Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att reformera skollagen för att underlätta överlåtelsen av huvudmannaskap av skolverksamhet.
Friskolereformen tillkom i syfte att öka den pedagogiska mångfalden och konkurrensen inom utbildningsväsendet. Genom att tillåta alternativa driftsformer och pedagogiska strategier vid sidan av den kommunala utbildningsverksamheten skulle fler alternativ uppstå. När den enskilde eleven samtidigt ges förutsättningar att själv välja skola och utbildningsprogram kunde den kommunala skolan inte längre ta inflödet av elever för givet utan tvingades konkurrera med andra utförare för sin överlevnads skull. Därmed stärktes även utbildningens kvalité.
Avsikten var då kanske främst att just uppmuntra till framväxten av nya alternativa driftsformer genom nyetablering av fristående skolor. Även om så också skett har de senaste årens utveckling samtidigt resulterat i ett ökat inslag av överlåtelse av huvudmannaskapet av tidigare kommunala skolor till fristående utförare. Vissa kommuner har t.o.m. kommit så långt i detta arbete att friskolorna nästan utgör en majoritet av kommunens samlade skolbestånd. Motiven till detta har i huvudsak grundats på att förstärka mångfalden och konkurrensen, vilket ett ökat antal friskolor ansetts medföra. Därför har lokalpolitiker i dessa kommuner genom en aktiv politik sökt utöka andelen friskolor på bekostnad av de kommunala genom att omvandla kommunala skolor till friskolor. Även argument som att möjliggöra för skolpersonalen att själv överta verksamheten för att därigenom bättre påverka sin arbetssituation har anförts som skäl till detta, liksom uppfattningen att friskolor per definition skulle vara en mer effektiv och på andra sätt mer fördelaktig driftsform än kommunala skolor.
Denna utveckling som intensifierats under det senaste året har renderat en omfattande politisk debatt, vilket väckt många intressanta frågeställningar. Är en aktiv politik för överlåtande av skolors huvudmannaskap önskvärd eller bör endast nyetableringar tillåtas? Skall personal tillåtas ta över verksamheten? Skall en majoritet av skolans elever och lärare erfordras för att en avknoppning skall tillåtas? Bör kommunen ta betalt när man överlåter utbildningsverksamhet till en annan huvudman? Vem skall överta verksamheten om flera anställda samtidigt ansöker om detta? Skall även helt externa utförare tillåtas ansöka om att överta kommunala skolor utan någon egentlig koppling till skolan ifråga? Frågeställningarna är många och starkt politiskt laddade. Dock står det fullt klart att flera av ovanstående frågor även är juridiskt intressanta, helt enkelt då rättsläget är oklart. Bortom de politiskt normativa frågeställningarna om vad som bör vara finns således flera oklarheter om vad som de facto gäller då en kommun önskar överlåta huvudmannaskapet för en skola.
Oaktat vilken ståndpunkt man önskar anta gällande frågans normativa dimension, gäller idag ordningen att kommunerna är skolornas huvudmän. De äger därmed frågan om huruvida eventuella överlåtelser av skolors huvudmannaskap till fristående utförare skall genomföras eller ej. Även om lagstiftningen är komplicerad och även om det finns många frågetecken kring vad som gäller, är detta de huvuddragen som idag är vägledande. Det är således upp till den enskilda kommunen och dess politiska majoritet att avgöra om avknoppningar av kommunala skolor är önskvärda eller inte. Givet att denna ordning även gäller framgent är det rimligt att adekvata verktyg står tillbuds för att underlätta för den styrande majoriteten att genomföra eller att inte genomföra överlåtelser av huvudmannaskapet av skolor. På denna punkt har dock lagstiftningen inte följt med sin tid. Givetvis är det möjligt att inta positionen att det kommunala självstyret kraftigt bör begränsas på denna punkt och att samtliga verksamhetsomvandlingar av kommunala skolor till friskolor bör stoppas. Detta vore dock ett kraftigt ingrepp mot det kommunala självbestämmandet och mot den nuvarande ordningen och skulle i förlängningen innebära hinder för att starta och driva friskolor, vilket inte är önskvärt. Det rationella steget är därför att anpassa vår befintliga lagstiftning till dagens förhållanden och därmed stärka det kommunala självstyret.
Om kommunerna även framöver bör besitta möjligheten att indirekt överlåta en skolverksamhet till en privat utförare – vilket idag sker genom att den kommunala skolan ifråga formellt läggs ned och återuppstartas i form av en friskola – är det rimligt att även andra metoder för överlåtelse av huvudmannaskapet finns tillhands. Lagstiftningen bör därför tillmötesgå de olika önskemål som finns kring hur detta bör ske och därefter låta de enskilda kommunerna själva avgöra hur de vill gå tillväga. Önskar en kommun t.ex. tillämpa ett entreprenadförfarande och upphandla en hel skola bör detta vara möjligt, givet avtalskriteriet att entreprenören har godkänts av Skolverket som en bidragsberättigad friskola enligt 9 kap. 8 § skollagen. Därmed blir det möjligt för kommuner att kontinuerligt pröva utförarens kvalitet när avtalstiden upphör.
Önskar en kommun istället permanent avyttra en kommunal skola bör detta kunna göras till en bidragsberättigad friskola enligt 9 kap. 8 § skollagen genom försäljning, kvalitetsupphandling eller avknoppning. Vill en kommunal majoritet därmed tillämpa principen att ett verksamhetsövertagande är legitimt, men endast under premissen att den nya utföraren betalar en köpeskilling som motsvarar skolans marknadsvärde, bör detta tillåtas. Anser samma majoritet istället att ett eventuellt överlåtande av en skolas huvudmanna-skap skall grunda sig på att personalen tar över verksamheten genom avknoppning bör även så kunna ske. Önskar kommunen sedan låta frågan avgöras genom att lärare och elever hörs i frågan bör detta vara möjligt, men inte obligatoriskt då även detta är en fråga om kommunalt självbestämmande men som samtidigt har arbetsrättsliga aspekter. Skulle en sådan princip vara lagstadgad vore detta ett tydligt ingrepp mot den svenska modellen där lagstiftningen kliver in på ett område som arbetsmarknadens parter bör avgöra. Dessutom skulle lärare i ett sådant läge ges en särställning i förhållande till de rättigheter som andra yrkesgrupper har i liknande sammanhang enligt medbestämmandelagen. Är motivet däremot att låta den kvalitetsmässigt bästa externa utföraren ta över skolan bör en kvalitetsupphandling av överlåtandet vara möjligt.
Idag är några av dessa metoder tillåtna, i andra fall är rättsläget osäkert. Därför bör lagstiftningen omformuleras för att ge lokalpolitiker tydligare riktlinjer och bättre verktyg för att underlätta överlåtandet av huvudmannaskapet av skolor till fristående utförare. Ytterst är detta en fråga om kommunalt självbestämmande.