prägel på deras värde- ringar och attityder. Därigenom kan deras psykiska hälsa och väl- befinnande påverkas. Det handlar även om synen på bl.a. könsroller och

33ICC, 2 oktober 2006, 240-46/772.

34Bilaga till vitbok om en EU-strategi för hälsofrågor som rör kost, övervikt och fetma - sammanfattning av konsekvensanalys, KOM(2007) 279 slutlig, Bryssel den 30.5.2007.

131

etniska och kulturella skillnader som alltjämt tenderar att manifesteras i reklam. Det finns också risk att reklam har en avsevärd negativ påverkan på barn genom att förstärka upplevelser av social och ekonomisk utsatt- het.

För visso kan man inte bortse från de kommersiella värden som finns i att tillåta en ökad omfattning av TV-reklam riktad mot barn. Möjligheten för näringsidkare att få marknadsföra sig mot barn måste emellertid stå i rimlig proportion till det nödvändiga behovet av att låta barn få utveckla en kritisk förmåga att ta emot och bedöma information innan de utsätts för kommersiella meddelanden med sådan suggestiv kraft som TV- reklamen innefattar. Att upprätthålla regler som respekterar yngre barns behov och som skyddar dem från alltför stark kommersiell exploatering och dess negativa följder, är således något som alltjämt bör eftersträvas.

Enligt direktivet om otillbörliga affärsmetoder är rättsliga krav när det gäller smak och anständighet något som faller utanför direktivets tillämpningsområde, eftersom det finns stora variationer mellan med- lemsstaterna. Medlemsstaterna bör därför även i fortsättningen kunna förbjuda marknadsföring inom sitt territorium i överensstämmelse med gemenskapsrätten, även om marknadsföringen inte begränsar konsu- mentens valfrihet (skäl 7 i ingressen). Vidare kommer medlemsstaterna kunna behålla eller införa restriktioner och förbud mot affärsmetoder för att skydda sina konsumenters hälsa och säkerhet oavsett var närings- idkaren är etablerad (artikel 3.3 och skäl 9 i ingressen).

Som utredningen konstaterat har förbudet mot barnreklam i TV i huvudsak motiverats av andra skäl än sådana som är att hänföra till kon- sumentkollektivets ekonomiska intressen. Syftet har varit att se till att små barn inte ska utsättas för reklammeddelanden i ett medium med sär- skild genomslagskraft som de normalt tar till sig okritiskt och utan att förstå innebörden av. Det handlar alltså om skäl som faller utanför tillämpningsområdet för direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Regeringens bedömning är att radio- och TV-lagstiftningen inte berörs av direktivet om otillbörliga affärsmetoder och att det inte behövs några ändringar i förbudet i 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen.

Lagrådet har anfört att det mot bakgrund av punkten 18 i direktivets inledande skäl följer att det svenska förbudet omfattas av direktivets tillämpningsområde och att förbudet är mer långtgående än direktivets bestämmelser om barnreklam. Lagrådet anser att kommissionen därför bör underrättas enligt direktivets artikel 3.6 på grund av att Sverige behåller mer långtgående regler än vad direktivet omfattar och före- skriver.

Regeringen konstaterar att frågan om hur barnreklamförbudet i radio- och TV-lagen förehåller sig till direktivet om otillbörliga affärsmetoder kan angripas från olika utgångspunkter. Detta framgår bl.a. av utred- ningens uttalanden och styrks av de blandade remissvaren. Regeringen vidhåller den ståndpunkt som framfördes i lagrådsremissen, nämligen att barnreklamförbudet är motiverat av andra skäl än skyddet av ekonomiska intressen. Förbudet faller därmed utanför direktivets tillämpningsområde och någon ändring av förbudet i 7 kap 4 § radio och TV-lagen behöver därför inte göras.

Enligt artiklarna 3.5. och 3.6 i direktivet ska medlemsstaterna under- rätta kommissionen om mer inskränkande eller mer föreskrivande

Prop. 2007/08:115

132

bestämmelser inom det område som tillnärmas genom detta direktiv Prop. 2007/08:115 upprätthålls i medlemsstaten. Regeringens uppfattning är att direktivet

inte tillnärmar det område som är aktuellt, dvs. barnreklamförbudet, och att någon underrättelse enligt direktivet därmed inte krävs.

Redaktionella ändringar i radio- och TV-lagen

Åtskilliga lagar, bl.a. radio- och TV-lagen (1996:844), hänvisar till den nuvarande marknadsföringslagen. En ny marknadsföringslag för därför med sig redaktionella följdändringar i denna lag.

6.13.4Lotterilagstiftningen

Regeringens förslag: Lotterilagstiftningen ska vara tillämplig framför punkten 14 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG i fråga om otillåtna pyramidspel.

Regeringens bedömning: Regleringen av reklamlotterier behöver inte ändras.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm- ning i fråga om reklamlotterier. Utredningen behandlar inte frågan om avgränsningen mellan lotterilagen (1994:100) och förbudet mot pyramid- spel i punkten 14 bilagan till direktivet.

Remissinstanserna: Lotteriinspektionen instämmer i utredningens bedömning att reklamlotterier inte omfattas av det samordnade området.

Skälen för regeringens förslag: Enligt den föreslagna punkten 14 i bilagan är det förbjudet att inrätta, driva eller göra reklam för pyramid- spel där konsumenten lockas att delta på grund av möjligheten att få ersättning och denna främst grundas på att andra konsumenter värvas till spelet, snarare än på försäljning eller konsumtion av en produkt. Med pyramidspel bör avses även kedjebrevsspel och liknande konstruktioner. Regeln ska vara tillämplig även när åtgärden endast vänder sig till näringsidkare.

Kedjebrevsspel omfattas även av lotterilagen. Enligt 7 § lotterilagen avses med kedjebrevsspel spel i vilka vinstmöjligheterna huvudsakligen beror på antalet deltagare som efter hand inträder i spelet. Definitionen omfattar även pyramidspel och liknande konstruktioner där deltagaren lockas av möjligheten att få ersättning och denna främst grundas på att andra deltagare värvas. Enligt lotterilagen saknas möjligheter att få till- stånd för kedjebrevsspel och liknande spel som handlar om pengar eller pengars värde och det följer av 45 § samma lag att inte heller regeringen får ge tillstånd till sådana spel. Av 38 § lotterilagen framgår att det också är förbjudet att i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte främja deltagande i ett inom landet anordnat lotteri som inte är tillåtet.

Det aktuella förbudet i punkten 14 i bilagan omfattar enligt ordaly- delsen inte enbart otillbörlig marknadsföring av pyramidspel utan även att inrätta och driva pyramidspel. Direktivet sammanfaller därmed med lotterilagens förbud mot att anordna kedjebrevsspel och liknande lotterier

och främjande av sådana spel och lotterier. Det föreslås därför att det i

133

4 § marknadsföringslagen tas in en bestämmelse som anger att förbudet endast gäller, om inte lotterilagens bestämmelser ska tillämpas. Genom denna avgränsning blir förbudets tillämpningsområde begränsat. Som framgår ovan har de olika regleringarna olika syften som kan tjäna som vägledning för tillämpningen. Är det fråga om åtgärder som typiskt sett är former av oönskad marknadsföring av pyramidspel, bör verksamheten falla inom marknadsföringslagens tillämpningsområde medan andra beteenden, särskilt illegala pyramidspel om pengar eller pengars värde, bör falla inom lotterilagens tillämpningsområde. Gränsdragningsproblem kan naturligtvis uppstå och det kan bli nödvändigt att avgöra från fall till fall vilken av lagarna som ska tillämpas.

Regleringen av pyramidspel innehåller i dag vissa oklarheter. Det finns verksamheter som är uppbyggda som pyramidspel men där det är varor eller tjänster som omsätts inom pyramiden, s.k. Multi-level Marketing. Multi-level Marketing kan användas för fullt legal försäljning av främst varor (t.ex. hushållsprodukter vid s.k. home-parties). Ibland omsätts dock varor eller tjänster i systemet som saknar värde eller som endast har ett ringa värde. Det kan då ifrågasättas om inte sådan verksamhet faller inom lotterilagens tillämpningsområde. Enligt dagens reglering finns alltså oklarheter kring skillnaden mellan legitim Multi-level Marketing och förbjudna pyramidspel om pengar eller pengars värde, som utnyttjas av oseriösa anordnare med vilseledande marknadsföring. Den nu föreslagna regleringen tar inte sikte på att klargöra denna gränsdragning.

Den som är att anse som anordnare av pyramidspel kan dömas för brott mot lotterilagen. En förutsättning för sådana spel är att nya deltagare värvas. I praxis har deltagare som haft ledande ställning i pyramiden inte alltid bedömts som anordnare av spelet. Sådana deltagare har däremot bedömts främja det otillåtna spelet och har ibland dömts för medhjälp. Att anordna ett otillåtet spel kan också utgöra dobbleri enligt brotts- balkens bestämmelser. Viss oklarhet råder om vilka gärningar som omfattas av de olika straffbestämmelserna och vad som är straffritt, vilket även det lett till att det finns en gråzon.

Den föreslagna marknadsföringslagens förbud mot pyramidspel saknar straffrättsliga sanktioner. Överträdelser sanktioneras genom förbud vid vite, skadeståndsskyldighet och marknadsstörningsavgift.

Lotterilagen är för närvarande föremål för en översyn (dir. 2007:79). Om förhållandena så skulle kräva, kan behov av ytterligare åtgärder tas om hand inom ramen för denna utredning.

Lotterier som anordnas för att marknadsföra en vara eller tjänst, s.k. reklamlotterier, omfattas av lotterilagstiftningen även om sådan verk- samhet har ett nära samband med marknadsföringsåtgärder. För att anordna ett reklamlotteri krävs tillstånd enligt lotterilagen. Enligt praxis lämnas dock inte tillstånd. I praktiken råder alltså ett förbud mot reklamlotterier. Detta förbud är inte främst betingat av marknadsförings- skäl. Lotterilagen syftar till att motverka risk för brottslighet, motverka sociala och ekonomiska skadeverkningar av spel och dobbel och att skydda konsumenterna. Syftet med lotterilagen är däremot inte att skydda konsumenternas ekonomiska intressen i den mening som avses i marknadsföringslagen eller i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Förbudet mot reklamlotterier är således inte oförenligt med direktivet och

Prop. 2007/08:115

134

genomförandet av direktivet föranleder av denna anledning inte någon Prop. 2007/08:115 ändring av lotterilagstiftningen.

7 Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den nya lagstiftningen ska träda i kraft den 1 juli 2008.

Den nya marknadsföringslagens materiella bestämmelser ska tillämpas också på marknadsföringsåtgärder som vidtagits före ikraft- trädandet, såvida inte förfarandet var tillåtet enligt den äldre lagen.

Äldre förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsföre- lägganden ska fortsätta att gälla. Skadeståndsansvar för en marknads- föringsåtgärd hänförlig till tiden före den nya lagens ikraftträdande ska bedömas enligt äldre bestämmelser. Talan om utdömande av vite som förelagts med stöd av den nuvarande marknadsföringslagen får väckas med stöd av den nya lagen.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 19 i direktivet om otill- börliga affärsmetoder ska medlemsstaterna anta och offentliggöra de författningar som är nödvändiga för att genomföra direktivet senast den 12 juni 2007. Genomförandelagstiftningen ska enligt artikelns andra stycke vara tillämplig senast den 12 december 2007. Den nya lag- stiftningen bör därför träda i kraft snarast möjligt. Mot denna bakgrund bedöms den 1 juli 2008 vara ett lämpligt datum.

På samma sätt och av samma skäl som gäller i fråga om den nuvarande marknadsföringslagen bör den nya marknadsföringslagens materiella bestämmelser tillämpas också på marknadsföringsåtgärder som vidtagits före lagens ikraftträdande, såvida inte förfarandet ska anses lagenligt enligt äldre föreskrifter (jfr prop. 1994/94:123 s. 160–162).

Bedömningen av om det finns skäl för att påföra marknadsstörnings- avgift för marknadsföring som hänför sig till tiden före den nya lagens ikraftträdande bör bedömas enligt den rättspraxis och de riktlinjer som gällde före den nya lagens ikraftträdande. Även frågan om skadestånds- ansvar för marknadsföringsåtgärd hänförlig till tiden före den nya lagens ikraftträdande får bedömas enligt äldre bestämmelser.

Beslut om förbud och förelägganden som föreligger vid tiden för lagens ikraftträdande bör fortsätta att gälla. Marknadsföringslagen är dock inte avsedd för speciella eller särpräglade förhållanden som under en viss tid motiverar att sanktioner döms ut för handlingar som är lag- enliga vid tiden för en dom. Överensstämmer en talan om förbud eller ett föreläggande inte i sak med den nya lagen, bör därför näringsidkaren i ett pågående ärende kunna yrka att förbudet eller föreläggandet ska mildras eller upphävas. Det får också förutsättas att Konsumentombudsmannen avstår från att utfärda förelägganden när det gäller förfaranden som inte

strider mot den nya lagen. Förbuds- och informationsförelägganden som

135

har meddelats enligt äldre lag bör dock fortsätta att gälla efter den nya Prop. 2007/08:115 lagens ikraftträdande.

Vite som förelagts enligt den nuvarande lagen ska kunna utdömas vid en överträdelse av ett meddelat förbud. Talan om utdömande får väckas enligt 49 § i den nya lagen.

Den nu föreslagna lagen innebär inte några ändringar vad gäller pro- cess- och handläggningsordningen i domstol. Det saknas därför behov av särskilda övergångsregler på det processuella området.

8 Konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslaget kan medföra en något ökad resursåtgång för Konsumentverket, bl.a. på grund av ansvaret att informera allmänheten och de kommunala konsumentvägledarna om den nya lagstiftningen. Tillräckliga resurser för detta finns inom ramen för nuvarande anslag.

Förslaget bedöms inte medföra några nämnvärda konsekvenser för domstolarna.

Förslaget bedöms främja utvecklingen av gränsöverskridande handel med varor och tjänster, etableringsfrihet och konkurrens inom EU/EES samtidigt som den underlättar marknadsföringen av pro- dukter inom hela EU/EES-området. Näringsidkare, främst små- företagare, får i viss mån ett starkare skydd mot otillbörliga marknads- föringsåtgärder.

När det gäller kostnader och intäkter för kommuner och landsting kommer förslaget inte att ha några konsekvenser. Inte heller kommer förslaget ha några konsekvenser för den kommunala självstyrelsen, sysselsättningen, den offentliga servicen i olika delar av landet, jäm- ställdheten mellan män och kvinnor, miljön, eller möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Utredningens bedömning: Överensstämmer i allt väsentligt med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Konsumentverket anser att tillsynsinsatserna kan förväntas att bli högre än normalt och att de enskilda ärendena som Kon- sumentombudsmannen (KO) driver inför Marknadsdomstolen blir mer resurskrävande än tidigare.

Konsumentvägledarnas Förening för fram behovet av att ge resurs- förstärkning till Konsumentverket.

Näringslivets Regelnämnd anser att utredningens konsekvensanalys är bristfällig och att det inte framgår vad förslagen kostar berörda närings- idkare som kollektiv eller enskilt.

Skälen för regeringens bedömning: Sett till konsekvenserna för när- ingslivet innebär en harmoniseringen av de marknadsrättsliga reglerna i samtliga EU/EES-länder en förenkling för företag när de önskar mark- nadsföra sina produkter internationellt. Utredningen framhåller att detta särskilt gäller småföretagare, som ofta har begränsade möjligheter att själva ta reda på hur lagstiftningen ser ut på området i olika länder.

Utredningen framhåller också att den nya lagstiftningen sannolikt medför

136

vissa merkostnader för utbildningsinsatser för företagen, men att dessa kostnader är marginella.

Förslaget genomför ett EG-direktiv som reglerar den grundläggande marknadsrätten för näringsidkare inom hela EES. Förslaget är konkur- rensneutralt i detta avseende. En ambition med den gemensamma regleringen är att öka möjligheten för näringsidkare att få avsättning för sina produkter inom hela EES-området. Även om förslaget ger svenska företag vissa ökade möjligheter innebär det också ökade utmaningar. På sikt bör den gemensamma regleringen främja en ökad konkurrens även på den svenska marknaden. Förslaget bör ses som ett initiativ för svenska företag att fortsätta att sträva efter förbättringar, att vara ledande inom sina respektive produktområden och att nå högre marknadsandelar på den gemensamma marknaden.

I viss mån förstärks skyddet för näringsidkare genom den nya lagen. Särskilt småföretagare bedöms få ett visst ökat skydd mot otillbörliga åtgärder, främst genom den reglering som återfinns i bilagan. Även marknadsföringslagens utökade tillämpningsområde medför att skyddet mot otillbörliga åtgärder stärks i samband med t.ex. leverans eller reklamationer.

Ett utvecklat regelverk och en effektiv marknadskontroll missgynnar sådana näringsidkare som har ett begränsat eller obefintligt hänsyns- tagande till marknadsrätten. En enhetlig och tydlig reglering kan antas bidra till att motverka illojal konkurrens, vilket är till gagn för det stora flertalet företag.

En högt prioriterad fråga för regeringen är att förenkla gällande regler. Ett mål med regelförenklingsarbetet är att till år 2010 minska företagens administrativa kostnader med 25 procent. Sverige ska bli ett av världens bästa länder att starta och driva företag i.

Regler behövs för att ett samhälle ska fungera och de finns till för en mängd ändamål. Reglerna kan dock bli enklare och ändå uppnå sitt syfte lika effektivt. Om reglerna utformas på ett enklare och mer ändamåls- enligt sätt, kan företagen ägna mer tid och resurser till att driva och utveckla sin verksamhet och därigenom bidra till ökad tillväxt och sysselsättning. I en globaliserad värld har dessutom fler och fler länder insett att även regelverken utgör ett konkurrensmedel (N/2006/10426/NL).

Den nya lagen avser att helt eller delvis genomföra ett nytt samt flera tidigare EG-direktiv. Ett sådant genomförande medför att vissa krav ställs på lagstiftningens utformning och komplexitet.

I den föreslagna lagen regleras vad som utgör otillbörlig marknads- föring bl.a. i vissa generalklausuler. Detta minskar förutsebarheten och ställer krav på en näringsidkare att hålla sig uppdaterad om rättspraxis och god marknadsföringssed för branschen. Där så är möjligt föreslås emellertid tydliga och väl strukturerade regler som är enkla för en näringsidkare att följa. Även om antalet bestämmelser ökar bedöms denna lösning medföra att det blir lättare för näringslivet att efterleva lagstiftningen.

Jämfört med den nuvarande marknadsföringslagen har kravet på näringsidkare att lämna information av särskild konsumentbetydelse slopats. Även krav på att lämna prisinformation vid viss marknadsföring försvinner. Krav på att lämna information ställs dock när en närings-

Prop. 2007/08:115

137

idkare väljer att utforma sin marknadsföring som ett köperbjudande. Prop. 2007/08:115 Givet att inte verksamheten regleras i särskild lag, kan alltså närings-

idkaren själv bestämma om en reklamkampanj ska vara utformad som ett köperbjudande och först då vara skyldig att uppfylla de krav som ställs på ett sådant erbjudande. Detta får anses innebära en förenkling för näringsidkarna.

Konsekvenser för Konsumentverket och KO

Vid införandet av 1995 års marknadsföringslag bedömde regeringen att KO skulle komma att processa i domstol i något större utsträckning, bl.a. på grund av att en prövning blev möjlig i två instanser. Deltagandet i förbuds- och åläggandemål bedömdes dock kunna minska.

Antalet fall som fördes till domstol under åren 2001–2006 uppgick till
10, 15, 12, 13, 10 respektive 3 Som tidigare nämnts har, sedan 1995 års
lag infördes, endast åtta fall prövats i domstol där yrkande om marknads-
störningsavgift framställts. Av dessa har fyra fall prövats i Marknads-
domstolen. Antalet fall som drivs till domstol är således få. Den låga
siffran för 2006 torde delvis kunna förklaras av att Konsumentverket
omlokaliserade sin verksamhet från Stockholm till Karlstad. Redovisade
siffror omfattar även fall som rör särskild marknadsrättslig reglering och
alltså inte enbart fall som bedömts utgöra överträdelser av marknads-
föringslagen.
Ett korrekt genomförande av direktivet ställer krav på en effektiv till-
syn. Med stöd av regeringens lagförslag bör Konsumentverket och KO i
nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden samt utöva en effektiv
tillsyn av den nya lagen och annan marknadsrättslig reglering.
Regeringens förslag till en ny lag med ett flertal nya konkreta förbud
får anses innebära en tydligare lagstiftning än den som gäller i dag. Detta
bör leda till att en hög grad av effektivitet kan uppnås i tillsyns-
verksamheten.
Den nya regleringen medför också att Konsumentverket får till uppgift
att informera allmänheten och de kommunala konsumentvägledarna om
förändringarna. Även riktlinjer, föreskrifter och branschöverenskom-
melser kommer att behöva gås igenom. Detta arbete är en del av den
fortlöpande verksamheten. Ianspråktagandet av resurser för detta arbete
ska rymmas inom ramen för nuvarande anslag.
Konsekvenser för domstolsväsendet
Även om den nya lagstiftningen kan förväntas medföra en viss ökad
måltillströmning av tillsynsärenden, får detta så marginella effekter att
detta ska kunna hanteras inom ramen för befintliga anslag.
Konsekvenser för Kammarkollegiet
Ärenden som rör inbetalning av marknadsstörningsavgift är sällsynta.
Även om antalet ärenden kan förväntas öka bli de sannolikt så sällan
förekommande att kostnaderna för detta arbete kan hanteras inom ramen
för Kammarkollegiets befintliga resurser.	138

Övriga konsekvenser	Prop. 2007/08:115
När det gäller kostnader och intäkter för kommuner och landsting bedö-
mer regeringen att förslaget inte kommer att ha några konsekvenser. Inte
heller bedöms förslaget ha några konsekvenser för den kommunala själv-
styrelsen, sysselsättningen, den offentliga servicen i olika delar av landet,
jämställdheten mellan män och kvinnor samt möjligheterna att nå de
integrationspolitiska målen. Förslaget medför inte heller några negativa
konsekvenser för miljön. Sammantaget bedöms förslaget inte medföra
några negativa statsfinansiella effekter.

9 Författningskommentar

9.1 Förslaget till marknadsföringslag

Inledande bestämmelse 1 §

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

– luftfartslagen (1957:297),

– konsumentkreditlagen (1992:830),

– lagen (1992:1672) om paketresor,

– tobakslagen (1993:581),

– alkohollagen (1994:1738),

– lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

– radio- och TV-lagen (1996:844),

– lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksam- het,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

– lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

– lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

– lagen (1999:158) om investerarskydd,

– lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

– prisinformationslagen (2004:347),

– lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning,

– försäkringsavtalslagen (2005:104),

– lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

– lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.2.
Lagen genomför flera EG-direktiv. Det huvudsakliga direktivet som
genomförs är direktivet om otillbörliga affärsmetoder. En hänvisning till
samtliga direktiv finns i avsnitt 2.1 och i noten till lagen.
Första stycket innehåller en ändamålsbestämmelse som anger den
allmänna innebörden av lagen och dess syfte. Bestämmelsen motsvarar
1 § i den nu gällande marknadsföringslagen. Genom att marknads-
föringsbegreppet har ändrats, se 3 §, syftar emellertid lagen även till att	139
	139

skydda konsumenter och näringsidkare i fråga om marknadsföring efter Prop. 2007/08:115 det att avtal ingåtts.

Lagen är i likhet med den nu gällande marknadsföringslagen till största delen inriktad på att skydda konsumenternas intressen. Som understrukits även i förarbetena till tidigare lagar på området är det dock angeläget att också näringslivets intressen tas till vara. Många gånger sammanfaller också konsument- och näringsidkarintressena. Ett exempel på detta är frågan om vilka etiska krav som ska ställas på reklam och annan mark- nadsföring (jfr prop. 1970:57 s. 64).

På samma sätt som gäller i dag skyddar den föreslagna lagen inte andra intressen än konsument- och näringsidkarintressen. Skyddet av enskilda personers eller gruppers integritet omfattas således inte av lagens skyddsintresse. Detsamma gäller intresset av att marknadsföring inte är diskriminerande. Någon ändring i det avseendet är inte avsedd.

Lagen ska tillämpas med särskilt beaktande av principerna om tryck- frihet och yttrandefrihet (prop. 1994/95:123 s. 163).

Marknadsföringslagen är en ramlag som kompletteras av andra bestämmelser om marknadsföring i särskild lagstiftning. Av andra stycket framgår en uppräkning av flertalet av dessa kompletterande lagar. Undantaget från listan är marknadsrättsliga bestämmelser som är kopp- lade till andra sanktionssystem än det som finns i marknadsföringslagen. Läkemedelslagen (1992:859) är ett sådant exempel. Krav på marknads- föring finns också i vissa förordningar. Listan på kompletterande lag- stiftning på området bör ses som vägledande, men inte uttömmande.

Lagens tillämpningsområde 2 §

Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar pro- dukter i sin näringsverksamhet.

Lagen tillämpas också på sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844).

Lagen tillämpas också när Konsumentombudsmannen fullgör sina skyl- digheter som behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets för- ordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskydds- lagstiftningen.

Paragrafen motsvarar 2 och 2 a §§ i den nu gällande marknadsförings- lagen. Bakgrunden behandlas i avsnitt 6.3. Paragrafen genomför artikel 2 d och 3.1 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Första stycket motsvarar i sak vad som gäller enligt 2 § första stycket i den nu gällande marknadsföringslagen. Genom att begreppet marknads- föring utvidgas till att omfatta även åtgärder efter det att avtal ingåtts får lagen ett utvidgat tillämpningsområde (se definitionen av marknadsföring i 3 §). Det kan t.ex. handla om vilseledanden i fråga om reklamations- möjligheter eller aggressiva påtryckningar i syfte att förmå en konsument att inte utöva sina rättigheter enligt den civilrättsliga lagstiftningen vid fel i en produkt.

Andra stycket motsvarar 2 § andra stycket i den nu gällande lagen.

140

Tredje stycket motsvarar 2 a § i den nu gällande lagen.	Prop. 2007/08:115
Definitioner
3 §
I denna lag avses med
affärsbeslut: ett beslut som fattas av en konsument eller en näringsidkare
om huruvida, hur och under vilka förutsättningar en produkt ska köpas, om
hela eller delar av köpesumman ska betalas, om produkten ska behållas
eller överlåtas, eller om en avtalsenlig rättighet i samband med produkten
ska utnyttjas, oavsett om konsumenten eller näringsidkaren beslutar att
handla eller att avstå från att handla,
elektronisk post: ett adresserat eller på något annat sätt individualiserat
elektroniskt meddelande i form av text, röst, ljud eller bild som sänds via
ett allmänt kommunikationsnät och som kan lagras i nätet eller i mot-
tagarens terminalutrustning tills mottagaren hämtar det,
god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer
som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknads-
föring av produkter,
konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål
som faller utanför näringsverksamhet,
marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är
ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet
en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller
beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av pro-
dukter till konsumenter eller näringsidkare,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål
som har samband med den egna näringsverksamheten,
produkter: varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra
nyttigheter.
Bakgrunden behandlas i bl.a. avsnitten 6.3.1, 6.3.2 och 6.4.1.
Paragrafen genomför delar av artikel 2 i direktivet om otillbörliga
affärmetoder.
Paragrafen innehåller ett utökat antal definitioner jämfört med 3 § i den
nu gällande marknadsföringslagen. Vissa centrala begrepp och uttryck
klarläggs här till ledning för rättstillämpningen.
Innebörden av begreppet affärsbeslut är mycket vidsträckt och täcker
en lång rad olika beslut och ageranden, även efter ingående av avtal.
Definitionen är utformad i nära anslutning till ordalydelsen av artikel 2 k
i direktivet om otillbörliga affärsmetoder med den skillnaden att även
näringsidkare omfattas av definitionen. Begreppet används vid bedöm-
ningen av om en marknadsföringsåtgärd påverkar den ekonomiska
aktiviteten hos den som åtgärden riktas till, se 6, 7 och 8 §.
Begreppet elektronisk post är definierad på samma sätt som i den nu
gällande marknadsföringslagen. Definitionen togs in i lagen i samband
med införandet av bestämmelserna om obeställd reklam och grundas på
artikel 2 h i kommunikationsdataskyddsdirektivet.
Med god marknadsföringssed avses liksom i dag bindande och utom-
rättsliga normer som syftar till att skydda näringsidkare och konsumenter
vid marknadsföring av produkter. Inom ramen för vad som avses med
god marknadsföringssed ryms även det gemenskapsrättsliga uttrycket	141
	141

god yrkessed enligt artikel 2 h i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Prop. 2007/08:115 Genom att lagens tillämpningsområde utvidgas omfattar god marknads-

föringssed också bindande och utomrättsliga normer för efterköpssitu- ationer.

Ytterligare ledning för tolkningen av begreppet god marknadsförings- sed finns i den nu gällande marknadsföringslagen (prop. 1994/95:123

s.41 f. och 164 f.).

Definitionen av begreppet konsument är utformad i överensstämmelse

med den definition som framgår av annan lagstiftning på det konsument- rättsliga området, se avsnitt 6.3.2.

Med begreppet marknadsföring avses i dag åtgärder som syftar till att främja avsättningen av produkter. I tidigare förarbeten framhölls att redan själva saluhållandet, även om det är helt passivt, bör anses vara en sådan åtgärd samt att begreppet också måste anses innefatta inte bara försäljning, utan även uthyrning och liknande förfaranden (prop. 1975/76:34 s. 124). I 1995 års marknadsföringslag har begreppet fått en vidare innebörd och omfattar åtgärder som syftar till att främja tillgången till produkter. Det är här fråga om åtgärder som en näringsidkare vidtar när han själv efterfrågar produkter, främst inköpsreklam.

Den nu förslagna förändringen av marknadsföringsbegreppet tar i allt väsentligt sikte på näringsidkarens beteende efter ingående av avtal. Det kan handla om åtgärder som vidtas under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare. Som exempel kan nämnas att näringsidkaren vilseleder konsumenter eller andra näringsidkare om preskriptions- och reklamationsfrister eller om inne- börden av lämnade garantier. Det kan också handla t.ex. om aggressiva påtryckningar i syfte att förmå en konsument att inte utöva sina rättig- heter enligt den civilrättsliga lagstiftningen vid fel i en produkt. I punkten 27 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG finns ytterligare ett exempel.

Definitionen av begreppet näringsidkare är utformad i överensstäm- melse med den definition som finns i annan lagstiftning på det konsu- menträttsliga området, se avsnitt 6.3.2.

Begreppet produkter definieras på samma sätt som i den nu gällande marknadsföringslagen och har samma innebörd som artikel 2 c i direk- tivet om otillbörliga affärsmetoder.

Otillbörlig marknadsföring Direktivbilagan

4 §

Bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otill- börliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 ska gälla som lag i Sverige. Regeringen tillkännager den aktuella bilagan i Svensk för- fattningssamling.

Vid en prövning enligt någon av bestämmelserna i bilaga I till direktivet ska denna lag tillämpas.

142

Bestämmelserna i punkterna 1–31 i bilaga I till direktivet ska tillämpas Prop. 2007/08:115 även om marknadsföringen riktas till näringsidkare.

Bestämmelsen i punkt 14 i bilaga I till direktivet ska tillämpas på åtgärder
som skett i strid med denna punkt om inte åtgärden omfattas av lotterilagen
(1994:100).
Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.7. Bestämmelsen
genomför artikel 5.5 och bilaga I till direktiv 2005/29/EG.
I paragrafens första stycke anges att bilaga I till direktivet om otill-
börliga affärsmetoder ska gälla som lag här i landet.
Paragrafens andra stycke upplyser om att marknadsföringslagen
tillämpas vid prövning av om någon handlat i strid med någon bestäm-
melse i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. En tillämpning av marknads-
föringslagen innebär bl.a. att en näringsidkare kan vara skyldig att yttra
sig och lämna upplysningar till Konsumentombudsmannen (KO), liksom
tillhandahålla handlingar, varuprover och liknande som kan ha betydelse
för utredningen i ett ärende om otillbörlig marknadsföring. Att mark-
nadsföringslagen är tillämplig innebär också att KO, en näringsidkare
som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av konsu-
menter eller näringsidkare kan väcka talan mot en näringsidkare. Vid en
överträdelse av någon av bilagans bestämmelser kan samtliga i mark-
nadsföringslagen förekommande sanktioner komma i fråga, t.ex. förbud
eller åläggande vid vite samt marknadsstörningsavgift.
Bestämmelserna i bilagan definierar vilseledande eller aggressiva
marknadsföringsåtgärder som under alla omständigheter är att betrakta
som otillbörliga. Bestämmelserna kompletterar de mer allmänna
bestämmelserna om marknadsföring som finns i marknadsföringslagen.
Punkterna 1–23 i bilagan innehåller bestämmelser om vilseledande
marknadsföring. Punkterna 24–31 innehåller bestämmelser om aggressiv
marknadsföring. Det är tillräckligt att rekvisiten i någon av respektive
punkt i bilagan är uppfyllda för att konstatera att en åtgärd är otillbörlig
vid tillämpningen av marknadsföringslagen. Vid en tillämpning av
bilagans bestämmelser aktualiseras alltså inte någon prövning av om en
åtgärd har eller sannolikt har en påverkan på konsumentens förmåga att
fatta ett välgrundat affärsbeslut.
Artikel 5.5. i direktivet om otillbörliga affärsmetoder ställer krav på att
förteckningen av förbud i bilagan ska gälla i alla medlemsstater. En
ändring av bestämmelserna får ske endast genom en översyn av direk-
tivet. Detta medför att uttrycket affärsmetoder förekommer i bilagans
lagtext. Med affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot
konsumenter avses enligt artikel 2 d i direktivet en näringsidkares
handling, underlåtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella med-
delande (inklusive reklam och saluföring) i direkt relation till marknads-
föring, försäljning eller leverans av en produkt till en konsument.
Uttrycket affärsmetoder ska i dessa fall jämställas med begreppet mark-
nadsföring, se avsnitt 6.3.1.
Paragrafens tredje stycke anger att punkterna 1–31 är tillämpliga även
när en marknadsföringsåtgärd riktas till näringsidkare. Vissa av punk-
terna 1–31 anger uttryckligen att de omfattar ett skydd för konsumenter.
Detta stycke klargör att dessa bestämmelser även ska vara tillämpliga när
det gäller skyddet för näringsidkare mot otillbörlig marknadsföring. När	143
	143

det gäller en åtgärd som endast riktas till näringsidkare är det, på samma	Prop. 2007/08:115
sätt som gäller för åtgärder som riktas till konsumenter, tillräckligt att
rekvisiten i någon punkt i bilagan är uppfyllda för att en åtgärd ska
bedömas som otillbörlig.
I fjärde stycket bestäms vilken lag som ska vara tillämplig i fråga om
otillåtna pyramidspel. Flera åtgärder som förbudet mot pyramidspel i
punkten 14 i bilagan avser att reglera omfattas även av bestämmelserna i
lotterilagen (1994:100), se avsnitt 6.13.4. Bestämmelsen klargör att en
tillämpning av lotterilagen ska äga företräde framför en tillämpning av
fjortonde punkten i bilagan. Endast i de fall där det kan konstateras att
lotterilagen inte ska tillämpas på åtgärden, är det aktuellt att pröva om ett
ingripande kan ske med stöd av nämnda punkt i bilagan tillsammans med
marknadsföringslagens bestämmelser i övrigt.
Annan konkurrens mellan bestämmelser i marknadsföringslagen
respektive bilagan och andra bestämmelser, t.ex. i brottsbalken, får lik-
som tidigare lösas enligt allmänna regler (se prop. 1970:57 s. 94).
God marknadsföringssed
5 §
Marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed.
Paragrafen innehåller en generalklausul som har sin förebild i 4 §
första stycket i den nu gällande marknadsföringslagen.
Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.4.1. Frågor om
renommésnyltning och misskreditering belyses i avsnitt 6.8. Paragrafen
genomför artikel 5.1 och del av 5.2 i direktivet om otillbörliga affärs-
metoder.
I generalklausulen anges det allmänna krav som gäller för marknads-
föring. Marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed är,
under de förutsättningar som anges i 6 §, att anse som otillbörlig.
Begreppet ”god marknadsföringssed” definieras i 3 § som god affärs-
sed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter
och näringsidkare vid marknadsföring. Till grund för bedömningen huru-
vida god marknadsföringssed har överträtts kan i likhet med vad som
gäller i dag läggas en rad olika faktorer. Det kan vara fråga om olika
uppförandekoder, inte minst Internationella handelskammarens (ICC)
regelverk, vedertagen branschpraxis och andra utomrättsliga normer, råd
och riktlinjer utfärdade av olika tillsynsmyndigheter, rättspraxis samt
lagstridighetsprincipen. I kravet på god marknadsföringssed ligger även
ett allmänt krav på vederhäftighet. Generalklausulen har således ett vid-
sträckt tillämpningsområde i syfte att tillvarata konsumenternas och
näringsidkarnas intressen.
I likhet med vad som gäller i dag krävs inte uppsåt eller oaktsamhet
från näringsidkarens sida för att en åtgärd ska anses vara otillbörlig.
6 §
Marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed enligt 5 § är att
anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar
mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.	144

Prop. 2007/08:115

Paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande marknadsföringslagen. Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.8. Paragrafen

genomför artikel 5.2 b i direktivet.

Utgångspunkten är att all marknadsföring ska vara vederhäftig. Bagatellartade och försumbara överträdelser medför dock normalt ringa eller ingen påverkan på konsumenterna. Något egentligt behov av att tillgripa sanktioner föreligger därför inte i sådana fall. För att ett för- farande som omfattas av lagen ska anses som otillbörligt krävs av denna anledning att en bedömning företas av sannolikheten av att marknads- föringsåtgärden medför att en konsument eller en näringsidkare fattar ett annat affärsbeslut än han eller hon annars skulle ha fattat. Måttstocken är den genomsnittlige konsumenten i den krets som marknadsförings- åtgärden är riktad till, se avsnitt 6.3.3.

Vid bedömningen av om en åtgärd påverkar ett affärsbeslut är tröskeln, jämfört med reglerna om vilseledande marknadsföring, högre vid bedöm- ningen av om en åtgärd ska anses vara i strid mot generalklausulen i 5 § eller förbudet mot aggressiv marknadsföring i 7 §. I denna paragraf nyanseras detta genom uttrycket att åtgärden ”i märkbar mån” påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. Beträffande framställningar som är vilseledande är det till- räckligt att vilseledandet påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett affärsbeslut för att anse att åtgärden är otillbörlig, se 8 §.

Marknadsföring som innebär renommésnyltning eller misskreditering i strid mot kravet på god marknadsföringssed får vanligtvis anses vara av sådant slag att mottagarens förmåga att fatta välgrundade affärsbeslut påverkas i märkbar mån.

Av hänvisningen i 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket framgår att viss marknadsföring som anges i bilaga I till direktiv 2005/29/EG alltid är att anse som otillbörlig.

Bestämmelsen är delvis utformad i enlighet med Lagrådets förslag. Se även författningskommentaren till 29 §.

Aggressiv marknadsföring

7 §

En näringsidkare får inte använda sig av aggressiv marknadsföring. Marknadsföringen är att anse som aggressiv om den innefattar trakasserier,

tvång, fysiskt våld, hot eller annat aggressivt påtryckningsmedel.

Aggressiv marknadsföring är att anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett väl- grundat affärsbeslut.

Sådan aggressiv marknadsföring som anges i punkterna 24–31 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.

Paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande marknadsförings- lagen.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.5. Paragrafen genomför artiklarna 8 och 9 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

145

Paragrafen innehåller ett förbud mot aggressiv marknadsföring, såväl i Prop. 2007/08:115 förhållande till konsumenter som till andra näringsidkare.

Med ”aggressiv marknadsföring” avses metoder där näringsidkaren använder sig av trakasserier, tvång, fysiskt våld, hot eller något annat aggressivt påtryckningsmedel som inskränker konsumentens eller näringsidkarens valfrihet eller handlande. För att konstatera ett otill- börligt aggressivt förfarande krävs att förfarandet är av sådan art eller omfattning att det sannolikt medför en märkbar påverkan på konsu- mentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs- beslut, se andra stycket.

Bedömningen av om en affärsmetod är att betrakta som aggressiv bör göras med utgångspunkt från en helhetsbedömning av situationen. Vilka omständigheter som kan beaktas vid en sådan prövning redovisas i avsnitt 6.5.

Med ”annat aggressivt påtryckningsmedel” avses näringsidkarens utnyttjande av en maktställning i förhållande till konsumenten eller att näringsidkaren utövar påtryckning, utan att tillgripa fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som avsevärt inskränker konsumentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett välgrundat beslut. Vad uttrycket står för framgår av artikel 2 j i direktivet. Regeln omfattar dock även mark- nadsföring riktad till näringsidkare, se 1 §.

Av andra stycket framgår att en bedömning ska företas av sannolik- heten av om den aggressiva åtgärden medför att en konsument eller en näringsidkare fattar ett annat affärsbeslut än han eller hon annars skulle ha fattat, se kommentaren till 6 §.

Aggressiv marknadsföring som alltid är att anse som otillbörlig fram- går av punkterna 24–31 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Av 4 § fram- går att denna bilaga gäller som lag.

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse kan medföra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Bestämmelsen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Vilseledande marknadsföring 8 §

Marknadsföring som är vilseledande enligt någon av bestämmelserna i 9, 10 eller 12–17 §§ är att anse som otillbörlig om den påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

Sådan vilseledande marknadsföring som anges i punkterna 1–23 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.

Paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande marknadsföringslagen. Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.8. Se även kom- mentaren till 6 §. Paragrafen genomför delar av artiklarna 6.1 och 7.1–2 i

direktivet.

Vid bedömningen av om en vilseledande åtgärd påverkar ett affärs- beslut eller inte är tröskeln lägre än vid tillämpningen av general- klausulen i 5 § och förbudet mot aggressiv marknadsföring i 7 §. I denna paragraf nyanseras detta genom att det anges att det är tillräckligt att

åtgärden ”påverkar eller sannolikt påverkar” mottagarens förmåga att

146

fatta ett välgrundat affärsbeslut. Bestämmelsen tillämpas i förening med Prop. 2007/08:115 bestämmelserna i 9, 10 och 12–17 §§ som reglerar vilseledande mark-

nadsföring. Därutöver finns förbud mot sådan vilseledande marknads- föring i punkterna 1–23 bilaga I till direktiv 2005/29/EG, som är alltid att anse som otillbörlig.

Vid bedömningen av om en underlåtenhet är vilseledande enligt 10 § fordras att den bristande informationen är väsentlig för den som åtgärden är riktad till. Vid ett köperbjudande enligt 12 § ska även viss information som är att betrakta som väsentlig för konsumenter framgå av erbjudan- det. Enligt dessa bestämmelser ska således avsaknad av mer angelägen information konstateras för att ett vilseledande ska anses vara för handen. Vid en bedömning av om en framställning innefattar ett otillbörligt vilseledande, alternativt om ett köperbjudande har otillbörliga brister, kan således kravet på väsentlighet och påverkan på konsumentens för- måga att fatta ett ekonomiskt beslut normalt kunna vägas samman.

Bestämmelsen är utformad i enlighet med Lagrådets förslag.

Reklamidentifiering

9 §

All marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring.

Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Detta gäller dock inte framställningar vars enda syfte är att skapa upp- märksamhet inför uppföljande framställningar.

Paragrafen har sin förebild i 5 § nuvarande marknadsföringslagen. Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitten 6.6.1 och 6.6.2.

Paragrafen genomför delvis artikel 5.1–2 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder. Första stycket motsvarar 5 § första stycket i den nu gällande marknadsföringslagen.

Andra stycket är delvis ändrat jämfört med den nu gällande lagen. Bestämmelsen reglerar den grundläggande principen att det av en mark- nadsföringsåtgärd ska framgå vem som svarar för åtgärden, s.k. sändar- angivelse. Syftet med detta är att mottagaren av ett reklambudskap lätt ska kunna identifiera den som står bakom budskapet och därmed också kunna nå denne. Paragrafen är en kodifiering av artikel 10 i Internatio- nella handelskammarens (ICC) grundregler för reklam. En ändring jäm- fört med tidigare är att undantag från kravet på sändarangivelse får göras i framställningar vars enda syfte är att skapa uppmärksamhet för direkt uppföljande framställningar (s.k. teasers).

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av reglerna kan medföra sank- tion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

147

Förbud mot vilseledande marknadsföring

Prop. 2007/08:115

10§

En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet.

Första stycket gäller särskilt framställningar som rör

1.produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egen- skaper,

2.produktens ursprung, användning och risker såsom inverkan på hälsa och miljö,

3.kundservice, reklamationshantering samt metod och datum för till- verkning eller tillhandahållande,

4.produktens pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda prisfördelar och betalningsvillkoren,

5.näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer, ställning på marknaden, åtaganden, varumärken, varunamn, kännetecken och andra rättigheter,

6.belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren,

7.leveransvillkor för produkten,

8.behovet av service, reservdelar, byte eller reparation,

9.näringsidkarens åtagande att följa uppförandekoder, och

10.konsumentens rättigheter enligt lag eller annan författning.

En näringsidkare får inte heller utelämna väsentlig information i marknads-
föringen av sin egen eller någon annans näringsverksamhet. Med vilseledande
utelämnande avses även sådana fall när den väsentliga informationen ges på ett
oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt.
Paragrafen har sin förebild i 6 § nuvarande marknadsföringslagen.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.3. De aktuella artiklarna som
genomförs är art. 6, 7.1–2 och del av 14 i direktivet.
Paragrafens första stycke motsvarar 6 § första stycket i den nu gällande
lagen. Där återfinns ett allmänt förbud mot att använda sig av vilse-
ledande påståenden och andra framställningar. Med framställningar avses
liksom hittills ord, bild, tecken m.m. Begreppet omfattar såväl muntliga
som skriftliga framställningar i t.ex. annonser, broschyrer och på för-
packningar.
Till ledning för rättstillämpningen och näringsidkare finns i andra
stycket exempel på i vilka avseenden påståenden och andra fram-
ställningar inte får vara vilseledande. Exemplifieringen ansluter nära till
motsvarande uppräkningar i artiklarna 6.1 och 6.2 i direktivet om otill-
börliga affärsmetoder.
Exemplet ”risker” i andra punkten är hämtat från direktivet och kan
avse flera olika former av risker beroende på vilken produkt som fram-
ställningen avser. Exempelvis kan vissa ekonomiska risker vara för-
knippade med vissa produkter. Krav på information om vissa ekono-
miska risker är ofta särskilt reglerat i speciallag. Risker inbegriper dock
även bl.a. produktens inverkan på hälsa och miljö. Det senare exemplet
på risk återfinns som exempel i den nu gällande lagen och bör framgå
även fortsättningsvis.
I tredje stycket förtydligas att förbudet omfattar vilseledande uteläm-
nande av väsentlig information. Med vilseledande utelämnande jämställs
sådana fall där den väsentliga informationen ges på ett så oklart,	148
	148

obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt att framställningen fram-	Prop. 2007/08:115
står som vilseledande.
I underlåtenhetsfallen fordras att den bristande informationen är
väsentlig för att det ska anses föreligga ett vilseledande. Kravet på
väsentlighet och bedömningen av om vilseledandet har en sannolik
påverkan på konsumentens eller näringsidkarens förmåga att fatta ett
ekonomiskt beslut enligt 8 § bör normalt kunna vägas samman.
Vilseledande marknadsföring som alltid är att anse som otillbörlig
framgår av punkterna 1–23 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Av 4 §
framgår att bilagan gäller som lag i Sverige.
En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av förbudet kan medföra sank-
tion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift enligt 29 §.
Begränsningar i kommunikationsmediet m.m.
11 §
Vid bedömningen av om en framställning är vilseledande enligt 10 § tredje
stycket, får beaktas det använda kommunikationsmediets begränsningar i
tid och utrymme samt de åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att
på något annat sätt lämna informationen.
Paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande marknadsföringslagen.
Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.4. Aktuell artikel
som genomförs är 7.3 i direktivet.
Paragrafen tar sikte på fall då det använda kommunikationsmediet för
med sig begränsningar i tid och utrymme och som påverkar möjligheten
att lämna information. TV och radio kan vara exempel på sådana medier
där det finns begränsningar i tid och utrymme för en framställning.
Utöver kommunikationsmediets begränsningar i tid och utrymme får
även beaktas de åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att till-
handahålla informationen på något annat sätt. Höga krav bör ställas på
marknadsföringens sammantagna tydlighet för att den kompletterande
informationen ska anses neutralisera en framställning som innefattar
vilseledande underlåtenhet. Den aktuella bestämmelsen bör således
tillämpas restriktivt.
Någon ändring av bevisbördans placering är inte avsedd. Bestäm-
melsen utgör således inte någon materiell handlingsregel för tillsyns-
myndigheten eller domstolarna att utreda om näringsidkaren vidtagit
kompletterande åtgärder. Liksom tidigare är det näringsidkaren som får
lägga fram de omständigheter som kan vara ursäktande. För att tydlig-
göra detta används uttrycket ”får” i stället för direktivets uttryck ”ska”.
Köperbjudanden
12 §
Marknadsföringen är vilseledande om näringsidkaren i en framställning
erbjuder konsumenter en bestämd produkt med en prisangivelse utan att
följande väsentliga information framgår:
1. produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig
för mediet och produkten,	149

2. pris och jämförpris angivet på det sätt som framgår av 7–10 §§ pris-	Prop. 2007/08:115
informationslagen (2004:347),

3.näringsidkarens identitet och geografiska adress,

4.villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklama- tioner om dessa avviker från vad som är normalt för branschen eller pro- dukten i fråga,

5.information om ångerrätt eller rätt att häva ett köp som ska lämnas till konsumenten enligt lag.

Marknadsföringen är också vilseledande om näringsidkaren i en fram-

ställning erbjuder konsumenter flera bestämda produkter med en uppgift om ett gemensamt pris, utan att erbjudandet innehåller väsentlig information enligt punkterna 1–5 i första stycket.

Paragrafen saknar motsvarighet i den nu gällande marknadsföringslagen. Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitten 6.6.5 och 6.6.6.

Aktuell artikel som genomförs är 7.4 i direktivet.

Paragrafen klargör vilken väsentlig information som en näringsidkare är skyldig att lämna konsumenter, om denne väljer att utforma en fram- ställning som ett köperbjudande. Motsvarande krav uppställs inte om ett köperbjudande riktas endast till näringsidkare.

Förebilden för kriterierna ”bestämd produkt” och ”bestämda pro- dukter” är hämtad från prisinformationslagen (2004:347). Dessa kriterier är uppfyllda när det är fråga om produkter som till sin art eller sitt slag är tillräckligt specificerade. Tillräckligt specificerad anses produkten vara om konsumenten genom uppgifterna i marknadsföringen kan bilda sig en uppfattning om produktens beskaffenhet. Varan eller tjänsten ska alltså kunna identifieras och särskiljas från andra varor eller tjänster. När det gäller hantverkstjänster sägs ofta att många sådana tjänster inte anses bli bestämda förrän näringsidkaren och konsumenten är överens om vad som ska utföras. Om produkten som marknadsföringen avser låter sig specifi- ceras så till vida att produkten kan identifieras och särskiljas, uppkommer skyldighet att lämna kompletterande information, förutsatt att fram- ställningen även inkluderar en prisuppgift (jfr prop.1990/91:171 s. 25).

En prisuppgift utgör det andra kriteriet som tillsammans med en bestämd produkt eller bestämda produkter grundar ett köperbjudande. Alla former av uppgifter som antyder att en produkt kan förvärvas för ett visst pris är tillräckliga för att ett köperbjudande ska anses grundat. Om endast uttryck som t.ex. ”dagspris” eller ”billigt” anges bör detta dock inte ses som en prisangivelse som grundar ett köperbjudande.

Om produktens art innebär att priset rimligen inte kan beräknas i för- väg, utgör en framställning av det sätt på vilket priset beräknats en till- räcklig omständighet för att grunda ett köperbjudande. Exempel på detta är när varan säljs i lösvikt och jämförpris anges t.ex. per kilo, liter eller meter. Ett annat exempel är sådana tjänster där priset regelmässigt anges i procent av en köpeskilling eller en lånesumma.

Motsvarande gäller om framställningen avser flera bestämda produkter till ett gemensamt pris. Innehåller exempelvis framställningen en vara tillsammans med en tjänst och ett pris är det inte tillräckligt att ange endast varans pris. Det samlade priset för båda produkterna måste framgå för att det ska vara fråga om ett köperbjudande.

150

Bestämmelsen innehåller en uttömmande uppräkning av den väsentliga Prop. 2007/08:115 information som ska framgå för att köperbjudandet inte ska anses vara

vilseledande. Även om framställningen uppfyller dessa kriterier får den inte heller stå i strid mot någon annan marknadsrättslig bestämmelse.

Paragrafens första stycke innehåller en lista med fem punkter som beskriver vilken information som ska framgå. En närmare redogörelse för arten och omfattningen av den väsentliga information som ska lämnas vid ett köperbjudande finns i avsnitt 6.6.5.

Att låta bli att lämna väsentlig information vid köperbjudande utgör en form av vilseledande utelämnande. Eftersom regeln uppställer ett krav på att väsentlig information ges konsumenten, bör kravet på väsentlighet och bedömningen av informationsbristens påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut enligt 8 § normalt kunna vägas samman.

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av bestämmelsen kan medföra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Vilseledande förpackningsstorlekar

13 §

En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda förpackningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.7. Paragrafen genomför delvis artikel 7.1–2 i direktivet.

Bestämmelsen om vilseledande förpackningsstorlekar motsvarar 7 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Vilseledande efterbildningar

14 §

En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med någon annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Detta gäller dock inte efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen tjänar till att göra pro- dukten funktionell.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.8.

Bestämmelsen om vilseledande efterbildningar motsvarar 8 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Konkursutförsäljningar

15 §

En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttrycket ”konkurs”, ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara om produkterna bjuds ut av konkursboet eller för dess räkning.

151

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.9. Paragrafen Prop. 2007/08:115 genomför delvis artiklarna 5.1–2 och 7.1–2 i direktivet.

Bestämmelsen om konkursutförsäljningar motsvarar 9 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Utförsäljningar

16 §

En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycken ”slutförsäljning”, ”utförsäljning” eller något annat uttryck med mot- svarande innebörd bara om

1.det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller en klart avgränsad del av det,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för mot- svarande produkter.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.9. Paragrafen genomför delvis artiklarna 5.1–2 och 7.1–2 i direktivet.

Bestämmelsen om utförsäljningar motsvarar delvis 10 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Villkoren för användningen av uttrycket ”upphör” har lyfts ut från bestämmelsen och regleras numera i punkten 15 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Av 4 § följer att denna bilaga gäller som lag.

Realisationer

17 §

En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycket ”realisation” eller något annat uttryck med motsvarande innebörd bara om

1.försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie sortiment,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för mot- svarande produkter.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.9. Paragrafen genomför delvis artiklarna 5.1–2 och 7.1–2 i direktivet.

Bestämmelsen om realisationer motsvarar 11 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Jämförande reklam

18 §

En näringsidkare får i sin reklam direkt eller indirekt peka ut en annan näringsidkare eller dennes produkter bara om jämförelsen

1.inte är vilseledande,

2.avser produkter som svarar mot samma behov eller är avsedda för samma ändamål,

152

3. på ett objektivt sätt avser väsentliga, relevanta, kontrollerbara och	Prop. 2007/08:115
utmärkande egenskaper hos produkterna,

4.inte medför förväxling mellan näringsidkaren och en annan närings- idkare eller mellan deras produkter, varumärken, firmor eller andra känne- tecken,

5.inte misskrediterar eller är nedsättande för en annan näringsidkares verksamhet, förhållanden, produkter, varumärken, firma eller andra kännetecken,

6.i fråga om varor med ursprungsbeteckning alltid avser varor med samma beteckning,

7.inte drar otillbörlig fördel av en annan näringsidkares renommé som är förknippat med näringsidkarens varumärke, firma eller andra kännetecken eller varas ursprungsbeteckning, och

8.inte framställer en produkt som en imitation eller kopia av en produkt som har ett skyddat varumärke eller firma.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.12. Paragrafen genomför delvis artikel 7.2 och 14 i direktivet.

Paragrafen motsvarar i allt väsentligt 8 a § första stycket i den nu gällande marknadsföringslagen.

Paragrafen reglerar under vilka förutsättningar jämförande reklam är tillåten. För annat än själva jämförelsen i marknadsföringen gäller övriga bestämmelser i lagen och i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av bestämmelsen kan medföra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Obeställd reklam 19 §

En näringsidkare får vid marknadsföring till en fysisk person använda elektronisk post, telefax eller sådana uppringningsautomater eller andra liknande automatiska system för individuell kommunikation som inte betjänas av någon enskild, bara om den fysiska personen har samtyckt till det på förhand.

1.den fysiska personen inte motsatt sig att uppgiften om elektronisk adress används i marknadsföringssyfte med användande av elektronisk post,

2.marknadsföringen avser näringsidkarens egna, likartade produkter och

20 §

Vid marknadsföring med elektronisk post ska meddelandet alltid innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan sända en begäran om att mark- nadsföringen ska upphöra. Detta gäller även vid marknadsföring till en juridisk person.

153

21 §	Prop. 2007/08:115

En näringsidkare får använda andra metoder för individuell kommunika- tion på distans än sådana som avses i 19 §, om inte den fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden används.

Bakgrunden till bestämmelserna behandlas i avsnitt 6.10.

Paragraferna motsvarar 13 b–d §§ i den nu gällande marknadsförings- lagen.

En uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av bestämmelsen kan med- föra sanktion i form av bl.a. marknadsstörningsavgift, se 29 §.

Information om garantier

22 §

En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder sig att genom en garanti eller liknande utfästelse under en viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap hos produkten, ska vid försäljningen lämna köparen tydlig information om utfästelsens innehåll och de uppgifter som är nödvändiga för att köparen ska kunna göra den gällande. Information ska även lämnas om att köparens rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen.

Utfästelsen och informationen ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen.

Rubriken är ändrad jämfört med den nu gällande lagen.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.9. Paragrafen genomför artikel 6.1 g i direktivet.

Rubrikändringen syftar till att tydliggöra att garantibestämmelsen har sin grund i rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (konsumentköpsdirektivet).35

Paragrafen har samma lydelse som 13 a § i den nu gällande marknads- föringslagen.

Förbud och ålägganden

Förbud mot viss marknadsföring 23 §

En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fort- sätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd.

Ett förbud enligt första stycket får meddelas också

1.en anställd hos näringsidkaren,

2.någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och

3.var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen.

Paragrafen motsvarar 14 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

35 EGT L 171, 7.7.1999, s. 12, Celex 31999L0044.

154

Bakgrunden till sanktionsbestämmelserna behandlas i avsnitt 6.11. De Prop. 2007/08:115 aktuella bestämmelserna om sanktioner i lagen genomför artikel 13 och

del av artikel 14 i direktivet.

Av den föreslagna 26 § följer att ett förbud, liksom i dag, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Åläggande att lämna information

24 §

En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan information.

Ett sådant åläggande får meddelas också

1.en anställd hos näringsidkaren, och

2.någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

Ett åläggande enligt första stycket får innehålla en skyldighet att lämna informationen

1.i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

2.genom märkning på varan eller i någon annan form på säljstället, eller

3.i viss form till konsumenter som begär det.

Paragrafens första stycke har sin förebild i 15 § i den nuvarande mark- nadsföringslagen.

För att ålägga en näringsidkare att lämna information krävs att den utelämnade informationen är väsentlig. Med väsentlig information avses bl.a. information som ska lämnas enligt särskild lagstiftning eller enligt bestämmelserna om köperbjudande i 11 §. Information om garantier är också exempel på väsentlig information. Denna sanktionsform kan även tillgripas vid ett vilseledande utelämnande enligt 10 § tredje stycket.

Andra stycket anger vad ett åläggande får innehålla och motsvarar 16 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Åläggande att tillhandahålla tekniska hjälpmedel

25 §

En tjänsteleverantör enligt lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster som i strid med 10 § i den lagen låter bli att tillhandahålla sådana tekniska hjälpmedel som avses där får åläggas att tillhandahålla hjälpmedlen.

Paragrafen motsvarar 16 a § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Vite

26 §

Ett förbud enligt 23 § och ett åläggande enligt 24 eller 25 § ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

155

Paragrafen är ändrad i förhållande till den nuvarande marknadsförings- Prop. 2007/08:115 lagen till följd av att en hänvisning till bestämmelsen om otjänliga pro-

dukter inte längre behövs. Paragrafen motsvarar i övrigt 19 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Något särskilt yrkande om att ett förbud ska förenas med vite torde inte behövas.

Interimistiska beslut

27 §

Rätten får meddela förbud enligt 23 § eller åläggande enligt 24 eller 25 § att gälla tills vidare om

1.käranden visar sannolika skäl för sin talan, och

2.det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett förbud eller åläggande.

I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 § andra – fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Paragrafen är ändrad i förhållande till den nuvarande marknadsförings- lagen till följd av att en hänvisning till den tidigare bestämmelsen om otjänliga produkter inte längre behövs. Paragrafen motsvarar i övrigt 20 § i den nu gällande marknadsföringslagen och innebär således inget nytt.

Förelägganden 28 §

I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om

1.förbud som avses i 23 § (förbudsföreläggande),

2.åläggande som avses i 24 § (informationsföreläggande), eller

3.åläggande som avses i 25 §.

Föreläggandet ska förenas med vite.

För att bli gällande ska näringsidkaren godkänna föreläggandet omedelbart eller inom en viss tid. Om föreläggandet har godkänts gäller det som en laga- kraftvunnen dom.

Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.

Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 21 § i den nu gällande mark- nadsföringslagen, utom när det gäller hänvisningen till den tidigare bestämmelsen om otjänliga produkter, som inte längre behövs.

156

Marknadsstörningsavgift	Prop. 2007/08:115
Förutsättningar för avgift
29 §

En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknads- störningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på närings- idkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot

–7 §,

–8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§,

–18 §,

–20 §, eller

–någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet

bryter mot någon av bestämmelserna i

– 14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 tobaks- lagen (1993:581),

– 4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738),

– 7 kap. 3, 4 eller 10 § första eller tredje stycket radio- och TV-lagen (1996:844),

– 11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till över- trädelsen.

Avgiften tillfaller staten.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.11 och 6.13.1. Paragrafen är ändrad i förhållande till den nu gällande marknads-

föringslagen.

I paragrafen anges de grundläggande förutsättningarna för att döma ut marknadsstörningsavgift. En sådana förutsättning är uppsåt eller oakt- samhet.

Flera bestämmelser ska tillämpas i förening med bestämmelserna om marknadsföringens påverkan på konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut för att konstatera huruvida en marknadsförings- åtgärd är otillbörlig så att marknadsstörningsavgift ska kunna påföras. I förbudet mot aggressiv marknadsföring i 7 § framgår denna bestämmelse av paragrafens tredje stycke. I förhållande till de olika bestämmelserna om vilseledande marknadsföring framgår det särskilt av 8 §.

Genom den nya lagen införs flera nya förbud som kan sanktioneras med marknadsstörningsavgift. Detta gäller bl.a. förbudet mot aggressiv marknadsföring i 7 § och bestämmelsen om köperbjudande i 12 §. Möjlighet att tillgripa en sanktion i form av marknadsstörningsavgift

gäller även i de fall en näringsidkare använder sig av någon av de
otillåtna åtgärderna som anges i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Dessa
ändringar tydliggör att marknadsstörningsavgiften är kopplad till
bestämmelser som reglerar särskilt klandervärda förfaranden som måste
motverkas för att tillgodose de konsument- och näringsidkarintressen
som lagen syftar till att skydda.
Sanktionen fick sitt namn utifrån syftet att den ska drabba dem som
genom sin marknadsföring stör marknadens funktion. En icke uttöm-	157
	157

mande exemplifiering på detta är om den otillbörliga åtgärden bedöms Prop. 2007/08:115 medföra att konsumenterna tappar tilltron till branschen eller det använda

försäljningssättet. Jämfört med tillämpningen av bestämmelsen i den nuvarande lagen bör en mer nyanserad och inte alltför restriktiv bedöm- ning göras om det finns skäl för att påföra marknadsstörningsavgift. Som redan nämnts bör det även beaktas att marknadsstörningsavgiften är kopplad till bestämmelser som reglerar särskilt klandervärda förfaranden, se avsnitt 6.11.

Tidigare överväganden om marknadstörningsavgift finns bl.a. i prop. 1994/95:123 s. 99 f. och s. 174 f.

Andra stycket innehåller en uppräkning av de särskilda lagar enligt vilka marknadsstörningsavgift får åläggas vid en överträdelse.

Hänvisningen till tobakslagen (1993:581) har anpassats till den utformning som 15 § tobakslagen har fått efter omtryck (SFS 2005:369).

Hänvisningen till radio- och TV-lagen (1996:844) har anpassats till lydelsen i 10 kap. 7 § samma lag. Därmed tydliggörs att det endast är överträdelser av 7 kap. 3, 4 och 10 § första eller tredje stycket i den lagen som kan föranleda marknadsstörningsavgift.

I lagrådsremissen föreslogs en bestämmelse som undantog tillämp- ningen av bestämmelserna om marknadsstörningsavgift vid överträdelser av vissa andra lagar än de som räknas upp i andra stycket. Efter påpe- kande från Lagrådet har bestämmelsen slopats och en uttömmande reglering av marknadsföringslagens tillämplighet i stället gjorts i de enskilda lagarna. Dessa lagar är: luftfartslagen (1957:297), konsument- kreditlagen (1992:830), lagen (1992:1672) om paketresor, lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende, lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, lagen (1999:158) om investerarskydd, lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, prisinformationslagen (2004:347), lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning, för- säkringsavtalslagen (2005:104) samt lagen (2005:405) om försäkrings- förmedling.

Bestämmelserna i tredje och fjärde styckena motsvarar 22 § tredje respektive fjärde styckena i den nuvarande lagen.

30 §

En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.

Paragrafen motsvarar 23 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Avgiftens storlek

31 §

Marknadsstörningsavgiften ska fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor.

158

Avgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning.	Prop. 2007/08:115
Årsomsättningen ska avse omsättningen närmast föregående räkenskapsår.
Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår
eller om uppgifter om årsomsättning annars saknas eller är bristfälliga, får
årsomsättningen uppskattas.
Riktas talan mot flera näringsidkare ska avgiften fastställas särskilt för
var och en av dem.
32 §
När marknadsstörningsavgift fastställs ska särskild hänsyn tas till hur all-
varlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.
I ringa fall ska någon avgift inte dömas ut. Avgiften får efterges om det
finns synnerliga skäl för det.
Paragraferna motsvarar 24 och 25 §§ i den nu gällande marknads-
föringslagen.
Betalning av avgiften
33 §
Marknadsstörningsavgift ska betalas till Kammarkollegiet inom trettio
dagar efter det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som
anges i domen.
Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i första stycket ska
Kammarkollegiet lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestäm-
melser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga
fordringar m.m.
Paragrafen om betalning av marknadsstörningsavgiften motsvarar 28 a §
i den nu gällande marknadsföringslagen.
Preskription
34 §
En marknadsstörningsavgift får dömas ut bara om stämningsansökan har
delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att över-
trädelsen upphörde.
35 §
En marknadsstörningsavgift faller bort om domen inte har kunnat verk-
ställas inom fem år från det att den vann laga kraft.
Paragraferna motsvarar 26 och 27 §§ i den nu gällande marknads-
föringslagen.

159

Kvarstad	Prop. 2007/08:115
36 §

För att säkerställa ett anspråk på marknadsstörningsavgift får rätten besluta om kvarstad. I sådant fall gäller föreskrifterna i 15 kap. rättegångsbalken om kvarstad för fordran.

Paragrafen om kvarstad motsvarar 28 § i den nu gällande marknads- föringslagen.

Skadestånd

37 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller ett åläggande som har meddelats med stöd av 23, 24 eller 25 §, eller mot 7 §, eller mot 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, eller mot någon av bestämmelserna i 18–22 §§, eller mot någon av punkterna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG, ska ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare.

När ersättningen till näringsidkare bestäms får hänsyn tas även till omständigheter av annan än ekonomisk art.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 29 § i den nu gällande marknads- föringslagen.

I första stycket första meningen har gjorts ett tillägg som innebär att överträdelser av de nya bestämmelserna om aggressiv marknadsföring i 7 § och om köperbjudande i 12 § kan föranleda skadeståndsskyldighet. Eftersom bl.a. sist nämnda bestämmelse tillämpas i förening med en bestämmelse om marknadsföringens påverkan i 8 § för att konstatera huruvida en marknadsföringsåtgärd är otillbörlig, hänvisas även till denna senare paragraf. Ett tillägg om skadeståndsskyldighet har även gjorts i fråga om näringsidkare som använder sig av någon av de otill- börliga metoder som anges i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

38 §

Rätten till skadestånd faller bort, om talan inte väcks inom fem år från det att skadan uppkom.

Paragrafen motsvarar 30 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Utplånande

Utplånande m.m. av vilseledande framställningar

39 §

Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 23 §, eller av 8 § och någon av

bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, eller av 18 §, eller av någon av punk-

160

terna 1–23 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG, får rätten efter vad som är	Prop. 2007/08:115
skäligt besluta att en vilseledande framställning som finns på en vara, för-
packning, trycksak, affärshandling eller liknande ska utplånas eller ändras
så att den inte längre är vilseledande. Om detta syfte inte kan uppnås på
något annat sätt får rätten besluta att egendomen ska förstöras.
Paragrafen motsvarar i allt väsentligt 31 § i den nu gällande marknads-
föringslagen.
Paragrafen är ändrad på så sätt att den hänvisar till de nya bestämmel-
ser som införs genom den nya lagen och bilaga I till direktiv 2005/29/EG
och där utplånande m.m. bör vara en möjlig form av ingripande. Efter-
som lagens bestämmelser om vilseledande marknadsföring tillämpas i
förening med bestämmelsen om marknadsföringens påverkan i 8 § för att
konstatera huruvida en åtgärd är otillbörlig, hänvisas även till denna
bestämmelse.

Säkerhetsåtgärder

40 §

Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande enligt 39 § och det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller att låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett beslut om utplånande, får rätten besluta om lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I fråga om en sådan åtgärd gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra – fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Framställs ett yrkande enligt 39 § i ett mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för bestämmelserna i första stycket att egendomen får tas i beslag. I sådant fall tillämpas före- skrifterna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag i brottmål. Beslutet får verkställas genast.

41 §

Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 39 § och beslut om säkerhetsåtgärd enligt 40 § meddelas på yrkande av part av den domstol där en rättegång om förbud enligt 23 §, marknadsstörningsavgift enligt 29 § eller skadestånd enligt 37 § pågår.

Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av ett vites- förbud enligt 23 och 26 §§ får meddelas på yrkande av part av den domstol där en rättegång om utdömande av vitet pågår.

Paragraferna motsvarar 32 och 33 §§ i den nu gällande marknads- föringslagen.

Upplysningsskyldighet m.m. 42 §

På uppmaning av Konsumentombudsmannen ska

1. var och en yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende om tillämpningen av denna lag,

161

2. en näringsidkare tillhandahålla de handlingar, varuprover och lik-	Prop. 2007/08:115
nande som kan ha betydelse för utredningen i ett ärende där beslut om för-
bud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § kan antas komma i fråga.
43 §
Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § är
skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen tillhandahålla de
upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för till-
synen över att förbudet eller åläggandet följs.
44 §
Om det behövs för tillsynen i ett ärende som avses i 42 § 2 eller 43 § får
Konsumentombudsmannen uppmana näringsidkaren att hålla de lokaler
eller motsvarande utrymmen där näringsverksamheten utövas, dock inte
bostäder, tillgängliga för inspektion.
45 §
Om en uppmaning enligt 42, 43 eller 44 § inte följs får Konsument-
ombudsmannen förelägga den som berörs att fullgöra sin skyldighet vid
vite.
46 §
Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana varuprover och
liknande som avses i 42 och 43 §§ om det finns särskilda skäl för det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att ersätta Konsument-
ombudsmannens kostnader för provtagning och undersökning av prov i fall
som avses i 43 §.
Paragraferna motsvarar 34–37 §§ i den nu gällande marknadsförings-
lagen.
Var och av vem talan får väckas
Förbud och ålägganden
47 §

Talan om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § väcks vid Mark- nadsdomstolen. Om samma kärande, eller en annan kärande i samråd med denne, samtidigt väcker en talan om marknadsstörningsavgift enligt 29 § eller skadestånd enligt 37 § med anledning av marknadsföringen, ska dock en talan om förbud eller åläggande väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan om förbud eller åläggande får väckas av

1.Konsumentombudsmannen,

2.en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, eller

3.en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare.

Ett interimistiskt beslut enligt 27 § meddelas av den domstol där en rättegång enligt första stycket pågår.

162

Bakgrunden till bestämmelserna om processen i marknadsföringsmål Prop. 2007/08:115 behandlas i avsnitt 6.12. Dessa bestämmelser genomför artikel 11 i

direktivet.

Paragrafen motsvarar 38 § i den nu gällande marknadsföringslagen. På förslag av Lagrådet har i andra stycket ordet ”och” bytts ut till ”eller” för att markera att en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen och en sammanslutning av näringsidkare var för sig kan väcka talan.

Marknadsstörningsavgift

48 §

Talan om marknadsstörningsavgift enligt 29 § väcks vid Stockholms tings- rätt av Konsumentombudsmannen.

Om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte föra talan om marknadsstörningsavgift får en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av näringsidkare väcka en sådan talan.

Paragrafen motsvarar 39 § i den nu gällande marknadsföringslagen. Andra stycket är utformat i enlighet med Lagrådets förslag. Ändringen

tydliggör att en enskild näringsidkare eller en sammanslutning av näringsidkare var för sig kan väcka talan.

Utdömande av vite

49 §

Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag väcks vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken. En sådan talan får alltid väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av Kon- sumentombudsmannen.

Paragrafen motsvarar 40 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Skadestånd

50 §

Talan om skadestånd enligt 37 § väcks vid Stockholms tingsrätt. En sådan talan får även väckas vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rätte- gångsbalken.

Paragrafen motsvarar 41 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

163

Överklagande	Prop. 2007/08:115
51 §

Konsumentombudsmannens beslut enligt 42–44 §§ samt om vitesföre- läggande efter en sådan uppmaning överklagas hos Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 46 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av nämnda paragraf.

52 §

Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna lag överklagas hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag överklagas dock hos hovrätt enligt vad som föreskrivs i lagen (1985:206) om viten.

Paragraferna motsvarar 42 och 43 §§ i den nu gällande marknads- föringslagen.

Rättskraft

53 §

En dom i vilken frågan om förbud enligt 23 § eller åläggande enligt 24 eller 25 § har prövats, hindrar att en ny talan enligt 23, 24 eller 25 § väcks med anledning av marknadsföringen. En sådan dom hindrar dock inte att samma fråga prövas på nytt när ändrade förhållanden föranleder det.

Paragrafen motsvarar 44 § i den nu gällande marknadsföringslagen utom hänvisningen till den tidigare bestämmelsen om otjänliga produkter som inte längre behövs.

Rättens sammansättning, m.m. 54 §

Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag ska Stockholms tingsrätt bestå av fyra ledamöter, av vilka två ska vara lagfarna domare och två ekono- miska experter. En av de lagfarna domarna ska vara rättens ordförande.

Om det sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar förfall för en av ledamöterna är rätten ändå domför.

Om inte annat följer av 55 § ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare

1.vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken,

2.vid avgörande av mål utan huvudförhandling, och

3.vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling.

I fall som avses i tredje stycket får även en ekonomisk expert delta i tingsrätten.

164

55 §	Prop. 2007/08:115

Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av frågor som hör till rättegången får Stockholms tingsrätt ha den sammansättning som anges i 54 § första stycket, om det finns särskilda skäl för det med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet.

56 §

I mål som bara rör skadestånd enligt 37 § får Stockholms tingsrätt ha den sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c och 3 d §§ rättegångsbalken.

57 §

Vid handläggning av ärenden som avses i 51 § ska Stockholms tingsrätt bestå av en lagfaren domare eller av en lagfaren domare och en ekonomisk expert. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet får tingsrätten dock ha den sammansättning som anges i 54 § första stycket.

58 §

Regeringen förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som ekonomiska experter enligt 54 §. Om det medan en ekonomisk expert deltar i behand- lingen av ett mål eller ärende inträffar en omständighet som medför att för- ordnandet ska upphöra att gälla, ska förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt giltighet för det pågående målet eller ärendet.

Den som ska tjänstgöra som ekonomisk expert ska vara svensk med- borgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha för- valtare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Paragraferna motsvarar 45–49 §§ i den nu gällande marknadsförings- lagen.

Rättegångsbestämmelser

Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen 59 §

Om något annat inte följer av denna lag ska föreskrifterna i rättegångs- balken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § och mål om mark- nadsstörningsavgift enligt 29 §.

I mål om skadestånd enligt 37 § gäller vad som är föreskrivet i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.

I ärenden som avses i 51 § gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden, om något annat inte följer av denna lag.

Paragrafen motsvarar 50 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

60 §

När Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden efter överklagande enligt 52 § ska det som sägs om hovrätten i 49, 50 och 52 kap. rättegångs- balken och i 39 § första stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden i

165

stället gälla Marknadsdomstolen. Prövningstillstånd krävs dock inte för att	Prop. 2007/08:115
Marknadsdomstolen ska pröva tingsrättens avgörande.
Paragrafen motsvarar 51 § i nuvarande marknadsföringslagen i dess
lydelse enligt SFS 2005:706 (jfr prop. 2004/05:131 s. 183). Se även
punkten 1 i övergångsbestämmelserna.
61 §
Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än Konsument-
ombudsmannen ska rätten underrätta ombudsmannen om rättegången.
När ett mål om marknadsstörningsavgift eller skadestånd väcks ska
tingsrätten underrätta Marknadsdomstolen om rättegången.
Paragrafen motsvarar 52 § i den nu gällande marknadsföringslagen.
Kumulation
62 §
Mål om skadestånd enligt 37 § får i tingsrätt endast förenas med annat mål
enligt denna lag.
Paragrafen motsvarar 53 § i den nu gällande marknadsföringslagen.
Intervention
63 §
I mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 § har den som har
talerätt enligt 47 § andra stycket rätt att delta i rättegången som inter-
venient enligt 14 kap. rättegångsbalken.
Paragrafen motsvarar 54 § i den nu gällande marknadsföringslagen.
Rättegångskostnader
64 §
I mål enligt denna lag gäller i fråga om rättegångskostnader 18 kap. rätte-
gångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken ska dock inte
tillämpas i mål om förbud eller åläggande enligt 23, 24 eller 25 §. I sådana
mål får rätten bestämma att var och en av parterna ska svara för sina rätte-
gångskostnader.
Paragrafen motsvarar 55 § i den nu gällande marknadsföringslagen.
Utevaro
65 §
För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden enligt denna
lag gäller, i fråga om föreläggande för part och parts utevaro, vad som i
rättegångsbalken är föreskrivet för åklagare.	166

Paragrafen motsvarar 56 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Prop. 2007/08:115

Övriga bestämmelser

66 §

Regeringen kan med avseende på främmande stat bestämma att följande ska gälla.

I fråga om en vara som är försedd med en oriktig eller vilseledande ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara frambragd eller tillverkad i den främmande staten eller i en region eller ort i den främmande staten, får åtgärd enligt 39 § beslutas även i andra fall än som avses där. Detta gäller dock inte om beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar till att märka ut varans art eller om den åtföljs av en uppgift som tydligt anger att varan inte har frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller på den angivna orten.

Paragrafen motsvarar 57 § i den nu gällande marknadsföringslagen.

Övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008, då marknadsföringslagen (1995:450) ska upphöra att gälla samt lagen (2005:706) om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) ska utgå.

2.Bestämmelserna i 4–22 och 29–36 §§ tillämpas också på marknads- föring som har vidtagits före ikraftträdandet, om inte åtgärden var tillåten enligt äldre föreskrifter.

3.Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsförelägganden som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.

4.Bestämmelserna om skadestånd i 29 § marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas fortfarande i fråga om överträdelser som skett före den nya lagens ikraftträdande.

5.Bestämmelserna i 49 § tillämpas också i fråga om utdömande av vite som förelagts med stöd av marknadsföringslagen (1995:450).

Bakgrunden till övergångsbestämmelserna behandlas i avsnitt 7.

Av första punkten framgår att nuvarande marknadsföringslagen ska ersättas med en ny. Lagen (2005:706) om ändring i marknadsförings- lagen (1995:450) innehåller en ändring av bestämmelserna om krav på prövningstillstånd i marknadsföringslagen. Enligt förordningen (2007:636) om ikraftträdande av lagen (2005:683) om ändring i rätte- gångsbalken och viss följdlagstiftning ska denna ändring träda i kraft den 1 november 2008. Den nya marknadsföringslagen föreslås ersätta den nuvarande lagen den 1 juli 2008.

Av 60 § i den nya marknadsföringslagen framgår att kravet på pröv- ningstillstånd för dispositiva tvistemål där tvisteföremålets värde uppen- bart inte överstiger ett prisbasbelopp är slopat. Denna bestämmelse mot- svarar den ändring som beslutades i lagen (2005:706) om ändring i

167

marknadsföringslagen (1995:450). Lagen (2005:706) om ändring i mark- Prop. 2007/08:115 nadsföringslagen (1995:450) kan därför utgå. Lagrådet har föreslagit att

det införs ett bemyndigande åt regeringen att upphäva vad som beslutats om ikraftträdandet av 2005 års ändring i 1995 års marknadsföringslag. Enligt regeringens mening kan regeringen utan bemyndigande ändra i förordningen (2007:636) om ikraftträdande av lagen (2005:683) om ändring i rättegångsbalken och viss följdlagstiftning (jfr förslaget om ändring i lagen [2005:686] om ändring i jordabalken i prop. 2007/08:54).

Av andra punkten framgår att de materiella bestämmelserna i 4–22 §§ tillämpas också på marknadsföring som har vidtagits före ikraftträdandet, om inte åtgärden var tillåten enligt äldre föreskrifter. Genom hänvis- ningen till 4 § inkluderas även en möjlig tillämpning av bilagans bestämmelser. I punkten regleras också att marknadsstörningsavgift även efter ikraftträdandet av den nya lagen ska kunna åläggas näringsidkare som brutit mot äldre regler.

Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsförelägganden som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla enligt tredje punkten i de föreslagna övergångsbestämmelserna. Av 49 § i den nya marknadsföringslagen framgår att utdömande av vite som förelagts med stöd av den lagen väcks vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken.

Av fjärde punkten framgår att skadeståndsansvar för en marknads- föringsåtgärd hänförlig till tiden före den nya lagens ikraftträdande ska bedömas enligt äldre bestämmelser. Bestämmelsen har införts på

Lagrådets inrådan.

Femte punkten klargör att paragrafen ska tillämpas även i de fall vitet förelagts med stöd av den gamla marknadsföringslagen. Bestämmelsen har införts på Lagrådets inrådan.

9.2	Förslaget till lag om ändring i luftfartslagen
	(1957:297)
9 kap.
10 §
Paragrafen är utformad med beaktande av artikel 7.5 i direktivet om
otillbörliga affärsmetoder.
Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.13.1.
Enligt artikel 3 a och 6 förordningen 889/2002/EG av den 13 maj 2002
om ändring av förordningen 2027/97 om lufttrafikföretags skadestånds-
ansvar vid olyckor, (EGT L 140, 30.5.2002, s. 2, [Celex 32002R0089]),
ska viss information om tariffer för skadeståndsansvar lämnas på begäran
till passagerare. Viss information om viktigare bestämmelser om
skadeståndsansvar ska även hållas tillgänglig vid försäljning av lufttrans-
port.
Med uttrycket ”väsentlig” sker en anpassning till marknadsföring-
slagens terminologi som stämmer överens med uttrycket i direktivet om
otillbörliga affärsmetoder.
Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads-
föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i
marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav		168

enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör Prop. 2007/08:115 ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om

ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informa- tionskraven i luftfartslagen inte uppfyllts. Även bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen om marknadsföringens ekonomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt marknadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otill- börlig.

Av andra stycket framgår att marknadsstörningsavgift inte ska påföras vid en överträdelse av denna lag. Detta tydliggörande innebär ingen ändring jämfört med nuvarande reglering och har gjorts med anledning av Lagrådets påpekande.

12 §

Paragrafens tredje stycke innehåller en ändrad hänvisning till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

13 §

Hänvisningarna till marknadsföringslagen i paragrafens andra stycke är ändrade till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

9.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

4 §

Paragrafens första stycke innehåller en ändrad hänvisning till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny. Punkten 2 i övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med Lagrådets för- slag.

9.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

1 §

Paragrafens första stycke andra punkten innehåller en ändrad hänvisning till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

9.5	Förslaget till lag om ändring i
	konsumenttjänstlagen (1985:716)
5 §
Paragrafen är ändrad. Bakgrunden behandlas i avsnitt 6.6.11.
I paragrafens andra punkt tas hänvisningen till bestämmelsen om
otjänliga produkter i marknadsföringslagen bort. Ändringen är föranledd		169

av att förbudet mot att marknadsföra otjänliga produkter inte finns med i Prop. 2007/08:115 den nya marknadsföringslagen.

9 §

Paragrafen är ändrad. Bakgrunden behandlas i avsnitt 6.6.11.

I paragrafens andra stycke tas hänvisningen till bestämmelsen om otjänliga produkter i marknadsföringslagen bort. Ändringen är föranledd av att förbudet mot att marknadsföra otjänliga produkter inte finns med i den nya marknadsföringslagen.

15 §

Paragrafen är ändrad. Bakgrunden behandlas i avsnitt 6.6.11.

21 §

Paragrafen är ändrad. Bakgrunden behandlas i avsnitt 6.6.11.

I paragrafens andra och tredje stycken tas hänvisningarna till bestäm- melsen om otjänliga produkter i marknadsföringslagen bort. Ändringen är föranledd av att förbudet mot att marknadsföra otjänliga produkter inte finns med i den nya marknadsföringslagen.

33 §

Hänvisningen till marknadsföringslagen i andra stycket är ändrad till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

9.6Förslaget till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

18 §

Paragrafen är ändrad. Bakgrunden behandlas i avsnitt 6.6.11.

I paragrafens första punkt tas hänvisningen till bestämmelsen om otjänliga produkter i marknadsföringslagen bort. Ändringen är föranledd av att förbudet mot att marknadsföra otjänliga produkter inte finns med i den nya marknadsföringslagen.

19 §

Hänvisningen till marknadsföringslagen i fjärde stycket är ändrad till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

9.7Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

8 §

Paragrafen är ändrad. Bakgrunden behandlas i avsnitt 6.13.1. Ändringen genomför artikel 7.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

170

Kravet i den nuvarande marknadsföringslagen på näringsidkare att lämna information av särskild betydelse ur konsumentsynpunkt förs inte över till den nya lagen, se avsnitt 6.4.3. Hänvisningen till denna bestäm- melse tas därför bort.

Med begreppet ”väsentlig” sker en anpassning till marknadsförings- lagens terminologi som stämmer överens med uttrycket i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informa- tionskraven i konsumentkreditlagen inte uppfyllts. Även bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen om marknadsföringens ekonomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt marknadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otill- börlig.

Av paragrafen framgår att marknadsstörningsavgift inte ska påföras vid en överträdelse av denna lag. Detta tydliggörande innebär ingen ändring jämfört med nuvarande reglering och har gjorts med anledning av Lagrådets påpekande.

15 §

Paragrafen är ändrad.

Ändringen är en följd av anpassningen till den nya marknadsförings- lagen samt innehåller en förtydligande rättelse av paragrafhänvisningen till marknadsföringslagen. I den nuvarande lagen görs en felaktig hän- visning till 14 § i stället för 4 § (jfr prop. 1994/95:123 s. 31 och s. 235 samt prop. 1991/92:83 s. 44–46 och s. 122). Någon ändring i sak är inte avsedd i förhållande till hur den nuvarande bestämmelsen egentligen ska vara utformad. Någon ändring ifråga om omfattningen av vilka sank- tioner som kan tillgripas vid en överträdelse är inte heller avsedd.

Vid kreditköp ska säljaren enligt 14 § konsumentkreditlagen ta ut en kontantinsats av köparen i enlighet med god kreditgivningssed. Kontant- insatsen ska motsvara minst 20 procent av varans kontantpris, om inte särskilda förhållanden föranleder annat. Som kontantinsats anses inte betalning med medel som köparen får låna av säljaren eller av någon annan kreditgivare på grund av en överenskommelse mellan denne och säljaren. Regleringen gäller dock inte kreditköp för vilka föreskrifter om kontantinsats har meddelats med stöd av lagen (1986:1202) med bemyn- digande att meddela föreskrifter om betalningsvillkor vid kreditköp.

Den nu föreslagna regleringen föreskriver att om en näringsidkare för sin egen eller någon annans räkning säljer en vara utan att iaktta vad som sägs i 14 §, ska det anses utgöra en åtgärd i strid mot god marknads- föringssed enligt generalklausulen i 5 § marknadsföringslagen.

Den sanktion som står till buds enligt marknadsföringslagen är, liksom tidigare, ett förbud mot fortsatt förfarande. Ett förbud ska normalt för- enas med vite.

Prop. 2007/08:115

171

9.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1672) Prop. 2007/08:115 om paketresor

7 §

Paragrafen är ändrad. Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.13.1.

Paragrafen genomför artikel 7.5 i direktivet om otillbörliga affärs- metoder.

Med uttrycket ”väsentlig” sker en anpassning till marknadsförings- lagens terminologi som stämmer överens med uttrycket i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informa- tionskraven i paketreselagen inte uppfyllts. Även bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen om marknadsföringens ekonomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt marknadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otill- börlig.

9.9Förslaget till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

15 §

Hänvisningarna till marknadsföringslagen är ändrade till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

19 §

Paragrafens andra stycke innehåller en ändrad hänvisning till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

9.10Förslaget till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)

4 kap.

12 §

Hänvisningarna till marknadsföringslagen är ändrade till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

172

13 §	Prop. 2007/08:115
Hänvisningen till marknadsföringslagen är ändrad till följd av att den
nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

8 kap.

1 a §

Hänvisningen till marknadsföringslagen är ändrad till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

9.11	Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1571)
	om insättningsgaranti

11 a §

Paragrafen är ändrad.

I första stycket är hänvisningen till marknadsföringslagen ändrad till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny. Av första stycket framgår också att ett åsidosättande av informationsplikten i 11 § är att betrakta som otillbörligt enligt marknadsföringslagen. Före- bilder att koppla en särskild lag till marknadsföringslagen och dess sank- tionssystem på detta sätt finns bl.a. i 4 kap. 12 och 13 §§ alkohollagen (1994:1738) och 15 § tobakslagen (1993:581). Jämfört med utform- ningen av nuvarande lag innebär dock den ändrade lydelsen ingen ändring i sak.

Av andra stycket framgår upplysningsvis att ett åsidosättande av informationsplikten i 11 § kan medföra den direktverkande sanktionen marknadsstörningsavgift. Denna information har tidigare framgått endast av marknadsföringslagens sanktionsbestämmelser.

9.12Förslaget till lag om ändring i radio- och TV- lagen (1996:844)

7 kap.

2 §

Hänvisningen till marknadsföringslagens bestämmelse är ändrad till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

Beträffande bestämmelsen om reklamidentifiering i marknadsförings- lagen, se avsnitt 6.6.1 och kommentaren till 8 § marknadsföringslagen.

10 kap.

7 §

Hänvisningen till marknadsföringslagen är ändrad till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts av en ny lag.

173

9.13 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) Prop. 2007/08:115 om anmälningsplikt avseende viss finansiell

verksamhet

6 §

Paragrafen är ändrad.

Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informa- tionskraven i denna lag inte uppfyllts. Även bestämmelsen i 8 § mark- nadsföringslagen om marknadsföringens ekonomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt marknadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otill- börlig.

9.14Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas

6 §

Hänvisningen till marknadsföringslagen är ändrad till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny. I paragrafen tyd- liggörs också att marknadsstörningsavgift inte ska påföras vid en över- trädelse av denna lag och har gjorts med anledning av Lagrådets påpe- kande.

9.15	Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:218)
	om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat
	boende
6 §
Paragrafen är ändrad.
Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.13.1. Paragrafen
genomför artikel 7.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.
Med uttrycket ”väsentlig” sker en anpassning till marknadsförings-
lagens terminologi som stämmer överens med uttrycket i direktivet om
otillbörliga affärsmetoder.		174

Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- Prop. 2007/08:115 föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav

enligt en särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informationskraven i denna lag inte uppfyllts. Även bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen om marknadsföringens ekonomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt marknadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otill- börlig.

9.16Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet

5 §

Paragrafen är ändrad.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.13.1. Paragrafen genomför artikel 7.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Med uttrycket ”väsentlig” sker en anpassning till marknadsförings- lagens terminologi som stämmer överens med uttrycket i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informa- tionskraven i denna lag inte uppfyllts. Även bestämmelsen i 8 § mark- nadsföringslagen om marknadsföringens ekonomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt marknadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otill- börlig.

Av paragrafen framgår att marknadsstörningsavgift inte ska påföras vid en överträdelse av denna lag. Detta tydliggörande innebär ingen ändring

175

jämfört med nuvarande reglering och har gjorts med anledning av Prop. 2007/08:115 Lagrådets påpekande.

9.17Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd

20 §

Paragrafen är ändrad.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.13.1. Paragrafen är utformad med beaktande av artikel 7.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Med uttrycket ”väsentlig” sker en anpassning till marknadsförings- lagens terminologi som stämmer överens med uttrycket i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informa- tionskraven i denna lag inte uppfyllts. Även bestämmelsen i 8 § mark- nadsföringslagen om marknadsföringens ekonomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt marknadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otill- börlig.

Av paragrafens tredje stycke framgår också att marknadsstörnings- avgift inte ska påföras vid en överträdelse av denna lag. Detta tydlig- görande innebär ingen ändring jämfört med nuvarande reglering och har gjorts med anledning av Lagrådets påpekande.

9.18Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer

3 §

Hänvisningarna till marknadsföringslagens paragrafer är ändrade till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

5 §

Hänvisningen till marknadsföringslagen är ändrad till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

176

9.19Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster

15 §

Paragrafen är ändrad.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.13.1. Paragrafen genomför artikel 7.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Med uttrycket ”väsentlig” sker en anpassning till marknadsförings- lagens terminologi som stämmer överens med uttrycket i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informa- tionskraven i e-handelslagen inte uppfyllts. Även bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen om marknadsföringens ekonomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt marknadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otill- börlig.

Enligt 10 § e-handelslagen ska en tjänsteleverantör tillhandahålla lämpliga och effektiva tekniska hjälpmedel som gör det möjligt för en tjänstemottagare att upptäcka och rätta till sina eventuella inmatningsfel innan denne gör en beställning. Tjänsteleverantören ska alltså använda ett sådant beställningssystem som ger beställaren möjlighet att kontrollera de uppgifter denne matat in, innan den slutliga beställningen sker. Bestämmelsen innebär dock inte någon allmän skyldighet för tjänste- leverantören att "rätta" eller verifiera de uppgifter som beställaren matar in.

I de fall en tjänsteleverantör inte tillhandahållit tekniska hjälpmedel finns inte någon motsvarande bestämmelse som presumerar vilseledande underlåtelse som när kravet på att lämna information enligt special- lagstiftningen åsidosätts. Huruvida ett åsidosättande av bestämmelsen att tillhandahålla tekniska hjälpmedel utgör ett vilseledande utelämnande enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen bör således bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Höga krav bör ställas på att tjänsteleverantören säkerställer möjligheten för konsumenten att kon- trollera de uppgifter denne matat in, innan den slutliga beställningen sker.

Prop. 2007/08:115

177

9.20	Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:299)	Prop. 2007/08:115
	om inlåningsverksamhet

16 §

Paragrafen är ändrad.

I första stycket är hänvisningen till marknadsföringslagen ändrad till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny. Av första stycket framgår också att ett åsidosättande av informationsplikten i 8 § är att betrakta som otillbörligt enligt marknadsföringslagen när den gäller ett erbjudande riktat till konsumenter. Förebilder att koppla sär- skild lag till marknadsföringslagen och dess sanktionssystem på detta sätt finns bl.a. i 4 kap. 12 och 13 §§ alkohollagen (1994:1738) och 15 § tobakslagen (1993:581). Jämfört med utformningen av nuvarande lag innebär dock den ändrade lydelsen ingen ändring i sak.

Av andra stycket framgår upplysningsvis att ett åsidosättande av informationsplikten i 8 § kan medföra marknadsstörningsavgift. Denna information har tidigare framgått endast av marknadsföringslagens sank- tionsbestämmelser.

9.21Förslaget till lag om ändring i prisinformationslagen (2004:347)

6 §

Bestämmelsen i 6 § är ändrad.

Bakgrunden behandlas i avsnitt 6.13.2. Paragrafen är utformad med beaktande av artikel 7.3 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder och genomför artikel 1 i direktivet 98/6/EG av den 16 februari 1998 om kon- sumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsu- menter.

Skyldigheten att ange pris på vissa produkter begränsas till att avse situationer där näringsidkaren ”tillhandahåller” vissa produkter till kon- sumenter. Av detta följer att prisuppgift på produkterna ska framgå vid produktexponering mot konsumenter i t.ex. butik, skyltfönster, skyltskåp eller i omedelbar anslutning till säljstället.

12 §
Bestämmelsen i 12 § är ändrad.
Paragrafen genomför artikel 7.5 i direktivet om otillbörliga affärsmeto-
der.
Med uttrycket ”väsentlig” sker en anpassning till marknadsförings-
lagens terminologi som stämmer överens med uttrycket i direktivet om
otillbörliga affärsmetoder.
Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads-
föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i
marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav
enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör
ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om
ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när kraven på
prisinformation enligt prisinformationslagen inte uppfyllts. Även
bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen om marknadsföringens eko-	178
	178

nomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt mark- Prop. 2007/08:115 nadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen

på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar kon- sumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otillbörlig.

9.22Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning

2kap.

8§

Paragrafen är ändrad.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.13.1. Paragrafen genomför artikel 7.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Med uttrycket ”väsentlig” sker en anpassning till marknadsförings- lagens terminologi som stämmer överens med uttrycket i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informa- tionskraven i distansavtalslagen inte uppfyllts. Även bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen om marknadsföringens ekonomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt marknadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otill- börlig. Bestämmelsen har fått sin lydelse efter synpunkter från Lagrådet.

Liksom tidigare tillämpas marknadsföringslagens sanktionssystem om näringsidkaren brister i att lämna viss information. Tänkbara sanktioner är förbud, åläggande och skadestånd.

Krav på att lämna information om ånger- och hävningsrätt följer i normalfallet av distansavtalslagen. Vid vissa former av marknadsföring följer emellertid en skyldighet att lämna sådan information enligt regeln om köperbjudande i 12 § marknadsföringslagen. Vid en överträdelse av regeln om köperbjudande får ingripande dock ske med marknads- störningsavgift.

3kap. 6 § och 4 kap. 4 §

Paragraferna är ändrade.

I paragraferna företas motsvarande ändringar som i 2 kap. 8 §, se för- fattningskommentaren till 2 kap. 8 §.

179

9.23Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)

2 kap.

9 §

Paragrafen är ändrad.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.13.1.

Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informa- tionskraven i andra kapitlet försäkringsavtalslagen inte uppfyllts. Även bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen om marknadsföringens eko- nomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt mark- nadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar kon- sumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otillbörlig.

8 kap.

3 §

Paragrafens hänvisningar till marknadsföringslagen är ändrade till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

10 kap.

10 §

Paragrafen är ändrad.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.13.1.

Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informa- tionskraven i tionde kapitlet försäkringsavtalslagen inte uppfyllts. Även bestämmelsen i 8 § marknadsföringslagen om marknadsföringens eko- nomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt mark- nadsföringslagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på information är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar kon- sumentens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otillbörlig.

Prop. 2007/08:115

180

Prop. 2007/08:115

12 §

Paragrafens hänvisningar till marknadsföringslagen är ändrade till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

9.24Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling

6 kap.

8 §

Paragrafen är ändrad.

Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.13.1. Paragrafen är utformad med beaktande av artikel 7.5 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Med uttrycket ”väsentlig” sker en anpassning till marknadsförings- lagens terminologi som stämmer överens med uttrycket i direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

Genom formuleringen ”väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknads- föringslagen” hänvisas till förbudet mot vilseledande utelämnande i marknadsföringslagen. Vid en prövning av om ett informationskrav enligt särskild lag åsidosatts presumeras att en brist på information utgör ett vilseledande utelämnande. I normalfallet bör det alltså vara fråga om ett otillbörligt vilseledande enligt marknadsföringslagen när informa- tionskraven i försäkringsförmedlingslagen inte uppfyllts. Även bestäm- melsen i 8 § marknadsföringslagen om marknadsföringens ekonomiska påverkan ska emellertid beaktas vid prövningen enligt marknadsförings- lagen. I undantagsfall kan det således inte uteslutas att bristen på infor- mation är av sådan bagatellartad natur att den inte påverkar konsumen- tens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut och att åtgärden därmed inte är otillbörlig.

9.25Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet

5 §

Paragrafens hänvisningar till marknadsföringslagens bestämmelser är ändrade till följd av att den nuvarande marknadsföringslagen ersätts med en ny.

181

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder 2005/29/EG

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/29/EG

av den 11 maj 2005

om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder)

(Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemen- skapen, särskilt artikel 95 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs ytt- rande,

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget, och av följande skäl:

(1)Enligt artikel 153.1 och 153.3 a i fördraget skall gemenskapen bidra till att uppnå hög konsumentskyddsnivå genom de åtgärder som beslutas enligt artikel 95 i detta.

(2)I enlighet med artikel 14.2 i fördraget omfattar den inre marknaden ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor och tjänster samt etableringsfrihet säkerställs. Att utveckla tillbörliga affärsmetoder på området utan inre gränser är nödvändigt för att främja utvecklingen av den gränsöverskridande verksamheten.

(3)Medlemsstaternas lagar om otillbörliga affärsmetoder skiljer sig mycket från varandra, vilket kan leda till märkbar snedvridning av kon- kurrensen och hindra den inre marknaden från att fungera smidigt. Vad gäller reklam fastställs i rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om vilseledande och jämförande reklam minimikriterier för har- monisering av lagstiftning om vilseledande reklam, men medlems- staterna hindras inte från att behålla eller anta bestämmelser för att säker-

Prop. 2007/08:115

Bilaga 1

183

ställa en högre konsumentskyddsnivå. Bestämmelserna om vilseledande	Prop. 2007/08:115
reklam varierar därför betydligt mellan medlemsstaterna.	Bilaga 1

(4)Dessa skillnader skapar ovisshet om vilka nationella bestämmelser som gäller i fråga om otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumen- tens ekonomiska intressen och skapar flera hinder för näringsidkare och konsumenter. Dessa hinder medför ökade kostnader för företagen när de utnyttjar den inre marknadens friheter, särskilt i samband med saluföring, reklamkampanjer och säljfrämjande åtgärder över gränserna. De innebär också att konsumenterna blir osäkra på sina rättigheter och att deras för- troende för den inre marknaden undergrävs.

(5)I brist på enhetliga regler på gemenskapsnivå kan, mot bakgrund av Europeiska gemenskapernas domstols rättspraxis, hinder för etablerings- frihet eller för fri rörlighet för varor och tjänster över gränserna moti- veras så länge syftet är att gagna erkända mål av allmänt intresse och så länge hindren står i proportion till dessa mål. Mot bakgrund av gemen- skapens mål enligt fördragets och sekundärrättens bestämmelser om fri rörlighet, gemenskapens sekundärlagstiftning och i enlighet med kom- missionens politik om kommersiella meddelanden – se kommissionens meddelande om uppföljning av grönboken om affärskommunikation på den inre marknaden – bör sådana hinder undanröjas. De kan bara undan- röjas genom att det på gemenskapsnivå införs enhetliga regler som med- för hög konsumentskyddsnivå och genom att vissa rättsliga begrepp klargörs på gemenskapsnivå i den omfattning som krävs för att den inre marknaden skall fungera väl och för att uppfylla kravet på rättssäkerhet.

(6)Genom detta direktiv tillnärmas därför medlemsstaternas lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder, inklusive otillbörlig reklam, som direkt skadar konsumenternas ekonomiska intressen och därigenom indirekt skadar legitima konkurrenters ekonomiska intressen. I enlighet med pro- portionalitetsprincipen skyddar detta direktiv konsumenterna från konse- kvenserna av sådana otillbörliga affärsmetoder, men hänsyn har tagits till att de ibland har försumbar effekt. Det omfattar eller påverkar inte nationell lagstiftning om otillbörliga affärsmetoder som enbart skadar konkurrenters ekonomiska intressen eller som gäller transaktioner mellan näringsidkare. I full överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen kommer medlemsstaterna, om de så önskar, att även i fortsättningen reglera sådana metoder i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Detta direktiv omfattar eller påverkar inte heller de bestämmelser i direktiv 84/450/EEG som gäller reklam som är vilseledande för företag men inte för konsumenter och jämförande reklam. Vidare påverkas inte heller vedertagna reklam- och marknadsföringsmetoder som legitim produkt- placering, märkesdifferentiering eller erbjudanden vilka legitimt kan inverka på konsumenternas uppfattning om en produkt och påverka deras beteende utan att försvaga konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut.

(7)Detta direktiv omfattar affärsmetoder som direkt syftar till att påverka konsumenternas affärsbeslut beträffande produkter. Det omfattar inte affärsmetoder som tillämpas främst i andra syften däribland kommer-

siella meddelanden som riktar sig till investerare, till exempel års-

184

rapporter och reklammaterial för företag. Det omfattar inte rättsliga krav	Prop. 2007/08:115
när det gäller smak och anständighet, där det finns stora variationer	Bilaga 1
mellan medlemsstaterna. Sådana affärsmetoder som att i kommersiellt
syfte tilltala människor på gatorna kan av kulturella skäl vara icke önsk-
värt i många medlemsstater. Medlemsstaterna bör därför även i fort-
sättningen med hänvisning till smak och anständighet kunna förbjuda
affärsmetoder på sitt territorium i överensstämmelse med gemenskaps-
rätten även om sådana metoder inte begränsar konsumenternas valfrihet.
Vid tillämpningen av detta direktiv, särskilt generalklausulerna i det, bör
det göras en noggrann bedömning av omständigheterna i det enskilda
fallet.

(8)Genom detta direktiv skyddas direkt konsumenternas ekonomiska intressen mot otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter. Därigenom skyddas indirekt även legitim affärs- verksamhet från konkurrenter som inte följer detta direktivs bestäm- melser och sund konkurrens säkerställs inom det område direktivet omfattar. Det finns naturligtvis andra affärsmetoder som, även om de inte skadar konsumenterna, kan skada konkurrenter och företagskunder. Kommissionen bör noggrant undersöka om gemenskapen behöver vidta åtgärder mot illojal konkurrens som sträcker sig utöver direktivets ram och om så krävs lägga fram ett lagförslag som omfattar även dessa aspekter av illojal konkurrens.

(9)Detta direktiv påverkar inte talan som väcks av enskilda personer som skadats av en otillbörlig affärsmetod. Det påverkar inte heller tillämp- ningen av gemenskapsbestämmelser och nationella bestämmelser om avtalsrätt, immaterialrätt, produkters hälso- och säkerhetsaspekter, etableringsvillkor och auktoriseringsförfaranden, däribland sådana som i enlighet med gemenskapens lagstiftning hänför sig till spelverksamhet, eller gemenskapens konkurrensbestämmelser och tillhörande nationella genomförandebestämmelser. Medlemsstaterna kommer alltså fortfarande att kunna behålla eller införa restriktioner och förbud mot affärsmetoder för att skydda sina konsumenters hälsa och säkerhet oavsett var närings- idkaren är etablerad, till exempel i fråga om alkohol, tobak eller farma- ceutiska produkter. De finansiella tjänsternas liksom den fasta egen- domens komplexitet och de allvarliga risker som är förbundna med dessa tjänster gör att utförliga krav måste fastställas, bland annat faktiska skyl- digheter för näringsidkarna. När det gäller finansiella tjänster och fast egendom påverkar detta direktiv därför inte medlemsstaternas rätt att gå utöver dess bestämmelser för att skydda konsumenternas ekonomiska intressen. Det är inte lämpligt att i detta direktiv reglera certifiering och angivelser av finhalt för artiklar av ädelmetall.

(10)Sambandet mellan detta direktiv och befintlig gemenskapslag- stiftning måste vara tydligt, särskilt när detaljerade bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder gäller specifika branscher. Genom detta direk- tiv ändras därför direktiv 84/450/EEG, Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distans-

avtal, Europaparlamentets och rådets direktiv 98/27/EG av den 19 maj
1998 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen	185

samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23	Prop. 2007/08:115
september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsu-	Bilaga 1
menter. Det här direktivet skall följaktligen tillämpas endast i den mån
det saknas särskild gemenskapslagstiftning beträffande vissa aspekter av
otillbörliga affärsmetoder, exempelvis informationskrav och regler för
hur informationen skall delges konsumenterna. Detta direktiv skyddar
konsumenterna när det inte finns någon branschlagstiftning på gemen-
skapsnivå och hindrar näringsidkare från att ge ett felaktigt intryck av en
produkts beskaffenhet. Detta är särskilt viktigt när det gäller komplexa
produkter som innebär stora risker för konsumenten, exempelvis vissa
finansiella tjänster. Detta direktiv kompletterar följaktligen de delar av
gemenskapens regelverk som är tillämpliga på affärsmetoder som skadar
konsumenternas ekonomiska intressen.

(11)Den höga grad av konvergens som uppnås genom detta direktivs bestämmelser om tillnärmning av nationella bestämmelser innebär hög gemensam konsumentskyddsnivå. Genom detta direktiv fastställs ett enda generellt förbud mot de otillbörliga affärsmetoder som snedvrider konsumentens ekonomiska beteende. I detta direktiv fastställs också bestämmelser om aggressiva affärsmetoder, som för närvarande inte är reglerade på gemenskapsnivå.

(12)Harmoniseringen medför att rättssäkerheten kommer att öka avse- värt för både konsumenter och näringsidkare. Både konsumenter och näringsidkare kommer att kunna förlita sig på en enda rättslig ram, grun- dad på tydligt definierade rättsliga begrepp som reglerar alla aspekter av otillbörliga affärsmetoder inom hela EU. Resultatet blir att de hinder avlägsnas som är följden av splittrade bestämmelser om otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumentens ekonomiska intressen och att en inre marknad kan upprättas på området.

(13)För att uppnå gemenskapens mål genom att avlägsna hinder för den inre marknaden är det nödvändigt att ersätta de olika generalklausuler och rättsprinciper som medlemsstaterna tillämpar för närvarande. Det enda gemensamma generella förbudet som införs genom detta direktiv täcker därför otillbörliga affärsmetoder som snedvrider konsumentens ekonomiska beteende. För att främja konsumenternas förtroende bör det generella förbudet tillämpas på samma sätt i fråga om otillbörliga affärs- metoder som tillämpas utan att ett avtalsförhållande föreligger mellan näringsidkare och konsument eller när ett avtal ingås och fullgörs. Det generella förbudet kompletteras med bestämmelser om de två typer av otillbörliga affärsmetoder som är absolut vanligast, nämligen vilse- ledande och aggressiva metoder.

(14)Det är önskvärt att till vilseledande affärsmetoder räkna sådana metoder, inklusive vilseledande reklam, som genom att vilseleda konsu- menten hindrar denne från att fatta ett välgrundat och därmed effektivt beslut. I detta direktiv klassificeras, i enlighet med medlemsstaters lagar och bestämmelser om vilseledande reklam, vilseledande metoder i två kategorier, nämligen vilseledande handlingar och vilseledande under-

låtenhet. Vad gäller underlåtenhet fastställs i detta direktiv ett begränsat

186

antal viktiga upplysningar som konsumenten behöver för att kunna fatta	Prop. 2007/08:115
ett välgrundat affärsbeslut. Dessa upplysningar måste inte ges i all	Bilaga 1
reklam, utan bara vid köperbjudanden från näringsidkaren, vilket är ett i
direktivet tydligt definierat begrepp. Den strategi med fullständig harmo-
nisering som valts för detta direktiv innebär inte ett hinder för medlems-
staterna att i nationell lag ange de viktigaste särdragen hos bestämda
produkter, t.ex. samlarföremål eller elektriska varor, om ett utelämnande
av sådan information skulle vara väsentligt vid ett köperbjudande.
Avsikten med detta direktiv är inte att inskränka konsumenternas val
genom förbud mot marknadsföring av varor som liknar andra varor om
inte denna likhet förvirrar konsumenterna i fråga om varans kommer-
siella ursprung och därmed är vilseledande. Detta direktiv bör inte
påverka tillämpningen av befintlig gemenskapslagstiftning enligt vilken
valet mellan flera alternativ till bestämmelser om konsumentskydd på
området affärsmetoder uttryckligen överlämnas till medlemsstaterna.
Detta direktiv bör i synnerhet inte påverka tillämpningen av artikel 13.3 i
Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002
om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för
elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kom-
munikation).

(15)När det i gemenskapslagstiftningen fastställs krav på information i samband med marknadskommunikation, reklam och saluföring skall denna information betraktas som väsentlig information enligt detta direktiv. Medlemsstaterna kommer att kunna behålla eller skärpa kraven på information i avtalsrättsliga sammanhang och med avtalsrättsliga konsekvenser när detta är tillåtet enligt minimiklausulerna i gemen- skapens gällande rättsakter. En icke uttömmande förteckning över sådana informationskrav i regelverket återfinns i bilaga II. Med tanke på den fullständiga harmonisering som införs genom detta direktiv är det endast den information som krävs enligt gemenskapslagstiftningen som anses som väsentlig i den mening som avses i artikel 7.5 i detta direktiv. Om medlemsstaterna har infört informationskrav utöver dem som anges i gemenskapslagstiftningen, på grundval av minimiklausuler, är det enligt detta direktiv inte en underlåtenhet att utelämna denna ytterligare infor- mation. Medlemsstaterna kan däremot, när minimiklausulerna i gemen- skapslagstiftningen så tillåter, behålla eller införa striktare bestämmelser i enlighet med gemenskapslagstiftningen för att säkerställa en högre nivå för skyddet av konsumenternas individuella avtalsmässiga rättigheter.

(16)Bestämmelserna om aggressiva affärsmetoder bör omfatta de metoder som avsevärt inskränker konsumentens valfrihet. Hit hör metoder med inslag av trakasseri, tvång, inklusive fysiskt våld, och otill- börlig påverkan.

(17)Det är önskvärt att, för större rättssäkerhet, fastställa vilka affärs- metoder som under alla omständigheter är otillbörliga. Bilaga I inne- håller därför en fullständig förteckning över sådana metoder. Endast dessa affärsmetoder skall kunna bedömas som otillbörliga utan prövning från fall till fall utifrån bestämmelserna i artiklarna 5–9. Förteckningen

kan ändras endast genom en översyn av detta direktiv.

187

(18) Det är på sin plats att skydda alla konsumenter från otillbörliga	Prop. 2007/08:115
affärsmetoder; emellertid har Europeiska gemenskapernas domstol, vid	Bilaga 1
de avgöranden som rört fall om annonsering efter det att direktiv
84/450/EEG antagits, funnit det nödvändigt att bedöma deras inverkan på
en tänkt typisk konsument. I enlighet med proportionalitetsprincipen, och
för att det skydd som direktivet innebär faktiskt skall kunna förverkligas,
utgår detta direktiv från genomsnittskonsumenten som är normalt infor-
merad samt skäligen uppmärksam och upplyst, med beaktande av soci-
ala, kulturella och språkliga faktorer och i enlighet med domstolens tolk-
ning, men direktivet innehåller också bestämmelser för att förhindra
exploatering när kunders egenskaper gör dem särskilt sårbara för otill-
börliga affärsmetoder. Om en affärsmetod är särskilt riktad till en viss
konsumentgrupp, till exempel barn, är det önskvärt att affärsmetodens
inverkan bedöms ur ett perspektiv som är representativt för den genom-
snittliga medlemmen i denna grupp. Därför är det lämpligt att i för-
teckningen över metoder som under alla omständigheter skall betraktas
som otillbörliga infoga en bestämmelse som, utan att innebära ett total-
förbud mot reklam riktad till barn, skyddar barn från direkta upp-
maningar att köpa. Begreppet genomsnittskonsument är inte ett statistiskt
begrepp. De nationella domstolarna och myndigheterna måste använda
sitt eget omdöme, med beaktande av domstolens rättspraxis, när de fast-
ställer genomsnittskonsumentens typiska reaktion i ett givet fall.

(19)När särskilda förhållanden som ålder, fysiska eller psykiska handi- kapp eller lättrogenhet gör vissa konsumenter särskilt känsliga för en affärsmetod eller för den produkt metoden avser, och endast dessa kon- sumenters ekonomiska beteende torde snedvridas av metoden på ett sätt som näringsidkaren rimligen kan förutse, bör det säkerställas att dessa får tillräckligt skydd genom att metoden bedöms ur ett perspektiv som är representativt för den genomsnittliga medlemmen i denna grupp.

(20)Det är lämpligt att ge uppförandekoderna en roll som gör det möjligt för näringsidkarna att faktiskt tillämpa detta direktivs principer på speci- fika ekonomiska områden. Inom branscher där särskilda tvingande krav reglerar näringsidkarnas uppförande är det lämpligt att kraven även omfattar krav på god yrkessed inom branschen. Den kontroll som utförs av kodutfärdaren, nationellt eller på gemenskapsnivå, i syfte att undan- röja otillbörliga affärsmetoder bör uppmuntras, eftersom den kan inne- bära att administrativa eller rättsliga åtgärder inte behöver tillgripas. För att få till stånd en hög konsumentskyddsnivå kan konsumentorganisatio- nerna informeras och engageras i utformningen av uppförandekoder.

(21)Personer eller organisationer som enligt nationell lagstiftning anses ha berättigat intresse i frågan måste ha laglig möjlighet att inleda för- faranden mot otillbörliga affärsmetoder, antingen inför domstol eller inför en förvaltningsmyndighet med behörighet att fatta beslut i frågor som rör klagomål, eller inleda relevanta rättsliga förfaranden. Bevis- bördan måste fastställas i nationell lagstiftning, men domstolar och administrativa myndigheter bör ges möjlighet att kräva att näringsidkare lägger fram bevis för riktigheten av faktapåståenden som de har gjort.

188

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.	Prop. 2007/08:115
	Bilaga 1

KAPITEL I

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 1

Syfte

Syftet med detta direktiv är att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom att till- närma medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende otill- börliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen.

Artikel 2

Definitioner

I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a)konsument: en fysisk person som, med avseende på affärsmetoder som omfattas av detta direktiv, handlar för ändamål som ligger utanför dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke.

b)näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som, med avseende på de affärsmetoder som omfattas av detta direktiv, handlar för ändamål som ligger inom ramen för dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke samt den som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning.

c)produkt: alla typer av varor och tjänster, även fast egendom, rättigheter och skyldigheter.

d)affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter

(nedan även kallade affärsmetoder): en näringsidkares handling, under- låtenhet, beteende, företrädande eller kommersiella meddelande (inklu- sive reklam och saluföring) i direkt relation till marknadsföring, för- säljning eller leverans av en produkt till en konsument.

e)att avsevärt snedvrida konsumentens ekonomiska beteende: att använda en affärsmetod i syfte att i märkbar mån försämra konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut och därmed få konsumenten att fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha varit fallet.

f)uppförandekod: en överenskommelse eller en uppsättning regler som inte föreskrivs i en medlemsstats lagar och andra författningar om hur

näringsidkare som förbinder sig att iaktta koden skall förhålla sig till en	190

eller flera angivna affärsmetoder eller inom en eller flera angivna	Prop. 2007/08:115
branscher.	Bilaga 1

g)kodutfärdare: det organ, vilket även kan vara en näringsidkare eller en grupp av näringsidkare, som ansvarar för att utforma och se över en upp- förandekod och/eller övervaka att koden efterlevs av dem som förbundit sig att iaktta den.

h)god yrkessed: den nivå av fackmässighet och aktsamhet som en näringsidkare skäligen kan förväntas visa gentemot konsumenterna mot- svarande hederlig marknadspraxis och/eller den allmänna principen om god tro i näringsidkarens bransch.

i)köperbjudande: kommersiellt meddelande som beskriver en produkts egenskaper och pris, på ett sätt som är lämpligt för den typ av kommer- siellt meddelande det gäller, och på så sätt gör det möjligt för en kund att köpa produkten.

j)otillbörlig påverkan: utnyttjande av en maktställning i förhållande till konsumenten för att utöva påtryckning, även utan fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som avsevärt inskränker konsumentens förmåga att fatta ett välgrundat beslut.

k)affärsbeslut: ett beslut som fattas av en konsument om huruvida, hur och under vilka förutsättningar en produkt skall köpas, om hela eller delar av köpesumman skall betalas, om produkten skall behållas eller överlåtas eller om en avtalsenlig rättighet i samband med produkten skall utnyttjas oavsett om konsumenten beslutar att handa eller att avstå från att handla.

l)reglerat yrke: en eller flera former av yrkesverksamhet där bestämda yrkeskvalifikationer direkt eller indirekt krävs genom lagar och andra författningar för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna.

Artikel 3

Tillämpningsområde

1.Detta direktiv skall tillämpas på otillbörliga affärsmetoder som tilläm- pas av näringsidkare gentemot konsumenter på det sätt som anges i artikel 5, före, under och efter en affärstransaktion som gäller en produkt.

2.Detta direktiv skall inte påverka avtalsrättslig lagstiftning, särskilt inte regler om avtals giltighet, ingående eller verkan.

3.Detta direktiv skall inte påverka några bestämmelser på gemenskaps- nivå eller nationell nivå avseende produkters hälso- och säkerhets- aspekter.

191

4. Om bestämmelserna i detta direktiv står i strid med andra gemen-	Prop. 2007/08:115
skapsbestämmelser som reglerar specifika aspekter av otillbörliga	Bilaga 1
affärsmetoder, skall de senare ha företräde och tillämpas på dessa speci-
fika aspekter.

5.Medlemsstaterna skall under en period på sex år från och med den 12 juni 2007 fortsätta att få tillämpa nationella bestämmelser, inom det område som tillnärmas genom detta direktiv, vilka är mer inskränkande eller mer föreskrivande än bestämmelserna i detta direktiv och vilka genomför direktiv som innehåller klausuler om minsta harmonisering. Dessa åtgärder måste vara väsentliga för att tillförsäkra att konsumen- terna ges tillräckligt skydd mot otillbörliga affärsmetoder och måste stå i proportion till detta mål. Den översyn som anges i artikel 18 får, om så anses lämpligt, inbegripa ett förslag om att förlänga undantaget för ytter- ligare en begränsad period.

6.Medlemsstaterna skall omgående underrätta kommissionen om even- tuella nationella bestämmelser som tillämpas med stöd av punkt 5.

7.Detta direktiv skall inte påverka de bestämmelser som reglerar dom- stolars behörighet.

8.Detta direktiv skall inte påverka de villkor som medlemsstaterna enligt gemenskapslagstiftningen får ålägga yrkesutövare för etablering eller auktorisation, etiska uppförandekoder eller andra särskilda bestämmelser för reglerade yrken som syftar till att vidmakthålla högt ställda integri- tetsnormer för yrkesutövaren.

9.När det gäller ”finansiella tjänster” enligt definitionen i direktiv 2002/65/EG och fast egendom får medlemsstaterna på det område som tillnärmas genom detta direktiv ställa mer inskränkande eller mer före- skrivande krav än enligt det här direktivet.

10.Detta direktiv skall inte gälla tillämpningen av medlemsstaternas lagar och andra författningar om certifiering och angivelse av finhalt för artiklar av ädelmetall.

Artikel 4

Inre marknaden

Medlemsstaterna får inte begränsa friheten att tillhandahålla tjänster eller den fria rörligheten för varor av anledningar som omfattas av det område som tillnärmas genom detta direktiv.

192

Avsnitt 1

Prop. 2007/08:115

Bilaga 1

Vilseledande affärsmetoder

Artikel 6

Vilseledande handlingar

1. En affärsmetod skall anses vara vilseledande om den inbegriper oriktig information och således är falsk eller om den på något sätt, även genom den allmänna utformningen – även om informationen är korrekt i sak – vilseleder eller sannolikt kommer att vilseleda genomsnittskonsumenten i ett eller flera av följande avseenden, samt i endera fallet medför eller sannolikt kommer att medföra att denne fattar ett affärsbeslut som han annars inte skulle ha fattat:

a)Produktens förekomst eller beskaffenhet.

b)Produktens utmärkande egenskaper, som t.ex. dess tillgänglighet, fördelar, risker, utförande, sammansättning, tillbehör, kundservice efter försäljning och reklamationshantering, metod och datum för tillverkning eller tillhandahållande, leverans, ändamålsenlighet, användningsområde, kvantitet, specifikation, geografiskt eller kommersiellt ursprung eller det resultat som kan förväntas av användningen, eller resultat och egenskaper som framkommit vid provningar eller undersökningar som utförts på produkten ifråga.

c)Omfattningen av näringsidkarens åtaganden, motivet för affärs- metoden och typen av säljförfarande, eventuella uttalanden eller sym- boler som gäller direkt eller indirekt stöd för eller godkännande av näringsidkaren eller produkten.

d)Priset eller hur priset beräknas, eller förekomsten av särskilda pris- fördelar.

e)Behovet av service, reservdelar, byte eller reparation.

f)Typen av näringsidkare eller agent, deras kännetecken och rättigheter, t.ex. identitet och tillgångar, meriter, status, godkännande, tillhörighet eller anslutning samt innehav av industriella, kommersiella eller imma- teriella rättigheter, eller priser och belöningar som näringsidkaren till- delats.

g)Konsumentens rättigheter, inklusive bytes- eller återbetalningsrätt enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och här- med förknippade garantier [8], och de risker denne kan utsättas för.

2. En affärsmetod skall också anses vara vilseledande om den, i sitt sammanhang, med beaktande av alla dess särdrag och av omständlig-

heterna kring den, medför eller sannolikt kommer att medföra att genom-

194

snittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne normalt inte skulle ha	Prop. 2007/08:115
fattat, och metoden omfattar	Bilaga 1

a)marknadsföring av en produkt, inbegripet jämförande reklam, som orsakar förväxling med en konkurrents produkter, varumärken, varunamn eller särskiljande kännetecken,

b)underlåtenhet från näringsidkarens sida att fullgöra åtaganden i upp- förandekoder som näringsidkaren åtagit sig att följa, om

i)åtagandet inte utgör en målsättning utan är fast och kan kontrolleras, och

ii)näringsidkaren inom ramen för en affärsmetod anger att han måste följa koden.

Artikel 7

Vilseledande underlåtenhet

1.En affärsmetod skall anses vara vilseledande om den, i sitt samman- hang och med beaktande av alla dess särdrag och omständigheterna kring den samt av kommunikationsmediets begränsningar, innebär att näringsidkaren underlåter att lämna väsentlig information som genom- snittskonsumenten, beroende på sammanhanget, behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut och därigenom medför, eller sannolikt kommer att medföra, att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.

2.Det skall även anses vara vilseledande underlåtenhet om en närings- idkare, med hänsyn till de omständigheter som beskrivs i punkt 1, döljer sådan väsentlig information som avses i den punkten eller ger sådan information på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller olämpligt sätt, eller inte anger affärsmetodens kommersiella syfte om detta inte redan fram- går av sammanhanget och när något av dessa fall innebär, eller sannolikt kommer att innebära, att genomsnittskonsumenten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.

3.När det kommunikationsmedium som används för affärsmetoden med- för begränsningar av utrymme eller tid, skall dessa begränsningar och de åtgärder som vidtagits av näringsidkaren för att på annat sätt delge kon- sumenterna informationen tas i beaktande för att avgöra huruvida infor- mation har utelämnats.

4.Vid ett köperbjudande skall följande information anses som väsentlig, om den inte framgår av sammanhanget:

a) Produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten.

195

b) Näringsidkarens geografiska adress och identitet, till exempel före-	Prop. 2007/08:115
tagsnamn och, där så är tillämpligt, geografisk adress och identitet för	Bilaga 1
den näringsidkare på vars uppdrag han agerar.

c)Priset inklusive skatter eller, om produktens art innebär att priset rim- ligen inte kan beräknas i förväg, det sätt på vilket priset beräknats och alla eventuella ytterligare kostnader för frakt, leverans eller porto eller, om dessa rimligen inte kan beräknas i förväg, uppgift om att sådana ytterligare kostnader kan tillkomma.

d)Närmare villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer, om de avviker från de krav god yrkessed innebär.

e)Uppgift om ånger- eller hävningsrätt för produkter och transaktioner för vilka det finns en sådan rätt.

5. Informationskrav som avser kommersiella meddelanden inklusive reklam eller marknadsföring och som har fastställts i gemenskapslag- stiftningen – en icke uttömmande förteckning över denna lagstiftning återfinns i bilaga II – skall betraktas som väsentliga.

Avsnitt 2

Aggressiva affärsmetoder

Artikel 8

Aggressiva affärsmetoder

En affärsmetod skall anses vara aggressiv om den, i sitt sammanhang och med beaktande av alla dess särdrag och av omständigheterna kring den, genom trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan avsevärt inskränker eller som sannolikt kommer att avsevärt inskränka genomsnittskonsumentens valfrihet eller handlande avseende produkten och därigenom medför eller sannolikt kommer att medföra att konsu- menten fattar ett affärsbeslut som denne annars inte skulle ha fattat.

Artikel 9

Trakasseri, tvång och otillbörlig påverkan

När det skall fastställas om en affärsmetod innebär trakasseri, tvång, inbegripet fysiskt våld, eller otillbörlig påverkan skall följande beaktas:

a)Tidpunkt, plats, art och varaktighet.

b)Användningen av hotfullt eller kränkande språk eller beteende.

196

c) Om näringsidkaren för att påverka konsumentens beslut avseende	Prop. 2007/08:115
produkten utnyttjar ett speciellt missöde eller omständigheter som	Bilaga 1
näringsidkaren känner till och som är av sådan vikt att de försämrar kon-
sumentens omdöme.

d)Betungande eller oproportionerliga hinder som inte följer av avtalet och som näringsidkaren använder sig av när en konsument vill utöva sina rättigheter enligt avtalet, inbegripet rätten att häva ett avtal eller att byta till en annan produkt eller en annan näringsidkare.

e)Hot om att vidta åtgärder som inte lagligen kan genomföras.

KAPITEL III

UPPFÖRANDEKODER

Artikel 10

Detta direktiv utesluter inte att en kontroll – som medlemsstaterna kan uppmuntra – av otillbörliga affärsmetoder kan genomföras av kodut- färdare och inte heller att sådana organ anlitas av de personer eller orga- nisationer som avses i artikel 11, om förfaranden vid sådana organ äger rum utöver de domstolsförfaranden eller förvaltningsförfaranden som avses i den artikeln.

Att ett sådant kontrollorgan anlitas skall aldrig innebära att rätten att vidta de rättsliga åtgärder eller förvaltningsåtgärder som avses i artikel 11 förverkas.

KAPITEL IV

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 11

Efterlevnad av bestämmelserna

1. Medlemsstaterna skall i konsumenternas intresse se till att det finns adekvata och effektiva metoder för att bekämpa otillbörliga affärs- metoder så att efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv säker- ställs.

Sådana medel skall innefatta rättsliga bestämmelser enligt vilka personer eller organisationer, som enligt den nationella lagstiftningen anses ha ett rättmätigt intresse av att otillbörliga affärsmetoder bekämpas, inbegripet konkurrenter, får

a) vidta rättsliga åtgärder mot otillbörliga affärsmetoder, och/eller	197

b) anmäla sådana otillbörliga affärsmetoder till en förvaltningsmyndighet som är behörig antingen att fatta beslut rörande klagomål eller att inleda lämpliga rättsliga förfaranden.

Det skall ankomma på varje enskild medlemsstat att avgöra vilken av dessa möjligheter som skall tillämpas, och om domstolarna eller för- valtningsmyndigheterna skall få rätt att kräva att andra etablerade medel för att behandla klagomål först skall tillgripas, däribland de som nämns i artikel 10. Dessa möjligheter skall kunna utnyttjas oavsett om de berörda konsumenterna befinner sig i den medlemsstat där näringsidkaren finns eller i en annan medlemsstat.

Det skall ankomma på varje medlemsstat att avgöra

a)om dessa rättsliga medel får riktas mot en enskild näringsidkare eller mot en grupp näringsidkare från samma näringsgren, och

b)om dessa rättsliga medel får riktas mot en kodutfärdare, om den tillämpliga koden gör det lättare att kringgå de rättsliga kraven.

2. Genom de bestämmelser som avses i punkt 1 skall medlemsstaterna, i de fall de anser sådana åtgärder nödvändiga, med hänsyn till alla inblan- dades och särskilt det allmännas intressen, ge domstolarna eller förvalt- ningsmyndigheterna befogenheter

a)att besluta att de otillbörliga affärsmetoderna skall upphöra, eller att inleda lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut, eller

b)att besluta om förbud mot den otillbörliga affärsmetoden, om den ännu inte tillämpats men tillämpningen är nära förestående, eller inleda ett lämpligt rättsligt förfarande för att få fram ett sådant beslut, även om det inte finns bevis för faktisk förlust eller skada eller för uppsåt eller vårds- löshet från näringsidkarens sida.

Medlemsstaterna skall också ombesörja att de åtgärder som avses i första stycket vidtas skyndsamt

–antingen med tillfällig verkan, eller

–med slutgiltig verkan,

varvid varje enskild medlemsstat får avgöra vilket av de två alternativen som skall väljas.

För att förhindra fortsatt verkan av otillbörliga affärsmetoder, som skall upphöra enligt ett slutgiltigt beslut, kan medlemsstaterna vidare ge dom- stolarna eller förvaltningsmyndigheterna befogenhet

a) att kräva att detta beslut offentliggörs helt eller delvis, och i sådan form de bedömer lämplig,

Prop. 2007/08:115

Bilaga 1

198

	Prop. 2007/08:115
b) att dessutom kräva publicering av ett beriktigande.	Bilaga 1
3. De förvaltningsmyndigheter som avses i punkt 1 skall

a)vara så sammansatta att det inte finns anledning att tvivla på deras opartiskhet,

b)när de behandlar ett klagomål, ha tillräckliga befogenheter att över- vaka och säkerställa efterlevnaden av sina beslut,

c)som regel motivera sina beslut.

När de befogenheter som avses i punkt 2 utövas uteslutande av en för- valtningsmyndighet, skall skälen till besluten alltid anges. Vidare måste det i detta fall fastställas ett förfarande så att varje otillbörlig eller oskälig myndighetsutövning eller underlåtenhet att utöva dessa befogenheter kan bli föremål för rättslig prövning.

Artikel 12

Domstolar och förvaltningsmyndigheter: styrkande av påståenden

Medlemsstaterna skall ge domstolarna eller förvaltningsmyndigheterna befogenhet att i domstolsförfarandena eller förvaltningsförfarandena enligt artikel 11

a)kräva att näringsidkaren lägger fram bevis för riktigheten av fakta- påståenden om en affärsmetod under förutsättning att ett sådant krav, med beaktande av det rättmätiga intresse näringsidkaren eller annan part i förfarandet har, förefaller lämpligt mot bakgrund av omständligheterna i det särskilda fallet, och

b)betrakta faktapåståenden som oriktiga, om de bevis som begärts in enligt a inte läggs fram eller bedöms otillräckliga av domstolen eller förvaltningsmyndigheten.

Artikel 13

Sanktioner

Medlemsstaterna skall fastställa sanktionerna vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas för tillämpningen av detta direktiv och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att dessa verkställs. Sanktionerna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande.

199

Artikel 14	Prop. 2007/08:115
Ändringar av direktiv 84/450/EEG	Bilaga 1
Ändringar av direktiv 84/450/EEG
Direktiv 84/450/EEG ändras härmed på följande sätt:
1. Artikel 1 skall ersättas med följande:
”Artikel 1
Avsikten med detta direktiv är att skydda näringsidkarna mot vilse-
ledande reklam och de otillbörliga följderna av denna, samt att ange
under vilka förutsättningar jämförande reklam är tillåten.”
2. I artikel 2
- skall punkt 3 ersättas med följande:
”3. säljare eller leverantör (nedan kallad näringsidkare): en fysisk eller
juridisk person som handlar för ändamål som ligger inom ramen för
dennes näringsverksamhet, hantverk, affärsverksamhet eller yrke samt
den som handlar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning.”
skall följande punkt läggas till:
”4. kodutfärdare: det organ, vilket även kan vara en näringsidkare eller
en grupp av näringsidkare, som ansvarar för att utforma och se över en
uppförandekod och/eller övervaka att koden efterlevs av dem som för-
bundit sig att iaktta den.”
3. Artikel 3a skall ersättas med följande:
”Artikel 3a
1. Jämförande reklam skall, såvitt avser själva jämförelsen, vara tillåten
under förutsättning att

a)den inte är vilseledande enligt artikel 2.2, artikel 3 och artikel 7.1 i detta direktiv eller artiklarna 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre mark- naden,

b)den jämför varor eller tjänster som svarar mot samma behov eller är avsedda för samma ändamål,

c)den på ett objektivt sätt jämför en eller flera väsentliga, relevanta, kontrollerbara och utmärkande egenskaper hos dessa varor och tjänster, bland vilka även priset kan ingå,

200

d) den varken misskrediterar eller uttrycker sig nedsättande om en kon-	Prop. 2007/08:115
kurrents varumärken, firmanamn eller andra kännetecken, varor, tjänster,	Bilaga 1
verksamhet eller förhållanden,

e)den i fråga om produkter med ursprungsbeteckning alltid avser pro- dukter med samma beteckning,

f)den inte drar otillbörlig fördel av det anseende som en konkurrents varumärke, firmanamn eller andra kännetecken åtnjuter eller av en kon- kurrerande produkts ursprungsbeteckning,

g)den inte framställer en vara eller tjänst som en imitation av eller ersättning för en vara eller tjänst som har ett skyddat varumärke eller firmanamn,

h)den inte skapar förvirring bland näringsidkare, mellan annonsören och en konkurrent eller mellan annonsörens varumärken, firmanamn, andra utmärkande kännetecken, varor eller tjänster och en konkurrents.

4. Artikel 4.1 skall ersättas med följande:

”1. Medlemsstaterna skall i näringsidkarnas liksom även i konkurrenter- nas intresse se till att det finns lämpliga och effektiva metoder för att bekämpa vilseledande reklam och att bestämmelserna om jämförande reklam följs. Sådana metoder skall innefatta rättsliga bestämmelser enligt vilka personer eller organisationer, som enligt den nationella lag- stiftningen anses ha ett rättmätigt intresse av att bekämpa vilseledande reklam eller reglera jämförande reklam, får

a)vidta rättsliga åtgärder mot sådan reklam, eller

b)anmäla sådan reklam till en förvaltningsmyndighet som är behörig antingen att besluta rörande klagomål eller att inleda lämpliga rättsliga förfaranden.

Det skall ankomma på varje enskild medlemsstat att avgöra vilken av dessa möjligheter som skall finnas tillgängliga, och om domstolarna eller förvaltningsmyndigheterna skall få rätt att kräva att andra etablerade medel för att behandla klagomål först skall tillgripas, däribland de som nämns i artikel 5.

Det skall ankomma på varje enskild medlemsstat att avgöra

a)om dessa rättsliga medel får riktas mot en enskild näringsidkare eller mot en grupp näringsidkare från samma näringsgren, och

b)om dessa rättsliga medel får riktas mot en kodutfärdare om den tillämpliga koden gör det lättare att kringgå de rättsliga kraven.”

5. Artikel 7.1 skall ersättas med följande:

201

”1. Detta direktiv skall inte hindra medlemsstaterna från att bibehålla	Prop. 2007/08:115
eller anta bestämmelser som avser att tillförsäkra näringsidkare och kon-	Bilaga 1
kurrenter ett mera omfattande skydd avseende vilseledande reklam.”

Artikel 15

Ändring av direktiv 97/7/EG och 2002/65/EG

1. Artikel 9 i direktiv 97/7/EG skall ersättas med följande:

”Artikel 9

Leverans utan föregående beställning

Med beaktande av förbudet mot affärsmetoder som innebär leverans utan föregående beställning enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre mark- naden(36) skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att frita konsumenten från fullgörande av motprestation vid leverans utan före- gående beställning eftersom ett uteblivet svar inte är liktydigt med sam- tycke.

2. Artikel 9 i beslut 2002/65/EG skall ersättas med följande: ”Artikel 9

Med beaktande av förbudet mot affärsmetoder som innebär leverans utan föregående beställning enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och utan att det påverkar medlemsstaternas bestämmelser om automatisk förlängning av distansavtal skall medlemsstaterna, när automatisk för- längning är tillåten enligt dessa bestämmelser, vidta åtgärder för att frita konsumenten från varje skyldighet vid leverans utan föregående beställning eftersom ett uteblivet svar inte är liktydigt med samtycke.

Artikel 16

Ändring av direktiv 98/27/EG och förordning (EG) nr 2006/2004

1. I bilagan till direktiv 98/27/EG skall punkt 1 ersättas med följande:

”1. Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gent- emot konsumenter på den inre marknaden (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22.)”

36 EUT L 149, 11.6.2005, s. 22

202

2. I bilagan till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr	Prop. 2007/08:115
2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella	Bilaga 1
tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagsstiftningen
(”förordningen om konsumentskyddssamarbete”) skall följande punkt
läggas till:
”16. Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj
2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gent-
emot konsumenter på den inre marknaden (EUT L 149, 11.6.2005,
s. 22).”

Artikel 17

Information

Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att informera konsu- menterna om den nationella lag genom vilken detta direktiv införlivas och skall, där så är lämpligt, uppmuntra näringsidkare och kodutfärdare att informera konsumenter om sina uppförandekoder.

Artikel 18

Översyn

1.Senast den 12 juni 2011 skall kommissionen överlämna en samman- fattande rapport till Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta direktiv, särskilt artikel 3.9 och artikel 4 och bilaga I, om ramen för ytterligare harmonisering och förenkling av gemenskapsrätten avseende konsumentskydd och, med beaktande av artikel 3.5, om åtgärder som behöver vidtas på gemenskapsnivå för att se till att lämpliga nivåer av konsumentskydd upprätthålls. Rapporten skall vid behov åtföljas av ett förslag om översyn av detta direktiv eller andra tillämpliga delar av gemenskapsrätten.

2.Europaparlamentet och rådet skall sträva efter att i enlighet med för- draget agera inom två år efter det att kommissionen har lagt fram ett förslag i enlighet med punkt 1.

Artikel 19

Införlivande

Medlemsstaterna skall anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 12 juni 2007. De skall genast underrätta kommissionen om detta och om eventuella ändringar.

203

BILAGA I	Prop. 2007/08:115
	Bilaga 1

AFFÄRSMETODER SOM UNDER ALLA

OMSTÄNDIGHETER ÄR OTILLBÖRLIGA

Vilseledande affärsmetoder

1)Påstå att näringsidkaren har undertecknat en uppförandekod när så inte är fallet.

2)Uppvisa en förtroendemärkning, kvalitetsmärkning eller motsvarande utan att ha erhållit det nödvändiga tillståndet.

3)Påstå att en uppförandekod rekommenderas av ett offentligt eller annat organ när så inte är fallet.

4)Påstå att en näringsidkare (inklusive dennes affärsmetoder) eller en produkt har godkänts, rekommenderats eller sanktionerats av ett offent- ligt eller privat organ när så inte är fallet eller påstå detta utan att vill- koren för godkännandet, rekommendationen eller sanktioneringen iakt- tas.

5)Erbjuda produkter till ett angivet pris utan att näringsidkaren uppger att han har rimliga skäl att tro att han inte kommer att kunna leverera, själv eller med hjälp av underleverantör, dessa eller likvärdiga produkter till det angivna priset inom en tid och i sådan mängd som är rimligt med beaktande av produkten, omfattningen av reklamen för produkten och det pris som erbjudits (otillbörligt lockerbjudande).

6)Erbjuda produkter till ett angivet pris och sedan

a)vägra att visa konsumenten produkten ifråga, eller

b)vägra att ta emot en beställning eller leverera produkten inom rimlig tid, eller

c)förevisa ett defekt exemplar av den, i avsikt att i stället försöka sälja en annan produkt (en typ av otillbörligt lockerbjudande).

7)Oriktigt ange att en produkt kommer att vara tillgänglig enbart under mycket begränsad tid, eller att den kommer att vara tillgänglig enbart på särskilda villkor under en mycket begränsad tid, för att få konsumenten att fatta ett omedelbart beslut utan att ha tillräcklig tid eller möjlighet att fatta ett välgrundat beslut.

8)Åta sig att ge service efter försäljningen till kunder med vilka näringsidkaren före köpet har kommunicerat på ett språk som inte är ett officiellt språk i den medlemsstat där näringsidkaren är lokaliserad och sedan ge sådan service enbart på ett annat språk utan att tydligt informera konsumenten om detta innan denne förbinder sig att köpa produkten.

205

9) Ange eller på annat sätt skapa intryck av att det är lagligt att sälja en	Prop. 2007/08:115
produkt när så inte är fallet.	Bilaga 1

10)Framställa konsumenters lagliga rättigheter som utmärkande för näringsidkarens erbjudande.

11)Använda material från medierna för att göra reklam för en produkt om näringsidkaren själv har betalat för materialet och detta inte framgår av reklamen eller av bilder eller ljud som tydligt kan identifieras av kon-

sumenten (annons i redaktionell form). Detta skall inte påverka tillämp- ningen av direktiv 89/552/EEG.1

12)Göra ett i sak oriktigt påstående om arten och omfattningen av den risk konsumenten utsätter sig själv eller sin familj för om han eller hon inte köper produkten.

13)Försöka att sälja en produkt som liknar en annan produkt, som görs av en särskild tillverkare, på ett sätt som avsiktligen förespeglar konsu- menten att produkten är gjord av samma tillverkare, trots att så inte är fallet.

14)Inrätta, driva eller göra reklam för pyramidspel där konsumenten lockas att delta på grund av möjligheten att få ersättning och denna främst grundas på att andra konsumenter värvas till spelet, snarare än på försäljning eller konsumtion av en produkt.

15)Oriktigt påstå att näringsidkaren står i begrepp att upphöra med sin verksamhet eller flytta till nya lokaler.

16)Påstå att produkter kan underlätta vinst i hasardspel.

17)Oriktigt påstå att en produkt förmår bota sjukdomar, funktions- rubbningar eller missbildningar.

18)Förmedla i sak oriktig information om marknadsvillkor eller möjlig- heten att finna produkten i avsikt att förmå konsumenten att förvärva produkten på mindre fördelaktiga villkor än de marknaden normalt kan erbjuda.

19)Som affärsmetod påstå sig anordna tävlingar eller säljfrämjande åtgärder med priser utan att dela ut de priser som beskrivs eller någon skälig motsvarighet till dessa.

20)Beskriva en produkt som ”gratis”, ”kostnadsfri”, ”utan avgift” eller liknande om konsumenten måste betala annat än den oundvikliga kost-

1 Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, 17.10.1989, s. 23). Direktivet ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG (EGT L 202, 30.7.1997, s. 60).

206

naden för att svara på affärsmetoden och hämta eller betala för leverans	Prop. 2007/08:115
av produkten.	Bilaga 1

21)I marknadsföringsmaterialet inkludera en faktura eller liknande betalningshandling som ger konsumenten intryck av han redan har beställt den marknadsförda produkten när så inte är fallet.

22)Oriktigt påstå eller skapa intryck av att näringsidkaren inte agerar i syften som hänför sig till dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, yrkeskår eller yrkesområde, eller felaktigt uppträda som konsument.

23)Oriktigt skapa intryck av att produktservice efter försäljning är till- gänglig i en annan medlemsstat än den där produkten säljs.

Aggressiva affärsmetoder

24)Ge intryck av att konsumenten inte kan lämna platsen innan ett avtal har utarbetats.

25)Göra personliga besök i konsumentens hem och ignorera dennes anmodan om att lämna hans hem eller inte komma tillbaka, utom under de omständigheter och i den utsträckning som enligt nationell lagstiftning är motiverat för att få en avtalsmässig skyldighet fullgjord.

26)Ta upprepade och oönskade kontakter per telefon, fax, e-post eller annat medium utom under de förhållanden och i den utsträckning som enligt nationell lagstiftning är motiverat för att få en avtalsmässig skyl-

dighet fullgjord. Detta skall inte påverka tillämpningen av artikel 10 i direktiv 97/7/EG och direktiven 95/46/EG1 och 2002/58/EG.

27)Kräva att en konsument, som gör anspråk på ersättning från en för- säkring, lägger fram dokument som inte rimligen kan anses relevanta för huruvida anspråket är giltigt, eller systematiskt underlåta att svara på relevant korrespondens i ärendet, om detta sker i syfte att förmå konsu- menten att avstå från att utöva sina avtalsenliga rättigheter.

28)Att i en annons direkt uppmana barn att köpa eller att övertala sina föräldrar eller andra vuxna att köpa de utannonserade produkterna åt dem. Denna bestämmelse påverkar inte tillämpningen av artikel 16 i direktiv 89/552/EEG om sändningsverksamhet för television.

29)Kräva omedelbar eller uppskjuten betalning för eller återsändande eller förvaring av produkter som näringsidkaren tillhandahållit men som konsumenten inte beställt (leverans utan föregående beställning) utom

1 Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31). Direktivet ändrat genom förordning (EG) nr 1882/2003 (EUT L 284, 31.10.2003, s. 1).

207

BILAGA II	Prop. 2007/08:115
	Bilaga 1

GEMENSKAPSLAGSTIFTNING MED

BESTÄMMELSER FÖR REKLAM OCH

MARKNADSKOMMUNIKATION

Artiklarna 4 och 5 i direktiv 97/7/EG

Artikel 3 i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paket- resor, semesterpaket och andra paketarrangemang

Artikel 3.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis

Artikel 3.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor som erbjuds konsumenter

Artiklarna 86–100 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83/EG av den 6 november 2001 om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel

Artiklarna 5 och 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel)

Artikel 1 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/7/EG av den 16 februari 1998 om ändring av rådets direktiv 87/102/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter Artiklarna 3 och 4 i direktiv 2002/65/EG

Artikel 1.9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/107/EG av den 21 januari 2002 om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG om sam- ordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) i syfte att införa regler för förvaltningsbolag och förenklade prospekt

Artiklarna 12 och 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling

Artikel 36 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring

Artikel 19 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument

Artiklarna 31 och 43 i rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt

209

Sammanfattning av utredningens förslag till en ny marknadsföringslag

Utredningsuppdraget

Utredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att lämna förslag till hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gent- emot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktivet om otillbörliga affärsmetoder) skall genomföras i svensk rätt.

I uppdraget har ingått att lägga fram förslag till de författnings- ändringar som bedöms vara nödvändiga och andra åtgärder som direk- tivet kan ge anledning till. Utredningen har därutöver varit fri att lämna de förslag i övrigt som utredningsarbetet kan föranleda. I utrednings- direktiven har särskilt framhållits vikten av att genomförandet av direk- tivet så långt som möjligt anpassas till den nuvarande lagstiftningen på det marknadsrättsliga området.

Genom tilläggsdirektiv den 8 juni 2006 har utredningen fått i uppdrag att göra en förutsättningslös översyn av de bestämmelser som tillför- säkrar konsumenter skydd vid telefonförsäljning och överväga om det behövs någon förstärkning av skyddet. En sammanfattning av utredning- ens förslag i denna del framgår av bilaga 3.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 2

Gällande rätt

Marknadsföringslagen (1995:450) innehåller den grundläggande regleringen av reklam och annan marknadsföring i svensk rätt. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1996 då 1975 års marknadsföringslag upp- hörde att gälla och syftar till att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Lagen bygger på två generalklausuler om otillbörlighet i marknads- föring (4 § första stycket) respektive informationsskyldighet (4 § andra stycket), vilka kompletteras med en katalog med specifika regler rörande bl.a. reklamidentifiering, vilseledande reklam, jämförande reklam, obeställda produkter, fakturaskojeri, förmånserbjudanden, garantier och obeställd reklam (5–13 d §§). Därutöver finns i 17 och 18 §§ särskilda bestämmelser med förbud mot marknadsföring av otjänliga produkter.

Marknadsföringslagen genomför sedan tidigare helt eller delvis ett antal EG-direktiv, bl.a. rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om vilseledande och jämförande reklam.

Kompletterande bestämmelser om marknadsföring och krav på infor- mationslämnande finns i en rad andra författningar. Många av dessa genomför helt eller delvis EG-rättsakter. Som exempel kan nämnas lagen (1992:1672) om paketresor, tobakslagen (1993:581), alkohollagen (1994:1738), lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tids-

211

delat boende, prisinformationslagen (2004:347) och distans- och hem-	Prop. 2007/08:115
försäljningslagen (2005:59).	Bilaga 2

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder syftar till att bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt och att säkerställa ett högt konsument- skydd. Detta skall uppnås genom en fullständig harmonisering av med- lemsstaternas lagar och andra författningar om otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen.

Under en övergångsperiod om sex år får medlemsstaterna tillämpa sådana nationella bestämmelser inom det område som tillnärmas genom direktivet som är mer långtgående än bestämmelserna i direktivet och som genomför direktiv som innehåller klausuler om minsta harmoni- sering. Sådana bestämmelser måste vara väsentliga och proportionella. Kommissionen skall underrättas om bestämmelserna.

Den centrala bestämmelsen i direktivet är en generalklausul med ett generellt förbud mot otillbörliga affärsmetoder (artiklarna 5.1–5.2). Generalklausulen kompletteras med bestämmelser om vilseledande och aggressiva affärsmetoder (artiklarna 6–9). Som grundläggande krav för att en affärsmetod skall anses som otillbörlig gäller att den dels strider mot god yrkessed, dels är ägnad att leda till att en genomsnittskonsument fattar ett annat affärsbeslut än denne annars skulle ha fattat.

Därutöver finns i direktivet en bilaga med en uppräkning av ett tret- tiotal affärsmetoder som under alla omständigheter skall betraktas som otillbörliga.

En ny marknadsföringslag

Direktivet om otillbörliga affärsmetoder och den nuvarande marknads- föringslagen är uppbyggda enligt samma grundmodell, med en general- klausul som kompletteras med mer specifika förbud. Ett fullständigt genomförande av direktivet om otillbörliga affärsmetoder kräver dock en hel del ändringar och tillägg i marknadsföringslagen. Dessa ändringar och tillägg är så pass omfattande och genomgripande att utredningen föreslår att den nuvarande lagen ersätts med en helt ny marknadsförings- lag. Den föreslagna nya lagen bygger på och har samma grundläggande struktur som 1995 års marknadsföringslag.

Tillämpningsområdet

Marknadsföringslagen är tillämplig då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet, oavsett om mark- nadsföringen riktar sig till konsumenter eller näringsidkare. Med mark- nadsföring avses reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter. Mark- nadsföringsbegreppet omfattar således inte åtgärder efter det att avtal ingåtts. Lagen tar i första hand sikte på skyddet av konsumenters och näringsidkares ekonomiska intressen. Även icke ekonomiska konsument-

212

och näringsidkarintressen såsom skyddet av hälsa och säkerhet omfattas	Prop. 2007/08:115
dock av lagens skyddsintressen.	Bilaga 2
Direktivet om otillbörliga affärsmetoder är tillämpligt på otillbörliga
affärsmetoder som skadar konsumenternas kollektiva ekonomiska intres-
sen. Begreppet affärsmetod innefattar en näringsidkares handlande,
underlåtenhet eller någon annan åtgärd i övrigt före, under eller efter
försäljning eller leverans av produkter. Direktivets tillämpningsområde
är således på samma gång såväl snävare som vidare än tillämpnings-
området för marknadsföringslagen.
Utredningen föreslår att den nya marknadsföringslagen skall vara
tillämplig på marknadsföring i begreppets vedertagna betydelse och vid
användningen av andra affärsmetoder, dvs. också på affärsmetoder efter
det att avtal ingåtts, exempelvis vilseledanden rörande reklamations- och
preskriptionsfrister. Den nya lagen skall enligt utredningens förslag
vidare vara tillämplig på åtgärder som riktas mot såväl konsumenter som
näringsidkare. Lagen kommer således att genomföra både direktivet om
otillbörliga affärsmetoder och 1984 års direktiv om vilseledande och
jämförande reklam.
En generalklausul om otillbörliga affärsmetoder
Marknadsföringslagen innehåller en generalklausul om otillbörlig mark-
nadsföring. I generalklausulen föreskrivs att marknadsföring skall
stämma överens med god marknadsföringssed och även i övrigt vara
tillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Med god marknads-
föringssed avses god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar
till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring av
produkter.
Enligt generalklausulen i direktivet är en affärsmetod otillbörlig om
den strider mot god yrkessed och är ägnad att leda till att en genomsnitts-
konsument fattar ett annat affärsbeslut än denne annars skulle ha fattat.
God yrkessed definieras i direktivet som den nivå av fackmässighet och
aktsamhet som en näringsidkare skäligen kan förväntas visa gentemot
konsumenter motsvarande hederlig marknadspraxis och /eller den all-
männa principen om god tro i näringsidkarens bransch.
Utredningen gör bedömningen att generalklausulen i direktivet i sak i
allt väsentligt motsvarar generalklausulen i den nuvarande lagen och
föreslår därför att den i huvudsak oförändrad förs över till den nya lagen.
Uttrycket god marknadsföringssed föreslås dock bli ersatt med begreppet
god marknadssed.
Näringsidkarens informationsplikt
Den nuvarande marknadsföringslagen innehåller även en generalklausul
om informationsplikt som innebär att en näringsidkare är skyldig att vid
sin marknadsföring lämna sådan information som är av särskild betydelse
från konsumentsynpunkt. Direktivet om otillbörliga affärsmetoder inne-
håller inte någon motsvarande skyldighet. Däremot finns i artikel 7
bestämmelser om vilseledande underlåtenhet som innebär att en
näringsidkare inte får underlåta att lämna information av väsentlig	213
	213

betydelse för konsumenter. Därmed avses information som en genom-	Prop. 2007/08:115
snittskonsument behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut och vars	Bilaga 2
utelämnande är ägnat att föra med sig att konsumenten fattar ett annat
affärsbeslut än denne annars skulle ha fattat.
Utredningen föreslår att direktivets bestämmelser om vilseledande
underlåtenhet genomförs genom en positiv skyldighet att lämna infor-
mation av väsentlig betydelse för konsumenter i direktivets mening. Vid
s.k. köperbjudanden skall viss i direktivet närmare angiven information
om bl.a. produktens pris och egenskaper anses vara av väsentlig bety-
delse för konsumenter, i den utsträckning informationen inte redan fram-
går av sammanhanget. Även information som skall lämnas enligt olika
EG-rättsakter skall anses som väsentlig för konsumenter.
Förbud mot vilseledande affärsmetoder
Direktivet innehåller vid sidan av bestämmelserna om vilseledande
underlåtenhet även bestämmelser om vilseledande handlingar (artikel 6).
Dessa överensstämmer i huvudsak med vad som gäller enligt den
nuvarande marknadsföringslagen och 1984 års direktiv om vilseledande
och jämförande reklam. Utredningen föreslår att även den nya lagen skall
innehålla ett förbud för en näringsidkare att använda sig av vilseledande
påståenden och andra framställningar.
Katalogreglerna
Utredningen gör bedömningen att bestämmelserna om vilseledande för-
packningsstorlekar, användningen av vissa uttryck såsom konkurs-
försäljning, utförsäljning, realisation m.m., fakturaskojeri, obeställda
produkter och förmånserbjudanden är förenliga med direktivet om otill-
börliga affärsmetoder. Utredningen föreslår därför att motsvarande
bestämmelser tas in i den nya lagen. Som ett allmänt krav gäller att för-
farandet skall vara ägnat att påverka en konsuments eller näringsidkares
affärsbeslut.
Även de nuvarande bestämmelserna om jämförande reklam förs i
huvudsak över till den föreslagna lagen.
När det gäller förbudet mot marknadsföring av s.k. otjänliga produkter
har utredningen däremot kommit fram till att det praktiska behovet av
bestämmelserna är så ringa att det saknas tillräckliga skäl för att behålla
dem.
Aggressiva affärsmetoder
Utredningen föreslår att den nya lagen i enlighet med direktivet skall
innehålla ett särskilt förbud mot aggressiva affärsmetoder. En affärs-
metod är aggressiv, om den genom trakasseri, tvång, fysiskt våld, hot
eller någon annan otillbörlig påverkan är ägnad att inskränka en genom-
snittskonsuments eller näringsidkares valfrihet eller handlande avseende
produkter och därmed vara ägnad att leda till att konsumenten eller
näringsidkaren fattar ett annat affärsbeslut än denne annars skulle ha
fattat.	214

Andra förbjudna affärsmetoder

I bilaga 1 till direktivet finns en uppräkning av ett trettiotal vilseledande och aggressiva affärsmetoder som skall anses otillbörliga under alla för- hållanden. Utredningen föreslår att uppräkningen i bilaga 1 tas in som en bilaga till den nya lagen och att det i lagen föreskrivs att de förfaranden som anges i bilagan alltid skall anses otillbörliga.

Sanktioner

Enligt den ordning som nu gäller kan en näringsidkare vars marknads- föring strider mot god marknadsföringssed eller på något annat sätt är otillbörlig mot konsumenter förbjudas att fortsätta med den marknads- föringen. Ett sådant förbud kan även riktas mot andra som medverkat till marknadsföringen. En näringsidkare kan vidare åläggas att bl.a. lämna information, om näringsidkaren vid sin marknadsföring låter bli att lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Ett åläggande eller förbud skall normalt sett förenas med vite.

En näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot katalogbestämmelserna i marknadsföringslagen kan dessutom förpliktas att betala en särskild avgift till staten, marknadsstörningsavgift, som kan uppgå till lägst 5 000 kronor och högst fem miljoner kronor.

I direktivet om otillbörliga affärsmetoder föreskrivs i likhet med 1984 års direktiv om vilseledande och jämförande reklam att medlemsstaterna skall se till att det finns sanktioner vid överträdelser av genomförande- lagstiftningen. Utredningen gör bedömningen att det nuvarande sank- tionssystemet väl tillgodoser direktivets krav och föreslår därför att det behålls i allt väsentligt oförändrat.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 2

Konsekvenser av utredningens förslag

Den föreslagna lagstiftningen kommer inledningsvis att kräva insatser främst från Konsumentverkets och Konsumentombudsmannens sida. Detta kommer i vart fall inledningsvis att föra med sig ett resursbehov, som dock bör kunna tillgodoses genom omprioriteringar i den egna verk- samheten.

En harmoniserad lagstiftning på det marknadsrättsliga området kommer att få positiva effekter för näringslivet och underlätta för företagen, inte minst småföretagen, att marknadsföra sina produkter på den inre marknaden.

I övrigt bedömer utredningen att förslaget inte kommer att ha några statsfinansiella eller andra beaktansvärda effekter.

Ikraftträdande

Genomförandelagstiftningen skall enligt direktivet vara antagen och publicerad i medlemsländerna senast den 12 juni 2007. Lagstiftningen skall vara i kraft senast den 12 december 2007. Utredningen gör bedöm- ningen att erforderliga lagförslag bör kunna föreläggas riksdagen under

215

Utredningens förslag till lagtext

1 Förslag till marknadsföringslag

Härigenom föreskrivs37 följande.

Lagens syfte

1 § Denna lag syftar till att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring och andra affärsmetoder och att motverka marknadsföring och andra affärsmetoder som är otillbörliga mot konsumenter och näringsidkare.

Genom lagen genomförs i svensk rätt helt eller delvis följande EU- direktiv:

Rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärm- ning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam38

Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television 39

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal 40

Europaparlamentets och rådets direktiv 97/55/EG av den 6 oktober 1997 om ändring av direktiv 84/450/EEG om vilseledande reklam så att detta omfattar jämförande reklam 41

Prop.2007/08:115

Bilaga 3

37 Jfr rådets direktiv 84/450/EEG av den 10 september 1984 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om vilseledande reklam (EGT L 250, 19.9.1984, s 17, Celex 384L0450) ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/55/EG (EGT L 290, 23.10.1997, s. 18, Celex 397L0055), rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, 17.10.1989, s. 23, Celex 389L0552), Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, Celex 31977L0007), Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 7.7.1999, s. 12, Celex 31999L0044), Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1, Celex 32000L0031), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37, Celex 32002L0058), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 9.10.2002, s. 16, Celex 32002L0065) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EGT L 149, 6. 11.6.2005, s. 22, Celex 32005L0029).

38EGT L 250, 19.9.1984, s. 17 (Celex 384L0450).

39EGT L298, 17.10.1989, s. 23 (Celex 389L0552).

40EGT L 144, 4.6.1997, s. 19 (Celex 31977L0007).

41EGT L 290, 23.10.1997, s. 18 (Celex 397L0055).

217

Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och här- med förknippade garantier 42

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden 43

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sek- torn för elektronisk kommunikation 44

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsu- menter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG 45

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gent- emot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 46

Lagens tillämpningsområde

2 § Lagen tillämpas

–då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet, och

–på andra affärsmetoder som en näringsidkare använder sig av före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter.

Lagen tillämpas också på sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844).

Definitioner

3 § I denna lag avses med

affärsbeslut: ett beslut som fattas av en konsument eller en närings- idkare om huruvida, hur och under vilka förutsättningar en produkt skall köpas, hela eller delar av köpesumman skall betalas, produkten skall behållas eller överlåtas, eller en avtalsenlig rättighet i samband med pro- dukten skall utnyttjas, oavsett om konsumenten eller näringsidkaren beslutar att handla eller att avstå från att handla,

affärsmetod: marknadsföring eller en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare,

42EGT L 171, 7.7.1999, s. 12 (Celex 31999L0044).

43EGT L 178, 17.7.2000, s. 1 (Celex 32000L0031).

44EGT L 201, 31.7.2002, s. 37 (Celex 32002L0058).

45EGT L 271, 9.10.2002, s. 16 (Celex 32002L0065).

46EGT L 149, 6. 11.6.2005, s. 22 (Celex 32005L0029).

Prop. 2007/08:115

Bilaga 3

218

elektronisk post: ett adresserat eller på något annat sätt individualiserat	Prop.2007/08:115
elektroniskt meddelande i form av text, röst, ljud eller bild som sänds via	Bilaga 3
ett allmänt kommunikationsnät och som kan lagras i nätet eller i mot-
tagarens terminalutrustning tills mottagaren hämtar det,
god marknadssed: god affärssed och andra vedertagna normer till
skydd för konsumenter och näringsidkare,
information av väsentlig betydelse för konsumenter: sådan information
som en konsument behöver för att fatta ett välgrundat affärsbeslut och
vars utelämnande är ägnat att föra med sig att en konsument fattar ett
annat affärsbeslut än denne annars skulle ha fattat,
konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen utanför sin
näringsverksamhet, affärsverksamhet, sitt hantverk eller yrke,
köperbjudande: kommersiellt meddelande som beskriver en produkts
egenskaper och pris, på ett sätt som är lämpligt för den typ av kommer-
siellt meddelande det gäller, och på så sätt gör det möjligt för en konsu-
ment att köpa produkten,
marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som
är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter,
näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar inom ramen
för sin näringsverksamhet, affärsverksamhet, sitt hantverk eller yrke och
den som handlar i en näringsidkares namn eller för dennes räkning,
otillbörlig påverkan: utnyttjande av maktställning i förhållande till en
konsument eller näringsidkare för att utöva påtryckning, även utan
fysiskt våld eller hot om sådant, på ett sätt som är ägnat att avsevärt
inskränka en konsuments eller näringsidkares förmåga att fatta ett väl-
grundat affärsbeslut,
produkter: varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra
nyttigheter.
Otillbörliga affärsmetoder
4 § Marknadsföring och andra affärsmetoder som strider mot denna lag
eller som anges i bilagan till denna lag är otillbörliga.
I fråga om 5 § skall dock ett förfarande som strider mot sådan god
marknadssed som syftar till att skydda mottagarens ekonomiska intressen
anses otillbörligt, bara om det är ägnat att leda till att mottagaren fattar ett
annat affärsbeslut än denne annars skulle ha fattat.
Allmänna krav
God marknadssed
5 § Marknadsföring och andra affärsmetoder skall stämma överens med
god marknadssed.
Information
6 § En näringsidkare skall vid marknadsföring av produkter och vid
användningen av andra affärsmetoder lämna sådan information som är av
väsentlig betydelse för konsumenter.	219
	219

Informationen skall lämnas på ett klart och tydligt sätt.	Prop. 2007/08:115
	Bilaga 3

Reklamidentifiering

7 § All marknadsföring skall utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring.

Vilseledande affärsmetoder

Vilseledande påståenden och framställningar

8 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda sig av fel- aktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet, om förfarandet är ägnat att leda till att en konsument eller en näringsidkare fattar ett annat affärsbeslut än denne annars skulle ha fattat. Detsamma gäller också efter det att en näringsidkare eller en konsument har träffat avtal om köp eller försäljning av en produkt.

Första stycket gäller särskilt framställningar som rör

1.produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egenskaper,

2.produktens ursprung, användning och inverkan på hälsa och miljö,

3.kundservice, reklamationshantering samt metod och datum för till- verkning eller tillhandahållande,

4.produktens pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda pris- fördelar och betalningsvillkoren,

5.näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer, ställning på marknaden, åtaganden, varumärken, varunamn, kännetecken och andra rättigheter,

6.belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren,

7.leveransvillkor för produkten,

8.behovet av service, reservdelar, byte eller reparation,

9.näringsidkarens åtagande att följa uppförandekoder, och

10.konsumentens rättigheter enligt lag eller annan författning.

Vilseledande förpackningsstorlekar

9 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda sig av för- packningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form, om för- farandet är ägnat att leda till att en konsument eller en näringsidkare fattar ett annat affärsbeslut än denne annars skulle ha fattat.

Vilseledande efterbildningar
10 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda sig av
efterbildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med
någon annan näringsidkares kända och särpräglade produkter, om för-
farandet är ägnat att leda till att en konsument eller en näringsidkare
fattar ett annat affärsbeslut än denne annars skulle ha fattat.	220
	220

Första stycket gäller dock inte efterbildningar vilkas utformning	Prop.2007/08:115
huvudsakligen tjänar till att göra produkten funktionell.	Bilaga 3

Konkursutförsäljningar

11 En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycket ”konkurs”, ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara om produkterna bjuds ut av konkursboet eller för dess räkning.

Utförsäljningar

12 En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycken ”slutförsäljning”, ”utförsäljning” eller något annat uttryck med motsvarande innebörd, bara om

1.det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller en klart avgränsad del av det,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

Realisationer

13 En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycket ”realisation” eller något annat uttryck med motsvarande inne- börd, bara om

1.försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie sortiment,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

Obeställda produkter och fakturaskojeri

14 En näringsidkare får vid marknadsföringen inte leverera produkter till någon som inte uttryckligen har beställt dem och därvid vilseleda mot- tagaren om dennes betalningsskyldighet.

En näringsidkare får vid marknadsföringen inte heller i något annat fall skicka fakturor, inbetalningsavier eller liknande meddelanden avseende produkter som inte uttryckligen har beställts och därvid vilseleda mot- tagaren om dennes betalningsskyldighet.

Särskilda informationskrav

Köperbjudanden

15 När en näringsidkare lämnar ett köperbjudande skall näringsidkaren lämna information om

1.produktens utmärkande egenskaper,

2.näringsidkarens identitet och adress,

221

3. priset inklusive skatter eller det sätt på vilket priset beräknas, om priset inte kan beräknas i förväg,

4.tillkommande kostnader för frakt, leverans och porto eller uppgift om att sådana ytterligare kostnader kan tillkomma, om dessa inte kan beräknas i förväg,

5.villkor för betalning, leverans och reklamationshantering, om dessa avviker från vad som är normalt, och

6.uppgift om eventuell ångerrätt eller rätt att häva ett köp, om en sådan rätt avviker från vad som följer av lag.

Första stycket gäller bara om informationen inte ändå framgår av sammanhanget.

Information enligt första stycket skall anses vara av väsentlig betydelse för konsumenter.

Förmånserbjudanden

16 En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder köparen att förvärva ytterligare produkter utan ersättning eller till ett särskilt lågt pris eller erbjuder köparen andra särskilda förmåner, skall lämna tydlig information om

1.villkoren för att utnyttja erbjudandet,

2.erbjudandets beskaffenhet och värde, samt

3.de tidsgränser och andra begränsningar som gäller för erbjudandet. Första stycket gäller bara i den utsträckning ett utelämnande av infor-

mationen är ägnat att leda till att en konsument eller en näringsidkare fattar ett annat affärsbeslut än denne annars skulle ha fattat.

Garantier

17 En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder sig att genom en garanti eller liknande utfästelse under en viss tid svara för en produkt eller del därav eller för en egenskap hos produkten, skall vid försälj- ningen lämna köparen tydlig information om utfästelsens innehåll och de uppgifter som är nödvändiga för att köparen skall kunna göra den gällande. Information skall även lämnas om att köparens rättigheter enligt lag inte påverkas av utfästelsen.

Utfästelsen och informationen skall lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen. Information enligt första stycket skall anses vara av väsentlig betydelse för konsumenter.

Jämförande reklam

18 En näringsidkare får i sin reklam direkt eller indirekt peka ut en annan näringsidkare eller dennes produkter, bara om jämförelsen

1.inte är vilseledande,

2.avser produkter som svarar mot samma behov eller är avsedda för samma ändamål,

3.på ett objektivt sätt avser väsentliga, relevanta, kontrollerbara och

utmärkande egenskaper hos produkterna,

Prop. 2007/08:115

Bilaga 3

222

4. inte medför förväxling mellan näringsidkaren och en annan Prop.2007/08:115 näringsidkare eller mellan deras produkter, varumärken, firmor eller Bilaga 3

andra kännetecken,

5.inte misskrediterar eller är nedsättande för en annan näringsidkares verksamhet, förhållanden, produkter, varumärken, firma eller andra kännetecken,

6.i fråga om varor med ursprungsbeteckning alltid avser varor med samma beteckning,

7.inte drar otillbörlig fördel av en annan näringsidkares varumärkes, firmas eller andra känneteckens renommé eller varas ursprungs- beteckning, och

8.inte framställer en produkt som en imitation eller kopia av en pro- dukt som har ett skyddat varumärke eller firma.

Aggressiva affärsmetoder

19 § En näringsidkare får inte använda sig av aggressiva affärsmetoder. En affärsmetod är att anse som aggressiv, om den genom trakasseri, tvång, fysiskt våld, hot eller någon annan otillbörlig påverkan är ägnad att leda till att en konsument eller en näringsidkare fattar ett annat affärs- beslut än denne annars skulle ha fattat.

Obeställd reklam

20 § En näringsidkare får vid marknadsföring till en fysisk person använda elektronisk post, telefax eller sådana uppringningsautomater eller andra liknande automatiska system för individuell kommunikation som inte betjänas av någon enskild, bara om den fysiska personen har samtyckt till det på förhand.

1.den fysiska personen inte motsatt sig att uppgiften om elektronisk adress används i marknadsföringssyfte med användande av elektronisk post,

2.marknadsföringen avser näringsidkarens egna, likartade produkter

och

21 § Vid marknadsföring med elektronisk post skall meddelandet alltid innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan sända en begäran om att marknadsföringen skall upphöra. Detta gäller även vid marknads- föring till juridiska personer.

22 § En näringsidkare får använda andra metoder för individuell kom- munikation på distans än sådana som avses i 20 §, bara om den fysiska personen inte tydligt motsatt sig att metoden används.

223

Begränsningar i kommunikationsmediet

23 § Vid bedömningen av frågan huruvida en näringsidkare har låtit bli att lämna information av väsentlig betydelse för konsumenter skall beaktas

–det använda kommunikationsmediets begränsningar i tid och utrymme, och

–de åtgärder som näringsidkaren har vidtagit för att på något annat sätt lämna informationen.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 3

Förbud och ålägganden

Förbud mot viss marknadsföring och andra affärsmetoder

24 § En näringsidkare vars marknadsföring strider mot god marknadssed eller som använder sig av andra otillbörliga affärsmetoder får förbjudas att fortsätta med det eller med någon annan liknande åtgärd.

Ett förbud enligt första stycket får meddelas var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till affärsmetoden.

Åläggande att lämna information

25 § En näringsidkare som vid sin marknadsföring eller vid använd- ningen av andra affärsmetoder låter bli att lämna information som är av väsentlig betydelse för konsumenter får åläggas att lämna sådan infor- mation.

Ett åläggande enligt första stycket får innehålla en skyldighet att lämna informationen

1.i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

2.genom märkning på varan eller i någon annan form på säljstället,

eller

3.i viss form till konsumenter som begär det.

Åläggande att tillhandahålla tekniska hjälpmedel

26 § En tjänsteleverantör enligt lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster som i strid med 10 § i den lagen låter bli att tillhandahålla sådana tekniska hjälpmedel som avses där får åläggas att tillhandahålla hjälpmedlen.

Vite
27	§ Ett förbud enligt 24 § och ett åläggande enligt 25 eller 26 § skall
förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
Interimistiska beslut
28	§ Rätten får meddela förbud enligt 24 § eller åläggande enligt 25 eller
26	§ att gälla tills vidare, om	224
		224

1. käranden visar sannolika skäl för sin talan, och		Prop.2007/08:115
2.	det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller låta bli	Bilaga 3
att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett förbud eller åläg-
gande.
I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 § andra –
fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas
genast.
Förelägganden
29 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen med-
dela föreläggande om
1. förbud som avses i 24 § (förbudsföreläggande),
2.	åläggande som avses i 25 § (informationsföreläggande), eller
3.	åläggande som avses i 26 §.

Föreläggandet skall förenas med vite.

För att bli gällande skall näringsidkaren godkänna föreläggandet omedelbart eller inom en viss tid. Om föreläggandet har godkänts, gäller det som en lagakraftvunnen dom.

Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.

Marknadsstörningsavgift

Förutsättningar för avgift

30 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknads- störningsavgift), om näringsidkaren uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot någon bestämmelse i 8–14 §§ eller 16–21 §§ eller handlat på något sådant sätt som anges i bilagan till denna lag.

Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon av bestämmelserna i

–14 § första stycket andra och tredje meningarna eller 14 a § första stycket 2 tobakslagen (1993:581),

–4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738),

–7 kap. 3, 4 eller 10 § radio- och TV-lagen (1996:844),

–11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti när det gäller ett erbju- dande som inte är riktat bara till andra än konsumenter, eller

–8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till över- trädelsen.

Avgiften tillfaller staten.

31 § Marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har med- delats vid vite enligt denna lag.

225

Avgiftens storlek

32 § Marknadsstörningsavgiften skall fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsätt- ning. Årsomsättningen skall avse omsättningen närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättning annars saknas eller är bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas.

Om talan riktas mot flera näringsidkare, skall avgiften fastställas sär- skilt för var och en av dem.

33 § När marknadsstörningsavgift fastställs skall särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.

I ringa fall skall någon avgift inte dömas ut. Avgiften får efterges, om det finns synnerliga skäl för det.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 3

Betalning av avgiften

34 § Marknadsstörningsavgift skall betalas till Kammarkollegiet inom trettio dagar efter det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i domen.

Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i första stycket, skall
Kammarkollegiet lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestäm-
melser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga
fordringar m.m.
Preskription
35 § Marknadsstörningsavgift får dömas ut bara om stämningsansökan
har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att
överträdelsen upphörde.
36 § En marknadsstörningsavgift faller bort, om domen inte har kunnat
verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.
Kvarstad
37 § För att säkerställa ett anspråk på marknadsstörningsavgift får rätten
besluta om kvarstad. Därvid gäller föreskrifterna i 15 kap. rättegångs-
balken om kvarstad för fordran.
Skadestånd
38 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller
ett åläggande som har meddelats med stöd av 24–26 §§ eller mot en
föreskrift i 7–14 §§ eller 16–22 §§, skall ersätta den skada som där-
igenom uppkommer för en konsument eller en näringsidkare. Detsamma
gäller den som använder sig av en sådan otillbörlig affärsmetod som
anges i bilagan till denna lag.	226
	226

Vid bestämmande av ersättningen till näringsidkare får hänsyn tas även till omständigheter av annan än ekonomisk art.

39 § Rätten till skadestånd faller bort, om talan inte väcks inom fem år från det att skadan uppkom.

Utplånande m.m. av vilseledande framställningar

40 § Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 24 § eller av en föreskrift i 7–14, 16 och 18 §§ får rätten efter vad som är skäligt besluta att en vilseledande framställning som finns på en vara, förpackning, trycksak, affärshandling eller liknande skall utplånas eller ändras så att den inte längre är vilseledande. Om detta syfte inte kan uppnås på något annat sätt, får rätten besluta att egendomen skall förstöras.

Säkerhetsåtgärder

41 § Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande enligt 40 § och det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller att låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett beslut om utplånande, får rätten besluta om någon lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I fråga om en sådan åtgärd gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra – fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Framställs ett yrkande enligt 40 § i ett mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för bestämmelserna i första stycket att egendomen får tas i beslag. Därvid tillämpas föreskrif- terna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag i brottmål. Beslutet får verk- ställas genast.

42 § Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 40 § och beslut om säkerhetsåtgärd enligt 41 § meddelas på yrkande av part av den dom- stol där en rättegång om förbud enligt 24 §, marknadsstörningsavgift enligt 30 § eller skadestånd enligt 38 § pågår.

Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av ett vites- förbud enligt 24 och 27 §§ får meddelas på yrkande av part av den dom- stol där en rättegång om utdömande av vitet pågår.

Upplysningsskyldighet m.m.

43 § En näringsidkare är skyldig att på uppmaning av Konsument- ombudsmannen

1.yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende om tillämpningen av denna lag,

2.tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ett ärende där beslut om förbud eller åläg- gande enligt 24–26 §§ kan antas komma i fråga.

44 § Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt 24–26 §§ är skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen tillhandahålla de

Prop.2007/08:115

Bilaga 3

227

upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för till-	Prop. 2007/08:115
synen över att förbudet eller åläggandet följs.	Bilaga 3
45 § Om en uppmaning enligt 43 eller 44 §§ inte följs, får Konsument-
ombudsmannen förelägga den som berörs att fullgöra sin skyldighet vid
vite.
46 § Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana varu-
prover och liknande som avses i 43 och 44 §§, om det finns särskilda skäl
för det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att ersätta Konsu-
mentombudsmannens kostnader för provtagning och undersökning av
prov i fall som avses i 44 §.
Var och av vem talan får väckas
Förbud och ålägganden

47 § Talan om förbud eller åläggande enligt 24–26 §§ väcks vid Mark- nadsdomstolen. Om samma kärande, eller en annan kärande i samråd med denne, samtidigt väcker en talan om marknadsstörningsavgift enligt 30 § eller skadestånd enligt 38 § med anledning av marknadsföringen eller någon annan affärsmetod, skall dock en talan om förbud eller åläg- gande väckas vid Stockholms tingsrätt.

Talan om förbud eller åläggande får väckas av

1.Konsumentombudsmannen,

2.en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och

3.en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Ett interimistiskt beslut enligt 28 § meddelas av den domstol där en

rättegång enligt första stycket pågår.

Marknadsstörningsavgift

48 § Talan om marknadsstörningsavgift enligt 30 § väcks vid Stockholms tingsrätt av Konsumentombudsmannen.

Om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte föra talan om marknadsstörningsavgift får en enskild näringsidkare som berörs av marknadsföringen och en sammanslutning av näringsidkare väcka en sådan talan.

Beslut om kvarstad enligt 37 § meddelas av den domstol där en rätte- gång om marknadsstörningsavgift pågår. Om talan ännu inte har väckts, gäller i fråga om behörig domstol vad som föreskrivs i första stycket.

Utdömande av vite

228

Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av Kon-	Prop.2007/08:115
sumentombudsmannen.	Bilaga 3

Skadestånd

50 § Talan om skadestånd enligt 38 § väcks vid Stockholms tingsrätt. En sådan talan får även väckas vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken.

Överklagande

51 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 43 § 1 och om vitesföre- läggande efter en sådan uppmaning får inte överklagas.

Konsumentombudsmannens beslut enligt 43 § 2 och 44 § eller ett vitesföreläggande efter en sådan uppmaning överklagas hos Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 46 § eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av nämnda paragraf.

52 § Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna lag överklagas hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om utdö- mande av vite som har förelagts med stöd av denna lag överklagas dock hos hovrätt enligt vad som föreskrivs i lagen (1985:206) om viten.

Beslut under rättegången i frågor som avses i 28 § och 41 § första stycket får överklagas särskilt. Besluten skall vid handläggningen i Marknads- domstolen anses röra åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Rättskraft

53 § En dom i vilken frågan om förbud enligt 24 § eller åläggande enligt 25–26 §§ har prövats, hindrar att en ny talan enligt 24–26 §§ väcks med anledning av marknadsföringen. En sådan dom hindrar dock inte att samma fråga prövas på nytt när ändrade förhållanden föranleder det.

Rättens sammansättning m.m.

54 § Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag skall Stockholms tings- rätt bestå av fyra ledamöter, av vilka två skall vara lagfarna domare och två ekonomiska experter. En av de lagfarna domarna skall vara rättens ordförande.

Om det sedan huvudförhandlingen har påbörjat inträffar förfall för en av ledamöterna, är rätten ändå domför.

Vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken och vid avgörande av mål utan huvud- förhandling, liksom vid handläggning som inte sker vid huvudför- handling skall tingsrätten bestå av en lagfaren domare, om inte annat följer av 55 §. I sådana fall får dock även en ekonomisk expert delta i tingsrätten.

229

55 § Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av	Prop. 2007/08:115
frågor som hör till rättegången får Stockholms tingsrätt ha den samman-	Bilaga 3
sättning som anges i 54 § första stycket, om det finns särskilda skäl för
det med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet.
56 § I mål som bara rör skadestånd enligt 38 § får Stockholms tingsrätt
ha den sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c och 3 d §§ rätte-
gångsbalken.
57 § Vid handläggningen av ärenden som avses i 51 § andra stycket skall
Stockholms tingsrätt bestå av en lagfaren domare eller av en lagfaren
domare och en ekonomisk expert. Om det finns särskilda skäl med hän-
syn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock ha den samman-
sättning som anges i 54 § första stycket.
58 § Regeringen förordnar för viss tid dem som skall tjänstgöra som
ekonomiska experter enligt 54 §. Inträffar medan en ekonomisk expert
deltar i behandlingen av ett mål eller ärende en omständighet som medför
att förordnandet skall upphöra att gälla, skall förordnandet oberoende
därav anses ha fortsatt giltighet såvitt avser det pågående målet eller
ärendet.
Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk
medborgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha
förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Rättegångsbestämmelser
Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen
59 § Om något annat inte följer av denna lag, skall föreskrifterna i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten
tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 24–26 §§ och mål om
marknadsstörningsavgift enligt 30 §.
I mål om skadestånd enligt 38 § gäller vad som är föreskrivet i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.
I ärenden som avses i 51 § andra stycket gäller lagen (1996:242) om
domstolsärenden, om något annat inte följer av denna lag.
60 § När Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden efter över-
klagande enligt 52 §, skall vad som sägs i 49, 50 och 52 kap. rättegångs-
balken och i 39 § första stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden
om hovrätten i stället gälla Marknadsdomstolen.
61 § Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än Konsu-
mentombudsmannen, skall rätten underrätta ombudsmannen om rätte-
gången.
När ett mål om marknadsstörningsavgift eller skadestånd väcks, skall
tingsrätten underrätta Marknadsdomstolen om rättegången.
	230

Kumulation

62 § Mål om skadestånd enligt 38 § får i tingsrätt bara förenas med annat mål enligt denna lag.

Intervention

63 § I mål om förbud eller åläggande enligt 24–26 §§ har den som har talerätt enligt 47 § andra stycket rätt att delta i rättegången som inter- venient enligt 14 kap. rättegångsbalken.

Prop.2007/08:115

Bilaga 3

Rättegångskostnader

64 § I mål enligt denna lag gäller i fråga om rättegångskostnader 18 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken skall dock inte tillämpas i mål om förbud eller åläggande enligt 24–26 §§. I sådana mål får rätten bestämma att var och en av parterna skall svara för sina rättegångskostnader.

Utevaro

Övriga bestämmelser

66 § Regeringen kan med avseende på främmande stat bestämma att följande skall gälla.

Beträffande en vara som är försedd med en oriktig eller vilseledande ursprungsbeteckning, genom vilken varan direkt eller indirekt anges vara frambragd eller tillverkad i den främmande staten eller i en region eller ort i den främmande staten, får åtgärd enligt 40 § beslutas även i andra fall än som avses där. Detta gäller dock inte om beteckningen enligt handelsbruk endast tjänar att märka ut varans art eller om den åtföljs av en uppgift som tydligt anger att varan inte har frambragts eller tillverkats i den angivna staten eller på den angivna orten.

1.Denna lag träder i kraft den 12 december 2007, då marknads- föringslagen (1995:450) upphör att gälla.

2.Bestämmelserna i 4–22 §§ tillämpas också på marknadsföring som har vidtagits före ikraftträdandet, om inte åtgärden var tillåten enligt äldre föreskrifter.

231

3. Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsföre- Prop. 2007/08:115 lägganden som har meddelats enligt äldre föreskrifter skall fortfarande Bilaga 3

gälla.

Affärsmetoder som alltid är otillbörliga

Vilseledande affärsmetoder

1.Påstå att näringsidkaren har undertecknat en uppförandekod när så inte är fallet.

2.Uppvisa en förtroendemärkning, kvalitetsmärkning eller motsvarande utan att ha erhållit det nödvändiga tillståndet.

3.Påstå att en uppförandekod rekommenderas av ett offentligt eller annat organ när så inte är fallet.

4.Påstå att en näringsidkare (inklusive dennes affärsmetoder) eller en produkt har godkänts, rekommenderats eller sanktionerats av ett offent- ligt eller privat organ när så inte är fallet eller påstå detta utan att vill- koren för godkännandet, rekommendationen eller sanktioneringen iakt- tas.

5.Erbjuda produkter till ett angivet pris utan att näringsidkaren uppger att han har rimliga skäl att tro att han inte kommer att kunna leverera, själv eller med hjälp av underleverantör, dessa eller likvärdiga produkter till det angivna priset inom en tid och i sådan mängd som är rimligt med beaktande av produkten, omfattningen av reklamen för produkten och det pris som erbjudits (otillbörligt lockerbjudande).

6.Erbjuda produkter till ett angivet pris och sedan

a)vägra att visa konsumenten produkten ifråga, eller

b)vägra att ta emot en beställning eller leverera produkten inom rimlig tid, eller

c)förevisa ett defekt exemplar av den, i avsikt att i stället försöka sälja en annan produkt (en typ av otillbörligt lockerbjudande).

7.Oriktigt ange att en produkt kommer att vara tillgänglig enbart under mycket begränsad tid, eller att den kommer att vara tillgänglig enbart på särskilda villkor under en mycket begränsad tid, för att få konsumenten att fatta ett omedelbart beslut utan att ha tillräcklig tid eller möjlighet att fatta ett välgrundat beslut.

8.Åta sig att ge service efter försäljningen till kunder med vilka näringsidkaren före köpet har kommunicerat på ett språk som inte är ett officiellt språk i den medlemsstat där näringsidkaren är lokaliserad och sedan ge sådan service enbart på ett annat språk utan att tydligt informera konsumenten om detta innan denne förbinder sig att köpa produkten.

9.Ange eller på annat sätt skapa intryck av att det är lagligt att sälja en

produkt när så inte är fallet.

232

Prop.2007/08:115

10.Framställa konsumenters lagliga rättigheter som utmärkande för Bilaga 3 näringsidkarens erbjudande.

11.Använda material från medierna för att göra reklam för en produkt

om näringsidkaren själv har betalat för materialet och detta inte framgår av reklamen eller av bilder eller ljud som tydligt kan identifieras av kon- sumenten (annons i redaktionell form).

12.Göra ett i sak oriktigt påstående om arten och omfattningen av den risk konsumenten utsätter sig själv eller sin familj för om han eller hon inte köper produkten.

13.Försöka att sälja en produkt som liknar en annan produkt, som görs av en särskild tillverkare, på ett sätt som avsiktligen förespeglar konsu- menten att produkten är gjord av samma tillverkare, trots att så inte är fallet.

14.Inrätta, driva eller göra reklam för pyramidspel där konsumenten lockas att delta på grund av möjligheten att få ersättning och denna främst grundas på att andra konsumenter värvas till spelet, snarare än på försäljning eller konsumtion av en produkt.

15.Oriktigt påstå att näringsidkaren står i begrepp att upphöra med sin verksamhet eller flytta till nya lokaler.

16.Påstå att produkter kan underlätta vinst i hasardspel.

17.Oriktigt påstå att en produkt förmår bota sjukdomar, funktions- rubbningar eller missbildningar.

18.Förmedla i sak oriktig information om marknadsvillkor eller möjlig- heten att finna produkten i avsikt att förmå konsumenten att förvärva produkten på mindre fördelaktiga villkor än de marknaden normalt kan erbjuda.

19.Som affärsmetod påstå sig anordna tävlingar eller säljfrämjande åtgärder med priser utan att dela ut de priser som beskrivs eller någon skälig motsvarighet till dessa.

20.Beskriva en produkt som ”gratis”, ”kostnadsfri”, ”utan avgift” eller liknande om konsumenten måste betala annat än den oundvikliga kost- naden för att svara på affärsmetoden och hämta eller betala för leverans av produkten.

21.I marknadsföringsmaterialet inkludera en faktura eller liknande betalningshandling som ger konsumenten intryck av att han redan har beställt den marknadsförda produkten när så inte är fallet.

233

22.	Oriktigt påstå eller skapa intryck av att näringsidkaren inte agerar i	Prop. 2007/08:115
syften som hänför sig till dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet,		Bilaga 3
yrkeskår eller yrkesområde, eller felaktigt uppträda som konsument.
23.	Oriktigt skapa intryck av att produktservice efter försäljning är till-

gänglig i en annan medlemsstat än den där produkten säljs.

Aggressiva affärsmetoder

24.Ge intryck av att konsumenten inte kan lämna platsen innan ett avtal har utarbetats.

25.Göra personliga besök i konsumentens hem och ignorera dennes anmodan om att lämna hans hem eller inte komma tillbaka, utom under de omständigheter och i den utsträckning som enligt nationell lagstiftning är motiverat för att få en avtalsmässig skyldighet fullgjord.

26.Ta upprepade och oönskade kontakter per telefon, fax, e-post eller annat medium utom under de förhållanden och i den utsträckning som är motiverat för att få en avtalsmässig skyldighet fullgjord.

27.Kräva att en konsument, som gör anspråk på ersättning från en för- säkring, lägger fram dokument som inte rimligen kan anses relevanta för huruvida anspråket är giltigt, eller systematiskt underlåta att svara på relevant korrespondens i ärendet, om detta sker i syfte att förmå konsu- menten att avstå från att utöva sina avtalsenliga rättigheter.

28.Att i en annons direkt uppmana barn att köpa eller att övertala sina föräldrar eller andra vuxna att köpa de utannonserade produkterna åt dem.

29.Kräva omedelbar eller uppskjuten betalning för eller återsändande eller förvaring av produkter som näringsidkaren tillhandahållit men som konsumenten inte beställt (leverans utan föregående beställning) utom om produkten är en ersättningsvara enligt 2 kap. 14 § andra stycket distans- och hemförsäljningslagen (2005:59).

30.Uttryckligen informera konsumenten om att näringsidkarens arbete eller försörjning står på spel om konsumenten inte köper produkten eller tjänsten.

31.Oriktigt skapa intryck av att konsumenten redan har vunnit eller kommer att vinna ett pris eller annan motsvarande förmån, eventuellt efter att först ha utfört en särskild handling,

–när det i själva verket inte finns något pris eller någon annan mot- svarande förmån, eller

–när möjligheten att göra anspråk på priset eller en annan motsvarande förmån är beroende av att konsumenten betalar pengar eller ådrar sig en kostnad.

234

Vid underlåtelse att uppfylla dessa skyldigheter skall mark- nadsföringslagen (2007:000) tillämpas. Information enligt artikel 6 skall därvid anses vara av väsentlig betydelse för konsu- menter.

2	Förslag till lag om ändring i luftfartslagen		Prop.2007/08:115
	(1957:297)		Bilaga 3
	Härigenom föreskrivs att 9 kap. 10 § luftfartslagen 47 (1957:297) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

9 kap.

10 §

Konsumentverket skall utöva tillsyn över att transportörer fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3a och 6 i förordning (EG) nr 2027/97.

Vid underlåtelse att uppfylla dessa skyldigheter skall mark- nadsföringslagen (1995:450) tillämpas

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

3Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 §48

Vad som i denna lag sägs om böter skall även gälla utdömda viten, som 1. har förelagts part eller annan till fullgörande av en skyldighet i en

rättegång,

2. här i landet har förelagts av Konsumentombudsmannen, Kon- kurrensverket, Stockholms tings- rätt i mål enligt marknadsförings-

47Lagen omtryckt 1986:166.

48Senaste lydelse 1999:113.

235

(2007:000),

lagen (1995:450) eller Marknads-	lagen (2007:000) eller Marknads-	Prop. 2007/08:115
domstolen,	domstolen,	Bilaga 3

3. i Finland har dömts ut av Marknadsdomstolen eller, efter över- klagande av ett avgörande av denna domstol, av Högsta domstolen.

Vad som sägs i första stycket gäller även tvangsgebyr som i Norge har förelagts av Forbrukerombudet och som har godkänts av näringsidkaren eller har dömts ut av domstol.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

4Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. 49 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse50

Föreslagen lydelse

1 §51 Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt 1. konkurrenslagen (1993:20),

2. marknadsföringslagen marknadsföringslagen

(1995:450),

3.lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

4.lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

5.lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling,

6.lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsument- myndigheter och konsumentorganisationer,

7.försäkringsavtalslagen (2005:104),

8.lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m.,

9.lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet. Bestämmelserna i 14–22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt

konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m. eller lagen om franchise- ivares informationsskyldighet. I mål enligt marknadsföringslagen, för- säkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informations- skyldighet tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller vad som föreskrivs i dessa lagar.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

49Lagen omtryckt 1984:294.

50Bet. 2005/06:LU26, rskr. 2005/06:275, SFS 2006:485.

51Senaste lydelse 2006:485.

236

5Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ konsumenttjänstlagen (1985:716) skall ha följande lydelser.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §52

Näringsidkaren skall särskilt iaktta att tjänsten inte utförs

2. i strid mot förbud enligt 27 §	2. i strid mot förbud enligt 27 §
produktsäkerhetslagen (2004:451)	produktsäkerhetslagen (2004:451).
eller 17 § marknadsföringslagen
(1994:450).

9 §53

Tjänsten skall anses felaktig, om resultatet avviker från

1.vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2.sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhets- synpunkt, eller

3.vad som därutöver får anses avtalat.

Tjänsten skall också anses fel- aktig, om den har utförts i strid mot förbud enligt 27 § produkt- säkerhetslagen (2004:451) eller 17 § marknadsföringslagen (1995:450) eller om näringsid- karen inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

Tjänsten skall också anses fel- aktig, om den har utförts i strid mot förbud enligt 27 § produkt- säkerhetslagen (2004:451) eller om näringsidkaren inte har utfört sådant tilläggsarbete som han är skyldig att utföra enligt 8 § tredje stycket.

15 §54

Avser tjänsten förvaring av en lös sak gäller i stället för vad som sägs i 9, 10 och 12–14 §§ att tjänsten skall anses felaktig, om förvaringen anordnas på ett sätt som avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

52Senaste lydelse 2004:455.

53Senaste lydelse 2004:455.

54Senaste lydelse 2004:455.

Prop.2007/08:115

Bilaga 3

237

2. sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsent-											Prop. 2007/08:115
ligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från											Bilaga 3
säkerhetssynpunkt, eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.
Tjänsten	skall		också		anses	Tjänsten	skall		också	anses
felaktig, om förvaringen anordnas						felaktig, om förvaringen anordnas
i strid mot förbud enligt 27 § pro-						i strid mot förbud enligt 27 § pro-
duktsäkerhetslagen				(2004:451)		duktsäkerhetslagen			(2004:451)
eller 17 §	marknadsföringslagen					eller på ett sätt som avviker från
(1995:450) eller på ett sätt som						sådana uppgifter enligt 10 § som
avviker från		sådana		uppgifter		inte har rättats på ett tydligt sätt.
enligt 10 § som inte har rättats på
ett tydligt sätt.
					21 §55
Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra
avdrag på priset.						Om syftet med tjänsten i huvud-
Om syftet med tjänsten i huvud-
sak är förfelat och näringsidkaren						sak är förfelat och näringsidkaren
insett eller bort inse detta, får						insett eller bort inse detta, får
konsumenten i stället häva avtalet.						konsumenten i stället häva avtalet.
Detsamma gäller, om tjänsten har						Detsamma gäller, om tjänsten har
utförts i strid mot förbud enligt						utförts i strid mot förbud enligt
27 §	produktsäkerhetslagen					27 §	produktsäkerhetslagen
(2004:451)	eller 17 §			marknadS-		(2004:451).
föringslagen (1995:450).						Har tjänsten utförts till en del
Har tjänsten utförts till en del						och finns det starka skäl att anta
och finns det starka skäl att anta						att den inte kommer att fullföljas
att den inte kommer att fullföljas						utan fel av väsentlig betydelse för
utan fel av väsentlig betydelse för						konsumenten		får	denne	häva
konsumenten		får	denne		häva	avtalet beträffande återstående del.
avtalet beträffande återstående del.						Är felet sådant att syftet med
Är felet sådant att syftet med						tjänsten i huvudsak är förfelat och
tjänsten i huvudsak är förfelat och						näringsidkaren		insett eller bort
näringsidkaren		insett		eller	bort	inse detta eller utförs tjänsten i
inse detta eller utförs tjänsten i						strid mot förbud enligt 27 § pro-
strid mot förbud enligt 27 § pro-						duktsäkerhetslagen			får	konsu-
duktsäkerhetslagen			eller		17 §	menten i stället häva avtalet i dess
marknadsföringslagen, får kon-						helhet.
sumenten i stället häva avtalet i
dess helhet

Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsu- menten, får denne häva avtalet.

55 Senaste lydelse 2004:455.

238

33 §56	Prop.2007/08:115
Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av	Bilaga 3

vårdslöshet lämnat vilseledande uppgifter av betydelse för bedömningen av tjänstens beskaffenhet eller ändamålsenlighet och är tjänsten på grund därav felaktig enligt 10 § eller 15 § andra stycket, är han skyldig att ersätta konsumenten skada som denne därigenom tillfogas.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

6Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ konsumentköplagen (1990:932) skall ha följande lydelser.

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	18 §57
Varan är felaktig om den		Varan är felaktig om den
1. säljs i strid mot ett förbud		1. säljs i strid mot ett förbud
som har meddelats med stöd av 27		som har meddelats med stöd av 27
eller 36 §	produktsäkerhetslagen	eller 36 § produktsäkerhetslagen
(2004:451)	eller 17 § marknads-	(2004:451) eller mot ett annat
föringslagen (1994:450) eller mot		försäljningsförbud som har med-

56Senaste lydelse 2005:61.

57Senaste lydelse 2004:458.

239

ett annat

försäljningsförbud

som

delats i

författning eller

Prop. 2007/08:115

har meddelats i författning eller av

myndighet väsentligen

i syfte

att

Bilaga 3

en myndighet väsentligen i syfte

förebygga att den som använder

att förebygga att den som

varan drabbas av ohälsa eller

använder varan drabbas av ohälsa

olycksfall eller för att annars

eller olycksfall eller för att annars

hindra användning av en vara som

inte är tillförlitlig från säkerhets-

synpunkt, eller

2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller

hälsa.

19 §58

Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana upp-

gifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat

vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet.

Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med

sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning som någon annan

än säljaren, i tidigare säljled eller för säljarens räkning, har lämnat vid

marknadsföringen av varan eller annars före köpet.

Första och andra styckena gäller inte, om säljaren visar att uppgifterna

har rättats i tid på ett tydligt sätt eller att uppgifterna inte har inverkat på

köpet. Andra stycket gäller inte heller, om säljaren visar att han varken

kände till eller borde ha känt till uppgifterna.

Varan är felaktig också om

säljaren har underlåtit att efter

föreläggande

enligt

produkt-

föreläggande

enligt

produkt-

säkerhetslagen (2004:451)

lämna

säkerhetslagen (2004:451)

lämna

säkerhetsinformation

varan

säkerhetsinformation

varan

eller underlåtit att lämna sådan

information om varans egenskaper

eller användning som han enligt

marknadsföringslagen

(1995:450)

marknadsföringslagen

(2007:000)

har ålagts att lämna. Detsamma

gäller om föreläggandet eller åläg-

gandet har meddelats varans till-

verkare eller någon annan som i

tidigare

säljled

tagit

befattning

tidigare

säljled

tagit

befattning

med varan och säljaren har känt

till eller borde ha känt till under-

låtenheten att fullgöra före-

läggandet

eller

åläggandet.

läggandet

eller

åläggandet.

förutsättning för att varan skall

anses felaktig enligt detta stycke är

dock att underlåtenheten kan antas

ha inverkat på köpet.

58 Senaste lydelse 2004:458.

240

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.	Prop.2007/08:115
	Bilaga 3

7	Förslag till lag om ändring i konsumentkredit-
	lagen (1992:830)

Härigenom föreskrivs att 8 och 15 § konsumentkreditlagen (1992:830) skall ha följande lydelser.

8 §59
I fråga om underlåtelse att lämna	I fråga om underlåtelse att lämna
information som anges i 6 och	information		som anges i 6 och
7 §§ eller som annars är av sär-	7 §§	eller	som annars	är av
skild betydelse från konsument-	väsentlig betydelse för konsumen-
synpunkt gäller marknadsförings-	ter	gäller	marknadsföringslagen
lagen.	(2007:000).		Information	som
	anges i 6		och 7 §§ skall	därvid

alltid anses vara av väsentlig betydelse för konsumenter.

15 §60

Om en näringsidkare för sin	Om en näringsidkare för sin
egen eller någon annans räkning	egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad	säljer en vara utan att iaktta vad
som sägs i 14 §, skall det anses	som sägs i 14 §, skall det anses
utgöra en sådan handling som	utgöra en sådan handling som
avses i 14 § marknadsföringslagen	avses i 24 § marknadsföringslagen
(1995:450).	(2007:000).

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

8Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1672) om paketresor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §61

Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller infor- mation enligt 5 § första stycket.

Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas enligt 6 §.

59Senaste lydelse 1995:458.

60Senaste lydelse 1995:458.

61Senaste lydelse 1995:459.

241

En marknadsföringsåtgärd som strider mot 9 a § eller 14–14 b §§ skall vid tillämpningen av 4, 5, 24 och 27 §§ marknadsföringslagen (2007:000) anses vara otillbörlig mot konsumenter. En marknads- föringsåtgärd som strider mot 14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 kan med- föra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 30–37 §§ marknadsföringslagen.

I fråga om underlåtelse att lämna information enligt 5 och 6 §§ skall marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

I fråga om underlåtelse att lämna	Prop. 2007/08:115
information enligt 5 och 6 §§ skall	Bilaga 3
marknadsföringslagen (2007:000)
tillämpas. Informationen skall
därvid anses vara av väsentlig
betydelse för konsumenter.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

9Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Härigenom föreskrivs att 15 och 19 §§ tobakslagen (1993:581) skall ha följande lydelser.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 §62 En marknadsföringsåtgärd som

19 §63

Den centrala tillsynen över att denna lag och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen följs utövas av

1. Arbetsmiljöverket när det gäller

a) lokaler och andra utrymmen som avses i 2 § och som är upplåtna enbart för personal, och

b) lokaler och andra utrymmen på vilka 8 § skall tillämpas. 2. Statens folkhälsoinstitut när det gäller

a)miljöer som avses i 2 § och som inte är upplåtna enbart för personal,

b)lokaler som avses i 4 §,

c)varningstexter m.m. enligt 9, 10 och 11 §§,

d)handel enligt 12–12 b §§ och anmälan och egentillsyn enligt 12 c §,

e)produktkontroll m.m. enligt 16–18 §§, och

62Senaste lydelse 2005:369.

63Senaste lydelse 2005:369.

242

En handling som strider mot 8– 11 b §§ eller 11 c § första stycket skall vid tillämpningen av mark- nadsföringslagen (2007:000) anses vara otillbörlig mot konsumenter och, i fall som avses i 9 §, även mot näringsidkare. En handling som strider mot 10 § kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 30–37 §§ mark- nadsföringslagen.

f) uppgifter om kostnader för marknadsföring enligt 18 b §, samt		Prop.2007/08:115
3. Konsumentombudsmannen när	det gäller marknadsföring enligt	Bilaga 3
9 a § eller 14–14 b §§.
Vid Konsumentombudsmannens	Vid Konsumentombudsmannens
tillsyn tillämpas bestämmelserna i	tillsyn tillämpas bestämmelserna i
marknadsföringslagen (1995:450).	marknadsföringslagen (2007:000)

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

10Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 12 och 13 § och 8 kap. 1 a § alkohol- lagen (1994:1738) skall ha följande lydelser.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4kap.64

12 §

En handling som strider mot 8– 11 b §§ eller 11 c § första stycket skall vid tillämpningen av mark- nadsföringslagen (1994:450) anses vara otillbörlig mot konsumenter och, i fall som avses i 9 §, även mot näringsidkare. En handling som strider mot 10 § kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 22–28 §§ mark- nadsföringslagen

13 §65

Regeringen får med avseende på främmande stat bestämma att följande skall gälla.

“kopia” eller liknande uttryck.
En handling som strider mot		En handling som strider mot
andra stycket skall vid tillämpning		andra stycket skall vid tillämpning
av	marknadsföringslagen	av	marknadsföringslagen

64Senaste lydelse 2004:1045.

65Senaste lydelse 1999:1001.

243

(1995:450) anses vara otillbörlig mot konsumenter och närings- idkare.

(2007:000) anses vara otillbörlig	Prop. 2007/08:115
mot konsumenter och närings-	Bilaga 3
idkare.

	8 kap.66
	1 a §
För tillsyn över efterlevnaden av		För tillsyn över efterlevnaden av
bestämmelserna för	marknads-	bestämmelserna	för marknads-
föring i 4 kap. 8–11 och 13 §§		föring i 4 kap. 8–11 och 13 §§
finns särskilda regler i marknads-		finns särskilda regler i marknads-
föringslagen (1995:450). Tillsynen		föringslagen (2007:000). Tillsynen
över efterlevnaden av bestäm-		över efterlevnaden av bestäm-
melserna i 4 kap. 8–11 §§ gent-		melserna i 4 kap. 8–11 §§ gent-
emot den som har serveringstill-		emot den som har serveringstill-
stånd får, i fråga om marknads-		stånd får, i fråga om marknads-
föring på serveringsställen, utövas		föring på serveringsställen, utövas
också av kommunen. För kom-		också av kommunen. För kom-
munens tillsyn gäller inte 4 kap.		munens tillsyn gäller inte 4 kap.
12 §.		12 §.
Skatteverket utövar	tillsyn över	efterlevnaden av	bestämmelserna i
4 kap. 5 §.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

11Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti

Härigenom föreskrivs att 11 a § lagen (1995:1571) om insättnings- garanti skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			11 a §67
Om	ett	institut	åsidosätter	Om	ett	institut		åsidosätter
informationsplikten i 11 §, när den				informationsplikten i 11 §, när den
gäller insättningar från konsu-				gäller insättningar från konsu-
menter,	skall marknadsförings-			menter,	skall		marknadsförings-
lagen	(1995:450)		tillämpas.	lagen	(2007:000)			tillämpas.
Informationen		enligt	11 § skall	Informationen		enligt		11 §	skall
anses vara sådan information av				därvid anses vara av väsentlig
särskild betydelse från konsument-				betydelse för konsumenter. Om ett
synpunkt som avses i 4 § andra				institut	åsidosätter informations-
stycket marknadsföringslagen. Om				plikten	i 11 §,		när	den	gäller

66Senaste lydelse 2003:711.

67Senaste lydelse 2004:320.

244

ett institut åsidosätter informa- tionsplikten i 11 §, när den gäller insättningar från bara andra än konsumenter, skall Insättnings- garantinämnden underrätta Finansinspektionen enligt 20 § denna lag.

insättningar från bara andra än konsumenter, skall Insättnings- garantinämnden underrätta Finans- inspektionen enligt 20 § denna lag.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

12Förslag till lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 2 § och 10 kap. 7 § radio- och TV- lagen (1996:844) skall ha följande lydelser.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7kap.

2 §

Av en annons som inte är reklam skall det framgå i vems intresse den sänds. Om reklam- identifiering finns bestämmelser i 5 § marknadsföringslagen

(1995:450)

Av en annons som inte är reklam skall det framgå i vems intresse den sänds. Om reklam- identifiering finns bestämmelser i 7 § marknadsföringslagen

(2007:000)

10kap.68

7 §

En handling som strider mot 7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första och tredje stycket skall vid tillämpningen av 4, 14 och 19 §§ marknadsföringslagen (1995:450) anses vara otillbörlig mot konsu- menter. En sådan handling kan medföra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 22–28 §§ marknadsföringslagen.

En handling som strider mot 7 kap. 3 och 4 §§ samt 10 § första och tredje stycket skall vid

tillämpningen av 4, 5, 24 och
27 §§	marknadsföringslagen

(2007:000) anses vara otillbörlig mot konsumenter. En sådan handling kan medföra marknads- störningsavgift enligt bestäm- melserna i 30–37 §§ marknads- föringslagen.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

68 Senaste lydelse 1998:1713.

Prop.2007/08:115

Bilaga 3

245

13Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			6 §69
Om en fysisk eller juridisk				Om en fysisk eller juridisk
person som ägnar sig åt valuta-				person som ägnar sig åt valuta-
växling	inte lämnar		information	växling inte lämnar information
enligt 5 §, skall marknadsförings-				enligt 5 §, skall marknadsförings-
lagen (1995:450) tillämpas.				lagen (2007:000) tillämpas.
Information enligt 5 § skall där-				Information enligt 5 § skall där-
vid anses vara sådan information				vid anses vara av väsentlig bety-
av särskild betydelse från konsu-				delse för konsumenter.
mentsynpunkt		som	avses i 4 §
andra	stycket	marknadsföring-
slagen.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 3

14Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 §

Vid en prövning av om före- skrifter som har meddelats med stöd av denna lag har överträtts tillämpas marknadsföringslagen

(1995:450).

Vid en prövning av om före- skrifter som har meddelats med stöd av denna lag har överträtts tillämpas marknadsföringslagen

(2007:000).

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

69 Senaste lydelse 2004:319.

246

17Förslag till lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1999:158) om investerarskydd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 §70

Ett värdepappersinstitut, ett fondbolag och ett förvaltningsbolag skall informera sina kunder om

1.det skydd som gäller hos institutet eller bolaget för tillgångar som avses i 3 §,

2.den ersättningsnivå som gäller för skyddet, och

3.formerna för utbetalning av ersättning från skyddet.

Informationen skall hållas tillgänglig på svenska språket.

I fråga om underlåtelse att lämna	I fråga om underlåtelse att lämna
information som anges i första	information som anges i första
stycket eller som annars är av	stycket eller som annars är av
särskild betydelse från konsument-	väsentlig betydelse för konsu-
synpunkt finns bestämmelser i	menter finns bestämmelser i
marknadsföringslagen (1995:450).	marknadsföringslagen (2007:000).

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 3

18Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsument- myndigheter och konsumentorganisationer

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 §§ lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			3 §71
Talan får avse att åtgärder skall				Talan får avse att åtgärder skall
vidtas mot någon för att denne				vidtas mot någon för att denne
åsidosätter en bestämmelse			som	åsidosätter en bestämmelse som
avses i 1	§. Åtgärderna får gälla			avses i 1 §. Åtgärderna får gälla
1. förbud eller ålägganden med				1. förbud eller ålägganden med
stöd av	14–16 §§,	17 §	första	stöd av 24, 25, 27 och 28 §§
stycket,	18–20 §§	marknads-		marknadsföringslagen (2007:000)

70Senaste lydelse 2004:65.

71Senaste lydelse 2001:401.

248

föringslagen	(1995:450)	eller	eller förbud enligt 3 och 6 §§	Prop.2007/08:115
förbud enligt 3 och 6 §§ lagen			lagen (1994:1512) om avtals-	Bilaga 3
(1994:1512)	om avtalsvillkor i		villkor i konsumentförhållanden,
konsumentförhållanden

2.åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-lagen (1996:844), eller

3.utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.

5 §72

Talan skall väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (1995:450) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentför- hållanden,

Talan skall väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (2007:000) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentför- hållanden,

2.Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som avses i radio- och TV-lagen (1996:844),

3.tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

19Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informations- samhällets tjänster

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				15 §
Om en tjänsteleverantör inte ger					Om en tjänsteleverantör inte ger
information i enlighet med 8 och 9					information i enlighet med 8 och 9
samt 11–13 §§ eller inte tillhanda-					samt 11–13 §§ eller inte tillhan-
håller	tekniska hjälpmedel enligt				dahåller tekniska hjälpmedel enligt
10 §,	skall	marknadsföringslagen			10 §, skall	marknadsföringslagen
(1995:450)		tillämpas.		Informa-	(2007:000)	tillämpas. Informa-
tionen skall därvid anses vara					tionen skall därvid anses vara av
sådan	information		av	särskild	väsentlig betydelse för konsu-
betydelse från konsumentsynpunkt					menter.
som avses		i 4 §	andra stycket

72 Senaste lydelse 2001:401.

249

marknadsföringslagen.		Prop. 2007/08:115
		Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

20Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (2004:299) om inlånings- verksamhet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			16 §
Om ett företag åsidosätter infor-				Om ett	företag	åsidosätter
mationsplikten i 8 §, när den gäller				informationsplikten i 8 §, när den
ett erbjudande riktat till konsu-				gäller ett erbjudande riktat till
menter,	skall	marknadsförings-		konsumenter,	skall	marknads-
lagen (1995:450) tillämpas.				föringslagen (2007:000) tillämpas.
Informationen		enligt 8 §	skall	Informationen enligt		8 § skall
anses vara sådan information av				därvid anses vara av väsentlig
särskild betydelse från konsu-				betydelse för konsumenter.
mentsynpunkt som avses			i 4 §
andra	stycket	marknadsförings-
lagen.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

21Förslag till lag om ändring i prisinformations- lagen (2004:347)

Härigenom föreskrivs att 12 § prisinformationslagen (2004:347) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
12 §
Om en näringsidkare inte lämnar	Om en näringsidkare inte lämnar
prisinformation enligt denna lag	prisinformation enligt denna lag
eller enligt föreskrift som med-	eller enligt föreskrift som med-
delats med stöd av denna lag, skall	delats med stöd av denna lag, skall
marknadsföringslagen (1995:450)	marknadsföringslagen (2007:000)
tillämpas. Prisinformation skall	tillämpas. Prisinformation skall	250

därvid	anses vara		sådan infor-		därvid anses vara information av	Prop.2007/08:115
mation	av	särskild	betydelse	ur	väsentlig betydelse för konsu-	Bilaga 3
konsumentsynpunkt			som avses	i	menter.
4 § andra		stycket	marknadsfö-
ringslagen.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

22Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8 §, 3 kap. 6 § och 4 kap. 4 § lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning skall ha följande lydelser.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2kap.

8 §

Om	näringsidkaren		inte	ger	Om	näringsidkaren	inte	ger
information i enlighet med 6 och					information i enlighet med 6 och
7 §§,	skall marknadsföringslagen				7 §§,	skall marknadsföringslagen
(1995:450) tillämpas.					(2007:000) tillämpas.
Information		enligt 6	och	7 §§	Information enligt 6		och	7 §§
skall därvid anses vara sådan					skall därvid anses vara av
information av		särskild	betydelse		väsentlig betydelse för konsu-
från konsumentsynpunkt som avses					menter.
i 4 §	andra	stycket	marknads-
föringslagen

3kap.

6 §

Om	näringsidkaren	inte ger	Om	näringsidkaren inte ger
information i enlighet med 3–5 §§,			information i enlighet med 3–5 §§,
skall	marknadsföringslagen		skall	marknadsföringslagen
(1995:450) tillämpas.			(2007:000) tillämpas.
Information enligt 3–5 §§ skall			Information enligt 3–5 §§ skall
därvid anses vara sådan infor-			därvid anses vara av väsentlig
mation av särskild betydelse från			betydelse för konsumenter.
konsumentsynpunkt som avses i
4 §	andra stycket	marknads-

föringslagen.

4kap.

4 §

Om	näringsidkaren	inte	ger	Om	näringsidkaren	inte	ger
information i enlighet		med	3 §,	information i enlighet		med	3 §,
skall	marknadsföringslagen			skall	marknadsföringslagen
(1995:450) tillämpas.				(2007:000) tillämpas.
Information enligt 3–5 §§			skall	Information enligt 3 § skall där-				251

därvid anses vara sådan infor- mation av särskild betydelse från konsumentsynpunkt som avses i 4 § andra stycket marknads- föringslagen

vid anses vara av väsentlig bety-	Prop. 2007/08:115
delse för konsumenter.	Bilaga 3

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

23Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9 §, 8 kap. 3 §, 10 kap. 10 och 12 § försäkringsavtalslagen (2005:104) skall ha följande lydelser.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2kap.

9 §

Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt detta kapitel, skall marknadsförings- lagen (2007:000) tillämpas. Informationen skall därvid anses vara av väsentlig betydelse för konsumenter.

8kap.

3 §

Talan om åläggande enligt 2 § väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas

1.i fråga om information som avses i 2 kap. 2 §, av näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och

2.i fråga om information som avses i 2 kap. 4–7 §§, av den närings- idkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.

Talan får också väckas av en sammanslutning av näringsidkare.

I mål om åläggande enligt 2 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen

I mål om åläggande enligt 2 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2007:000) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 25 § den lagen.

252

			10 kap.			Prop.2007/08:115
			10 §			Bilaga 3
Om ett försäkringsbolag vid för-				Om ett försäkringsbolag vid för-
säkring som tecknas av en konsu-				säkring som tecknas av en konsu-
ment eller ett dödsbo inte lämnar				ment eller ett dödsbo inte lämnar
information	enligt	detta	kapitel,	information	enligt detta	kapitel,
skall	marknadsföringslagen			skall	marknadsföringslagen
(1995:450)	tillämpas.		Informa-	(2007:000)	tillämpas.	Informa-
tionen skall därvid anses vara				tionen skall därvid anses vara av
sådan information		av	särskild	väsentlig betydelse för konsu-
betydelse från konsumentsynpunkt				menter.
som avses i 4 § andra stycket
marknadsföringslagen.

12 §

Talan om åläggande enligt 11 § väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas

1.i fråga om information som avses i 2 §, av näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och

2.i fråga om information som avses i 4–8 §§, av den näringsidkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.

Talan får också väckas av en sammanslutning av näringsidkare.

I mål om åläggande enligt 11 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.

I mål om åläggande enligt 11 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2007:000) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 25 § den lagen.

Denna lag träder i kraft den 12 december 2007.

24Förslag till lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 8 § lagen (2005:405) om försäkrings- förmedling skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6kap.

8 §

Om	näringsidkaren inte ger	Om	näringsidkaren inte	ger
information i enlighet med 1–4 §§		information i enlighet med 1–4 §§
skall	marknadsföringslagen	skall	marknadsföringslagen
(1995:450) tillämpas.		(2007:000) tillämpas.
Information enligt 1–4 §§ skall		Information enligt 1–4 §§ skall
därvid anses vara sådan infor-		därvid anses vara av väsentlig
mation av särskild betydelse från		betydelse för konsumenter.		253

Förteckning över remissinstanserna

Prop. 2007/08:115

Bilaga 4

Tillfälle att avge synpunkter på betänkandet Otillbörliga affärsmetoder (SOU 2006:76) har beretts

Justitiekanslern, Hovrätten för nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Linköpings tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Kommerskollegium, Stockholms handelskammare, Barnombudsmannen, Läkemedelsverket, Socialstyrelsen, Statens folkhälsoinstitut, Finansinspektionen, Lotteri- inspektionen, Kammarkollegiet, Premiepensionsmyndigheten, Statens pensionsverk, Statskontoret, Granskningsnämnden för radio och TV, Göteborgs universitet, Centrum för konsumentforskning, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Juridiska fakultets- nämnden vid Uppsala universitet, Statens kulturråd, Allmänna reklama- tionsnämnden, Konsumentverket/KO, Livsmedelsverket, Marknads- domstolen, Jämställdhetsombudsmannen, Konkurrensverket, Post- och telestyrelsen, Verket för näringslivsutveckling (NUTEK), Finans- bolagens Förening, Fondbolagens Förening, Företagarnas Riksorganisa- tion, Kanal 5 AB, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Konsu- menternas Elrådgivningsbyrå, Konsumenternas Försäkringsbyrå, Kon- sumentföreningen i Stockholm, Konsumentvägledarnas Förening, Landsorganisationen (LO), Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisa- tioner, Marknadsetiska Rådet, Medierådet, Modern Times Group AB, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, Näringslivets Regelnämnd, Nätverket för Elektroniska affärer (NEA), Nätverket för Europarätts- forskning, Pensionärernas Riksorganisation, Rättvisemärkt, Swedish Direct Marketing Association (SWEDMA), Svensk Handel och Tjänste- företagen, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska IT-företagens Organisation AB, Svenska Journalistförbundet, Svenska Postorderföreningen, Svenska Tidningsutgivareföreningen, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Sveriges Annonsörer, Sveriges Domarförbund, Sveriges Försäkrings- förbund, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Konsumenter i samverkan, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Marknadsförbund, Sveriges Pensionärsförbund, Sveriges Reklamförbund, Sveriges Television AB, Sveriges Tidskrifter, Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), TV4 AB och Verdandi.

255

Lagrådsremissens lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

1.1Förslag till marknadsföringslag

Härigenom föreskrivs73 följande.

Inledande bestämmelse

Bestämmelser om marknadsföring finns också i

–luftfartslagen (1957:297),

–konsumentkreditlagen (1992:830),

–lagen (1992:1672) om paketresor,

–tobakslagen (1993:581),

–alkohollagen (1994:1738),

–lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

–radio- och TV-lagen (1996:844),

–lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

–lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

–lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

–lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

–lagen (1999:158) om investerarskydd,

–lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informations- samhällets tjänster,

73 Jfr rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jämförande reklam (EGT L 376, 27.12.2006, s. 21, Celex 32006L0114), rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, 17.10.1989, s. 23, Celex 389L0552), Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 4.6.1997, s. 19, Celex 31997L0007), Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L 171, 7.7.1999, s. 12, Celex 31999L0044). Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1, Celex 32000L0031), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37, Celex 32002L0058), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 9.10.2002, s. 16, Celex 32002L0065) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (EGT L 149, 6. 11.6.2005, s. 22, Celex 32005L0029).

Prop.2007/08:115

Bilaga 5

256

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,	Prop. 2007/08:115
– prisinformationslagen (2004:347),	Bilaga 5

–lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning,

–försäkringsavtalslagen (2005:104),

–lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

–lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet.

Lagens tillämpningsområde

2 § Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet.

Lagen tillämpas också på sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen (1996:844).

Definitioner

3 § I denna lag avses med

god marknadsföringssed: god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknads- föring av produkter,

konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

marknadsföring: reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbe- gripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare,

näringsidkare: en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.

produkter: varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

257

Otillbörlig marknadsföring	Prop. 2007/08:115
Otillbörlig marknadsföring enligt direktivbilagan	Bilaga 5
Otillbörlig marknadsföring enligt direktivbilagan
4 § Bilaga I i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den
11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av närings-
idkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av
rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv
97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 2006/2004 ska gälla som lag i Sverige.
Vid en prövning av en överträdelse av någon av dessa bestämmelser
ska denna lag tillämpas. Marknadsföring som strider mot någon av
bestämmelserna är alltid att anse som otillbörlig enligt denna lag.
Bestämmelserna i punkterna 1–31 ska tillämpas även om marknads-
föringen riktas till näringsidkare.
Bestämmelsen i punkten 14 ska tillämpas på åtgärder som skett i strid
med denna punkt om inte åtgärden omfattas av lotterilagen (1994:100).
Marknadsföringens ekonomiska påverkan
5 § Marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed enligt 6 §
eller som är aggressiv enligt 7 § är att anse som otillbörlig, om den i
märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att
fatta ett välgrundat affärsbeslut.
Marknadsföring som är vilseledande enligt någon av bestämmelserna i
8, 9 eller 11–16 §§ är att anse som otillbörlig om den påverkar eller
sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärs-
beslut.
God marknadsföringssed
6 § Marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed.
Aggressiv marknadsföring
7 § En näringsidkare får inte använda sig av aggressiv marknadsföring.
Marknadsföringen är att anse som aggressiv, om den innefattar trakas-
seri, tvång, fysiskt våld, hot eller annat aggressivt påtryckningsmedel.
Sådan aggressiv marknadsföring som anges i bilaga I till direktiv
2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.
Vilseledande marknadsföring
Reklamidentifiering
8 § All marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt
framgår att det är fråga om marknadsföring.
Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen.
Detta gäller dock inte framställningar vars enda syfte är att skapa upp-
märksamhet inför uppföljande framställningar.
	258

Förbud mot vilseledande marknadsföring

9 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda sig av fel- aktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet.

Första stycket gäller särskilt framställningar som rör

1.produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egenskaper,

2.produktens ursprung, användning och risker så som inverkan på hälsa och miljö,

3.kundservice, reklamationshantering samt metod och datum för till- verkning eller tillhandahållande,

4.produktens pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda pris- fördelar och betalningsvillkoren,

5.näringsidkarens egna eller andra näringsidkares kvalifikationer, ställning på marknaden, åtaganden, varumärken, varunamn, kännetecken och andra rättigheter,

6.belöningar och utmärkelser som har tilldelats näringsidkaren,

7.leveransvillkor för produkten,

8.behovet av service, reservdelar, byte eller reparation,

9.näringsidkarens åtagande att följa uppförandekoder, och

10.konsumentens rättigheter enligt lag eller annan författning.

Sådan vilseledande marknadsföring som anges i bilaga I till direktiv 2005/29/EG är alltid att anse som otillbörlig.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

Begränsningar i kommunikationsmediet, m.m.

10 § Vid bedömningen av om en framställning är vilseledande enligt 9 § tredje stycket får beaktas det använda kommunikationsmediets begräns- ningar i tid och utrymme samt de åtgärder som näringsidkaren har vid- tagit för att på något annat sätt lämna informationen.

Köperbjudanden

11 § Marknadsföringen är vilseledande om näringsidkaren i en fram- ställning erbjuder konsumenter en bestämd produkt med en prisangivelse utan att följande väsentliga information framgår:

1.produktens utmärkande egenskaper i den omfattning som är lämplig för mediet och produkten,

2.pris och jämförpris angivet på det sätt som framgår av 7–10 §§ prisinformationslagen (2004:347),

3.näringsidkarens identitet och adress,

4.transaktionsvillkor om dessa avviker från vad som är normalt för branschen eller produkten i fråga,

259

5. information om ångerrätt eller rätt att häva ett köp som ska lämnas	Prop. 2007/08:115
till konsumenten enligt lag.	Bilaga 5
Marknadsföringen är också vilseledande om näringsidkaren i en fram-
ställning erbjuder konsumenter flera bestämda produkter med en uppgift
om ett gemensamt pris utan att erbjudandet innehåller väsentlig infor-
mation enligt punkterna 1–5 i första stycket.
Vilseledande förpackningsstorlekar
12 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda för-
packningar som genom sin storlek eller yttre utformning i övrigt är
vilseledande i fråga om produktens mängd, storlek eller form.
Vilseledande efterbildningar
13 § En näringsidkare får vid marknadsföringen inte använda efter-
bildningar som är vilseledande genom att de lätt kan förväxlas med
någon annan näringsidkares kända och särpräglade produkter. Detta
gäller dock inte efterbildningar vilkas utformning huvudsakligen tjänar
till att göra produkten funktionell.
Konkursutförsäljningar
14 § En näringsidkare får vid marknadsföringen använda uttrycket ”kon-
kurs”, ensamt eller i förening med något annat uttryck, bara om pro-
dukterna bjuds ut av konkursboet eller för dess räkning.
Utförsäljningar
15 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda
uttrycken ”slutförsäljning”, ”utförsäljning” eller något annat uttryck med
motsvarande innebörd, bara om

1.det är fråga om en slutförsäljning av näringsidkarens hela varulager eller en klart avgränsad del av det,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

Realisationer

16 § En näringsidkare får vid marknadsföring av produkter använda uttrycket ”realisation” eller något annat uttryck med motsvarande inne- börd, bara om

1.försäljningen avser produkter som ingår i näringsidkarens ordinarie sortiment,

2.försäljningen sker under en begränsad tid, och

3.priserna är väsentligt lägre än näringsidkarens normala priser för motsvarande produkter.

260

Jämförande reklam

17 § En näringsidkare får i sin reklam direkt eller indirekt peka ut en annan näringsidkare eller dennes produkter, bara om jämförelsen

1.inte är vilseledande,

2.avser produkter som svarar mot samma behov eller är avsedda för samma ändamål,

3.på ett objektivt sätt avser väsentliga, relevanta, kontrollerbara och utmärkande egenskaper hos produkterna,

4.inte medför förväxling mellan näringsidkaren och en annan näringsidkare eller mellan deras produkter, varumärken, firmor eller andra kännetecken,

5.inte misskrediterar eller är nedsättande för en annan näringsidkares verksamhet, förhållanden, produkter, varumärken, firma eller andra kännetecken,

6.i fråga om varor med ursprungsbeteckning alltid avser varor med samma beteckning,

7.inte drar otillbörlig fördel av en annan näringsidkares renommé som är förknippat med näringsidkarens varumärke, firma eller andra kännetecken eller varas ursprungsbeteckning, och

8.inte framställer en produkt som en imitation eller kopia av en pro- dukt som har ett skyddat varumärke eller firma.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

Obeställd reklam

18 § En näringsidkare får vid marknadsföring till en fysisk person använda elektronisk post, telefax eller sådana uppringningsautomater eller andra liknande automatiska system för individuell kommunikation som inte betjänas av någon enskild, bara om den fysiska personen har samtyckt till det på förhand.

1.den fysiska personen inte motsatt sig att uppgiften om elektronisk adress används i marknadsföringssyfte med användande av elek- tronisk post,

2.marknadsföringen avser näringsidkarens egna, likartade produkter och

19 § Vid marknadsföring med elektronisk post ska meddelandet alltid innehålla en giltig adress till vilken mottagaren kan sända en begäran om att marknadsföringen ska upphöra. Detta gäller även vid marknadsföring till en juridisk person.

261

20 § En näringsidkare får använda andra metoder för individuell kom-	Prop. 2007/08:115
munikation på distans än sådana som avses i 18 §, om inte den fysiska	Bilaga 5
personen tydligt motsatt sig att metoden används.
Information om garantier
21 § En näringsidkare, som vid marknadsföringen erbjuder sig att genom
en garanti eller liknande utfästelse under en viss tid svara för en produkt
eller del därav eller för en egenskap hos produkten, ska vid försäljningen
lämna köparen tydlig information om utfästelsens innehåll och de upp-
gifter som är nödvändiga för att köparen ska kunna göra den gällande.
Information ska även lämnas om att köparens rättigheter enligt lag inte
påverkas av utfästelsen.
Utfästelsen och informationen ska lämnas i en handling eller i någon
annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för köparen.
Förbud och ålägganden
Förbud mot viss marknadsföring

22 § En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd.

Ett förbud enligt första stycket får meddelas också

1.en anställd hos näringsidkaren,

2.någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar, och

3.var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen.

Åläggande att lämna information

23 § En näringsidkare som vid sin marknadsföring låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan information.

Ett sådant åläggande får meddelas också

1.en anställd hos näringsidkaren, och

2.någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

Ett åläggande enligt första stycket får innehålla en skyldighet att lämna informationen

1.i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföringen,

2.genom märkning på varan eller i någon annan form på säljstället, eller

3.i viss form till konsumenter som begär det.

Åläggande att tillhandahålla tekniska hjälpmedel

24 § En tjänsteleverantör enligt lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster som i strid med 10 § i den lagen låter bli att tillhandahålla sådana tekniska hjälpmedel som avses där får åläggas att tillhandahålla hjälpmedlen.

262

Vite

25 § Ett förbud enligt 22 § och ett åläggande enligt 23 eller 24 § ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Interimistiska beslut

26 § Rätten får meddela förbud enligt 22 § eller åläggande enligt 23 eller 24 § att gälla tills vidare, om

1.käranden visar sannolika skäl för sin talan, och

2.det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett förbud eller

åläggande.

I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas 15 kap. 5 § andra – fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

Förelägganden

27 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen med- dela föreläggande om

1.förbud som avses i 22 § (förbudsföreläggande),

2.åläggande som avses i 23 § (informationsföreläggande), eller

3.åläggande som avses i 24 §.

Föreläggandet ska förenas med vite.

För att bli gällande ska näringsidkaren godkänna föreläggandet omedelbart eller inom en viss tid. Om föreläggandet har godkänts, gäller det som en lagakraftvunnen dom.

Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden gäller inte.

Marknadsstörningsavgift Förutsättningar för avgift

28 § En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknads- störningsavgift), om näringsidkaren eller någon som handlar på närings- idkarens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot 5 § och någon av bestämmelserna i 7–9, 11–16 §§ eller mot 17 eller 19 § eller mot någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG.

Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon av bestämmelserna i

–14 § första stycket andra och tredje meningarna eller 14 a § första stycket 2 tobakslagen (1993:581),

–4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738),

–7 kap. 3, 4 eller 10 § radio- och TV-lagen (1996:844),

–11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter, eller

–8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet.

Vid tillämpningen av denna lag får en marknadsstörningsavgift inte
åläggas en näringsidkare enligt första stycket om näringsidkaren	263
	263

endast bryter mot en bestämmelse i annan lag än den som är angiven	Prop. 2007/08:115
i andra stycket.	Bilaga 5
Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare
som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till över-
trädelsen.
Avgiften tillfaller staten.
29 § En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en över-
trädelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har
meddelats vid vite enligt denna lag.
Avgiftens storlek
30 § Marknadsstörningsavgiften ska fastställas till lägst fem tusen kronor
och högst fem miljoner kronor.
Avgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens års-
omsättning. Årsomsättningen ska avse omsättningen närmast föregående
räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första
verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättning annars saknas eller är
bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas.
Riktas talan mot flera näringsidkare, ska avgiften fastställas särskilt för
var och en av dem.
31 § När marknadsstörningsavgiften fastställs ska särskild hänsyn tas till
hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.
I ringa fall ska någon avgift inte dömas ut. Avgiften får efterges, om
det finns synnerliga skäl för det.
Betalning av avgiften
32 § Marknadsstörningsavgift ska betalas till Kammarkollegiet inom
trettio dagar efter det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid
som anges i domen.
Om avgiften inte betalas inom den tid som anges i första stycket, ska
Kammarkollegiet lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestäm-
melser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga
fordringar m.m.
Preskription
33 § En marknadsstörningsavgift får dömas ut bara om stämnings-
ansökan har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från
det att överträdelsen upphörde.
34 § En marknadsstörningsavgift faller bort, om domen inte har kunnat
verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft.
	264

Kvarstad

35 § För att säkerställa ett anspråk på marknadsstörningsavgift får rätten besluta om kvarstad. I sådant fall gäller föreskrifterna i 15 kap. rätte- gångsbalken om kvarstad för fordran.

Skadestånd

36 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller ett åläggande som har meddelats med stöd av 22–24 §§ eller mot 5 § och någon bestämmelse i 7–9, 11–16 §§ eller mot någon bestämmelse i 17– 21 §§ eller bilaga I till direktiv 2005/29/EG ska ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument eller någon annan närings- idkare.

När ersättningen till näringsidkare bestäms får hänsyn tas även till omständigheter av annan än ekonomisk art.

37 § Rätten till skadestånd faller bort, om talan inte väcks inom fem år från det att skadan uppkom.

Utplånande m.m. av vilseledande framställningar

38 § Vid överträdelse av ett vitesförbud enligt 22 § eller av 5 § och någon av bestämmelserna i 8, 9, 11–16 §§ eller av 17 § eller någon av punkterna 1–23 i bilaga I till direktiv 2005/29/EG får rätten efter vad som är skäligt besluta att en vilseledande framställning som finns på en vara, förpackning, trycksak, affärshandling eller liknande ska utplånas eller ändras så att den inte längre är vilseledande. Om detta syfte inte kan uppnås på något annat sätt, får rätten besluta att egendomen ska förstöras.

Säkerhetsåtgärder

39 § Om käranden visar sannolika skäl för bifall till ett yrkande enligt 38 § och det skäligen kan befaras att svaranden genom att vidta eller att låta bli att vidta en viss handling minskar betydelsen av ett beslut om utplånande, får rätten besluta om lämplig åtgärd att gälla tills vidare. I fråga om en sådan åtgärd gäller 15 kap. 3 § andra stycket, 5 § andra ─ fjärde styckena samt 6 och 8 §§ rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.

Framställs ett yrkande enligt 38 § i ett mål om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna lag gäller i stället för bestämmelserna i första stycket att egendomen får tas i beslag. I sådant fall tillämpas före- skrifterna i 27 kap. rättegångsbalken om beslag i brottmål. Beslutet får verkställas genast.

40 § Beslut att utplåna vilseledande framställningar enligt 38 § och beslut om säkerhetsåtgärd enligt 39 § meddelas på yrkande av part av den dom- stol där en rättegång om förbud enligt 22 §, marknadsstörningsavgift enligt 28 § eller skadestånd enligt 36 § pågår.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

265

Beslut att utplåna framställningar på grund av överträdelse av ett vites-	Prop. 2007/08:115
förbud enligt 22 och 25 §§ får meddelas på yrkande av part av den dom-	Bilaga 5
stol där en rättegång om utdömande av vitet pågår.
Upplysningsskyldighet m.m.
41 § På uppmaning av Konsumentombudsmannen ska

1.var och en yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i ett ärende om tillämpningen av denna lag,

2.en näringsidkare tillhandahålla de handlingar, varuprover och liknande som kan ha betydelse för utredningen i ett ärende där beslut om förbud eller åläggande enligt 22, 23 eller 24 § kan antas komma i fråga.

42	§ Den som har meddelats ett förbud eller åläggande enligt 22, 23 eller
24	§ är skyldig att på uppmaning av Konsumentombudsmannen till-
handahålla de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som
behövs för tillsynen över att förbudet eller åläggandet följs.
43	§ Om det behövs för tillsynen i ett ärende som avses i 41 § 2 eller
42	§ får Konsumentombudsmannen uppmana näringsidkaren att hålla de
lokaler eller motsvarande utrymmen där näringsverksamheten utövas,
dock inte bostäder, tillgängliga för inspektion.
44	§ Om en uppmaning enligt 41, 42 eller 43 § inte följs, får Konsu-
mentombudsmannen förelägga den som berörs att fullgöra sin skyldighet
vid vite.
45	§ Konsumentombudsmannen får lämna ersättning för sådana varu-
prover och liknande som avses i 41 och 42 §§, om det finns särskilda skäl
för det.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter om skyldighet för en näringsidkare att ersätta Konsu-
mentombudsmannens kostnader för provtagning och undersökning av
prov i fall som avses i 42 §.
Var och av vem talan får väckas
Förbud och ålägganden
46	§ Talan om förbud eller åläggande enligt 22, 23 eller 24 § väcks vid
Marknadsdomstolen. Om samma kärande, eller en annan kärande i sam-

råd med denne, samtidigt väcker en talan om marknadsstörningsavgift
enligt 28 § eller skadestånd enligt 36 § med anledning av marknads-
föringen eller någon annan affärsmetod, ska dock en talan om förbud
eller åläggande väckas vid Stockholms tingsrätt.
Talan om förbud eller åläggande får väckas av
1. Konsumentombudsmannen,
2. en näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och
3. en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare.	266
	266

Ett interimistiskt beslut enligt 26 § meddelas av den domstol där en	Prop. 2007/08:115
rättegång enligt första stycket pågår.	Bilaga 5
Marknadsstörningsavgift
47 § Talan om marknadsstörningsavgift enligt 28 § väcks vid
Stockholms tingsrätt av Konsumentombudsmannen.
Om Konsumentombudsmannen i ett visst fall beslutar att inte föra talan
om marknadsstörningsavgift får en enskild näringsidkare som berörs av
marknadsföringen och en sammanslutning av näringsidkare väcka en
sådan talan.
Beslut om kvarstad enligt 35 § meddelas av den domstol där en rätte-
gång om marknadsstörningsavgift pågår. Om talan ännu inte har väckts,
gäller i fråga om behörig domstol vad som föreskrivs i första stycket.
Utdömande av vite
48 § Talan om utdömande av vite som har förelagts med stöd av denna
lag väcks vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken.
En sådan talan får alltid väckas vid Stockholms tingsrätt.
Talan får väckas av den som har begärt vitesföreläggandet och av
Konsumentombudsmannen.
Skadestånd
49 § Talan om skadestånd enligt 36 § väcks vid Stockholms tingsrätt. En
sådan talan får även väckas vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap.
rättegångsbalken.
Överklagande
50 § Konsumentombudsmannens beslut enligt 41–43 §§ samt om vites-
föreläggande efter en sådan uppmaning överklagas hos Stockholms
tingsrätt. Detsamma gäller beslut om ersättning enligt 45 § eller enligt
föreskrifter som meddelats med stöd av nämnda paragraf.
51 § Tingsrätts domar och beslut i mål och ärenden enligt denna lag
överklagas hos Marknadsdomstolen. Domar och beslut i mål om utdö-
mande av vite som har förelagts med stöd av denna lag överklagas dock
hos hovrätt enligt vad som föreskrivs i lagen (1985:206) om viten.
Beslut under rättegången i frågor som avses i 26 § och 39 § första
stycket får överklagas särskilt. Besluten ska vid handläggningen i Mark-
nadsdomstolen anses röra åtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken.
Rättskraft
52 § En dom i vilken frågan om förbud enligt 22 § eller åläggande enligt
22, 23 eller 24 § har prövats, hindrar att en ny talan enligt 22, 23 eller	267
	267

24	§ väcks med anledning av marknadsföringen. En sådan dom hindrar	Prop. 2007/08:115
dock inte att samma fråga prövas på nytt när ändrade förhållanden för-		Bilaga 5
anleder det.
Rättens sammansättning m.m.
53	§ Vid huvudförhandling i mål enligt denna lag ska Stockholms tings-
rätt bestå av fyra ledamöter, av vilka två ska vara lagfarna domare och
två ekonomiska experter. En av de lagfarna domarna ska vara rättens
ordförande.
Om det sedan huvudförhandlingen har påbörjats inträffar förfall för en
av ledamöterna, är rätten ändå domför.
Vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje
styckena rättegångsbalken och vid avgörande av mål utan huvud-
förhandling, liksom vid handläggning som inte sker vid huvudförhand-
ling ska tingsrätten bestå av en lagfaren domare, om inte annat följer av
54	§. I sådana fall får dock även en ekonomisk expert delta i tingsrätten.
54	§ Vid avgörande av mål utan huvudförhandling och vid prövning av
frågor som hör till rättegången får Stockholms tingsrätt ha den samman-
sättning som anges i 53 § första stycket, om det finns särskilda skäl för
det med hänsyn till målets eller frågans beskaffenhet.
55	§ I mål som bara rör skadestånd enligt 36 § får Stockholms tingsrätt
ha den sammansättning som följer av 1 kap. 3 a, 3 c och 3 d §§ rätte-
gångsbalken.
56	§ Vid handläggningen av ärenden som avses i 50 § ska Stockholms
tingsrätt bestå av en lagfaren domare eller av en lagfaren domare och en
ekonomisk expert. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets
beskaffenhet, får tingsrätten dock ha den sammansättning som anges i
53	§ första stycket.

57 § Regeringen förordnar för viss tid dem som ska tjänstgöra som eko- nomiska experter enligt 53 §. Om det medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett mål eller ärende inträffar en omständighet som med- för att förordnandet ska upphöra att gälla, ska förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt giltighet för det pågående målet eller ärendet.

Den som ska tjänstgöra som ekonomisk expert ska vara svensk med- borgare och får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha för- valtare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Rättegångsbestämmelser
Handläggningen vid Stockholms tingsrätt och Marknadsdomstolen
58 § Om något annat inte följer av denna lag, ska föreskrifterna i rätte-
gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten
tillämpas på mål om förbud eller åläggande enligt 22, 23 eller 24 § och
mål om marknadsstörningsavgift enligt 28 §.	268
	268

I mål om skadestånd enligt 36 § gäller vad som är föreskrivet i rätte- gångsbalken om tvistemål där förlikning om saken är tillåten.

I ärenden som avses i 50 § gäller lagen (1996:242) om domstols- ärenden, om något annat inte följer av denna lag.

59 § När Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden efter över- klagande enligt 51 §, ska det som sägs om hovrätten i 49, 50 och 52 kap. rättegångsbalken och i 39 § första stycket lagen (1996:242) om dom- stolsärenden i stället gälla Marknadsdomstolen. Prövningstillstånd krävs dock inte för att Marknadsdomstolen ska pröva tingsrättens avgörande.

60 § Om en talan enligt denna lag har väckts av någon annan än Konsu- mentombudsmannen, ska rätten underrätta ombudsmannen om rätte- gången.

När ett mål om marknadsstörningsavgift eller skadestånd väcks, ska tingsrätten underrätta Marknadsdomstolen om rättegången.

Kumulation

61 § Mål om skadestånd enligt 36 § får i tingsrätt endast förenas med annat mål enligt denna lag.

Intervention

62 § I mål om förbud eller åläggande enligt 22, 23 eller 24 § har den som har talerätt enligt 46 § andra stycket rätt att delta i rättegången som inter- venient enligt 14 kap. rättegångsbalken.

Rättegångskostnader

63 § I mål enligt denna lag gäller i fråga om rättegångskostnader 18 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen i 18 kap. 16 § rättegångsbalken ska dock inte tillämpas i mål om förbud eller åläggande enligt 22, 23 eller 24 §. I sådana mål får rätten bestämma att var och en av parterna ska svara för sina rättegångskostnader.

Utevaro

64 § För Konsumentombudsmannen som part i mål och ärenden enligt denna lag gäller, i fråga om föreläggande för part och parts utevaro, vad som i rättegångsbalken är föreskrivet för åklagare.

Övriga bestämmelser

65 § Regeringen kan med avseende på främmande stat bestämma att följande ska gälla.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

269

Konsumentverket ska utöva till- syn över att transportörer fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3a och 6 i förordning (EG) nr 2027/97.

Om dessa skyldigheter inte uppfylls, ska marknadsförings- lagen (2008:000) tillämpas. Infor- mation enligt artiklarna 3a och 6 nämnda förordning ska anses vara väsentlig enligt 9 § tredje stycket marknadsföringslagen.

1.2	Förslag till lag om ändring i luftfartslagen		Prop. 2007/08:115
	(1957:297)		Bilaga 5
Härigenom	föreskrivs att	9 kap. 10, 12 och 13 §§ luftfartslagen1
(1957:297) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

9 kap.

10 §2 Konsumentverket skall utöva

tillsyn över att transportörer full- gör de skyldigheter som följer av artiklarna 3a och 6 i förordning (EG) nr 2027/97.

Vid underlåtelse att uppfylla dessa skyldigheter skall mark- nadsföringslagen (1995:450) tillämpas.

12 §3

Om ett lufttrafikföretag inte lämnar information enligt artikel 14 i för- ordningen, får det åläggas att lämna informationen.

Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdom- stolen. En sådan talan får väckas av

1.Konsumentombudsmannen,

2.en näringsidkare som har ingått avtal om transport med lufttrafik- företaget, och

3.en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare.

I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsförings- lagen (1995:450) som är tillämp- liga i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.

I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsförings- lagen (2008:000) som är tillämpliga i mål om åläggande att lämna information enligt 23 § den lagen.

1Lagen omtryckt 1986:166.

2Senaste lydelse 2002:1130.

3Senaste lydelse 2006:1395.

271

1.3Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
4 §1
Vad som i denna lag sägs om	Vad som i denna lag sägs om
böter skall även gälla utdömda	böter ska även gälla utdömda
viten, som	viten, som

1. har förelagts part eller annan till fullgörande av en skyldighet i en

rättegång,
2. här i landet har förelagts av		2. i Sverige har förelagts av
Konsumentombudsmannen,	Kon-	Konsumentombudsmannen,	Kon-
kurrensverket, Stockholms	tings-	kurrensverket, Stockholms	tings-
rätt i mål enligt marknadsförings-		rätt i mål enligt marknadsförings-
lagen (1995:450) eller Marknads-		lagen (2008:000) eller Marknads-
domstolen,		domstolen,

3. i Finland har dömts ut av Marknadsdomstolen eller, efter över- klagande av ett avgörande av denna domstol, av Högsta domstolen.

Vad som sägs i första stycket gäller även tvangsgebyr som i Norge har förelagts av Forbrukerombudet och som har godkänts av näringsidkaren eller har dömts ut av domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1 Senaste lydelse 1999:113.

273

1.4Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.1 ska ha följande lydelse.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	1 §2
Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt
1. konkurrenslagen (1993:20),
2. marknadsföringslagen	2. marknadsföringslagen
(1995:450),	(2008:000),

3.lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

4.lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare,

5.lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling,

6.lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsument- myndigheter och konsumentorganisationer,

7.försäkringsavtalslagen (2005:104),

8.lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m.,

9.lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet,

10.luftfartslagen (1957:297).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1Lagen omtryckt 1984:294.

2Senaste lydelse 2006:1396.

274

1.5Förslag till lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 5, 9, 15, 21 och 33 §§ konsumenttjänstlagen (1985:716) ska ha följande lydelse.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
Näringsidkaren skall	5 §1		ska
Näringsidkaren skall	särskilt	Näringsidkaren	ska	särskilt
iaktta att tjänsten inte utförs		iaktta att tjänsten inte utförs

2. i strid mot förbud enligt 27 §	2. i strid mot förbud enligt 27 §
produktsäkerhetslagen (2004:451)	produktsäkerhetslagen (2004:451).
eller 17 § marknadsföringslagen
(1994:450).
9 §2
Tjänsten skall anses felaktig, om	Tjänsten ska anses felaktig, om
resultatet avviker från	resultatet avviker från

1.vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

2.sådana föreskrifter eller myndighetsbeslut som väsentligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från säkerhets- synpunkt, eller

3.vad som därutöver får anses avtalat.

15 §3

Avser tjänsten förvaring av en	Avser tjänsten förvaring av en
lös sak gäller i stället för vad som	lös sak gäller i stället för vad som
sägs i 9, 10 och 12–14 §§ att	sägs i 9, 10 och 12–14 §§ att
tjänsten skall anses felaktig, om	tjänsten ska anses felaktig, om
förvaringen anordnas på ett sätt	förvaringen anordnas på ett sätt
som avviker från	som avviker från

1. vad konsumenten med hänsyn till 4 § har rätt att kräva, även om avvikelsen beror på en olyckshändelse eller därmed jämförlig händelse,

1Senaste lydelse 2004:455.

2Senaste lydelse 2004:455.

3Senaste lydelse 2004:455.

275

2. sådana författningsföreskrifter eller myndighetsbeslut som väsent-											Prop. 2007/08:115
ligen syftar till att säkerställa att föremålet för tjänsten är tillförlitligt från											Bilaga 5
säkerhetssynpunkt, eller
3. vad som därutöver får anses avtalat.
Tjänsten	skall		också		anses	Tjänsten	ska		också	anses
felaktig, om förvaringen anordnas						felaktig, om förvaringen anordnas
i strid mot förbud enligt 27 § pro-						i strid mot förbud enligt 27 § pro-
duktsäkerhetslagen				(2004:451)		duktsäkerhetslagen			(2004:451)
eller 17 §	marknadsföringslagen					eller på ett sätt som avviker från
(1995:450) eller på ett sätt som						sådana uppgifter enligt 10 § som
avviker från		sådana		uppgifter		inte har rättats på ett tydligt sätt.
enligt 10 § som inte har rättats på
ett tydligt sätt.
					21 §4
Avhjälps inte felet enligt vad som sägs i 20 §, får konsumenten göra
avdrag på priset.						Om syftet med tjänsten i huvud-
Om syftet med tjänsten i huvud-
sak är förfelat och näringsidkaren						sak är förfelat och näringsidkaren
insett eller bort inse detta, får						insett eller bort inse detta, får
konsumenten i stället häva avtalet.						konsumenten i stället häva avtalet.
Detsamma gäller, om tjänsten har						Detsamma gäller, om tjänsten har
utförts i strid mot förbud enligt						utförts i strid mot förbud enligt
27 §	produktsäkerhetslagen					27 §	produktsäkerhetslagen
(2004:451)	eller 17 §			marknads-		(2004:451).
föringslagen (1995:450).
Har tjänsten utförts till en del						Har tjänsten utförts till en del
och finns det starka skäl att anta
att den inte kommer att fullföljas						och finns det starka skäl att anta
utan fel av väsentlig betydelse för						att den inte kommer att fullföljas
konsumenten		får	denne		häva	utan fel av väsentlig betydelse för
avtalet beträffande återstående del.						konsumenten		får	denne	häva
Är felet sådant att syftet med						avtalet beträffande återstående del.
tjänsten i huvudsak är förfelat och						Är felet sådant att syftet med
näringsidkaren		insett		eller	bort	tjänsten i huvudsak är förfelat och
inse detta eller utförs tjänsten i						näringsidkaren		insett eller bort
strid mot förbud enligt 27 § pro-						inse detta eller utförs tjänsten i
duktsäkerhetslagen			eller		17 §	strid mot förbud enligt 27 § pro-
marknadsföringslagen,				får konsu-		duktsäkerhetslagen			får	konsu-
menten i stället häva avtalet i dess						menten i stället häva avtalet i dess
helhet.						helhet.
Om det redan innan tjänsten har påbörjats finns starka skäl att anta att
den inte kommer att utföras utan fel av väsentlig betydelse för konsu-
menten, får denne häva avtalet.

4 Senaste lydelse 2004:455.

276

33 §5	Prop. 2007/08:115
Har någon som avses i 10 § första stycket 2 eller 3 uppsåtligen eller av	Bilaga 5

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

5 Senaste lydelse 2005:61.

277

1.6Förslag till lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932)

Härigenom föreskrivs att 18 och 19 §§ konsumentköplagen (1990:932) ska ha följande lydelser.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
	18 §1
Varan är felaktig om den		1. säljs i strid mot ett förbud
1. säljs i strid mot ett förbud
som har meddelats med stöd av 27		som har meddelats med stöd av 27
eller 36 §	produktsäkerhetslagen	eller 36 § produktsäkerhetslagen
(2004:451)	eller 17 § marknads-	(2004:451) eller mot ett annat
föringslagen (1994:450) eller mot		försäljningsförbud som har med-
ett annat försäljningsförbud som		delats i författning eller av en
har meddelats i författning eller av		myndighet väsentligen i syfte att
en myndighet väsentligen i syfte		förebygga att den som använder
att förebygga att den som		varan drabbas av ohälsa eller
använder varan drabbas av ohälsa		olycksfall eller för att annars
eller olycksfall eller för att annars		hindra användning av en vara som
hindra användning av en vara som		inte är tillförlitlig från säkerhets-
inte är tillförlitlig från säkerhets-		synpunkt, eller
synpunkt, eller

2. är så bristfällig att dess användning medför påtaglig fara för liv eller hälsa.

19 §2

Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana upp- gifter om varans egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller annars före köpet.

Varan skall vidare anses	Varan ska vidare anses felaktig,
felaktig, om den inte överens-	om den inte överensstämmer med
stämmer med sådana uppgifter om	sådana uppgifter om dess egen-
dess egenskaper eller användning	skaper eller	användning som
som någon annan än säljaren, i	någon annan än säljaren, i tidigare
tidigare säljled eller för säljarens	säljled eller för säljarens räkning,
räkning, har lämnat vid marknads-	har lämnat vid	marknadsföringen
föringen av varan eller annars före	av varan eller annars före köpet.
köpet.

Första och andra styckena gäller inte, om säljaren visar att uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt eller att uppgifterna inte har inverkat på köpet. Andra stycket gäller inte heller, om säljaren visar att han varken

kände till eller borde ha känt till uppgifterna.
Varan är felaktig också om			Varan	är	felaktig	också	om
säljaren har underlåtit att efter			säljaren	har	underlåtit att		efter
föreläggande	enligt	produkt-	föreläggande		enligt	produkt-

1Senaste lydelse 2004:458.

2Senaste lydelse 2004:458.

278

säkerhetslagen (2004:451)				lämna	säkerhetslagen (2004:451) lämna
säkerhetsinformation			om	varan	säkerhetsinformation om			varan
eller underlåtit att lämna sådan					eller underlåtit att lämna sådan
information om varans egenskaper					information om varans egenskaper
eller användning som han enligt					eller användning som han eller
marknadsföringslagen			(1995:450)		hon enligt	marknadsföringslagen
har ålagts att lämna. Detsamma					(2008:000) har ålagts att lämna.
gäller om föreläggandet eller åläg-					Detsamma gäller om före-
gandet har meddelats varans till-					läggandet	eller	åläggandet har
verkare eller någon annan som i					meddelats	varans	tillverkare	eller
tidigare	säljled	tagit	befattning		någon annan som i tidigare säljled
med varan och säljaren har känt					tagit befattning med varan och
till eller borde ha känt till under-					säljaren har känt till eller borde ha
låtenheten att fullgöra före-					känt till underlåtenheten att full-
läggandet	eller	åläggandet. En			göra föreläggandet eller åläggan-
förutsättning för att varan skall					det. En förutsättning för att varan
anses felaktig enligt detta stycke är					ska anses felaktig enligt detta
dock att underlåtenheten kan antas					stycke är dock att underlåtenheten
ha inverkat på köpet.					kan antas ha inverkat på köpet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

279

1.7Förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830)

Härigenom föreskrivs att 8 och 15 §§ konsumentkreditlagen (1992:830) ska ha följande lydelse.

8 §1
I fråga om underlåtelse att	Om information som anges i 6
lämna information som anges i 6	och 7 §§ inte lämnas, ska mark-
och 7 §§ eller som annars är av	nadsföringslagen		(2008:000)
särskild betydelse från konsu-	tillämpas. Sådan information			ska
mentsynpunkt gäller marknads-	anses	vara väsentlig	enligt	9 §
föringslagen (1995:450).	tredje	stycket marknadsförings-
	lagen.
15 §2
Om en näringsidkare för sin	Om en näringsidkare för sin
egen eller någon annans räkning	egen eller någon annans räkning
säljer en vara utan att iaktta vad	säljer en vara utan att iaktta vad
som sägs i 14 §, skall det anses	som sägs i 14 §, ska det anses
utgöra en sådan handling som	utgöra en åtgärd i strid med 6 §
avses i 14 § marknadsföringslagen	marknadsföringslagen (2008:000).
(1995:450).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

1Senaste lydelse 1995:458.

2Senaste lydelse 1995:458.

280

1.8Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1992:1672) om paketresor ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §1

Arrangören ansvarar för att kataloger och broschyrer innehåller infor- mation enligt 5 § första stycket.

Arrangören och återförsäljaren ansvarar för att information lämnas

enligt 6 §.
I fråga om underlåtelse att		Om	sådan	information	som
lämna	information enligt 5 och	avses i 5 och 6		§§ inte lämnas, ska
6 §§	skall marknadsföringslagen	marknadsföringslagen (2008:000)
(1995:450) tillämpas.		tillämpas. Sådan information ska
		anses	vara väsentlig enligt		9 §
		tredje	stycket	marknadsförings-
		lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

1 Senaste lydelse 1995:459.

281

En marknadsföringsåtgärd som strider mot 9 a § eller 14–14 b §§ ska vid tillämpningen av 6, 22 och 25 §§ marknadsföringslagen (2008:000) anses vara otillbörlig mot konsumenter. En marknads- föringsåtgärd som strider mot 14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 kan med- föra marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 28–35 §§ marknadsföringslagen.

1.9	Förslag till lag om ändring i tobakslagen		Prop. 2007/08:115
	(1993:581)		Bilaga 5
Härigenom föreskrivs att 15 och 19 §§ tobakslagen (1993:581)1 ska ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

15 §2 En marknadsföringsåtgärd som

19 §

Den centrala tillsynen över att denna lag och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen följs utövas av

1. Arbetsmiljöverket när det gäller

a) lokaler och andra utrymmen som avses i 2 § och som är upplåtna

enbart för personal, och
b) lokaler och andra utrymmen	b) lokaler och andra utrymmen
på vilka 8 § skall tillämpas.	på vilka 8 § ska tillämpas.

2. Statens folkhälsoinstitut när det gäller

a)miljöer som avses i 2 § och som inte är upplåtna enbart för personal,

b)lokaler som avses i 4 §,

c)varningstexter m.m. enligt 9, 10 och 11 §§,

d)handel enligt 12–12 b §§ och anmälan och egentillsyn enligt 12 c §,

e)produktkontroll m.m. enligt 16–18 §§, och

f)uppgifter om kostnader för marknadsföring enligt 18 b §, samt

3. Konsumentombudsmannen när det gäller marknadsföring enligt 9

a § eller 14–14 b §§.
Vid Konsumentombudsmannens	Vid Konsumentombudsmannens
tillsyn tillämpas bestämmelserna i	tillsyn tillämpas bestämmelserna i
marknadsföringslagen (1995:450).	marknadsföringslagen (2008:000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1Lagen omtryckt 2005:369.

2Senaste lydelse 2005:369.

282

En handling som strider mot 8– 11 b §§ eller 11 c § första stycket ska vid tillämpningen av 6, 22 och 25 §§ marknadsföringslagen (2008:000) anses vara otillbörlig mot konsumenter och, i fall som avses i 9 §, även mot närings- idkare. En handling som strider mot 10 § kan medföra marknads- störningsavgift enligt bestäm- melserna i 28–35 §§ marknads- föringslagen.

1.10Förslag till lag om ändring i alkohollagen (1994:1738)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 12 och 13 §§ samt 8 Kap. 1 a § alkohollagen (1994:1738) ska ha följande lydelse.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 Kap.

12 §1 En handling som strider mot 8–

13 §2

Regeringen får med avseende på	Regeringen får med avseende på
främmande stat bestämma att	främmande stat bestämma att
följande skall gälla.	följande ska gälla.

“kopia” eller liknande uttryck.
En handling som strider mot				En handling som strider mot
andra stycket skall vid tillämpning				andra stycket ska vid tillämpning
av	marknadsföringslagen			av	marknadsföringslagen
(1995:450)	anses	vara	otillbörlig	(2008:000)	anses	vara	otillbörlig
mot konsumenter och näringsidka-				mot konsumenter och näringsidka-
re.				re.
			8 kap.
			1 a §3
För tillsyn över efterlevnaden av				För tillsyn över efterlevnaden av
bestämmelserna		för	marknads-	bestämmelserna		för	marknads-
föring i 4 kap. 8–11 och 13 §§				föring i 4 kap. 8–11 och 13 §§
finns särskilda regler i marknads-				finns särskilda regler i marknads-

1Senaste lydelse 2004:1045.

2Senaste lydelse 1999:1001.

3Senaste lydelse 2003:711.

283

1.13Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			6 §1
Om en fysisk eller juridisk				Om en fysisk eller juridisk
person som ägnar sig åt valuta-				person som ägnar sig åt valuta-
växling	inte lämnar		information	växling inte	lämnar	information
enligt 5 §, skall marknadsförings-				enligt 5 §, ska marknadsförings-
lagen (1995:450) tillämpas.				lagen (2008:000) tillämpas. Sådan
Information enligt 5 § skall där-				information	ska	anses vara
vid anses vara sådan information				väsentlig enligt 9 § tredje stycket
av särskild betydelse från konsu-				marknadsföringslagen.
mentsynpunkt		som	avses i 4 §
andra	stycket	marknadsförings-
lagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

1 Senaste lydelse 2004:319.

287

1.18Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 §§ lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer ska ha följande lydelse.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
				3 §1
Talan får avse att åtgärder skall					Talan får avse att åtgärder ska
vidtas mot någon för att denne					vidtas mot någon för att denne
åsidosätter	en bestämmelse			som	åsidosätter en bestämmelse som
avses i 1 §. Åtgärderna får gälla					avses i 1 §. Åtgärderna får gälla
1. förbud eller ålägganden med					1. förbud eller ålägganden med
stöd av	14–16 §§,		17 §	första	stöd av 22–23 §§ och 25–26 §§
stycket,	18–20 §§		marknads-		marknadsföringslagen	(2008:000)
föringslagen		(1995:450)		eller	eller förbud enligt 3	och 6 §§
förbud enligt 3 och 6 §§ lagen					lagen (1994:1512) om avtals-
(1994:1512)		om avtalsvillkor i			villkor i konsumentförhållanden,
konsumentförhållanden,

2.åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio- och TV-lagen (1996:844), eller

3.utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.

5 §2

Talan skall väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (1995:450) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentför- hållanden,

Talan ska väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (2008:000) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentför- hållanden,

2.Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som avses i radio- och TV-lagen (1996:844),

3.tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

1Senaste lydelse 2001:401.

2Senaste lydelse 2001:401.

292

1.19Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informations- samhällets tjänster

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska ha följande lydelse.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			15 §
Om en tjänsteleverantör inte ger				Om en tjänsteleverantör inte ger
information i enlighet med 8 och 9				information i enlighet med 8 och 9
samt 11–13 §§ eller inte tillhanda-				samt 11–13 §§ eller inte tillhanda-
håller	tekniska hjälpmedel enligt			håller	tekniska hjälpmedel		enligt
10 §,	skall	marknadsföringslagen		10 §,	ska	marknadsföringslagen
(1995:450)		tillämpas.	Informa-	(2008:000)		tillämpas.	Sådan
tionen skall därvid anses vara				information		ska anses	vara
sådan	information av		särskild	väsentlig enligt 9 § tredje stycket
betydelse från konsumentsynpunkt				marknadsföringslagen.
som avses i 4 § andra stycket
marknadsföringslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

293

1.20Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (2004:299) om inlånings-

verksamhet ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

					16 §
Om	ett	företag		åsidosätter		Om ett	företag	åsidosätter
informationsplikten i 8 §, när den						informationsplikten i 8 §, när den
gäller ett erbjudande riktat till						gäller ett erbjudande riktat till
konsumenter,			skall	marknads-		konsumenter,	ska	marknads-
föringslagen (1995:450) tillämpas.						föringslagen (2008:000) tillämpas.
Informationen			enligt 8 §		skall	Ett sådant åsidosättande ska anses
anses vara sådan information av						utgöra otillbörlig marknadsföring
särskild betydelse från konsu-						enligt 9 § samma lag.
mentsynpunkt		som		avses	i 4 §	Ett åsidosättande av informa-
andra	stycket		marknadsförings-			tionsplikten	i 8 § kan		medföra
lagen.						marknadsstörningsavgift			enligt
						bestämmelserna i 28–35 §§ mark-
						nadsföringslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

294

1.21Förslag till lag om ändring i prisinformationslagen (2004:347)

Härigenom föreskrivs att 6 och 12 §§ prisinformationslagen (2004:347) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse					Föreslagen lydelse
Prisinformation skall lämnas när					6 §		ska lämnas när
					Prisinformation
en	näringsidkare		marknadsför		en näringsidkare		tillhandahåller
bestämda produkter.					bestämda produkter.
				12 §
Om en näringsidkare inte lämnar					Om en näringsidkare inte lämnar
prisinformation enligt				denna lag	prisinformation	enligt denna lag
eller enligt föreskrift som med-					eller enligt föreskrift som med-
delats med stöd av denna lag, skall					delats med stöd av denna lag, ska
marknadsföringslagen				(1995:450)	marknadsföringslagen (2008:000)
tillämpas.		Prisinformation skall			tillämpas. Sådan		prisinformation
därvid anses vara sådan infor-					ska anses vara väsentlig enligt 9 §
mation av särskild betydelse ur					tredje stycket	marknadsförings-
konsumentsynpunkt			som avses i		lagen.
4 §	andra	stycket		marknads-

föringslagen

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

295

1.22Förslag till lag om ändring i lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 8 §, 3 kap. 6 § och 4 kap. 4 § lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2kap.

8 §

Om	näringsidkaren			inte	ger	Om	näringsidkaren inte ger
information i enlighet med 6 och						information i enlighet med 6 och
7 §§,	skall marknadsföringslagen					7 §§,	ska	marknadsföringslagen
(1995:450) tillämpas.						(2008:000)		tillämpas.	Sådan
Information		enligt	6	och	7 §§	information		ska anses	vara
skall därvid anses vara sådan						väsentlig enligt 9 § tredje stycket
information av		särskild		betydelse		marknadsföringslagen.
från konsumentsynpunkt som avses
i 4 §	andra	stycket	marknads-
föringslagen.

3kap.

6 §

Om	näringsidkaren	inte ger	Om näringsidkaren		inte ger
information i enlighet med 3–5 §§,			information i enlighet med 3–5 §§,
skall	marknadsföringslagen		ska	marknadsföringslagen
(1995:450) tillämpas.			(2008:000)	tillämpas.	Sådan
Information enligt 3–5 §§ skall			information ska anses vara
därvid anses vara sådan infor-			väsentlig enligt 9 § tredje stycket
mation av särskild betydelse från			marknadsföringslagen.
konsumentsynpunkt som avses i
4 §	andra stycket	marknads-

föringslagen.

4kap.

4 §

Om	näringsidkaren		inte	ger	Om	näringsidkaren	inte	ger
information i		enlighet	med	3 §,	information i enlighet med 3 §, ska
skall	marknadsföringslagen				marknadsföringslagen		(2008:000)
(1995:450) tillämpas.					tillämpas. Sådan information ska
Information enligt 3 § skall där-					anses	vara väsentlig	enligt	9 §
vid anses vara sådan information					tredje	stycket marknadsförings-
av särskild betydelse från konsu-					lagen.
mentsynpunkt		som avses i		4 §
andra	stycket	marknadsförings-
lagen

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

296

1.23Förslag till lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 9 §, 8 kap. 3 § samt 10 kap. 10 och 12 §§ försäkringsavtalslagen (2005:104) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2kap.

9 §

Om ett försäkringsbolag inte lämnar information enligt detta kapitel, ska marknadsföringslagen

(2008:000) tillämpas. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 9 § tredje stycket marknadsföringslagen.

8kap.

3 §

Talan om åläggande enligt 2 § väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas

1.i fråga om information som avses i 2 kap. 2 §, av näringsidkare som berörs av marknadsföringen, och

2.i fråga om information som avses i 2 kap. 4–7 §§, av den närings- idkare som har ingått avtal om försäkring med försäkringsbolaget.

Talan får också väckas av en sammanslutning av näringsidkare.

I mål om åläggande enligt 2 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (1995:450) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 15 § den lagen.

I mål om åläggande enligt 2 § gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:000) som reglerar förfarandet i mål om åläggande att lämna information enligt 23 § den lagen.

			10 kap.
			10 §
Om ett försäkringsbolag vid för-				Om ett försäkringsbolag vid för-
säkring som tecknas av en konsu-				säkring som tecknas av en konsu-
ment eller ett dödsbo inte lämnar				ment eller ett dödsbo inte lämnar
information	enligt	detta	kapitel,	information	enligt	detta	kapitel,
skall	marknadsföringslagen			ska	marknadsföringslagen
(1995:450)	tillämpas.		Informa-	(2008:000)	tillämpas.		Sådan
tionen skall därvid anses vara				information	ska	anses	vara
sådan information		av	särskild	väsentlig enligt 9 § tredje stycket
betydelse från konsumentsynpunkt				marknadsföringslagen.
som avses i 4 § andra stycket
marknadsföringslagen.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 5

297

1.27Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 22 § lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
8 kap.
	22 §
Ett värdepappersinstitut skall	Ett värdepappersinstitut ska
förse sina kunder med lättbegriplig	förse sina kunder med lättbegriplig
information om	information om

1.värdepappersinstitutet och dess tjänster,

2.finansiella instrument och föreslagna placeringsstrategier,

3.handelsplatser,

4.priser och avgifter, samt

5.institutets riktlinjer för utförande av order.

Informationen skall ge kunderna						Informationen ska ge kunderna
rimliga möjligheter att förstå arten						rimliga möjligheter att förstå arten
av och vilka risker som är för-						av och vilka risker som är för-
knippade med de investerings-						knippade med de investerings-
tjänster och de finansiella instru-						tjänster och de finansiella instru-
ment som	institutet		erbjuder.			ment som	institutet		erbjuder.
Informationen		får	lämnas		i	Informationen		får	lämnas	i
standardiserad form.						standardiserad form.
All information som ett värde-						All information som ett värde-
pappersinstitut		lämnar	till		sina	pappersinstitut		lämnar	till sina
kunder skall vara rättvisande och						kunder ska vara rättvisande och
tydlig och får inte vara vilse-						tydlig och får inte vara vilse-
ledande.				skall		ledande.				ska
Marknadsföringsmaterial						Marknadsföringsmaterial
lätt kunna identifieras som sådant.						lätt kunna identifieras som sådant.
Särskilda	bestämmelser			om en		Särskilda	bestämmelser om			en
näringsidkares marknadsföring av						näringsidkares marknadsföring av
produkter och tjänster och vilken						produkter och tjänster och vilken
information som skall lämnas till						information som ska lämnas till
kunder finns i marknadsförings-						kunder finns i marknadsförings-
lagen (1995:450) samt i distans-						lagen (2008:000) samt i distans-
och	hemförsäljningslagen					och	hemförsäljningslagen
(2005:59).						(2005:59).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008.

Prop.2007/08:115

Bilaga 5

302

Lagrådets yttrande	Prop. 2007/08:115
	Bilaga 6
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2008-02-11
Närvarande: f.d. justitierådet Nina Pripp, justitierådet	Marianne
Lundius och regeringsrådet Karin Almgren.
Ny marknadsföringslag

Enligt en lagrådsremiss den 17 januari 2008 (Integrations- och Jämställdhetsdepartementet) har regeringen beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1.marknadsföringslag,

2.lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

3.lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

4.lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.,

5.lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716),

6.lag om ändring i konsumentköplagen (1990:932),

7.lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),

8.lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor,

9.lag om ändring i tobakslagen (1993:581),

10.lag om ändring i alkohollagen (1994:1738),

11.lag om ändring i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

12.lag om ändring i radio- och TV-lagen (1996:844),

13.lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

14.lag om ändring i lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristall- glas,

15.lag om ändring i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

16.lag om ändring i lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

17.lag om ändring i lagen (1999:158) om investerarskydd,

18.lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer,

19.lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

20.lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

21.lag om ändring i prisinformationslagen (2004:347),

22.lag om ändring i lagen (2005:59) om distans- och hemförsäljning,

23.lag om ändring i försäkringsavtalslagen (2005:104),

24.lag om ändring i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling,

25.lag om ändring i lagen (2005:706) om ändring i marknadsförings- lagen (1995:450),

26.lag om ändring i lagen (2006:484) om franchisegivares informa- tionsskyldighet,

27.lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

303

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kammarrättsassessorn Örjan Hägglund, biträdd av departementssekreteraren Rebecca Heinemann.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till ny marknadsföringslag

I remissen föreslås att den nu gällande marknadsföringslagen ersätts med en ny lag. Förslaget innebär att stora delar av den nu gällande marknads- föringslagens bestämmelser, däribland de s.k. katalogreglerna, sanktions- systemet och – i allt väsentligt – processordningen, överförs till den nya lagen. Med den nya lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europa- parlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otill- börliga affärsmetoder). Direktivet syftar till en fullständig harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar om otillbörliga affärsmetoder som skadar konsumenternas ekonomiska intressen.

Begreppet affärsmetod i direktivet omfattar också näringsidkarens beteenden och åtgärder i s.k. efterköpssituationer och har således en vidare betydelse än begreppet marknadsföring i den nu gällande lagen. I förslaget används dock inte ”affärsmetod” utan begreppet marknads- föring utvidgas i den nya lagen till att avse sådana situationer som svarar mot begreppet affärsmetoder i direktivets mening. För att en affärsmetod ska vara otillbörlig krävs enligt direktivet att den påverkar konsument- kollektivets ekonomiska intressen. Dock ska de affärsmetoder som anges i bilaga I till direktivet alltid anses som otillbörliga, oavsett vilken eko- nomisk effekt de må ha i konsumentledet. I fråga om övriga affärs- metoder måste således normalt göras ett test av det sätt på vilket metoden påverkar den genomsnittskonsument som affärsmetoden riktar sig till.

Lagrådet har inget att erinra mot att stora delar av bestämmelserna i den nu gällande marknadsföringslagen förs över till en ny lag eller att begreppet marknadsföring behålls i den nya lagen med ett utvidgat tillämpningsområde.

Kravet i den nya lagen på att en marknadsföringsåtgärd ska ha en sannolik ekonomisk effekt hos konsumenten för att åtgärden ska anses otillbörlig innebär en nyhet i förhållande till gällande lag. I remissen har dock inte närmare belysts vilken betydelse bestämmelserna i denna del får jämfört med bestämmelserna i nuvarande lag i fråga om närings- idkares skydd mot otillbörliga konkurrensmetoder (misskreditering och renommésnyltning), där rättsskyddet enligt gällande rätt primärt upp- rätthålls med stöd av generalklausulen. Frågan bör uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Av central betydelse i lagen är bestämmelserna om otillbörlig mark- nadsföring (4–16 §§ i remissförslaget). I syfte att öka överskådligheten

Prop. 2007/08:115

Bilaga 6

304

och förståelsen av dessa bestämmelser föreslår Lagrådet i det följande en viss omdisposition av de grundläggande bestämmelserna.

I fråga om lagförslagen i övrigt har Lagrådet följande synpunkter.

4–7 §§

I 4–8 §§ och följande paragrafer finns bestämmelser om otillbörlig marknadsföring. I paragraferna tas upp bestämmelser om otillbörlig marknadsföring enligt direktivbilagan (4 §), om marknadsföringens eko- nomiska påverkan (5 §), om god marknadsföringssed (6 §), om aggressiv marknadsföring (7 §) och om vilseledande marknadsföring (8–16 §§).

I bilaga I till direktivet finns en uppräkning av 31 olika marknadsförings- åtgärder som alltid ska betraktas som otillbörliga. Ett första avsnitt omfattande 23 punkter avser vilseledande affärsmetoder. Punkterna 24– 31 avser aggressiva affärsmetoder. Av direktivets artikel 5.5 framgår att förteckningen ska gälla i alla medlemsstater och får ändras endast genom en översyn av direktivet.

Enligt 4 § ska bilaga I till direktivet gälla som lag i Sverige. Av lagråds- remissen framgår att utredningens förslag att ta in bestämmelserna som en bilaga till marknadsföringslagen ansetts mindre lämpligt, eftersom bilagor till svenska författningar är avsedda för tabeller och liknande. Enligt Lagrådets mening är det olyckligt att för lagens tillämpning centrala bestämmelser inte kan utläsas av lagen, utan hänvisning sker till en bilaga till ett för den enskilde svåråtkomligt direktiv. Även med beaktande av att de termer som används i bilagan delvis avviker från dem som används i marknadsföringslagen får en bättre lösning anses vara att bilagan fogas till lagen.

I 4 § andra stycket ges upplysningen att marknadsföring som strider mot någon av bestämmelserna i bilagan alltid är att anse som otillbörlig enligt lagen; en reglering som upprepas i 7 § andra stycket och 9 § fjärde stycket. Enligt Lagrådets mening kan 4 § andra stycket därför utgå.

I 5 § anges kriterierna för när marknadsföringsåtgärder ska anses otill- börliga. Enligt bestämmelsen är det avgörande om marknadsföringen påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut. I direktivet, liksom i utredningens förslag, har det avgörande ansetts vara om marknadsföringen medför eller sannolikt kan medföra att konsu- menten fattar ett annat affärsbeslut än konsumenten annars skulle ha gjort. Även om det föreligger vissa olikheter mellan direktivets kriterier och förslagets så anser Lagrådet att de i förslaget intagna kriterierna kan godtas.

Enligt Lagrådet skulle överskådligheten och förståelsen av de grund- läggande bestämmelserna om otillbörlig marknadsföring förbättras om de berörda paragraferna och innehållet i dem disponeras om. Även en viss ändring av rubriksättningen bör göras.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 6

305

Förslagsvis kan bestämmelserna utformas enligt följande:

Otillbörlig marknadsföring

Direktivbilagan

4 § Bilaga I till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot kon- sumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets för- ordning (EG) nr 2006/2004 ska gälla som lag i Sverige (se bilaga till denna lag).

Bestämmelserna i punkterna 1–31 i bilagan till denna lag ska tillämpas även om marknadsföringen riktas till näringsidkare.

Bestämmelsen i punkt 14 i bilagan till denna lag ska tillämpas på åtgärder som skett i strid med denna punkt om inte åtgärden omfattas av lotterilagen (1994:100).

God marknadsföringssed

5 § Marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed.

6 § Marknadsföring som strider mot god marknadsföringssed och som inte regleras i 6–9 §§ eller 11–16 §§ eller i bilagan till denna lag är att anse som otillbörlig, om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat beslut.

Aggressiv marknadsföring

7 § En näringsidkare får inte använda sig av aggressiv marknadsföring. Marknadsföringen är att anse som aggressiv, om den innefattar trakas- serier, tvång, fysiskt våld, hot eller annat aggressivt påtryckningsmedel.

Aggressiv marknadsföring är att anse som otillbörlig om den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

Sådan aggressiv marknadsföring som anges i punkterna 24–31 i bilagan till denna lag är alltid att anse som otillbörlig.

Vilseledande marknadsföring

8 § Marknadsföring som är vilseledande enligt någon av bestämmel- serna i 8, 9 eller 11–16 §§ är att anse som otillbörlig om den påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 6

306

Sådan vilseledande marknadsföring som anges i punkterna 1–23 i bilagan till denna lag är alltid att anse som otillbörlig.

Om Lagrådets förslag godtas får efterföljande paragrafer i remiss- förslaget numreras om och följdändringar göras i 9, 10, 20, 25–28, 36, 38–47, 49–59, 61–63 och 65 §§ och övergångsbestämmelserna.

Följdändringar får även göras i övriga i remissen upptagna lagar i vilka hänvisningar görs till paragrafer som med Lagrådets förslag får ändrade beteckningar.

11 §

Genom paragrafen, som klargör vilken information ett köperbjudande riktat till konsumenter måste innehålla för att marknadsföringen inte ska anses vara vilseledande, genomförs artikel 7.4 i direktivet. Enligt första stycket 3 ska näringsidkarens namn och adress framgå av köperbjudan- det. Artikel 7.4 b) talar om näringsidkarens geografiska adress. Enligt Lagrådets mening är ett uttryck liknande det i direktivet att föredra även i den svenska lagtexten för att tydliggöra att enbart t.ex. en boxadress inte är tillfyllest.

Bestämmelsen i artikel 7.4 d) i direktivet om att närmare villkor för betalning, leverans, fullgörande och hantering av reklamationer ska framgå av ett köperbjudande, motsvaras i första stycket 4 av ”transak- tionsvillkor”. Även här kan ifrågasättas om inte en närmare anknytning till den i direktivet valda formuleringen bättre åskådliggör vilka uppgifter köperbjudandet måste innehålla.

28 §

Paragrafens första stycke reglerar i vilka fall marknadsstörningsavgift får påföras vid överträdelse av lagens bestämmelser. Om Lagrådets förslag till omdisposition m.m. av remissens 5–7 §§ godtas, får hänvisningen i första stycket till de i detta stycke nämnda paragraferna ses över. I andra stycket anges ett antal lagrum i annan lagstiftning där avgift får åläggas vid en överträdelse.

Enligt tredje stycket, som inte har någon motsvarighet i nu gällande marknadsföringslag, får marknadsstörningsavgift inte åläggas en näringsidkare om näringsidkaren endast bryter mot en bestämmelse i annan lag än den som är angiven i andra stycket. Av författnings- kommentaren framgår vilka andra lagar som åsyftas i stycket, bl.a. luft- fartslagen, konsumentkreditlagen och lagen om paketresor. Enligt Lagrådets mening skulle en tydligare reglering uppnås om förevarande stycke slopas och marknadsföringslagens tillämplighet i stället uttöm- mande regleras i de enskilda lagarna.

47 § andra stycket

Prop. 2007/08:115

Bilaga 6

307

För att tydliggöra att en enskild näringsidkare som berörs av marknads- föringen och en sammanslutning av näringsidkare var för sig kan väcka talan bör ”och” bytas ut mot ”eller”.

Övergångsbestämmelserna

Enligt punkt 1 föreslås att den nya lagen ska träda i kraft den 1 juli 2008, då 1995 års marknadsföringslag ska upphöra att gälla. Med lagen (2005:706) om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) har före- slagits vissa ändringar i 1995 års lag, vilka ska träda i kraft den 1 november 2008. Ikraftträdandet har beslutats genom förordningen (2007:636) om ikraftträdande av lagen (2005:683) om ändring i rätte- gångsbalken och viss följdlagstiftning.

I lagrådsremissen har föreslagits att 2005 års lag om ändring i mark- nadsföringslagen ska utgå och att bestämmelser om detta ska tas in i en särskild lag, se förslag nr 2.25. Lagrådet förordar att bestämmelserna i stället tas in i anslutning till övergångsbestämmelserna till förevarande lag. Samtidigt bör bemyndigande ges åt regeringen att upphäva vad som beslutats om ikraftträdandet av 2005 års ändring i 1995 års marknads- föringslag.

Punkt 1 i övergångsbestämmelserna kan förslagsvis ges följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2008, då marknadsföringslagen (1995:450) ska upphöra att gälla samt lagen (2005:706) om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) ska utgå. Regeringen får meddela föreskrifter om upphävande av bestämmelserna om ikraftträdande av lagen (2005:706) om ändring i marknadsföringslagen (1995:450).

Av lagrådsremissen framgår att avsikten är att marknadsstörningsavgift även efter ikraftträdandet av den nya lagen ska kunna åläggas närings- idkare som brutit mot äldre regler. Enligt punkt 2 i de föreslagna över- gångsbestämmelserna ska bestämmelserna i 4–21 §§ tillämpas också på marknadsföring som har vidtagits före ikraftträdandet, om inte åtgärden var tillåten enligt äldre föreskrifter. Enligt Lagrådets mening bör till de angivna bestämmelserna fogas bestämmelserna i remissförslagets 28– 35 §§ som med Lagrådets förslag under 4–7 §§, om det godtas, kommer att få ändrad numrering.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud eller åläggande som har meddelats med stöd av vissa uppräknade bestäm- melser, ska enligt 36 § ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare. Paragrafen motsvarar 29 § i nuvarande marknadsföringslag. Även den paragrafen innehåller en uppräkning av de föreskrifter som kan grunda skadeståndsansvar. Skadeståndsansvar för marknadsföringsåtgärd hänförlig till tiden före den nya lagens ikraftträdande ska enligt lagrådsremissen bedömas enligt äldre bestämmelser. Någon övergångsbestämmelse som möjliggör en sådan tillämpning föreslås emellertid inte. Lagrådet föreslår därför att

Prop. 2007/08:115

Bilaga 6

308

ytterligare en övergångsbestämmelse införs, punkt 4, med följande inne- håll:

4. Bestämmelserna i 29 § marknadsföringslagen (1995:450) tillämpas fortfarande i fråga om överträdelser som skett före den nya lagens ikraft- trädande.

Förbud och ålägganden samt förbuds- och informationsförelägganden som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska enligt punkt 3 i de före- slagna övergångsbestämmelserna fortfarande gälla. Av 48 § i den nya marknadsföringslagen framgår att utdömande av vite som förelagts med stöd av den lagen väcks vid en tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken. För att klargöra att paragrafen ska tillämpas även i de fall vitet förelagts med stöd av den gamla marknadsföringslagen bör en övergångsgångsbestämmelse med följande innehåll införas:

5. Bestämmelserna i 48 § tillämpas också i fråga om utdömande av vite som har förelagts med stöd av marknadsföringslagen (1995:450).

Förslagen till lag om ändring i luftfartslagen (9 kap. 10 § andra stycket), konsumentkreditlagen (8 §), lagen om paketresor (7 § tredje stycket), lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet (6 §), lagen om marknadsföring av kristallglas (6 §), lagen om konsument- skydd vid avtal om tidsdelat boende (6 §), lagen om betalnings- överföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (5 §), lagen om investerarskydd (20 § tredje stycket), lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster

(15 §), prisinformationslagen (12 §), lagen om distans- och hemförsälj-

ning (2 kap.	8 §,	3 kap.	6 § och 4	kap.	4 §),	försäkringsavtalslagen
(2 kap. 9 §	och	10 kap.	10 §) och	lagen	om	försäkringsförmedling
(6 kap. 8 §)

Enligt 28 § tredje stycket marknadsföringslagen får marknadsstörnings- avgift inte påföras om näringsidkaren endast bryter mot en bestämmelse i annan lag än som är angiven i paragrafens andra stycke. Av författnings- kommentaren till bestämmelsen framgår att de lagar som åsyftas är rubri- cerade lagar. Enligt föreskrifter i dessa lagar ska marknadsföringslagen tillämpas om inte vissa skyldigheter, som framgår av den enskilda lagen, fullgörs. Det förhållandet att marknadsföringslagens regler om mark- nadsstörningsavgift inte ska tillämpas framgår dock inte.

Som framgår av vad Lagrådet uttalat under 28 § anser Lagrådet att para- grafens tredje stycke ska utgå och att omfattningen av marknads- föringslagens tillämpning i stället ska uttömmande regleras i de enskilda lagarna. Detta kan i dessa lagar ske genom att efter den mening som i rubricerade paragrafer avslutas ”- - - , ska marknadsföringslagen (2008:000) tillämpas” respektive ”- - - tillämpas marknadsföringslagen (2008:00)” fogas ytterligare en mening med förslagsvis följande lydelse:

Bestämmelserna i 28–35 §§ om marknadsföringsavgift ska dock inte tillämpas.

Prop. 2007/08:115

Bilaga 6

309

Rättsdatablad			Prop. 2007/08:115

Författningsrubrik	Bestämmelser som	Celexnummer för
	inför, ändrar, upp-	bakomliggande EG-
	häver eller upprepar	regler
	ett normgivnings-
	bemyndigande

Marknadsföringslagen		32006L0114
(2008:000)		32005L0029
		32002L0065
		32002L0058
		32000L0031
		31999L0044
		31989L0552
		31977L0007
Lag om ändring i		32005L0029
luftfartslagen
(1957:297)
Lag om ändring i		32005L0029
konsumentkreditlagen
(1992:830)
Lag om ändring i lagen		32005L0029
(1992:1672) om
paketresor
Lag om ändring i		32005L0029
tobakslagen (1993:581)
Lag om ändring i		32005L0029
alkohollagen
(1994:1738)
Lag om ändring i lagen		32005L0029
(1995:1571) om
insättningsgaranti
Lag om ändring i radio-		32005L0029
och TV-lagen
(1996:844)
Lag om ändring i lagen		32005L0029
(1996:1006) om
anmälningsplikt

avseende viss finansiell verksamhet

Lag om ändring i lagen

32005L0029

312

(1996:1118) om	Prop. 2007/08:115
marknadsföring av
kristallglas
Lag om ändring i lagen	32005L0029
(1997:218) om
konsumentskydd vid
avtal om tidsdelat
boende
Lag om ändring i lagen	32005L0029
(1999:268) om
betalningsöverföringar
inom Europeiska
ekonomiska
samarbetsområdet
Lag om ändring i lagen	32005L0029
(1999:158) om
investerarskydd
Lag om ändring i lagen	32005L0029
(2002:562) om
elektronisk handel och
andra informationssam-
hällets tjänster
Lag om ändring i lagen	32005L0029
(2004:299) om
inlåningsverksamhet
Lag om ändring i	32005L0029
prisinformationslagen
(2004:347)
Lag om ändring i lagen	32005L0029
(2005:59) om distans-
och hemförsäljning
Lag om ändring i	32005L0029
försäkringsavtalslagen
(2005:104)
Lag om ändring i lagen	32005L0029
(2005:405) om
försäkringsförmedling

313

	13 §4	Prop. 2007/08:115
I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela
föreläggande om sådant åläggande som avses i 12 §.
För ett föreläggande enligt första	För ett föreläggande enligt första
stycket gäller vad som sägs i 21 §	stycket gäller vad som sägs i 28 §
marknadsföringslagen (1995:450).	marknadsföringslagen (2008:000).

föringslagen (1995:450). Tillsynen		föringslagen (2008:000). Tillsynen
över efterlevnaden av bestämmel-		över efterlevnaden av bestämmel-
serna i 4 kap. 8–11 §§ gentemot		serna i 4 kap. 8–11 §§ gentemot
den som har	serveringstillstånd	den som har	serveringstillstånd
får, i fråga om marknadsföring på		får, i fråga om marknadsföring på
serveringsställen, utövas också av		serveringsställen, utövas också av
kommunen. För kommunens till-		kommunen. För kommunens till-
syn gäller inte 4 kap. 12 §.		syn gäller inte 4 kap. 12 §.
Skatteverket	utövar tillsyn över	efterlevnaden av	bestämmelserna i
4 kap. 5 §.

2.11	Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1571) om Prop. 2007/08:115
	insättningsgaranti
Härigenom föreskrivs att 11 a § lagen (1995:1571) om insättnings-
garanti ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

2.13	Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om Prop. 2007/08:115
	anmälningsplikt avseende viss finansiell
	verksamhet

2.14	Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1118) om Prop. 2007/08:115
	marknadsföring av kristallglas
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1996:1118) om marknadsföring av
kristallglas ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		6 §

2.15	Förslag till lag om ändring i lagen (1997:218) om		Prop. 2007/08:115
	konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1997:218) om konsumentskydd
vid avtal om tidsdelat boende ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		6 §

ska	anses vara väsentlig enligt
10 §	tredje stycket marknads-

Talan om åläggande enligt 11 § väcks vid Marknadsdomstolen.	Prop. 2007/08:115
En sådan talan får väckas

2.25	Förslag till lag om ändring i lagen (2006:484) om Prop. 2007/08:115
	franchisegivares informationsskyldighet

9.26	Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528)	Prop. 2007/08:115
	om värdepappersmarknaden

(22) Det är nödvändigt att medlemsstaterna fastställer sanktioner vid	Prop. 2007/08:115
överträdelse av bestämmelserna i detta direktiv och se till att dessa verk-	Bilaga 1
ställs. Sanktionerna skall vara effektiva, proportionella och avskräck-
ande.

På Europaparlamentets vägnar	På rådets vägnar
J. P. Borrell Fontelles	N. Schmit
Ordförande	Ordförande

om produkten är en sådan ersättning som tillhandahållits i överensstäm-	Prop. 2007/08:115
melse med artikel 7.3 i direktiv 97/7/EG.	Bilaga 1

Har någon som avses i 10 § för-		Har någon som avses i 10 § för-
sta stycket 2 eller 3 underlåtit att		sta stycket 2 eller 3 underlåtit att
lämna säkerhetsinformation	som	lämna säkerhetsinformation	som
han enligt 27 § produktsäkerhets-		han enligt 27 § produktsäkerhets-
lagen (2004:451) har förelagts att		lagen (2004:451) har förelagts att
lämna eller sådan information av		lämna eller sådan information av
betydelse för bedömningen	av	betydelse för bedömningen	av
tjänstens beskaffenhet eller ända-		tjänstens beskaffenhet eller ända-
målsenlighet som han enligt mark-		målsenlighet som han enligt mark-
nadsföringslagen (1995:450)	har	nadsföringslagen (2007:000)	har
ålagts att lämna och kan under-		ålagts att lämna och kan under-
låtenheten antas ha inverkat på		låtenheten antas ha inverkat på
avtalet om tjänsten, är han skyldig		avtalet om tjänsten, är han skyldig
att ersätta konsumenten skada som		att ersätta konsumenten skada som
denne därigenom tillfogas.		denne därigenom tillfogas.