Utgångspunkten för Miljöpartiet de grönas försvarspolitik är att det svenska försvaret ska omvandlas från ett invasionsförsvar till ett fredsfrämjande insatsförsvar, i enlighet med vad riksdagen tidigare har beslutat. Försvaret ska ha ett tydligt och renodlat uppdrag och det ska uppfyllas på ett kostnadseffektivt sätt. För detta ändamål krävs fortsatta omfattande omstruktureringsinsatser både inom förbandsverksamheten och inom materielförsörjningen.
Miljöpartiet välkomnar utredningen av det nuvarande värnpliktssystemet. Det nuvarande systemet fungerar inte eftersom allt färre i dag gör militärtjänst, och då kan man inte längre hävda att vi har en allmän värnplikt. Därför är det viktigt att vi tar fram ett nytt personalförsörjningssystem inom förbandsverksamheten som är anpassat till verkligheten. En möjlig variant är att personalförsörjningen tryggas genom kontraktsanställningar av soldater som behövs för internationella insatser. Detta medför att betydligt färre soldater än i dag behöver genomgå militär grundutbildning, men att de som genomgått utbildningen i stället kan utnyttjas under en längre tid för såväl internationella insatser som beredskap i den nationella insatsorganisationen. Sammantaget ger detta en betydligt effektivare organisation med högre kvalitet till en lägre kostnad.
Totalt bedömer vi att endast cirka 2 000 soldater årligen behöver grundutbildas inom armén, varav omkring 1 000 sedan nyanställs varje år på kontrakt för varvade internationella insatser samt vidareutbildning och beredskap på hemmaplan. Totalt kan antalet armé- och amfibieförband härigenom reduceras från 11 till 6. Inom flyget begränsas antalet JAS-plan från 100 till knappt 70 och en av dagens tre flygflottiljer läggs ned. Inom marinen avvecklas utbåtsvapnet. Personalantalet och kostnaderna inom staber, gemensamma kostnader, skolor och center bedöms kunna minskas ungefär proportionellt med cirka 25 procent. Samtidigt säkerställs att Sverige kan bidra till internationella insatser med 2 000 soldater, officerare och specialister i ständig utlandstjänst i fredsbevarande insatser.
Vi bedömer att antalet officerare i Försvarsmakten kan reduceras från dagens 9 000 till cirka 6 000. Kostnaderna för förbandsverksamheten, inklusive de internationella insatserna, kan reduceras med 25 procent eller 5 miljarder kronor från drygt 20 till drygt 15 miljarder kronor inom loppet av 5 till 7 år. Försvarets budget för förbandsverksamheten bör redan inom 3–4 år kunna reduceras med detta belopp och avvecklings- och omställningskostnader hanteras av en särskild organisation, ett försvarets ”Securum”.
Miljöpartiet stöder regeringens uttalade ambition att effektivisera försvarets materielförsörjning med stopp redan nu för vissa materielprojekt och tillsättande av en genomförandegrupp för ytterligare effektivisering, som bland annat omfattar anpassning till insatsorganisationens behov och en minskad egenutveckling av materiel. Miljöpartiet anser att utgifterna för materielförsörjningen kan reduceras något mer än vad regeringen aviserat, med totalt cirka 5 miljarder kronor i nivå. Detta kan åstadkommas bland annat genom att även stoppa beslutet om uppgradering av ytterligare 30 JAS-plan och stopp för utveckling av ny ubåt.
Totalt bedömer Miljöpartiet det möjligt att utan att försämra försvarseffekten minska kostnaderna för Försvarsmakten med cirka 10 miljarder kronor i förhållande till 2007 års nivå, vilket betyder 13 miljarder kronor i förhållande till 2004. Det betyder att försvarskostnaderna kan sänkas till cirka 29 miljarder kronor i 2007 års prisnivå, motsvarande 26–27 miljarder kronor i prisnivån 2004.
1 Sammanfattning 1
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Säkerhetspolitiska utgångspunkter 5
4.1 Försvaret har inte hängt med i utvecklingen – bygger på förlegad planering 5
4.2 Invasionshotet kan avskrivas 6
4.3 En vidgad hotbild 7
4.4 Krisberedskap 7
4.5 En ny myndighet för säkerhet och beredskap 7
4.6 Hållbar utveckling – hållbar fred 8
5 Mot ett nytt militärt försvar 9
5.1 Försvarets nya roll 9
5.2 Renodling av försvarets uppgifter 10
5.3 Avskaffad värnplikt – nytt system för personalförsörjning 10
5.4 Ett försvarets ”Securum” 12
6 Den nya Försvarsmakten 13
6.1 Ledningsorganisation, skolor med mera 13
6.2 Internationell insatsstyrka 13
6.3 Arméns med mera dimensionering och organisation 14
6.4 Könsneutral grundutbildning 15
6.5 Nya yrkeskarriärer för officerare 15
6.6 Flygvapnet 15
6.7 Marinen 16
6.8 Materielförsörjning och försvarsindustri 17
6.9 Inflytande och transparens i materielprocessen 18
7 Kostnadsbedömning 18
7.1 Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m. 18
7.2 Materiel, anläggningar samt forskning och utveckling 20
7.3 Totala försvarskostnader - lång sikt 21
8 Försvarskostnader i budget 2008–2010 22
8.1 Totalt Försvarsmakten 22
8.2 Beställningsbemyndigande 22
9 Bilaga 1 Förbandsverksamhet – kostnader och personal 2007 23
10 Bilaga 2 Armén, amfibieförband och internationella insatser – Miljöpartiets förslag 25
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge direktiv till Försvarsmakten att anpassa försvaret efter den hotbild och den efterfrågan på internationella åtaganden som finns i dag och utifrån den göra tydliga prioriteringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den nya myndigheten för säkerhet och beredskap bör ha till uppgift att utveckla den tvärsektoriella dimensionen av verksamheten inom och mellan alla nivåer i samhället lokalt, regionalt och centralt, offentligt och privat, över hela hotskalan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en adekvat och effektiv krishantering kräver en stärkt tvärsektoriell samordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kontraktsanställning av soldater på längre tid, för att säkerställa den prioriterade internationella insatsförmågan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inrätta ett Försvarssecurum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inriktningen för insatsorganisationens utformning för 2010.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ambitionsnivån med 2 000 män och kvinnor i internationell tjänst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att arméns grundorganisation koncentreras till sex förband.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om frivillig mönstring för kvinnor och män.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att minska antalet JAS-plan i aktiv tjänst från 100 till knappt 70 och antalet flygflottiljer från i dag 3 till 2.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att säga nej till regeringens beslut att uppgradera äldre JAS 39 Gripen-plan till modernaste modell.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om anskaffning av materielprojekt under 2008.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att säga nej till att bestycka våra kustkorvetter med luftvärnsrobotar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att reducera antalet ubåtar i aktiv tjänst från fyra till tre år 2008.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att senast 2010 ha avvecklat ubåtsvapnet helt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att koncentrera de marina stridskrafterna till en huvudbas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen inte bör kunna fatta nödvändiga beslut om materielprojekt beroende på oförutsedda förutsättningar och att regeringen måste återkomma till riksdagen med sådana förändringar gentemot redovisade projekt och fattade beslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en förbättrad redovisning till riksdagen om materielförsörjningsprocessen inför kommande budgetproposition.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 6 Försvar samt beredskap mot sårbarhet enligt uppställning:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett kostnadseffektivt försvar som kostar ca 10 miljarder kronor mindre än dagens 39 miljarder kronor och samtidigt uppfyller riksdagens ambition om internationella åtaganden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förslag till investeringsplan för Försvarsmakten för 2008–2010 .
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om bemyndigande under 2008 för ramanslag 6:2 Materiel och anläggningar.
Svenska försvarspolitiska beslut har till stor del utformats utifrån det andra världskrigets erfarenheter. Även under det kalla krigets utveckling och integrering av kärnvapen på taktisk nivå inom såväl Warzawapakten som Nato utgick svensk planering från ett invasionshot mot svenskt territorium syftande till ockupation av hela eller delar av vårt territorium.
Efter det kalla krigets slut och den nya säkerhetspolitiska situation som uppstått, har fortfarande inte försvaret fått tillräckligt tydliga politiska direktiv om vad man bör kunna (internationella efterfrågade insatser) och vad man inte bör organisera sig för (att möta en invasion).
Det militära försvaret är i sin struktur utformat för den hotbild som inte längre finns: Invasionen av svenskt territorium.
Det har talats mycket om anpassning, flexibilitet och icke-militära hot. Man försöker minska utgifter och avveckla en irrelevant och dyrbar struktur. Det finns i dag riksdagsbeslut på att försvarets huvuduppgift inte längre enbart är det territoriella försvaret och den territoriella integriteten utan också stöd till det civila samhället och internationella uppgifter med befintliga resurser. Kvarstår gör det faktum att förändringarna mer utgått ifrån vad vi redan har och hur detta kan användas. Hittillsvarande försvarspolitiska beslut har varit fortsatt osthyvlande och filande på det militära arvet. De förändringar som ändå kommit till stånd har främst haft sitt ursprung i försök till besparingar, inte i ett radikalt nytänkande baserat på ett i grunden helt förändrat säkerhetspolitiskt läge. Resultatet har blivit att det militära försvaret varken klarar av att leverera den internationella ambition som riksdagen i samförstånd har slagit fast eller att ha en liten men välutbildad nationell beredskap för den händelse den säkerhetspolitiska situationen på lång sikt skulle förändras i negativ riktning. Försvarsmakten har genomgått en negativ produktivitetsutveckling – för nästan samma kostnader som tidigare produceras allt mindre.
Miljöpartiet anser att det nu är dags att bryta upp från det tidigare passiva osthyvlandet på befintliga resurser. I stället måste planeringen utgå från de behov och krav som 2000-talets säkerhetspolitiska situation ställer på oss som stat i ett alltmer internationaliserat samhälle. Utgångspunkten måste vara vad vi har för behov och vad det finns för önskemål om vilken roll Sverige ska spela internationellt. I stället för att snegla på kostnader och vad som finns borde det gå att diskutera svensk försvarspolitik på ett mer stimulerande och fruktbart sätt. Att välja vad vi vill ha innebär också med nödvändighet att välja bort det vi inte vill ha – att prioritera.
Det militära invasionshotet från annan stat är sedan lång tid tillbaka avskrivet. Ryssland, som varit det enda realistiska landet varifrån ett militärt angrepp mot Sverige kunnat tänkas komma, saknar fortsatt såväl militär kapacitet som militär förmåga, ekonomi och framför allt politiska motiv och vilja att angripa andra länder militärt, detta trots den senaste tidens återtagning inom den ryska försvarsmakten. Enligt vad internationella bedömare gör gällande skulle det ta mycket lång tid att bygga upp en ny militär kapacitet så att ett angrepp av invasionskaraktär vore möjligt.
En sådan utveckling tillhör i dag ändå ett av de mest fantasifulla scenarierna. Det rimmar exempelvis illa med den ryska ambitionen att bli en pålitlig handelspartner med EU inom till exempel energiområdet. Detta innebär inte att Ryssland inte utgör en säkerhetspolitisk utmaning. Miljöförstöring, korruption, MR-frågor och en snabbt sjunkande befolkningsmängd, hiv/aids och tbc utgör exempel på problem som Sverige har att möta tillsammans med andra länder i Europa. Dessa utvecklingstendenser kan man vare sig förhindra eller möta med militära medel. Presidentvalet i Ryssland 2008 blir ett lackmustest för den unga, bräckliga ryska demokratin.
Hoten mot det svenska samhällets säkerhet kan inte mötas med militära medel utan måste motverkas på en lång rad andra sätt. Hit hör terrorism, miljöhot, klimatförändringar, narkotika- och drogrelaterad brottslighet, ekonomisk brottslighet, allvarligare dataintrång och sabotage med mera. Dessa hot ter sig i dag betydligt mer konkreta än de traditionella militära hoten från andra stater mot Sverige.
Att möta dessa icke-militära hot kräver i många fall ökade insatser från samhällets sida. Insatser som i många fall kommer att kosta mycket pengar. Men det står för oss helt klart att det inte är det militära försvaret som ska tackla dessa icke-militära hot. Det ska andra myndigheter göra. Nödvändigheten att ta sig an dessa hot understryker vikten av att kraftigt reducera kostnaderna för det militära försvaret för att därmed kunna föra över pengar bland annat till att möta de reella hoten mot vårt samhälle samt att investera i förebyggande åtgärder och sårbarhetsreducerande verksamhet, både i Sverige och i omvärlden. En av de viktigaste fredsförebyggande åtgärderna Sverige kan engagera sig i är arbetet med att minska klimatförändringarna. Den globala uppvärmningens konsekvenser är en säkerhetspolitisk faktor som kommer att spela en allt viktigare roll och få stora konsekvenser i en nära framtid.
Krisberedskapsmyndigheten (KBM) konstaterar i sin årliga bedömning av samhällets förmåga att hantera kriser att det finns en viss förmåga att hantera allvarliga kriser inom olika sektorer, men att förmågan är bristfällig vid kriser som berör flera samhällssektorer samtidigt.
Krishanteringsförmågan har visserligen förbättrats de senaste åren, men det finns fortfarande allvarliga brister vid sektorsövergripande kriser, menar KBM och pekar bland annat på gemensam lägesuppfattning, koordinerat beslutsfattande och samordnad extern information.
KBM säger att krishanteringen ofta fungerar bra inom olika verksamheter, men när man ska kommunicera och samverka över sektorsgränserna, har man inte tillräckliga verktyg eller rutiner för detta. Vidare menar myndigheten att det finns allvarliga brister i samhällets förmåga att hantera konsekvenserna av långvariga elavbrott, långvariga avbrott i de elektroniska kommunikationerna samt i förmågan att hantera attentat med farliga ämnen (CBRN-ämnen). Vidare gör KBM bedömningen att den samlade förmågan att hantera en storskalig terrorattack är bristfällig, främst med tanke på de problem sjukvården skulle ställas inför.
Miljöpartiet anser att säkerhetsnivån i samhället är en produkt av alla aktörers – stat och kommun, näringsliv, ideella organisationer och enskilda människor – ansvarstagande för sin säkerhet. Ett samhälle som byggs robust och där investeringar av olika slag föregås av säkerhetsanalyser är ett samhälle som på ett bättre sätt motstår påfrestningar, var och hur de än uppstår. Ett samhälle där enskilda individer har grundläggande kunskap om hur man till exempel klarar sig vid ett längre elavbrott, och där man redan som barn får en känsla för sin egen förmåga och sitt eget ansvar, ett sådant samhälle bygger en grund för de åtgärder som det är regeringens, kommuners och myndigheters ansvar att genomföra.
I budgetpropositionen aviseras att den nya myndigheten (sammanslagningen av Styrelsen för psykologiskt försvar, Krisberedskapsmyndigheten och Räddningsverket) ska inrättas från och med den 1 januari 2009. Remissomgången är avslutad och det finns anledning för riksdagens partier att göra angelägna medskick till regeringen inför den redovisning över åtgärder inom politikområdet Samhällets krisberedskap som regeringen aviserar.
Miljöpartiet ställer sig bakom bildandet av en ny myndighet för säkerhet och beredskap. Utredningen ”Alltid redo!” lämnar dock mycket övrigt att önska och i grundläggande delar innebär förslagen ett steg tillbaka. Den av regeringen i proposition 2005/06:133 redovisade säkerhetsstrategin, som med stöd av riksdagens samtliga partier arbetades fram i Försvarsberedningen, bör utgöra en strategisk målbild vid skapandet av den nya myndigheten.
Myndigheten bör ha till uppgift att utveckla den tvärsektoriella dimensionen av verksamheten inom och mellan alla nivåer i samhället, lokalt, regionalt och centralt, offentligt och privat, över hela hotskalan. Utredningens förslag på krishanteringsområdet, bland annat synen på ansvarsprincipen och behovet av tvärsektoriell samordning, riskerar att försämra Sveriges förmåga när nästa kris uppstår. En adekvat och effektiv krishantering kräver en stärkt tvärsektoriell samordning, inte tvärtom.
Om man vidgar horisonten utanför Sveriges omedelbara närområde, finner man att de stora hoten mot framtida fred och stabilitet i grunden är konflikter som bottnar i fattigdom, underutveckling och kamp om ekologiskt utrymme. Inte heller dessa kan i grunden lösas med militära medel utan måste bekämpas med helt andra metoder som rättvis handel, utvecklingsbistånd, konfliktförebyggande arbete och strävan mot att tillförsäkra alla länder ett rättvist miljöutrymme. En säker värld kan bara långsiktigt byggas på detta sätt. Därför är det viktigt att dessa faktorer tas i beaktande när man gör internationella fredsinsatser. En hållbar och stabil fred görs inte bara genom militära medel.
Som världen ser ut i dag finns det tyvärr behov av internationella militära insatser under FN-mandat. Behoven omfattar allt från minröjning till så kallad fredsfrämjande insatser för att skilja kombattanter och skydda civilbefolkning. De militära konflikter som idag förekommer i världen handlar till allra största delen om inbördes stridigheter i olika länder. I dessa konflikter har Sverige, som enskild nation och i samverkan med andra länder, ett ansvar för att stävja militära konflikter och skapa förutsättningar för fred.
Mot bakgrund av det säkerhetspolitiska läget ser vi medverkan i internationellt fredsfrämjande arbete som den främsta uppgiften för det militära försvaret under överblickbar framtid. Andra viktiga uppgifter är att bistå det civila samhället med befintliga resurser vid svåra påfrestningar samt att upprätthålla en viss grundläggande militär kompetens om det säkerhetspolitiska läget åter skulle försämras och militära hot riktas mot Sverige.
Det internationella fredsfrämjande arbetet, under FN-mandat, ska vara huvuduppgiften för Försvarsmakten. Det är då viktigt att Försvarsmakten organiseras så att dessa uppgifter kan skötas på ett effektivt sätt. Eftersom behov av insatser ofta uppstår i akuta situationer, är det nödvändigt att ha styrkor som är beredda att rycka ut med kort varsel. Det är också viktigt att identifiera vilken typ av resurser som kan förväntas bli mest efterfrågad i framtida fredsfrämjande operationer. Då Sverige bara kommer att vara ett av många länder som bidrar med resurser i sådana operationer, bör vi också försöka att tillsammans med andra länder göra en rimlig arbetsfördelning, där olika länder inriktar sig på att bidra med olika typer av kompetenser. Det är knappast kostnadseffektivt att Sverige ska kunna bidra med alla typer av militära resurser; i stället framstår det som rimligt att vi förutom ett allmänmilitärt ”basutbud” koncentrerar våra specialinsatser till vissa områden där Sverige inriktar sig på att vidmakthålla en särskild kompetens. Miljöpartiet förordar huvudsakligen arméstridskrafter för internationella insatser. Denna kompetens är efterfrågad och Sverige har både en lång tradition och ett mycket gott renommé inom detta område.
Försvarets uppgift att bistå det civila samhället i Sverige bör också kunna förtydligas och utvecklas. Mest naturligt är insatser inom olika former av räddningsverksamhet vid olyckor och naturkatastrofer, till exempel med personal, helikoptrar, båtar, räddnings- och ingenjörsutrustning. Det måste dock vara fortsatt tydligt att militär personal aldrig kan komma i fråga för insatser som kan leda till konfrontation och våld mot civila.
Försvarsmakten ska upprätthålla en viss grundläggande kompetens som beredskap för att kunna bygga upp sina resurser vid ett eventuellt försämrat säkerhetspolitiskt läge med militära hot riktade direkt mot Sverige. Den internationella insatsorganisation som Miljöpartiet förordar skapar naturligtvis också kompetenser och erfarenheter som är till nytta i ett sådant läge.
Vi anser det viktigt att närmare analysera den praktiska innebörden av en sådan kompetensbevarande uppgift. Det finns en risk för att en sådan uppgift tolkas alltför vitt och okritiskt, att det skulle framstå som nödvändigt att upprätthålla en omfattande och dyrbar specialkapacitet inom ett stort antal områden. Vilka områden som är viktiga att behålla och på vilken kapacitet och nivå det ska vara, måste noggrant analyseras utifrån tänkbara framtida hot. Det är därvid viktigt att beakta hur lång tid det kan ta för sådana hot att uppstå, hur lång förvarningstid Sverige kan beräknas få och hur lång tid det tar att åter bygga upp relevant kompetens och kapacitet.
För att försvaret effektivt ska kunna uppfylla sina nya åtaganden är det viktigt att Försvarsmakten får ett tydligt och renodlat uppdrag att uppfylla dessa på ett kostnadseffektivt sätt. Det innebär samtidigt att andra typer av hänsyn måste definieras mer tydligt och i vissa fall förändras kraftigt jämfört med i dag. Några sådana hänsyn, som ofta är motstridiga, är regionalpolitik, hänsyn till försvarsindustrin, värnplikten och personalförsörjning.
Försvarets organisation och lokalisering måste i framtiden framför allt bestämmas utifrån vad som är effektivt från militär synpunkt. I många fall bör det leda till en koncentration av verksamheten med färre lokaliseringar än i dag. Det kommer att leda till nedläggningar av förband på vissa orter.
Detsamma gäller hänsynen till försvarsindustrin. Det är inte rimligt att Sverige upprätthåller en överdimensionerad militär verksamhet bara för att kunna förse en del av vår försvarsindustri med order. Försvarets materielbeställningar ska främst dimensioneras utifrån vad som behövs för att klara de operativa, främst internationella, uppgifterna och för att upprätthålla en grundläggande kompetens inom vissa snävt definierade områden av särskild betydelse om det strategiska läget allvarligt skulle försämras i framtiden. Sedd mot denna bakgrund är den svenska försvarsindustrin i dag överdimensionerad. De delar av industrin som vill överleva måste göra detta på sina egna meriter.
Miljöpartiet välkomnar regeringens kommande utredning av värnpliktssystemet och hur vi i framtiden ska personalförsörja försvaret. Det är inte längre möjligt att upprätthålla illusionen av den allmänna värnplikten när en allt mindre del av männen gör militärtjänst. Under senare år har antalet som gör värnplikten minskat kraftigt. Av en årskull på cirka 46 000 unga män som varje år mönstrar gör kanske endast cirka 8 000 sin militärtjänst.
Detta system är inte längre ändamålsenligt och mycket ineffektivt. Som försvarsmakten själv skriver i sina planeringsunderlag1 har det huvudsakliga syftet med förbandsutbildningen i praktiken blivit att generera en tillräckligt stor volym av grundutbildade värnpliktiga, som kan utgöra bas för frivillig rekrytering till internationell tjänst. De flesta värnpliktiga har efter grundutbildning inte genomfört någon form av kompletterings- eller repetitionsutbildning och har inte heller tjänstgjort i någon mission. Huvuddelen av dem som genomfört värnplikten kommer därmed aldrig att användas efter utryckningen.
Detta förhållande är särskilt tydligt inom armén. Mot 7 000–8 000 nyutbildade värnpliktiga varje år står ett totalt behov av krigsplacerade i den nationella insatsorganisationen av storleksordningen 25 000–30 000 soldater i cirka 25 insatsförband. Av dessa är dock endast insatsförband motsvarande cirka 4 000–5 000 soldater beredskapssatta med tillgänglighetskrav inom ett år (beredskapsgrad R 10, R 30, R 90 och R 360). Övriga är beredskapssatta i beredskapsgraden R III, vilket betyder att de ligger i ”reserv” för att vid behov på längre sikt kunna skapa och vidmakthålla insatsförmåga med högre tillgänglighetskrav. Konsekvensen av detta blir att en nyutbildad årskull värnpliktiga mer än väl täcker hela den nationella insatsorganisationens behov av beredskapssatta förband med tillgänglighet inom ett år. Redan året efter kan de ersättas av den då utbildade årskullen. Fram växer bilden av ett genomströmningssystem, som innebär ett stort slöseri med utbildningsresurser och därmed kan ifrågasättas av såväl effektskäl för Försvarsmakten som av etiska skäl för den värnpliktige.
På vägen mot en avskaffad pliktlag bör frivillighet vara ledstjärnan. Vad som kommer i stället för den allmänna värnplikten hoppas vi att en parlamentarisk utredning ska lägga fram. En möjlig väg skulle kunna vara ett personalförsörjningssystem som bygger på principen att betydligt färre personer utbildas men att deras tjänster i gengäld utnyttjas under en längre tid. Ett sådant system måste då bygga på frivillighet och kontraktsanställning där marknadsmässig lön utgår efter den första grundutbildningen.
Ett personalförsöjningssystem byggt på detta vis kan i första hand dimensioneras utifrån behovet i de internationella insatserna. Redan vid rekryteringen ska det stå klart att utbildningen syftar till deltagande i internationella insatser. Man skulle därefter exempelvis kunna tänka sig att utbildningen inleds med en förberedande 10-veckors soldatutbildning efter vilken det finns möjlighet att ”hoppa av” för dem som enligt egen eller Försvarsmaktens bedömning inte passar för uppgiften. Därefter kunde man skriva på ett kontrakt på exempelvis tre år, varav det första året är en grundutbildning i Sverige. Under de följande två åren skulle det ingå två internationella insatser på vardera sex månader, varvat med vidareutbildning och beredskapstjänst i Sverige. Det skulle sedan vara möjligt för dem som så önskar att skriva på för förlängda kontrakt på ett till tre år, varav halva tiden i internationella insatser och andra hälften i beredskap och vidareutbildning i Sverige.
Förutom dem som rekryteras och utbildas med uttrycklig inriktning mot en kontraktsanställning för internationella insatser kan det också behövas ett intag för grundutbildning av soldater endast för nationella behov i de delar av armén som inte alls eller till bara liten del efterfrågas i internationella insatser, såsom luftvärn och artilleri. Dessa ska tillsammans med dem som utbildats för och genomfört internationella insatser också fylla behovet av soldater i beredskap för den nationella insatsorganisationen. Detta behov ska de kunna fylla under en längre tid, först för de förband som ska ha en tillgänglighet inom ett år, sedan för förbanden med lägre beredskapsgrad. För att detta ska vara möjligt bör också systemet med repetitionsutbildningar återinföras. Detta blir totalt sett billigare än det nuvarande genomströmningssystemet med stort antal utbildade värnpliktiga som endast används i den nationella insatsorganisationen under kort tid.
Omställningen från det gamla invasionsförsvaret till ett nytt insatsförsvar innebär mycket omfattande förändringar, på flera sätt jämförbara med att vända en Atlantångare. Det är viktigt att omställningen görs så snabbt och effektivt som det är möjligt med hänsyn till de bindningar som finns i den nuvarande strukturen. Det sätt som omställningsarbetet hittills har bedrivits på, inom Försvarsmaktens ram, har inte övertygat. Omställningen har dragit ut på tiden och blivit mindre effektiv, uppsatta mål har i många fall inte nåtts och försvarets kostnader har minskat i alldeles för liten utsträckning. Viktiga orsaker till detta har bland annat varit otydligheter i de politiska riktlinjerna och att ÖB och Försvarsmakten har fått alltför många mål och hänsyn att arbeta med samtidigt.
För att uppnå en effektivare omställning bör samma metod kunna prövas som under den så kallade bankkrisen i början av 1990-talet. Den innebär att Försvarsmaktens resurser framgent renodlas till att bara omfatta det som behövs i försvarets nya uppgifter. Det gäller både personal, lokaler och materiel. Det bör vara ett första steg i omställningen att redan inom något år identifiera och avskilja dessa resurser. Det ska sedan vara ÖB:s och Försvarsmaktens uppgift att ta till vara och utveckla dessa resurser för att så effektivt som möjligt uppfylla försvarets nya mål.
Uppgiften att avveckla alla överflödiga delar av det nuvarande försvaret bör uppdras åt en separat organisation, ett försvarets ”Securum”. Denna ska ha som enda uppgift att så humant, effektivt och kostnadsbesparande som möjligt avveckla de delar av den nuvarande organisationen som försvaret inte längre kommer att behöva. Målet bör vara att avvecklingen genomförs inom en tid av högst 5–7 år.
När det gäller personal är behovet av omställning så stort att det inte är realistiskt att strikt tillämpa alla gällande arbetsmarknadsregler för hur omställningen ska gå till. I stället måste i samverkan med de fackliga organisationerna särskilda överenskommelser träffas. Det kan förväntas att försvaret främst kommer att vilja behålla ett större antal av de yngre medarbetarna och att många äldre officerare och andra medarbetare kommer att föras över till det nya Försvarssecurum. Uppgiften för detta kommer att bli att hitta nya vägar att tillvarata dessa personers resurser för nya uppgifter i det civila samhället. Det kan ske genom rådgivning, omskolning, vidareutbildning, arbetsförmedlingsinsatser etcetera.
För avveckling av överflödiga lokaler finns redan i dag betydande erfarenheter från tidigare nedläggningar, bland annat inom det statliga fastighetsbolaget Vasallen.
Avvecklingen av överflödig materiel gäller både i dag befintlig materiel och beställd men ännu inte levererad materiel för vilken man i dag gör bedömningen att den inte kommer att behövas i framtiden. Uppdraget gäller då att avveckla denna materiel och omförhandla inneliggande beställningar.
Det Försvars-securum som bör bildas måste få en egen budget som täcker de omställningskostnader som beräknas uppstå under avvecklingsperioden. Det är en stor fördel om på det här sättet omställnings/avvecklings-kostnaderna kan urskiljas från försvarets ordinarie kostnader. I de kostnader för den nya Försvarsmakten som vi bedömer i det följande ingår alltså inga omställningskostnader utan dessa kommer under ett antal år att läggas ovanpå Försvarsmaktens kostnader när man skall göra en totalbedömning av hur mycket som kan sparas olika år i förhållande till dagens försvarsanslag.
I det följande skissas i grova drag hur Miljöpartiet anser att ett nytt försvar bör kunna organiseras och dimensioneras. Som utgångspunkt har vi tagit den beskrivning vi ovan gett av försvarets nya roller. De siffror över dimensionering som anges får ses som ungefärliga överslagsberäkningar till grund för en mycket grov ekonomisk kalkyl. Totalt innebär våra förslag att kostnaderna för förbandsverksamheten kan sänkas med ungefär 5 miljarder kronor eller 25 procent från dagens 20,5 till 15,5 miljarder kronor i 2007 års penningvärde, och kostnaderna för materielförsörjningen ungefär lika mycket.
Högkvarteret, de för Försvarsmakten gemensamma kostnaderna och skolor och centrum med mera bör kunna reduceras ungefär proportionellt mot den verksamhet de har att serva, vilket betyder en 25 procentig reducering av kostnaderna. Militärhögskolorna koncentreras till en enhet och behovet av andra skolor och särskilda centrum ses över i syfte att uppnå en så långt möjligt slimmad och kostnadseffektiv organisation. Utbildning på högre nivå (Försvarshögskolan) bör om möjligt ske i samverkan med våra nordiska grannländer.
Den internationella insatsstyrkan byggs upp med hjälp av kontraktsanställd personal som ska möjliggöra snabba insatser. Sverige bör ha möjlighet att ständigt bidra med en styrka på omkring 2 000 kvinnor och män i internationella insatser. Vi har i våra räkneexempel räknat med att denna styrka ska bestå av tre personalkategorier. Kontraktsanställda soldater kan utgöra huvuddelen, cirka 1 400 personer. Antalet officerare har beräknats till cirka 400 och antalet specialister till 200. De senare ska kunna hyras in vid behov.
Den internationella insatsstyrkan ska i huvudsak rekryteras från armén då sådan kompetens är den mest efterfrågade internationellt. De kontraktsanställda soldater som tjänstgör internationellt ska samtidigt utgöra en viktig resurs för den nationella insatsorganisationen. Under sina hemmaperioder mellan de internationella insatserna skall de, samtidigt som de vidareutbildar sig själva, utgöra en del av den nationella beredskapen med snabbare tillgänglighetskrav. Efter avslutad kontraktstjänstgöring ska de kunna kvarstå som en del av denna beredskap med både snabbare tillgänglighetskrav och ”i reserv” (beredskapsgrad R III).
Då inte alla kompetenser inom armén och amfibiestyrkorna är lika efterfrågade internationellt kommer det också att behöva grundutbildas vissa soldater inom till exempel luftvärn, artilleri och amfibiestyrkor, som sannolikt inte kommer att komma i fråga för kontraktsanställning för internationella insatser. Dessa soldater ska också de närmaste åren efter sin grundutbildning ingå i den nationella beredskapen med snabbare tillgänglighetskrav och på längre sikt i beredskapen ”i reserv” (beredskapsgrad R III).
Eftersom betydligt färre soldater än i dag kommer att grundutbildas kommer de också efter utbildningen och eventuell internationell tjänstgöring att behöva ingå i den nationella insatsstyrkan under längre tid. Därmed tillgodogörs det kapital som lagts ned i utbildningen av dem. För att underhålla kompetensen bör också repetitionsutbildningar återinföras.
I bilaga 2 har vi i ett räkneexempel beräknat en tänkbar dimensionering för armén, amfibieförbanden och de internationella insatserna. Vi tänker oss i detta exempel att 3 000 personer tas in årligen för en första förberedande soldatutbildning på 10 veckor. Redan vid rekryteringen till denna bör det göras klart att utbildningen syftar till att en stor del av dem så småningom ska vidareutbildas till och kunna delta i internationella insatser. Denna utbildning ska samtidigt fungera som en första urskiljare där soldater som själva eller av Försvarsmakten inte bedöms lämpliga att fortsätta kan sorteras ut. Vi har sedan räknat med att 2 000 soldater fortsätter i en ettårig grundutbildning och att 1 000 av dessa går vidare i kontraktsanställning till varvade internationella insatser och vidareutbildning/nationell beredskap i Sverige. De övriga 1 000 som fått grundutbildning kan utgöras dels av soldater som utbildats i vapenslag som inte är så internationellt efterfrågade, dels av soldater som själva eller av Försvarsmakten framfört starka invändningar mot fortsatt kontraktsanställning i internationella insatser. Vi har slutligen räknat med att cirka 500 av dem som genomfört en första kontraktsanställning för internationella insatser kommer att önska förlängning med ytterligare ett till tre år.
Totalt kan detta innebära att knappt 4 800 soldater samtidigt kommer att befinna sig i olika stadier av utbildning eller tjänst i hemlandet jämfört med kanske 7 000–8 000 värnpliktiga i grundutbildning i dag. Trots det väsentligt lägre antalet kan dessa prestera en avsevärt högre nytta till följd av den större erfarenhet och skicklighet de hinner förvärva och att denna erfarenhet kan utnyttjas av Försvarsmakten under en väsentligt längre tid.
I dag består armén av 10 förband, vartill kommer Amfibieregementet som organisatoriskt ingår i marinen. Dessa 11 förband bör kunna krympas till 6 förband med i genomsnitt 800 soldater i olika stadier av utbildning eller tjänst i Sverige samtidigt.
Miljöpartiet har under många år förordat att ersätta den allmänna värnplikten med en frivillig värntjänst för både kvinnor och män. Det ställer hårda krav på försvaret att erbjuda en adekvat och relevant utbildning som lockar ungdomar i den grad som behövs för att fylla organisationens behov. Försvarsmakten skulle behöva bevisa att det är en viktig och intressant verksamhet som bedrivs. Det vore helt nödvändigt att försvarets roll moderniserades i den meningen att man utbildar och tränar för att möta hot som ungdomar uppfattar är reella och att man utför uppgifter som bidrar till en mer fredlig värld.
Ett förslag är att samtliga ungdomar som har fyllt 18 år får information om Försvarsmakten och den utbildning som erbjuds, och uppmanas göra en första uttagningsomgång genom en Internetbaserad enkät, ungefär på samma sätt som i dag. Därefter kallas de som anses lämpliga och vill själva till mönstring, så att rätt personer tas ut till den utbildning som man sedan kontrakteras för att genomgå.
I bilaga 2 skisserar vi ett räkneexempel på personaldimensionering och kostnader för ett sådant system.
På samma sätt måste försörjningen av yrkesofficerare till försvaret ses över och i grunden reformeras. Den insatsorganisation med huvuduppgiften internationella insatser som Miljöpartiet förordar medför att officersyrket inte längre kommer att vara ett livstidsjobb utan ett yrke som för de flesta bara innehas en begränsad period av sitt yrkesliv. Officerare med internationell erfarenhet kommer säkerligen att vara eftertraktade inom många olika yrkesområden, till exempel inom utbildning, rättsväsende och det privata näringslivet.
En tidigare ÖB har uttalat att försvaret behöver maximalt 60–80 JAS-plan jämfört med de 100 som finns inom den nuvarande organisationen. Även denna siffra kan, enligt vår mening, ifrågasättas. De flesta länder av Sveriges storlek nöjer sig med betydligt mindre flygstridskrafter. För övervakning av Sveriges territorium i fredstid och för att upprätthålla erforderlig utbildning av piloter med mera torde storleksordningen 40 plan, det vill säga 2 divisioner, vara fullt tillräckligt. Vi har dock försiktigtvis i vår ekonomiska beräkning räknat med 3 divisioner och knappt 70 plan.
Det finns i dag ingen efterfrågan på JAS 39 Gripen i internationella insatser. Miljöpartiet avvisar eventuella planer på att ställa JAS 39 Gripen till förfogande för internationella uppdrag som ISAF i Afghanistan.
Flygvapnet består i dag av tre flygflottiljer, F 7 Såtenäs, F 17 Kallinge och F 21 Luleå. En av dessa, sannolikt någon av de sydsvenska, bör läggas ned, vilket ger en besparing med ungefär 1 000 miljoner kronor årligen.
Försvarets helikopterverksamhet bör finnas kvar i nuvarande utsträckning, liksom transportflyget.
Tyvärr har den nya regeringen på bara ett år bestämt sig för att Natoanpassa 31 Jasplan till en kostnad av 4,1 miljarder kronor. Detta har fått ske utan att regeringen har kunnat påvisa något behov av planen i organisationen. Det är ännu mer anmärkningsvärt eftersom regeringen samtidigt har aviserat att försvaret måste spara på materielsidan. Miljöpartiet anser att den här typen av illa dolda industristöd som uppgraderingen i praktiken innebär måste stoppas och att antalet plan samtidigt minskas inom flygvapnet. Med den av oss beräknade dimensioneringen, knappt 70 plan av den senaste modellen, behövs inte detta tillskott.
Behovet av marin medverkan i internationella uppdrag är mycket begränsat. Svenska minröjningsfartyg har efterfrågats och här ser vi en fortsatt möjlighet för Sverige att kunna delta. Utöver detta finns behov av territorialvattenintegritet och kontroll av svenska farvatten. Ett antal små förband med stridsbåt 90 och ett fåtal kustkorvetter räcker för denna uppgift. Det är också snabbgående resurser som kan ställas till det civila samhällets förfogande vid krissituationer.
Miljöpartiet konstaterar också att inköpet av kustkorvetter var en felsatsning. Det finns nu långt gångna planer på att beväpna dessa med luftvärnsrobotar från Sydafrika. Det är vår åsikt att detta beslut ej bör verkställas.
Försvarsmakten förväntas att under hösten 2007 fatta beslut om att lägga minröjningsfartyget Carlskrona i malpåse på grund av officersbrist. Detta anser Miljöpartiet vara en felaktig prioritering samt en kapitalförstöring av stora mått, dels på grund av att fartyget nyligen genomgått en större ombyggnation för en kvarts miljard kronor, dels för att det är just den här typen av kompetens som efterfrågas internationellt.
Regeringen har ännu inte beslutat om att satsa på nästa generations ubåtar, men beslut väntas under 2008 om att satsa pengar på konstruktionsfas för nästa generations ubåt. Detta görs trots att det inte längre finns något invasionshot mot Sveriges territorium och att efterfrågan för ubåt i internationella insatser är minimal eller obefintlig.
Miljöpartiet drar en konsekvens av det säkerhetspolitiska läget och föreslår att ubåtsvapnet i stället avvecklas. Ubåtsförsvaret kan inte motiveras med att man ska kunna vara övningsobjekt för den amerikanska marinen.
Under alla förhållanden finns det inte några skäl till att fortsätta utvecklingen och sedermera beställa nya ubåtar, något som inom mandatperioden beräknas bli aktuellt då marinen planerar att göra beställningar på fyra nya ubåtar, av typ A 26, till en kostnad av 1,5 miljarder kronor styck. Miljöpartiet föreslår som ett första delmål för 2008 att antalet ubåtar i aktiv tjänst reduceras från fyra till tre för att sedan helt avvecklas till 2010. Således säger Miljöpartiet nej till att anslå pengar till konstruktionsfas för nästa generations ubåt samt halvtidsmodifiering av ubåt av Gotlandsklass.
När det gäller marinbaser bör en huvudbas vara fullt tillräcklig.
Miljöpartiet välkomnar att den borgerliga regeringen i budgetpropositionen bryter tidigare tabun och för första gången vågar tala om besparingar på försvaret. Det är en god början. Miljöpartiet delar regeringens uppfattning att det går att spara pengar inom område 6:2 Materiel och anläggningar. Regeringen gör rätt som beslutat att inte delta i studier och utveckling av Lätt attackrobot (MRCM) samt avbryta projektet Torped, Mina, Sensor (TMS) och att inte utveckla nästa generations ytstridsfartyg. Ett korrekt beslut är också att inte förbandssätta RBS 23 BAMSE.
Givetvis ska försvaret ha tillgång till moderna försvarsmateriel för att uppfylla sina uppgifter på ett professionellt sätt. Materielen måste också successivt förnyas för att kunna följa med i den tekniska utvecklingen. Detta betyder dock inte att försvaret behöver ett så omfattande materielprogram som ligger till grund för dimensioneringen av dagens materielanslag och – beställningar. Med avskaffade eller kraftigt bantade ambitioner inom områden som till exempel ubåtsvapen och framtida ytstridsfartyg kan flera av nu pågående eller planerade vapenprogram slopas eller bantas kraftigt.
Vidare anser Miljöpartiet att regeringen bör ompröva följande materielprojekt medan tid är: Splitterskyddad enhetsplattform (SEP), halvtidsmodifiering av ubåt av Gotlandsklass, luftvärnsrobot till korvett av Visbyklass samt konstruktionsfas Nästa generations ubåt (NGU).
Detta kommer att få konsekvenser för den svenska försvarsindustrin. Det är dock inte rimligt att upprätthålla dyra försvarsbeställningar bara för att hålla igång en överdimensionerad svensk försvarsindustri. Denna måste i fortsättningen klara sig helt på egna meriter på kontrakt den kan ta hem hos både den svenska och godkända utländska försvarsmakter. Sannolikt kommer detta att leda till en betydande bantning av försvarsindustrin och också en fortsatt utveckling mot sammanslagning och samverkan med utländska samarbetspartner. Inför fortsatta övervägningar om materielförsörjningen bör den ”danska modellen” studeras, som innebärande att man köper modernt materiel när den behövs, men kanske inte alltid den absolut mest avancerade, på den europeiska marknaden.
Riksdagen har under en lång följd av år och många gånger slagit fast behovet av bättre redovisning, större transparens och reell möjlighet för riksdagen att fatta formella beslut om större materielprojekt. Regeringen till exempel skriver i budgetpropositionen på följande sätt:
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att regeringen under 2008 får besluta om utveckling och anskaffning av nedan angivna materielsystem och i övrigt får fatta nödvändiga beslut beroende på oförutsedda förändrade förutsättningar: – Stridsledningssystem (GC2F) – Taktisk obemannad flygfarkost (TUAV).
Riksdagen måste markera kraftfullt mot försök till sådana ”gummiparagrafer”. Det kan inte bli fråga om att regeringen kan fatta nödvändiga beslut om materielprojekt beroende på oförutsedda förutsättningar. Regeringen måste återkomma till riksdagen med sådana förändringar gentemot redan redovisade projekt och fattade beslut.
Vidare måste regeringen återkomma till riksdagen med en beskrivning av pågående och genomfört arbete när det gäller en bättre redovisning av materielförsörjningsprocessen, i enlighet med riksdagens återkommande beslut under flera års tid. Regeringen ska för riksdagen redovisa hur man avser ATT förbättra redovisningen till budgetpropositionen för 2009.
Med den ovan angivna inriktningen som grund har vi försökt att göra en mycket grov överslagsberäkning över kostnaderna för en reformerad Försvarsmakt.
Anslaget till det militära försvaret uppgår 2007 till cirka 39,2 miljarder kronor. I statsbudgeten kan man i stort sett bara se att detta fördelar sig med 20,5 miljarder kronor på anslaget Förbandsverksamhet, beredskap och fredsfrämjande truppinsatser m.m. samt med 18,7 miljarder kronor på anslagen Materiel, anläggningar samt Forskning och teknikutveckling.
I det följande diskuteras dessa delar var för sig.
Hur förbandsanslaget fördelar sig på förband framgår av Försvarsmaktens internbudget, bilaga 1. Av denna framgår totalkostnaden, personalkostnaden samt antalet militära och civila årsarbetskrafter för varje förband, skola, etcetera Med ledning av detta gör vi i det följande en mycket grov ekonomisk bedömning av hur stor den totala förbandskostnaden kan bli för det av oss ovan skisserade försvaret. Kostnaderna avser kostnader för en fullt genomförd förbandorganisation enligt Miljöpartiets förslag. Vår bedömning är att denna organisation borde kunna vara intagen inom en period av 3–4 år. Kostnaderna inkluderar inga omstrukturerings- och avvecklingskostnader. Sådana kommer att uppstå under en relativt lång omställningsperiod, sannolikt 5–7 år. Dessa kostnader bör, som vi ovan föreslagit, hanteras helt utanför försvarsbudgeten i en egen avvecklingsorganisation.
Tabell 1 Budget för förbandsverksamhet m.m. 2007 respektive grov bedömning av mp:s förslag till ny inriktning för försvaret, miljarder kronor
Bedömningen av det nya försvaret indikerar en årlig kostnad för förbandsverksamhet, beredskap och fredsbefrämjande truppinsatser på cirka 15,5 miljarder kronor, eller cirka 5 miljarder kronor lägre än 2007 års anslag. Besparingarna jämfört med nuläget uppstår i alla delar av organisationen.
I tabell 2 visas det beräknade behovet av militära årsarbetskrafter i Miljöpartiets förslag jämfört med dagsläget.
Tabell 2 Militära årsarbetskrafter enligt Miljöpartiets förslag.
Antalet officerare minskar med ungefär en tredjedel från cirka 9 000 i dag till cirka 6 000 enligt Miljöpartiets förslag. Detta stämmer väl med Försvarsmaktens egen bedömning av behovet av militär personal för insatsorganisationens behov, som ligger på knappt 6 000 officerare. Det nuvarande överskottet på officerare i förhållande till behovet beror på den grundläggande ineffektivitet som ligger i dagens överutbildning av värnpliktiga och sannolikt också i en otillräcklig omställning efter föregående försvarsbeslut till följd av bland annat den problematiska åldersstrukturen i officerskåren.
Vårt förslag medger också att cirka 400 specialister av olika slag, med både militär och civil specialkompetens kan hyras in för främst internationella insatser men också för varvad tjänstgöring och utbildning i förbanden i Sverige. Detta har efterfrågats av Försvarsmakten för att skapa en större flexibilitet och möjlighet att tillmötesgå olika slags uppkommer behov i främst de internationella insatserna.
De totala materielanslagen uppgår 2007 till 18,7 miljarder kronor inklusive forskning och utveckling, vilket är 48 procent av den totala försvarsbudgeten. Även om man tar hänsyn till att redovisning och definitioner skiljer sig något åt mellan olika länder, är det en hög siffra i en internationell jämförelse. En kraftigt bidragande orsak till detta har säkerligen varit den tidigare svenska traditionen att egenutveckla en betydande del av materielen som också kommit att produceras i förhållandevis små serier. Anslaget har därför delvis haft funktionen av ett indirekt stöd till den svenska försvarsindustrin.
JAS-projektet har varit något av en gökunge i boet som under en följd av år belastat materielanslaget med stora belopp. De sista beställda JAS-planen kommer dock att levereras de närmaste åren, vilket gör att JAS-leveransernas belastning på materielanslaget nu kommer att minska i snabb takt, från cirka 6,5 miljarder kronor 2007 till knappt 4 miljarder 2008, drygt 2 miljarder 2009 och därefter noll från och med 2010. Miljöpartiet anser det självklart att detta måste avspeglas i det totala materielanslaget. Det kan inte vara rimligt att Försvarsmakten tillåts inteckna det frigjorda utrymmet med nya projekt.
Glädjande nog tycks denna inställning delas av regeringen. Regeringen aviserar i budgetpropositionen en inledande omprövning av vissa materielprojekt och föreslår att anslaget för försvarets materiel sänks med 350 miljoner kronor 2008, 620 miljoner kronor 2009 och 980 miljoner kronor 2010. Därutöver aviserar regeringen att en genomförandegrupp ska tillsättas med uppdrag att föreslå ytterligare utgiftsminskningar för försvaret. Utgifterna bedöms, enligt regeringen, kunna minskas med sammantaget 3–4 miljarder kronor i nivå, inklusive nu aviserade besparingar. Det kan bland annat åstadkommas genom att anpassa materielförsörjningen till insatsförsvarets förutsättningar och genom en översyn av olika typer av projekt i materielförsörjningen, så att andelen egna utvecklingsprojekt minskas. I stället ska mer materiel kunna köpas på den öppna marknaden, även materiel som inte är den absolut senaste teknologin och begagnad materiel.
Miljöpartiet delar regeringens bedömning men anser att effektiviseringspotentialen är större än vad regeringen anger. Vi har tidigare i motionen aviserat att vi motsätter oss några av de projekt som regeringen har gett eller synes vilja ge tillstånd till. Hit hör bland annat uppgraderingen av ytterligare 30 JAS-plan och satsning på utveckling av en ny ubåt, som enligt Miljöpartiets mening inte behövs för den inriktning av försvaret som nu är aktuell. Om hänsyn även tas till denna typ av projekt bör potentialen för utgiftsminskning enligt Miljöpartiets bedömning minst uppgå till drygt 5 miljarder kronor i nivå jämfört med anslaget 2007, det vill säga en minskning till cirka 13,5 miljarder kronor i 2007 års prisnivå.
Miljöpartiet gjorde inför 2004 års försvarspolitiska beslut, när partiet blev samarbetsparti om försvaret, bedömningen att det fanns en långsiktig potential för utgiftsminskning inom försvaret på minst 12 miljarder kronor på 5–7 års sikt. Försvarsbeslutet 2004 innebar att 3 miljarder kronor i besparingar skulle realiseras under åren 2005–2007, främst på förbandsverksamheten. Så har också i huvudsak skett. Dock har inte nödvändiga beslut tagits för att fortsätta omstöpningen av försvaret och realisera ytterligare utgiftsminskningar inom såväl förbandssidan som vad gäller materiel och forskning och utveckling.
I dagsläget menar vi att den bedömning vi gjorde redan 2004 i allt väsentligt står sig. Utöver de 3 miljarder kronor i utgiftsminskningar som redan realiserats, gör vi bedömningen att en fortsatt effektivisering inklusive nytt personalförsörjningssystem kan ge ytterligare utgiftsminskningar på cirka 5 miljarder kronor på förbandssidan och 5 miljarder kronor på materielsidan, det vill säga totalt 10 miljarder kronor i nya utgiftsminskningar och 13 miljarder kronor inklusive de redan realiserade sedan 2004. I och med detta skulle försvarets kostnader i 2007 års prisnivå kunna reduceras till cirka 29 miljarder kronor, vilket torde motsvara 26–27 miljarder kronor i 2004 års prisnivå.
Vi bedömer fortfarande att det kommer att ta cirka 5–7 år innan denna potential för utgiftsminskningar helt kan realiseras. Det beror på den tid det tar att avveckla överflödig personal, omställningskostnader när antalet förband ska krympas och på att materielbudgeten delvis är intecknad av långsiktiga beställningar, där ekonomiskt utrymme först på sikt kan frigöras. Om riksdagen fattar beslut nu bör det dock vara fullt möjligt att uppnå de angivna utgiftsminskningarna på denna tid.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen beloppssatta besparingar med 350 miljoner kronor 2008, 620 miljoner kronor 2009 och 980 miljoner kronor 2010. Besparingarna ligger helt på materielanslaget. Miljöpartiet anser, som ovan framgått, att större utgiftsminskningar kan göras på materielanslag och att stora effektiviseringar och utgiftsminskningar kan göras också på förbandsanslaget. Totalt föreslår vi utgiftsminskningar med 900 miljoner kronor 2008, 3500 miljoner kronor 2009 och 4 500 miljoner kronor 2010. Det betyder att differensen jämfört med regeringens förslag är –550 miljoner kronor 2008, –2 880 miljoner kronor 2009 och –3 520 miljoner kronor 2010. Dessa fördelar sig preliminärt på anslag på följande sätt.
Tabell 3 Utgifter i förhållande till regeringens förslag, miljoner kronor.
Utgiftsminskningarna i tabell 3 är netto, det vill säga hänsyn har tagits till avvecklingskostnader. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma med förslag till särskiljning av avvecklings- och omställningskostnaderna på ett särskilt anslag eller anslagspost till en separat avvecklingsorganisation, försvarets ”Securum”. Detta bör ske från och med 2009 med målet att Försvarsmakten så snart som möjligt, inom 3–4 år, ska få det anslag som motsvarar en långsiktig kostnad, medan avvecklings- och omställningskostnader belastar den särskilda avvecklingsorganisationen.
Regeringen föreslår att riksdagen bemyndigar regeringen att under 2008 för ramanslaget 6:2 Materiel och anläggningar besluta om beställningar av materiel och anläggningar som inklusive tidigare gjorda beställningar medför behov av framtida anslag på högst 40 540 miljoner kronor efter 2008. Med hänsyn till att Miljöpartiet föreslår snabbare skarpa utgiftsminskningar på materielanslaget de närmaste åren, föreslår vi att bemyndigandet begränsas till 38 000 miljoner kronor.
Källa: Försvarsmaktens internbudget m.m.
Räkneexempel på personalbehov och kostnader
|
Längd |
Nyintag antal/år |
Antal inne samtidigt |
Årlig kostnad mkr |
Kommentar |
||||||||
|
Personalkostnader (inkl PO)r |
||||||||||||
|
Soldater |
||||||||||||
|
Förberedande utbildning |
10 veckor |
3000 |
750 |
40 |
50 tkr/år |
|||||||
|
Grundläggande utbildning |
1 år |
2000 |
2000 |
300 |
150 tkr/pers o år |
|||||||
|
Kontraktsanställning 2 år |
2 år |
1000 |
2000 |
700 |
350 tkr/pers o år |
|||||||
|
Förlängd kontraktsanställning 1-3 år |
1-3 år (snitt 1,6) |
500 |
800 |
320 |
400 tkr/pers o år |
|||||||
|
Utlandstillägg |
(1400) |
140 |
100 tkr/pers o år |
|||||||||
|
Repetitionsutbildning |
10v |
2000 |
500 |
220 |
Totalt 10 v vid två tillfällen 450 tkr/pers o år |
|||||||
|
Summa soldater |
6050 |
1720 |
||||||||||
|
Varav i utlandstjänst |
1400 |
|||||||||||
|
Varav i utbildning/tjänst i Sverige |
4650 |
|||||||||||
|
Officerare |
||||||||||||
|
33% av antalet soldater |
2000 |
1100 |
550 tkr/pers o år |
|||||||||
|
Utlandstillägg |
(400) |
60 |
150 tkr/pers o år |
|||||||||
|
Specialister |
||||||||||||
|
Inhyrda |
400 |
220 |
550 tkr/ pers o år |
|||||||||
|
Utlandstillägg |
(200) |
30 |
150 tkr/pers och år |
|||||||||
|
Civilpersonal |
||||||||||||
|
25% av antal officerare i Sverige |
400 |
180 |
450 tkr/pers o år |
|||||||||
|
Summa officerare, spec o civila |
1590 |
|||||||||||
|
Övriga kostnader |
||||||||||||
|
Antal förband i grundorganisationen |
6 förband |
I genomsnitt 4650 soldater inne i utbildning eller tjänst i Sverige. Ca 800 soldater per förband |
||||||||||
|
Övriga kostnader förband i Sverige |
6 förband |
2400 |
Ca 400 mkr/förband (jmfr t.ex P4, P7, S1 idag) |
|||||||||
|
Övriga kostnader internationellt |
1000 |
Ökning från 850 mkr 2007 |
||||||||||
|
Summa övriga kostnader |
3400 |
|||||||||||
|
Kostnader totalt, avrundat |
6700 |
|||||||||||
| [1] | Se t.ex. Perspektivplaneringens årsrapport för 2005, BU 06/SR – Del II, bilaga 4 s. 37 f. |
| [2] | 400 civila och militära specialister som kan hyras in för internationella insatser och mellanliggande tjänst/utbildning i Sverige. |