1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Framtidstro 4
4 Steget ut i vuxenlivet 5
4.1 Att jobba och försörja sig själv är nyckeln till vuxenlivets möjligheter 5
4.2 Färdigutbildning i arbetslivet – introjobb med kvalificerad handledning 7
4.3 Utbildning för arbete 11
4.4 Ungdomars bostadssituation 14
4.5 Studier eller arbete utomlands 16
5 Ung – men inte alltid stark 16
5.1 Psykisk ohälsa, oro, ångest 17
5.2 Satsa på elevhälsan och ungdomshälsan 17
5.3 Sexualitet 18
5.4 Ungdomsmottagningar 19
5.5 Stärk ungdomspsykiatrin 20
5.6 Omhändertagna ungdomar 20
5.7 Insatser mot ungdomskriminalitet 21
5.8 Ungdomar som utsätts för brott 22
5.9 Alkohol och narkotika 22
6 Makten över sitt eget liv 23
6.1 Ungas möjligheter att påverka 24
6.2 Ungdomars kultur och fritid 25
6.3 Idrott och fysisk hälsa 26
6.4 Reklam och orimliga ideal 26
7 Avslutning 27
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stärka ungdomars anställningstrygghet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om åldersgränser och riktade jobbinsatser till ungdomar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om introjobb med kvalificerad handledning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att prioritera en modell för introjobb med kvalificerad handledning i äldreomsorgen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om programråd på nationell och regional nivå för gymnasiala yrkesutbildningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utvecklad studie- och yrkesvägledning för elever som ska välja utbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om högskolors och universitets uppdrag att förbereda studenterna på arbetslivet och inlemma karriärplanering i utbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att högskolor och universitet bör ges i uppdrag att följa upp studenter efter avslutad utbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av hyresmarknaden för andrahandskontrakt.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en nationell bostadsinformationsportal.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om obligatorisk bostadsförmedling.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över ungas möjligheter att bospara.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skolans sexualundervisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om HBT-kompetens i sjukvården och på ungdomsmottagningar.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kartläggning av ungdomsmottagningarnas tillgänglighet.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att prioritera särskilda satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om särskilda insatser i psykiatrin för ungdomar i åldern 18–25 år.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en polis som verkar på de tider och ställen där barn och ungdomar finns.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att kriminalisera grooming.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om tillståndsplikt för folkölsförsäljning.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om utveckling av forum för ungdomars inflytande.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av reglerna för sms-lån.2
1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till AU.
2 Yrkandena 9–12 och 22 hänvisade till CU.
3 Yrkandena 14–17 och 20 hänvisade till SoU.
4 Yrkandena 18 och 19 hänvisade till JuU.
5 Yrkande 21 hänvisat till KrU.
Att vara ung är att ha ett helt liv framför sig. Det är att stå på tröskeln till vuxenlivet och kliva ut i det. Det är att vara i en tid då man formar och befäster sin identitet och sin syn på sig själv. Det är en tid då många möter kärleken, utforskar sexualiteten och funderar på familj. Många är starka och friska på ett sätt som de kanske kommer att sakna senare i livet. Men det är också en tid då många unga tvivlar på framtiden och sin egen förmåga. Oro och prestationskrav kan leda till depression eller ätstörningar. Det är en tid då några får uppleva att en psykisk sjukdom kanske bryter ut eller att ett drogmissbruk etableras. Och det är en tid som exploateras hårt av reklam och medier.
Ungdomstiden är speciell och viktig, men ungdomar är inte en enhetlig grupp. Ungdomar är inte mer lika varandra än vad medelålders människor är. Ungdomar har olika förutsättningar, olika drömmar och olika liv att leva. Det är mycket stora skillnader mellan dem som har arbete eller studerar och dem som är arbetslösa, mellan unga med egen bostad och dem som bor kvar i föräldrahemmet. Unga kvinnor och unga män har väldigt olika villkor, liksom ungdomar med svensk respektive utländsk bakgrund. De allra flesta unga mår bra. Men det finns en liten grupp som tycks må allt sämre. Ungdomar vill, precis som alla andra, bli behandlade som individer och fullvärdiga medborgare. De vill bli tagna på allvar och ha möjlighet att fatta egna beslut.
Om nu ungdomar är så olika, behövs det då en ungdomspolitik? Ja, säger vi socialdemokrater.
Ju snabbare unga människor kan få fotfäste på arbetsmarknaden, desto bättre för individen och hela samhällsekonomin.
Att alla unga får möjlighet till bra utbildning och att en stor andel kan avsluta högskolestudier är en viktig investering för framtiden.
Bostadsmarknaden har höga trösklar för den som saknar förmögenhet och kontakter. Här behövs särskilda insatser för att unga skall kunna flytta hemifrån.
Att hjälpa de ungdomar som har fastnat i drogmissbruk och kriminalitet sparar mänskligt lidande men också stora summor pengar. Varje ung människa som kan komma tillbaka till ett drogfritt liv är en stor investering för samhället.
Ungdomar har kunskaper, erfarenheter och synpunkter som behövs för att utveckla ett bra samhälle – men deras röster hörs alltför sällan.
Ungdomars framtidstro och trygghet är hela samhällets framtidshopp. När unga människor svälter sig själva, skär sig eller är deprimerade är det en allvarlig varningssignal för hela samhället.
Ungdomstiden har stor betydelse för hur människor utvecklas och vilken framtid de får. Ungdomstiden är inte ett problem som skall åtgärdas utan en spännande tid att leva. Ingen väljer sina föräldrar. Det betyder att barn och ungdomar växer upp under skilda förhållanden och med helt olika förutsättningar. Vi socialdemokrater vill att vi gemensamt, genom politiska beslut och omfördelning, skall skapa så likvärdiga chanser och förutsättningar som möjligt för barn och ungdomar. Först då har varje ung människa möjlighet att göra sina egna livsval och prioriteringar.
I den här motionen presenterar vi socialdemokrater en rad förslag om hur vi med politiska beslut vill förbättra ungdomars situation och förutsättningar.
Det är en fantastisk möjlighet att vara ung och på väg att kliva ut i vuxenlivet med allt vad det har att erbjuda av egen försörjning, egna beslut, eget boende, kanske egen familj. Men steget tycks bli allt längre. Det tar allt längre tid för ungdomar att etablera sig på arbetsmarknaden och i samhället. Visst är det bra att dagens unga har möjlighet att resa, utbilda sig och prova olika jobb. Men att tvingas bo hemma tills man närmar sig trettio eller att flytta varannan månad mellan olika tredjehandskontrakt är inte lika kul. Inte heller att år efter år ta sig fram på osäkra timvikariat eller att gå ut och in ur arbetslöshet och olika tillfälliga arbeten.
Den så kallade etableringsåldern då tre fjärdedelar av en årskull har arbete, fortsätter att stiga och är idag 28 år (27 år för män och 29 år för kvinnor). Det betyder att etableringsåldern är på samma nivå som när arbetslösheten var som värst på 1990-talet, trots att vi nu upplever en unikt stark högkonjunktur med högtryck på arbetsmarknaden. Unga flyttar även hemifrån allt senare, och färre har förstahandskontrakt.
Tidpunkten för att bilda familj och bli förälder har, bland annat som en följd av detta, kraftigt förskjutits. Idag är den genomsnittliga åldern för förstagångsföräldrar 29 år för kvinnor och drygt 31 år för män.
Arbetslösheten sjunker i högkonjunkturen, och sysselsättningsläget har förbättrats under 2006 och 2007. Men situationen ser fortfarande väldigt olika ut för olika grupper. Regeringen har på kort tid genomfört en politik som drabbar ungdomar hårt. Skattesänkningarna och ett borttagande av förmögenhetsskatten och omläggning av fastighetsskatten gynnar främst medelålders män, den grupp som redan har höga inkomster och stora förmögenheter, medan de unga alltmer framstår som den stora förlorargruppen.
Arbetslösheten i ungdomsgruppen är dubbelt så hög som hos resten av befolkningen. Långtidsarbetslösheten bland de unga har fyrdubblats som en direkt konsekvens av att regeringen kraftigt skurit ned de arbetsmarknadspolitiska insatserna som snabbare leder till jobb. Situationen är värst för dem som varken börjat eller avslutat gymnasiet. Deras möjligheter att senare rätta till eller komplettera sin utbildning har kraftigt försämrats i takt med att komvux, praktikplatser och utbildningsvikariat rustats ned eller helt avskaffats.
Erfarenheter från tidigare perioder med hög ungdomsarbetslöshet visar att en förbättrad konjunktur inte automatiskt leder till att arbetslösheten minskar för de unga, utan den har för varje lågkonjunktur fastnat på en högre nivå än tidigare. Antalet långtidsarbetslösa ungdomar har enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar till och med ökat mellan sommaren 2006 och sommaren 2007. Augusti 2006 var 1 692 ungdomar långtidsarbetslösa (enligt AMS statistik). Augusti 2007, efter ett knappt år med den moderatstyrda alliansregeringen och i blomstrande högkonjunktur, var antalet långtidsarbetslösa ungdomar mer än fyra gånger så högt, 7 111 stycken.
Nyligen var regeringens besked att arbetslösa ungdomar skulle sitta instängda på arbetsförmedlingen 30 timmar i veckan för att inte förlora sin rätt till ersättning. Förslaget är nu borttaget efter en massiv kritik. Istället införs en obligatorisk så kallad jobbgaranti för ungdomar från den 1 december 2007. Emellertid rymmer jobbgarantin ytterst få insatser för att fler ungdomar ska få jobb. Jobbgarantin är främst en garanti för att unga arbetslösa ska få en lägre ersättning än äldre arbetslösa.
De försämringar som regeringen genomfört i a-kassan försvårar ytterligare ungdomars möjligheter att kvalificera sig för ersättning vid arbetslöshet. Att studerandevillkoret i a-kassan tagits bort innebär att många ungdomar nu ställs utan en omställningsförsäkring mellan studier och arbete, trots att vi vet att det tar tid att etablera sig på arbetsmarknaden. Därmed riskeras såväl den enskildes som samhällets satsningar på dyrbar och välbehövlig utbildning att kastas i sjön. När nyutexaminerade ungdomar tvingas ta första bästa jobb istället för första rätta jobb riskerar vi att få en utveckling i arbetslivet där människor inte får utdelning på sin utbildning. En mer generös arbetslöshetsförsäkring ger den arbetslöse bättre ekonomiska förutsättningar att söka efter ett lämpligt arbete som motsvarar utbildningsnivå och kompetens. Detta är en ofta förbisedd effekt av en bra arbetslöshetsersättning som uppmärksammats av OECD:s experter i en nyligen publicerad genomgång av forskningsläget om sambanden mellan generositeten i arbetslöshetsförsäkringen och produktiviteten i ekonomin.
Ungdomar har ofta korta och otrygga visstidsanställningar. Särskilt unga kvinnor i LO-yrken tvingas hålla till godo med korta anställningar och vikariat. Ungdomar jobbar generellt mer ofrivillig deltid än äldre. Ungdomar har ofta enkla och ensidiga jobb med dålig arbetsmiljö. De jobbar också mer ensamma.
Ungdomar med funktionshinder behövs på arbetsmarknaden, och de har precis som andra ungdomar en längtan att försörja sig med eget arbete och få styra sitt eget liv. Arbetsmarknadspolitiken måste anpassas för att på ett bättre sätt kunna hjälpa dessa ungdomar ut på arbetsmarknaden. Högkonjunkturen har bara marginellt förbättrat situationen för denna grupp.
Utredningen Samverkan för ungas etablering på arbetsmarknaden (2006:102) har visat en bild av ungas arbetslöshet som sällan syns i den officiella statistiken. Många unga går under en stor del av sin ungdomstid in och ut i arbetslöshet. De varvar arbetslöshet med temporära arbeten, studier och arbetsmarknadspolitiska program för att efter närmare sju år få fast förankring på arbetsmarknaden. För arbetslösa 25–29-åringar var den sammanlagda genomsnittliga inskrivningstiden vid arbetsförmedlingen 972 dagar. Nästan 3 år! Det är uppseendeväckande siffror.
Ofta är det först när man har en trygg anställning och en fast inkomst som det går att få ett hyreskontrakt eller ett bostadslån, det är först då man kan teckna ett fast mobilabonnemang eller ha råd att gå till tandläkaren. Istället för att underlätta ungdomars möjlighet till en fast anställning och en fast inkomst gör regeringen nu tvärtom och vill se fler tillfälliga och otrygga jobb för ungdomar bland annat genom utökade möjligheter till visstidsanställningar.
Vi socialdemokrater föreslår istället:
Stärk anställningstryggheten. Vi vill att heltid skall vara en rättighet och deltid en möjlighet. Vi vill stärka tryggheten på arbetsmarknaden så att fler kan få fasta jobb.
Rikta jobbinsatser speciellt till ungdomar. Ungdomar bör fångas in tidigt på arbetsförmedlingen och få individuellt utformat stöd. Arbetsförmedlare som arbetar med unga bör vara utbildade för att möta ungas behov. Problemet är inte som regeringen tycks tro, att ungdomar inte söker jobb, utan att de saknar utbildning och arbetslivserfarenhet för att få jobb.
Nuvarande åldersgränser för unga bör ses över. Arbetsmarknadsutbildning bör vara tillgänglig också för de under 25 år i de fall det kan leda till en anställning.
Slopa regeringens sänkta socialavgifter för ungdomar. Regeringen har sänkt socialavgifterna för ungdomar 18–24 år. Men det hjälper inte de ungdomar som står långt från arbetsmarknaden. Istället behövs riktade utbildningsinsatser till den här gruppen.
Lyckas vi inte nu under högkonjunkturen, med hög tillväxt och goda finanser, sänka trösklarna in i arbete för våra välutbildade unga som saknar arbetslivserfarenhet är risken uppenbar att vi lämnar denna stora ungdomsgeneration i sticket. Unga har inte sämre förutsättningar att klara ett arbete än övriga. Det som skiljer är erfarenheten och den specifika yrkeskunskapen, och den följer ingen ålder utan har med möjligheten att etablera sig på arbetsmarknaden att göra. Ett stort hinder är att många unga saknar nätverk och kontakter med arbetslivet. Den första anställningen är oftast den svåraste att få. Arbetsgivare prioriterar erfarenhet och referenser, och kontakter spelar stor roll för möjligheten att få den första anställningen.
Inom flera branscher finns det en tradition av färdigutbildning i arbetslivet. Det gäller yrken som byggnadsarbetare, målare, elektriker, hårfrisörer, sjuksköterskor, läkare, poliser, domare med flera. Inom framför allt stora företag och offentliga organisationer har nyare former av lärlingsutbildning etablerats, så kallade trainees. Arbetsgivare tar ansvar för att den anställde får gå igenom alla arbetsmoment som krävs för att bli fullärd inom sitt yrke. Praktiken kan vara antingen lagstadgad eller överenskommen mellan arbetsmarknadens parter.
Inom de yrkesförberedande programmen Bygg och El på gymnasiet finns efter utbildningen lärlingsplatser på mellan två och tre år som den unge får genomgå med särskilt fastställd lärlingslön för att kunna erhålla ett yrkesbevis. Inom högskoleutbildningarna finns de reglerade yrkena som till exempel läkare där man får genomgå AT-tjänstgöring mellan 18 och 24 månader med särskilt reglerad lön innan man kan söka läkartjänst. Inom ett antal andra högskoleutbildningar finns efter utbildningen praktik- och traineeplatser, framför allt i stora företag och offentliga organisationer, där de unga får praktik mellan ett och två år innan de kan få en anställning och förhandla lön. Jusek, Civilekonomerna och Civilingenjörsförbundet har slutit avtal om praktikplatser på upp till ett år med en lägre lön. Exemplen är många men täcker ändå endast en liten del av arbetsmarknaden. Det beror delvis på att de nuvarande avtalen avseende praktik och liknande bygger på yrkesspecifika utbildningar och har en lång tradition av sådan arbetsplatsförlagd utbildning.
De stora grupperna gymnasieutbildade från till exempel samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga programmet som vill börja arbeta efter skolan har väldigt små möjligheter att på det här sättet få en introduktion på en arbetsplats. Det gäller inte minst unga kvinnor som inte alls i samma utsträckning som män väljer de yrkesförberedande programmen med färdigutbildningsavtal. Även om inte dessa program ger någon garanti för lärlingsplatser är möjligheterna betydligt större där att få ett jobb än inom de traditionellt kvinnodominerade programmen.
Nu står vi inför en femårsperiod med stora kullar av unga som kommer ut på arbetsmarknaden. Varje årskull kommer att öka från cirka 100 000 till över 130 000. Vi vet också att inom en inte alltför avlägsen framtid kommer avgångarna från arbetsmarknaden att överstiga de nytillträdande och efterfrågan på arbetskraft kommer inom flera områden att överstiga tillgången. Det kan dröja några år innan vi är där, och under tiden riskerar vi att tappa bort den generation som nu kommer ut från gymnasiet och högskolan. Dagens högkonjunktur med många nya jobb underlättar situationen, men att enbart förlita sig till konjunkturen räcker inte.
Det är uppenbart att det finns en tendens mot att alltfler jobb kräver längre utbildningar, även om många jobb fortfarande inte kräver det.
Utvecklingen av färdighetskraven i olika jobb gör att man inte kan nöja sig med att diskutera hur mycket färdigheter som behövs i jobben i termer av skolår. Det som karakteriserar yrkesspecifika färdigheter och kunskaper är att dessa är lika användbara hos flera olika arbetsgivare. Att inneha dessa är av avgörande vikt för att arbetet ska kunna utföras. De som har utbildningen klarar jobbet, medan de som inte har den inte gör det. För att få ett givet jobb utfört måste arbetsgivaren vända sig till en viss kategori av yrkesutbildade.
Exempel på sådana arbetsuppgifter är jobbet som bussförare, vvs-montör och licenssvetsare. För att kunna köra buss krävs busskörkort, för att jobba som vvs-are och licenssvetsare krävs en yrkesutbildning. Yrkesspecifika färdigheter är inte något som bara finns i LO-yrken. De finns i minst lika hög grad i olika tjänstemannayrken som till exempel bland piloter, läkare och sjuksköterskor. De mest tydliga exemplen på yrkesarbeten inbegriper ofta någon form av legitimation, certifikat eller yrkesbevis.
Om vi bara förlitar oss på enskilda arbetsgivares insatser för att unga människor ska få möjlighet att utveckla yrkesspecifika färdigheter är risken stor att det sammantaget kommer att göras för lite sådana insatser. Om många arbetsgivare konkurrerar om arbetskraften är det rationellt för arbetsgivaren att i möjligaste mån försöka undvika att stå för utbildningskostnaden. Eftersom arbetstagaren utan problem kan byta mellan olika arbetsgivare, eller bli egen företagare, är man som arbetsgivare inte alls säker på att få tillbaka en eventuell investering i den anställdes utbildning. Det är då fullt rationellt för den enskilda arbetsgivaren – om än inte för samhället som helhet – att inte anställa oerfaren arbetskraft utan hellre konkurrera om de äldre och erfarna. Därför behövs gemensamma insatser på detta område.
Andelen jobb som inte kräver någon yrkesutbildning blir färre, och de där arbetsgivaren står för hela yrkesutbildningen är på väg bort. Samtidigt sker förändringar inom ramen för detta. Nya typer av jobb och nya branscher karakteriseras ofta av att man inte har standardiserade lösningar och att kraven på färdigheter hos arbetskraften är höga. Samtidigt som en del pekar mot att arbetena är på väg att kräva mer yrkesspecifika färdigheter har utbildningssystemets utveckling gått i motsatt riktning. Specifik färdighetsträning har tonats ned i relation till generella kunskaper och kompetenser. Det är en naturlig utveckling mot bakgrund av de ökade kompetenskraven i arbetslivet. Samtidigt innebär det att mer färdigutbildning måste ske i arbetslivet.
Denna utveckling har hanterats på olika sätt. Byggbranschen har avtal om färdigutbildning efter det att man gått ut byggprogrammet – lärlingsavtal. Dessa avtal innebär en kraftig reducering av lönekostnaden under lärlingsåren. Trots denna lönereduktion föredrar de flesta arbetsgivare att anställa färdigutbildade, och det kan vara svårt att få fram lärlingsplatser i tillräcklig omfattning trots att det är brist på utbildade arbetstagare.
Vi socialdemokrater föreslår
att introjobb med kvalificerad handledning i form av lärlingsplatser, traineeplatser eller liknande utvecklas branschvis i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.
att introjobben bör regleras i kollektivavtal.
Staten bör medverka till att säkerställa att denna typ av färdigutbildning på arbetsplatserna finns i tillräcklig omfattning och håller god kvalitet. Inom branscher som idag inte har någon form av introjobb med kvalificerad handledning bör sådana initieras där det är motiverat.
Det handlar om att göra övergången från färdig utbildning till arbete kortare men också om att ett introjobb med ett tydligt innehåll och en duktig handledare ger en väsentligt bättre introduktion till yrket än det hoppande mellan tillfälliga vikariat som idag ofta är den unges alltför långa väg från utbildning till fast tjänst.
Ett introjobb innebär att den unge ges möjlighet att lära sig ett yrke under handledning. Under denna tid kommer den unge inte att producera lika mycket som de mer erfarna. Därför kan lönen vara lägre för introjobb än för ordinarie arbeten. Formerna för detta slags anställning är en fråga för förhandling mellan arbetsmarknadens parter och bör regleras i kollektivavtal.
Introjobben kan kallas lärlingsplats, traineeplats eller något annat. De bör vara utformade utifrån behoven i respektive bransch men alltid innehålla rätt till kvalificerad handledning och säkerställa genomgång av de utbildningsmoment som är nödvändiga för att fullt ut var anställningsbar på ett ordinarie arbete. Stora delar av arbetsmarknaden står inför en generationsväxling, och genom att satsa på introjobb kan fyrtiotalisterna jobba kvar som handledare och introducera de unga. På så vis kan kunskap systematiskt föras över till den yngre generationen.
Introjobben riktar sig till unga som är klara med sin utbildning i gymnasiet eller i högskolan men behöver en färdigutbildning direkt i arbetslivet. Introjobben är inte istället för en utbildning eller ett sätt att introducera outbildad personal. Lärlingsplats eller traineeplats är för dem som har adekvat utbildning från gymnasiet eller högskolan men saknar nödvändig arbetslivserfarenhet. Det kan handla om att den som gått hotell- och restaurangprogrammet i gymnasiet får en lärlingsplats med kvalificerad handledning på ett hotell. Men det kan också handla om att en nyutbildad lärare får en första anställning utan fullt ansvar och med tillgång till handledning och stöd på arbetsplatsen.
Äldreomsorgen är ett annat bra exempel på ett område där en stor generationsväxling är att vänta och där den demografiska utvecklingen gör att det kommer att behöva anställas åtskilligt fler. Vi socialdemokrater tycker att det är viktigt att den personal som arbetar med vården och omsorgen om våra äldre har relevant yrkesutbildning. Vi vill därför att det skall finnas nationella krav på den kompetensnivå som skall krävas för att arbeta inom äldreomsorgen. Det är därför viktigt att omvårdnadsprogrammet inom både gymnasieskolan och komvux utvecklas och att ett närmare samarbete etableras mellan utbildningsanordnaren och omsorgen. Trots att det ofta är kommunen som är ansvarig både för utbildningen och för omsorgen finns på många håll brister i utbildningens koppling till det kommande arbetslivet som gör att det inte är självklart att den nyutbildade kan räkna med en fast tjänst efter avslutad utbildning, även om behoven är stora.
Äldreomsorgen är därför ett angeläget område för att utveckla nya modeller för introjobb med kvalificerad handledning.
Vi socialdemokrater vill prioritera
att det utvecklas en modell för introjobb med kvalificerad handledning inom äldreomsorgen där erfarna medarbetare erbjuds möjlighet att bli mentorer för nyanställda för att kunna dela med sig av sina kunskaper och samtidigt kunna orka hela vägen till pensionen.
En mentor ska ges möjlighet till fortbildning för att som en del av sin tjänst kunna ta ett ansvar som handledare åt yngre och nyanställda medarbetare. Vi har lagt fram förslag till riksdagen om mentorer i äldreomsorgen, men den borgerliga majoriteten har gjort andra prioriteringar, till exempel generella nedsättningar av de sociala avgifterna för anställda i åldersgruppen 18–24 år med konsekvensen att enskilda företag med många unga anställda (exempelvis McDonalds) tjänar stora pengar på detta utan att behöva nyanställa en enda person.
Skolans uppgift är att ge alla elever goda kunskaper för att klara sig väl i samhället, få ett jobb att utvecklas i och lägga grund för vidare studier. En rad åtgärder behöver vidtas för att både grundskolan och gymnasieskolan på ett bättre sätt än idag skall lyckas ge alla elever de nödvändiga kunskaperna. Att en relativt stor andel av ungdomarna inte når godkända kunskaper i grundskolan eller misslyckas med att fullfölja gymnasiestudierna är ett allvarligt misslyckande.
Regeringen har stoppat den moderna gymnasiereform som den tidigare socialdemokratiska regeringen förberett och utreder en ny gymnasieskola som sorterar upp elever i teoretiska och praktiska inriktningar. Sverige behöver en gymnasieskola som svarar upp till de krav på kompetens och flexibilitet som det moderna arbetslivet kräver. Även de ungdomar som väljer yrkesutbildningarna behöver breda baskunskaper för att klara sig på framtidens arbetsmarknad. Både fackföreningsrörelsen och näringslivet har påpekat att Sverige kommer att behöva mer utbildad arbetskraft. Kvaliteten i yrkesutbildningarna behöver stärkas.
Men regeringen för en helt motsatt politik när de vill sänka ambitionerna på de yrkesförberedande programmen. När endast de teoretiska inriktningarna i gymnasieskolan ska ge högskolebehörighet skapar man återvändsgränder i utbildningssystemet. De nya antagningsreglerna till högskolan innebär att de språkval man gör i tidiga tonåren kommer att påverka möjligheterna till högskolestudier senare i livet. Dessutom tar regeringen bort möjligheterna att komplettera kunskaper senare. Det statliga anslaget till kommunal vuxenutbildning har regeringen skurit ned med 600 miljoner kronor, vilket är en tredjedel av anslagen. Regeringen backar in i framtiden, och barns bakgrund och deras föräldrars utbildning kommer återigen att få större betydelse för vilken utbildning och framtida yrkesval de gör.
Under tio års tid byggde den tidigare socialdemokratiska regeringen ut högskolan. Antalet högskoleplatser i Sverige ökade för att matcha näringslivets efterfrågan på högutbildad arbetskraft. För att Sverige ska klara de ökade kunskapskrav som globaliseringen ställer behövs ännu fler högskoleplatser.
Regeringen väljer motsatt politik genom att stoppa utbyggnaden av högskolan. Detta görs i en tid när ungdomskullarna som närmar sig högskoleåldern växer. På några år kommer ungdomarna i åldern 19–25 år att öka med ca 137 000 personer. Innebörden blir att andelen högskoleutbildade i en årskull minskas drastiskt de kommande åren. Det är ologiskt att medvetet minska andelen unga som kan studera på universitet och högskolor.
Just nu pågår ett omfattande arbete med att utveckla den socialdemokratiska skol- och utbildningspolitiken. Därför vill vi i den här motionen ta upp några mer specifika förslag som handlar om hur väl skola och högskola underlättar övergången till arbetslivet.
De program inom gymnasieskolan som utbildar direkt för yrkeslivet måste garantera att utbildningen är i nivå med vad som krävs ute i arbetslivet. Därför är det viktigt att inte sänka kunskapsambitionerna för elever på yrkesprogram. Om man tror att modern yrkesutbildning inte kräver så kallade teoretiska kunskaper vet man inte mycket om dagens arbetsliv. Om regeringen gör verklighet av sina planer på att förändra yrkesutbildningen så att den inte längre ger allmän behörighet för vidare studier innebär det att man bygger in återvändsgränder. Då kan t.ex. en undersköterska inte läsa vidare till sjuksköterska. Det är fel väg att gå att möta framtidens utmaningar genom att sänka kunskapsnivån för ungdomar som väljer en yrkesutbildning.
Idag har inte någon instans ett samlat ansvar för utbudet av utbildningar i gymnasieskolan. Utbildningsutbudet i en region är sällan ett resultat av någon planeringsprocess utan alltsomoftast ett resultat av kommuners och fristående skolors självständiga beslut, som inte primärt är relaterade till arbetsmarknadens behov. I vissa kommuner eller regioner har man ett begränsat utbud av gymnasiala yrkesutbildningar. Kanske beror det på att yrkesutbildningarna ofta kräver dyrbara investeringar och ofta är dyrare än teoretiska utbildningar. Risken är att det blir en dålig överensstämmelse mellan arbetsmarknadens behov av yrkesutbildade unga och det tillgängliga utbudet av gymnasiala yrkesutbildningar. Det mesta pekar på att andra faktorer, såsom kommunala kostnader och möjligheter att konkurrera med andra gymnasieskolor och fristående gymnasiers möjligheter att locka ungdomar till sina utbildningar, spelar en mycket viktigare roll än hänsyn till vilka yrkesutbildningar som behövs utifrån arbetslivets behov.
Ett sätt att förbättra samverkan mellan utbildningssystemet och arbetsmarknadens parter är att bygga upp en programrådsstruktur. I andra skandinaviska länder finns nationella och regionala programråd som är trepartssammansatta. Erfarenheterna av hur dessa råd fungerar verkar vara goda. En sådan modell skulle också kunna fungera i Sverige.
De nationella programråden skulle ha till uppgift att kontinuerligt utveckla innehållet i utbildningarna så att dessa håller en tillräckligt bra kvalitet. Detta organ kan också ha till uppgift att utveckla examinationsformer för utbildningarna och bör kunna utveckla formerna för arbetsplatsförlagd utbildning (apu) så att tiden på arbetsplatserna utnyttjas på ett optimalt sätt. Programrådet bör även ha ansvaret för hur en gymnasial lärlingsutbildning utbildning utformas och fungerar.
Regionala programråd bör inrättas för att tillsammans med de olika utbildningsanordnarna i regionen ta ett samordnande ansvar för utbudet och dimensioneringen av yrkesutbildningarna. Detta behövs för att säkerställa att det är praktiskt möjligt för ungdomar att välja de yrkesutbildningar som motsvaras av behov på arbetsmarknaden.
Vi socialdemokrater föreslår att regeringen initierar överläggningar med arbetsmarknadens parter om
nationella partssammansatta programråd för att stärka kvaliteten i de gymnasiala yrkesutbildningarna,
regionala programråd för att ta ett samordnande ansvar för att det samlade utbudet och dimensioneringen av utbildningsprogram inom både kommunala och fristående skolor svarar mot samhällets och arbetsmarknadens behov.
Information och rådgivning i skolan inför olika val av studier och yrke har stora brister. Det behövs mer information om arbetsliv och arbetsmarknadsutsikter i både grundskolan och gymnasieskolan. Studie- och yrkesvägledningen behöver utvecklas. Vissa högskolor och vissa utbildningar har en lång tradition av att förbereda studenterna inför inträdet på arbetsmarknaden genom att aktivt arbeta med karriärplanering, kontakter, träna på att skriva cv etc. Andra lärosäten och utbildningar lämnar detta område helt åt sitt öde. Med ett mer målmedvetet arbete för att knyta utbildning och arbetsmarknad närmare varandra kan man underlätta för ungdomar med en färdig gymnasial yrkesutbildning eller en högskoleexamen att få sitt första jobb.
Mot denna bakgrund föreslår vi följande åtgärder för att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden:
Förbättra informationen om arbetsmarknaden till elever som ska välja utbildning. Utveckla studie- och yrkesvägledningen. Alla elever ska i god tid före valen till gymnasiet i årskurs 9 ges tydlig information om förutsättningarna att få jobb tre år efter utbildningen, uppdelat på varje gymnasieprogram. Motsvarande information om arbetsmarknadsläget ska ges alla gymnasieelever inför deras val av fortsatta studier. Kommunerna bör också i samverkan med arbetslivet erbjuda särskilda sommarjobb för elever i grundskolan inom branscher där det finns behov av fler sökande, exempelvis inom vård och industri.
Yrkesprogrammen i gymnasiet måste också i framtiden lägga grunden för vidare studier. Moderna arbetsplatser kräver kunskaper i både teoretiska och praktiska ämnen. Det finns givetvis ingen anledning att frångå ambitionen att yrkesprogrammen ska ge högskolebehörighet, eller att kraven på att läsa kärnämnen på dessa utbildningar skulle vara lägre.
Arbetsplatsförlagd utbildning (apu) på alla yrkesförberedande program. Skolförlagd apu bör inte förekomma. Kontakten med en arbetsplats har stor betydelse för framtida möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden.
Ge högskolor och universitet ett tydligt uppdrag att förbereda studenterna på arbetslivet. Samverkan med arbetslivet för att öka den verksamhetsförlagda utbildningen (till exempel praktik av olika slag) bör öka. Särskilt viktigt är detta för studenter som saknar kontakter och nätverk.
Ge högskolor och universitet i uppdrag att inlemma karriärplanering för alla studenter tidigt i utbildningen.
Ge universitet och högskolor i uppdrag att följa upp studenter efter avslutad utbildning. En sådan uppföljning skulle höja kvaliteten och relevansen i utbildningen och inte minst ge värdefull information till studenter inför val av utbildning. Det är viktigt att få information om hur väl utbildningens innehåll stämmer med arbetsmarknadens behov och hur väl övergången från studier till arbete fungerat.
Nyckeln till det första egna boendet är inte bara nyckeln till något eget utan också många gånger en nyckel till vuxenlivet. Vårt mål är att unga människor ska ha möjlighet att välja ett eget boende. Det är oacceptabelt att många ungdomar idag hänvisas till boende i andra- och tredje hand och att alltfler i storstäderna tvingas att bo hemma hos sina föräldrar en längre tid mot sin vilja därför att det är svårt eller omöjligt att få tag på en lägenhet.
Boverkets statistik visar att det är en större andel unga män än unga kvinnor som bor kvar i föräldrahemmet (kring 40 procent respektive 20 procent). Även gruppen unga med utländsk bakgrund bor i större omfattning än andra kvar i föräldrahemmet. Däremot bor unga där föräldrarna har universitetsutbildning i mindre uträckning kvar i föräldrahemmet än unga som har föräldrar med lägre utbildningsnivå. De regionala variationerna är stora. I storstadsområdena bor närmare hälften av de unga männen kvar i föräldrahemmet. Under en femårsperiod har andelen ungdomar som har ett eget förstahandskontrakt på hyresmarknaden sjunkit något, och det är de unga kvinnorna som svarar för hela nedgången (från 92 procent till 86). Sett över landet är det främst i storstäderna Stockholm och Göteborg som andelen ungdomar med eget förstahandskontrakt har sjunkit.
Trots de uppenbara problemen för ungdomar på bostadsmarkanden gör den borgerliga regeringen ingenting åt situationen. Istället försvårar den för ungdomar att hitta ett eget boende. En av de första åtgärderna den borgerliga regeringen gjorde var att lägga ned boutredningen, som hade till särskild uppgift att underlätta ungdomars inträde på bostadsmarknaden. De unga födda mellan 1986–1995 är mer än en miljon, och för att bostadsmarknaden ska kunna ta emot dessa bostadskonsumenter måste byggandet öka, fler hyresrätter vara kvar och krav och kriterier stämma överens med verkligheten. Hyresgarantier är en hjälp men inte tillräckligt.
Enligt boutredningen har fyra av fem unga erfarenhet av missförhållanden och oegentligheter på bostadsmarknaden. I en undersökning svarade 63,4 procent att man själv eller någon bekant antingen bott i andra eller tredje hand utan att hyresvärd känt till det, köpt eller blivit erbjuden att köpa lägenhet svart, betalat överhyra eller blivit lurad i samband med en lägenhetsaffär. Bristen på bostäder i universitetsstäder ger utrymme för sådana missförhållanden. Vi vill därför begränsa och motverka andelen svartkontrakt genom att göra det mer kännbart att hyra ut olagligt.
Det behövs en mer offensiv politik med tydliga bostadspolitiska ambitioner. För att förbättra situationen för många ungdomar och göra bostadsmarknaden mer rättvis även för unga människor föreslår vi:
Att andrahandsmarknaden ses över.
En nationell bostadsinformationsportal. En nationell bostadsportal – en hemsida med samlad information om allt som rör boendet – kan innehålla saker som till exempel boendefinansiering, rättigheter och skyldigheter på bostadsmarknaden, flyttanmälan, information om hyresnämnden, boendekalkyler, bosparande, andrahandsuthyrning, bostadsbidrag med mera. En bostadsportal kan också länka till kommunala bostadsförmedlingssystem och skulle innebära större överskådlighet för såväl bostadssökande som boende.
Den borgerliga regeringen har lagt fram många förslag som innebär ökade orättvisor på bostadsmarknaden och försämringar för många ungdomar. Den borgerliga regeringen har tagit bort investeringsstödet för hyres- och studentlägenheter. Det leder till att det byggs färre lägenheter. Boverket skriver också tydligt att borttagandet av bostadsfinansieringen kommer att leda till att det på många håll kan bli kärvt att bygga hyresrätter. Särskilt ”mindre och medelstora orter med bostadsbrist kan komma i kläm” (Boverkets indikatorer, Inbromsning av bostadsbyggandet, februari 2007).
Till det ska läggas att utförsäljningarna av dagens allmännyttiga bostäder betyder att utbudet av hyresrätter till unga människor minskar ytterligare. Uthyrningsläget är redan mycket ansträngt på vissa håll. I hela Stockholmsområdet fanns endast cirka 800 lägenheter lediga för uthyrning den 1 september 2006, varav 358 i det kommunala beståndet. Totalt var 0,3 procent av hyresbeståndet ledigt för uthyrning. I december 2006 beslutades att allmännyttans hyresgäster i Stockholm ska kunna köpa hyreslägenheten för att kunna ombilda till bostadsrätt, vilket framför allt gynnar den som redan har en lägenhet. Med fler hyreslägenheter som ombildas och med färre som byggs blir det svårare för ungdomar att hitta ett eget boende. Denna utveckling är alarmerande, inte minst på många studieorter där unga ofta kan ha svårt att hitta ett eget boende snabbt. Hyresrätten passar ofta ungdomar bra – både vad gäller kostnad och möjligheten till ett tryggt men flexibelt boende.
Den borgerliga regeringens slopade stöd till bostadssektorn innebär också höjda hyror, något som inte minst drabbar unga. Då ungdomar oftare än andra grupper bor i hyreslägenhet kommer de att drabbas hårdare än villaägare. Ungdomar riskerar att få en sämre ställning i förhållande till andra grupper än vad som är fallet idag. Medan hyresgästerna får försämringar får de privilegierade förbättringar. Fastighetskatten för många villaägare i Djursholm sänks med tusentals kronor i månaden, medan hyresgästerna får betala med högre hyror. Ungdomar kompenseras inte heller med något högre studiemedel, och Moderaterna har motionerat om att helt ta bort bostadsbidraget för ungdomar upp till 29 år. Med en sådan politik ökar orättvisorna.
Borgerliga politiker har lyft fram låneinstitut som lånar ut med hög ränta till riskgrupper och kreditgarantier som lösningarna för ungdomar på bostadsmarknaden. Det finns dock stora risker med att låna ut pengar till människor på villkor som inte professionella bedömare hade gett lånen till, och det kan därför vara en klok idé att som ett alternativ se över möjligheterna för unga att istället bospara.
Det måste istället bli enklare för ungdomar att hitta ett eget boende. Vi föreslår:
Obligatoriska bostadsförmedlingar med tydliga och icke-diskriminerande villkor.
Att ungas möjligheter att bospara ses över.
Det är roligt och utvecklande att som ung få chansen att arbeta eller studera i ett annat land. Det som tidigare av socioekonomiska skäl var förbehållet några få ungdomar har idag vidgats till betydligt fler personer och till nya grupper av ungdomar. En tid utomlands för studier eller arbete ger personlig utveckling och möjligheter att stärka språkkunskaper och skaffa viktiga erfarenheter av hur det är att leva och verka i en annan miljö än den svenska. I slutändan har detta betydelse inte bara för individen utan också för hela vårt samhälle. Vår ekonomi och vårt samhälle blir alltmer internationaliserat, och vi behöver dessa erfarenheter och kunskaper i vårt samhälle. En stor anledning till att möjligheterna att studera eller arbeta utomlands har ökat är EU-medlemskapet och de satsningar på utbildningsprogram som finns för ungdomar som vill studera i ett annat EU-land. En aktör som bidrar till denna utveckling är den statliga myndigheten Internationella programkontoret för utbildningsområdet som stöder skolor, universitet, företag, organisationer och enskilda individer att delta i internationellt samarbete. Det kan gälla allt från internationella samarbetsprojekt inom utbildning och kompetensutveckling till praktik och studier utomlands. Vi socialdemokrater vill fortsätta att driva en politik, i Sverige och i EU, som ger fler ungdomar möjligheter till arbete eller studier utomlands.
Ungdomstiden är på många sätt en utsatt tid. Att stå på tröskeln till vuxenlivet innebär inte bara positiva förväntningar utan kan för många innebära tvivel över om den egna kroppen och den egna personen duger, oro för att inte passa in eller för att inte klara de krav man möter. De allra flesta kommer i kontakt med alkohol och många även med narkotika. Det blir viktigt att kunna säga nej och att välja det som är positivt. Sexualiteten är en fantasisk kraft att utforska, och på vägen är det viktigt att få stöd för den egna identiteten och de egna valen. Många tycker att livet är svårt, och psykisk ohälsa har ökat bland unga, framför allt bland unga kvinnor. Vissa vanliga psykiska sjukdomar som till exempel schizofreni debuterar ofta i ungdomsåren.
Barn och ungdomar i Sverige är i allmänhet nöjda med sin tillvaro i familjen, i skolan och på fritiden (Socialstyrelsen, 2006). Samtidigt framkommer att klyftorna ökar mellan olika grupper av unga, liksom att utsattheten och ohälsan ökar hos vissa. Barns och ungdomars hälsofrågor domineras i dag av psykiska, sociala och psykosomatiska problem.
Barn och ungdomar i socioekonomiskt utsatta familjer har oftare psykiska störningar samt psykiska och psykosomatiska symtom. Självmord, självmordsförsök och andra självtillfogade skador är mer än dubbelt så vanligt bland ungdomar i nedre tonåren i socioekonomiskt missgynnade grupper (Socialstyrelsen, 2006). Mellan 10 och 15 procent av alla barn söker barnpsykiatrisk konsultation någon gång under uppväxten. Två av tre i denna grupp kan ges en entydig diagnos baserad på symtom. De övriga har mindre tydliga tillstånd och söker hjälp på grund av till exempel relationsproblem eller psykosomatiska problem.
Psykiska problem förekommer hos minst 5 till 10 procent av alla barn och ungdomar vid en viss tidpunkt, även om man använder mycket strikta och snäva definitioner (SOU 2006:100). Många av de barn och ungdomar som signalerar psykisk ohälsa har också problem av social karaktär. Det handlar om små barn vars föräldrar sviktar i omsorgen om dem på grund av en egen psykisk sjukdom eller missbruk, och om större barn som visar upp egna riskbeteenden i form av allvarliga uppförande- och koncentrationsstörningar, aggressivitet, utagerande beteende, brister i den sociala utvecklingen, skolk, missbruk och kriminalitet. Det här är beteenden som ger dem problem med kunskapsinhämtning och måluppfyllelse i skolan, men som också gör deras övriga liv svårhanterligt. En grov uppskattning är att vart tionde barn är i riskzonen för en negativ utveckling och att 2 till 5 procent har mer allvarliga problem.
Elevhälsan i skolan bör omfatta skolsköterska, skolkurator, skolpsykolog, skolläkare och specialpedagoger. Skolhälsovården inrättades en gång för att väga och mäta barnen, för att hålla koll på undernäring, sneda ryggar och synfel. Nu när barns och ungdomars fysiska hälsa kraftigt har förbättrats är det istället andra frågor som tar större plats inom dagens elevhälsa. Det handlar om ätstörningar, övervikt, depression, oro, sömnsvårigheter, ångest, missbruksproblem etcetera. Elevhälsan har under de senaste åren byggts ut, och den utvecklingen behöver fortsätta. För många unga känns det odramatiskt att slinka in hos skolsköterskan eller skolkuratorn för att prata om även svåra problem. Men det förutsätter att han eller hon är där och att det finns tillräckligt med mottagningstider på skolan.
Det finns goda erfarenheter från kommuner som börjat samverka med övriga samhällsinstanser som ger stöd åt barn och ungdomar. På flera ställen i landet (exempelvis Blå Kamelen i Helsingborg) har bildandet av en samlad Ungdomshälsa visat sig vara ett framgångsrikt sätt att organisera sig på. Genom att skapa gemensamma verksamheter som ser till helheten istället för att varje myndighet har sin egen verksamhet kan samordningen och kvaliteten utvecklas. Förutom de nuvarande ungdomsmottagningarna kan en samlad Ungdomshälsa innehålla primärvård, socialtjänst och vissa specialistfunktioner. Den specialiserade psykiatrin, med både barn- och ungdomspsykiatri och vuxenpsykiatri, kan bistå med konsultation och handledning. Elevhälsan kan finnas i anslutning till ungdomshälsan eller ingå i den. Ungdomshälsan kan fylla funktionerna att erbjuda förebyggande och tidiga insatser och att vara en väg in i systemet för att få hjälp även vid mer komplicerade tillstånd. Där kan också finnas kompetens som i tidigt skede kan hjälpa till att skilja mellan det som är sociala problem och tillfälliga kriser och det som handlar om tidiga faser av psykiska sjukdomar.
Sexualiteten är en stark och positiv kraft som rymmer fantastiska känslor av lust, närhet, glädje och äventyr. Att få upptäcka sin egen sexualitet och att få utveckla en eller flera sexuella relationer med en partner är en spännande och viktig del av ungdomstiden. Det är viktigt att stödja en positiv syn på och upplevelse av sexuella erfarenheter och sexuella relationer liksom alla de känslor av kärlek, lust och intimitet som sexualiteten rymmer.
En del i detta kan vara en bra sex- och samlevnadsundervisning i skolan. Sex- och samlevnadsundervisning handlar om kropp, kön och samhälle; relationer, synen på vad sexualitet är, hur man ser på flickor och pojkar, att diskutera pornografi. Det handlar om att underlätta för unga människor att få en positiv syn på och upplevelse av den tidiga sexualiteten. Det handlar om att våga säga ja till det man vill men också om att våga säga nej till det man inte vill. Vad man kan göra om horrykten uppstår eller hur man kan svara på hur ett samlag går till? Och hur ger man svar som inkluderar både olikkönat och samkönat sex?
Det är lätt att räkna upp en lång lista på vad undervisningen bör innehålla. Men det handlar givetvis också om hur man undervisar. Skolornas sex- och samlevnadsundervisning har fått utstå ganska hård kritik. Skolverket har konstaterat att kvaliteten på undervisningen varierar kraftigt både mellan och inom skolor. Det är naturligtvis oacceptabelt. Många lärare saknar utbildning för att undervisa i ämnet, som i sig är komplicerat att undervisa i.
Frågor om kön och sexualitet hänger samman. Hur vi ser på genus och sexualitet påverkar vårt beteende. Det finns mycket forskning på området, och inte bara berörda myndigheter utan även organisationer som RFSU och RFSL har erfarenheter och förslag som kan bidra till att utveckla och förbättra sexualundervisningen. Regeringen har meddelat att en kommande utredning av lärarutbildningen ska se över sex- och samlevnadsfrågorna. Risken är överhängande att denna hantering gör att frågan fördröjs ganska avsevärt. Frågan om att utveckla sexualundervisningen måste ha hög prioritet.
Flickors och pojkars skilda villkor måste ges utrymme i undervisningen liksom kulturella skillnader. Skolans kunskaper om homosexuella, bisexuella och transpersoner har brister. Alla blivande lärare behöver HBT-kompetens.
Det är också viktigt att säkerställa vid samtliga insatser för ungdomar att HBT-perspektivet uttryckligen finns med för att gruppen ska nås. Sjukvården och ungdomsmottagningarna är andra samhällsområden där det ibland saknas HBT-kompetens. HBT-ungdomar måste kunna känna sig välkomna att söka vård och stöd när de behöver. Folkhälsoinstitutets folkhälsorapporter visar en högre ohälsa och risk för självmordsförsök hos unga HBT-personer än i befolkningen i övrigt. Därför är det viktigt att sjukvården har kompetens nog att inte utgå från att alla är heterosexuella i sitt möte med unga som söker vård utan kan se varje ung människa utifrån hans eller hennes villkor.
Ungdomsmottagningarna spelar en viktig roll när det gäller sex och samlevnad och ungdomars hälsa. Hälso- och sjukvården har många gånger svårt att möte de hälsoproblem eller behov av samtal som finns hos ungdomar, och ofta saknas en tydlig ingång i vården. Ungdomsmottagningarna arbetar mer på ungdomars villkor och har därför större möjligheter att nå ungdomarna på ett effektivt sätt.
Till ungdomsmottagningen kan man vända sig med frågor och funderingar kring sex och samlevnad, sexuell läggning, preventivmedel, oönskade graviditeter, könssjukdomar och frågor kring relationsproblem, mobbning, droger eller bara för att ha någon att prata med. Här handlar det verkligen om tidiga insatser och förebyggande arbete i praktiken. Personalen på ungdomsmottagningen måste ha bred kunskap, till exempel måste man ha kompetens att se och arbeta mot hedersrelaterat våld och förtryck.
Däremot bedrivs ungdomsmottagningarna på mycket olika premisser i olika delar av landet och ofta under osäkra förhållanden. Tillgängligheten varierar stort. Exempelvis är det under sommarmånaderna som mycket händer i ungdomars liv och då är många ungdomsmottagningar stängda, ibland upp till 10 veckor. Vi föreslår
en kartläggning av ungdomsmottagningarnas öppettider och kompetens så att det blir möjligt att göra jämförelser och se om det behövs åtgärder för ökad tillgänglighet.
Liksom när det gäller skolans sex- och samlevnadsundervisning är det viktigt att de som arbetar på ungdomsmottagningarna har HBT-kompetens. Det är viktigt att säkerställa att homo-, bi- och transpersoner möts med kompetens och respekt på landets ungdomsmottagningar. Det måste också finnas kompetens att möta unga funktionshindrades särskilda frågor och problem kring sexualiteten.
Ätstörningar, droger och självdestruktivitet är allvarliga tecken på att många barn och ungdomar behöver bli sedda och tagna på allvar. Ibland behövs professionell hjälp. Ett område som pekas ut i psykiatriutredningen (SOU 2006:100) och som vi socialdemokrater särskilt vill prioritera är barn- och ungdomspsykiatrin. Behovet av barn- och ungdomspsykiatrisk vård har ökat liksom förskrivningen av antidepressiva medel. Det är bra att regeringen genom överenskommelser försöker få landstingen att minska väntetiderna. Men det räcker inte. Den tidigare regeringens särskilda satsningar på barn- och ungdomspsykiatrin behöver fortsätta, och barn- och ungdomspsykiatrin måste prioriteras i en kommande större psykiatriproposition med anledning av psykiatriutredningens förslag.
Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) behöver öka tillgängligheten. Barn och ungdomar med psykisk sjukdom måste få snabba insatser med diagnos och vård. Åldersgränsen för BUP behöver ses över. Vi föreslår att man ser över behovet av särskilda insatser för ungdomar i åldern 18–25 eftersom dessa inte alltid idag finns i tillräcklig utsträckning i vuxenpsykiatrin.
Det behövs också särskilda insatser för psykiskt störda ungdomar. Ungdomar som ropar på hjälp med utagerande eller självskadande beteenden måste garanteras rätt till kvalificerad vård. Under de senaste drygt tio åren har dygnsplaceringar av framför allt tonåringar ökat kraftigt. Psykiatrisk vård till ungdomar som är placerade på särskilda ungdomshem eller i HVB (hem för vård eller boende) är en fråga där huvudmännens ansvarsgränser ställts på sin spets under senare år. Det är oklart vilket ansvar landstinget har och i praktiken också den specialiserade psykiatrin. Detta har fått till följd att de barn och ungdomar som har de allra största behoven av psykiatrisk vård i vissa fall har sämst förutsättningar att få dem tillgodosedda. Vi föreslår att utvecklingen med ett stort antal ungdomar som är omhändertagna enligt tvångslag möts med att samhället erbjuder insatser av högsta kvalitet med tillgång till den bästa sociala och psykiatriska kompetensen.
Vidare föreslår vi att en bred kompetenssatsning görs för den personal som i olika funktioner arbetar med barn- och ungdomar med psykisk sjukdom eller störning. Det finns ingen ursäkt för att inte använda de bästa metoderna och förbättra kunskaper och metoder. Samordningen mellan elevhälsan i skolan, barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten måste förstärkas.
Den allvarligaste och mest ingripande insatsen samhället kan göra är att skilja barn och föräldrar åt. Bakgrunden kan vara föräldrar som inte klarar av sin föräldraroll till exempel på grund av egna problem med alkohol, narkotika eller psykiska problem men det handlar även om barns och ungas egna problem. Ungdomar som tillbringar en stor del av sin barndom i familjehems- eller institutionsvård är som unga vuxna en mycket utsatt grupp. Det redovisas till exempel i Socialstyrelsens sociala rapport för 2006. Barn och ungdomar som har varit placerade i familjehems- eller institutionsvård löper trots vården på lång sikt stor risk att utvecklas ogynnsamt i flera avseenden med stor risk för framtida sociala problem. De som ingår i gruppen har förvisso problem redan från början, men resultaten visar att institutionsvården i Sverige när det gäller den sociala barn- och ungdomsvården behöver utvecklas metod- och kvalitetsmässigt samt få en förstärkt tillsyn. En avgörande punkt är också att samverkan mellan den sociala barn- och ungdomsvården och socialtjänsten, skolan och psykiatrin behöver utvecklas. Ett förslag till en nationell handlingsplan för att stärka och utveckla den Sociala barn- och ungdomsvården överlämnades hösten 2005 från den parlamentariska Sociala barn- och ungdomsvårdskommittén (SOU 2005:81). Regeringen har i proposition 2006/07:129 lagt fram en del av de enskilda förslag som fanns i utredningen för hantering i riksdagen under hösten 2007. Det rör bland annat vissa frågor som stärker barnens rätt i den sociala barn- och ungdomsvården samt vissa tillsynsfrågor. Det är i sig bra förslag, men det saknas fortfarande en helhetssyn, ett samlat grepp och en långsiktig planering för att utveckla den sociala barn- och ungdomsvården.
Alla barn och ungdomar har rätt till en trygg uppväxt. Med tryggheten som grund kan det egna ansvaret växa med tiden. Nya möjligheter öppnar sig. Men att vara ung idag innebär också ängslan att inte duga inför andra, att inte räcka till i skolan, eller att behöva göra saker man egentligen inte vill för att bevisa att man är en i gänget. Ibland driver jakten på spänning också fram handlingar man önskar ogjorda. Konsekvenser som skadegörelse, stöld, bråk och misshandel är inte ovanliga. Ett ögonblicks verk och någon blir brottsoffer, en annan gärningsman.
Det är ett faktum att en brottslig bana ofta börjar i ungdomsåren. Det är i ungdomsåren flest personer begår brott. Men de flesta ungdomar som begår brott gör detta under en begränsad tid. En liten grupp som i tidig ålder börjar begå brott fortsätter dock med detta under ungdomsåren och in i vuxen ålder. Hos denna grupp begås många brott, många olika typer av brott och förhållandevis allvarliga brott. Kriminaliteten börjar nästan alltid med lindrigare brottslighet.
Varför vissa ungdomar faller in i kriminella beteenden har olika förklaringar. Ofta handlar det om en kombination av individuella faktorer och strukturella socioekonomiska faktorer. Ett stort antal barn och ungdomar växer upp under ojämlika förhållanden, med otrygghet, missbruk och segregation runt sig. Ibland leder det till både ett långvarigt utanförskap och i värsta fall till kriminalitet. Att förhindra att ungdomar hamnar i brottslighet är därför en av våra viktigaste uppgifter. Det gäller att ingripa tidigt och satsa på det brottsförebyggande arbetet.
Polisen är en nyckelaktör i det brottsförebyggande arbetet. Polisen behöver samverka med lokalsamhället och finnas i ungdomars vardag, till exempel som kontaktpoliser på skolorna. Närpolisverksamheten är grunden för detta arbete. Det är viktigt att polisen finns där ungdomar finns, att de är ute och syns på kvällar och helger då risken för att råka illa ut är särskilt stor. Mobila polisstationer är ett bra exempel på hur polisen har utvecklat sin verksamhet.
Utsattheten för brott är som störst i ungdomsåren. En orsak är att ungdomars livsstil skiljer sig betydligt från vuxenlivet. En undersökning från Brå (rapport 2005:4) där man frågat elever i årskurs 9, visar att en tredjedel av de tillfrågade ungdomarna uppger att de utsatts för stöld. En fjärdedel uppger att de utsatts för lindrigt våld och var tionde uppger att de blivit hotade. 5–6 procent av de unga uppger även att de blivit utsatta för grövre våld. Det är förhållandevis stora siffror, men undersökningen visar trots allt att siffrorna varit stabila under lång tid. Motsvarande siffror avseende begångna brott hos unga visar heller ingen ökning, även om mediebilden om ungdomsbrottsligheten ibland kan ge ett annat intryck.
Det finns flera viktiga frågor som kräver åtgärder för att minska utsattheten för brott. Några har redan nämnts ovan. En särskilt viktig fråga som kommit att bli alltmera aktuell är hur ungdomars Internetanvändande ska kunna göras säkrare. Internetanvändandet bland ungdomar och barn är omfattande och rätt använt både utvecklande och lärorikt. Dessvärre finns det emellertid även faror på nätet. Brå visar att så mycket som 30 procent av alla 15 åringar tror sig ha varit utsatta för sexuella inviter från vuxna på Internet. Fenomenet med kontaktskapande mellan vuxna och barn och ungdomar i sexuellt syfte kallas ”grooming”.
Vi föreslår
att så kallad grooming kriminaliseras. Internet får inte blir en fristad för kriminalitet.
Det är viktigt att bemöta barn och ungdomar som är brottsoffer på rätt sätt. Första kontakten kan många gånger vara avgörande för deras fortsatta bearbetning och hantering av vad de varit med om. Vi har tidigare vidtagit åtgärder för att hela rättskedjan ska ha utbildning om hur brottsoffer bemöts. Att möta utsatta barn och ungdomar kräver såväl speciell kompetens som vana. Det är viktigt att barnet känner sig tryggt och får information. Många gånger har det fungerat så att barn som utsatts för våld eller andra övergrepp slussats omkring mellan olika myndigheter. Det har tagit tid och kraft från alla inblandade. Sedan några år finns det emellertid så kallade barnahus i några i orter i landet. Denna verksamhet har visat sig vara mycket väl fungerande.
Under 1990-talet kunde vi se en ökning av narkotikamissbruk och alkoholkonsumtion, framför allt bland ungdomar. Andelen 15-åringar som uppgav att de provat narkotika trefaldigades och berusningsdrickandet ökade kraftigt.
För att bryta denna utveckling antogs på den tidigare socialdemokratiska regeringens förslag en alkoholhandlingsplan 2001 och en narkotikahandlingsplan 2002. Det förebyggande arbetet förstärktes, såväl lokalt som centralt. Informationskampanjer drogs i gång, kommuner och landsting tog fram egna handlingsplaner och ett stort antal lokala drogförebyggare anställdes för att samordna det förebyggande arbetet.
Stora resurser användes också till forskning och utvärdering, bland annat för att följa svenska folkets alkoholvanor och att utforma strategier för att möta nya narkotikahot. Det centrala arbetet kom att ledas av Alkoholkommittén respektive Mobilisering mot narkotika (som leddes av en särskild narkotikasamordnare). Allt med utgångspunkten att det behövs en stark nationell resurs för att driva det alkohol- och narkotikaförebyggande arbetet i en tid av ökad tillgänglighet för ungdomar av både alkohol och narkotika.
Det visade sig också att det förstärkta förebyggande arbetet gav resultat. Under 2000-talet avstannade ökningen av alkoholkonsumtionen bland ungdomar, och vi kunde till och med se en minskning i en del avseenden. När det gäller narkotika har vi sett en stadigt minskande kurva när det gäller andelen ungdomar som uppger att de provat narkotika sedan år 2001.
Den borgerliga regeringen lägger ned Alkoholkommittén och Mobilisering mot narkotika den 1 januari 2008. Nedläggningen sker i en tid då Sverige står på tröskeln till en ny drogkultur, när kokain för första gången introducerats på bred front i landet. Även om uppgifterna överförs till andra myndigheter är risken stor att arbetet tappar helhetsperspektiv, fokus och tempo. Sverige löper här risken att göra om samma misstag som gjordes i början av 1990-talet då det förebyggande arbetet rustades ned i tron att man vunnit kampen mot narkotikan.
Det förebyggande arbetet ska stödjas av en tydlig narkotikalagstiftning och en restriktiv alkoholpolitik. Vidare måste arbetet mot dopning fortsätta. Dopning är inte bara idrottsrelaterat utan kanske ett långt större problem utanför idrotten. De preparat som i första hand används är anabola androgena steroider. När det gäller alkoholen är det bland annat viktigt att detaljhandelsmonopolet försvaras, att en effektiv ålderskontroll görs vid försäljning och servering av alkohol, att alkohollangning beivras och att svensk alkoholskatt betalas vid näthandel. En annan fråga som måste lösas är folkölsförsäljningen i butiker. Efterlevnaden av gällande åldersgräns är bristfällig på många håll, vilket innebär att öl säljs till minderåriga.
Vi föreslår
att folkölsförsäljning görs tillståndspliktigt så att tillståndet kan dras in vid felaktig hantering.
Ungdomar behövs. Ungdomars åsikter, erfarenheter förslag och frågor är nödvändiga och värdefulla. Trots att den demografiska utvecklingen gör att varje ung människa blir allt viktigare för samhället och arbetslivet är det vanligt att unga människor upplever att de inte tas på allvar eller blir lyssnade till. Det måste bli ändring på detta. Dagens unga är vår gemensamma framtid. De är kloka och roliga, intressanta och utmanande. Lyssna till dem!
Ungdomar kliver in i vuxenlivet allt senare när det gäller fast arbete, bostad och familjebildning. Men när det gäller nöjesliv, mode, kultur, utseende, sexualitet, och kroppsideal är det många som upplever det som att vuxenlivets krav kryper allt längre ned i åldrarna. Det finns säkert både för och nackdelar med detta, men man kan misstänka att det kan finnas ett samband mellan det ökade psykiska ohälsan bland unga och de många uttalade och outtalade kraven på hur man skall vara som många upplever. Frågan är hur vuxenvärden på ett bättre sätt kan stödja ungdomars självförtroende och tilltro till att man duger och är värd att älskas som man är.
Unga vill vara med och påverka! Det är utvecklande och framför allt roligt att vara med och bestämma och tycka till. Att ungas perspektiv, erfarenheter och kunskaper tas till vara är viktigt inte bara för de unga själva utan för hela samhällets utveckling. Många unga är intresserade av samhällsfrågor och engagerar sig redan på olika sätt. Det gäller direkta frågor som berör den egna vardagen, men det handlar lika ofta om nationella och internationella frågor om exempelvis miljö eller global rättvisa. Men samhället behöver göra mer för att ta till vara de ungas vilja och engagemang. Många unga hittar ett sätt att göra sin röst hörd och påverka – men andra gör det inte. Förstagångsväljarna har ett lägre valdeltagande än genomsnittet. Åldersgruppen 18–29 år är underrepresenterade i parlamentariska församlingar.
Det är viktigt att unga får tillfälle att delta i och påverka utifrån sina förutsättningar. Föreningslivet är en viktig arena där ungdomar kan växa och utvecklas, få erfarenhet av beslutsfattande i praktiken, pröva sina åsikter och ta ansvar. Cirka två tredjedelar av de unga i åldrarna 16–25 år är medlem i någon förening. Nya organisationer och nätverk tillkommer också hela tiden och har ofta strukturer och arbetsformer som inte överensstämmer med hur organisationsverksamhet tidigare fungerade. Den nya tekniken bidrar till denna utveckling och skapar nya möjligheter till kontakt och påverkan.
Runtom i landet pågår ett viktigt konkret arbete för att ungdomar ska bli mer delaktiga i frågor som berör dem. En viktig roll spelar de forum för inflytande som skapas för ungdomar och för dialogen mellan ungdomar och beslutsfattare. Det finns olika exempel på forum för inflytande, till exempel ungdomsråd, ungdomsforum, ungdomsfullmäktige, ungdomsting och ungdomsparlament. Vi föreslår
att dessa forum för inflytande utvecklas så att fler ungdomar kan engageras. Ungdomsstyrelsen bör få i uppdrag att kartlägga forum för ungdomars inflytande samt att lägga fram förslag om hur dessa kan stärkas.
Rätt utformat kan dessa inflytandeorgan spela en viktig roll. Men det kräver att unga får möjlighet att arbeta med egna frågor och inte bara förhålla sig till vuxnas. Det kräver också att det tydliggörs hur de ungas synpunkter tas till vara i beslutsprocessen så att det inte skapas forum som uppfattas som skendemokratiska där det inte spelar så stor roll vad man tycker. Kommunerna och landstingen har ett viktigt ansvar att initiera och stödja dessa verksamheter, svara för kontinuiteten samt se till att verksamheten har en konkret kontakt och dialog med samhällets beslutande organ.
Ungdomar är storkonsumenter av fritid och kultur, men de är samtidigt en grupp med lite pengar och därför beroende av offentligt finansierade och organiserade verksamheter. Antalet ungdomar kommer att öka de närmaste åren, vilket kommer att leda till ökad efterfrågan på olika kultur- och fritidsaktiviteter, mötesplatser och föreningsverksamheter. Det finns därmed ett växande behov av ett Ungdomens hus i Sveriges alla kommuner som kan fungera som ett kulturhus och en ungdomsgård. Det ska vara ett Ungdomens hus där ungdomar kan mötas och delta i fritids- och kulturaktiviteter utan att behöva ha plånboken med sig.
Huvuddelen av ansvaret för ungdomars fritid ligger på kommuner och regioner. Samtidigt bidrar staten med omfattande medel för att finansiera kultur-, idrotts- och fritidssektorn. I likhet med Ungdomsstyrelsen efterlyser vi socialdemokrater ett synliggörande av statens ambitioner inom området. Det saknas en sammanhållen fritidspolitik på nationell nivå.
Idag saknas det adekvat statistik om ungdomars livssituation, framför allt på det regionala och lokala planet. Det har inte gjorts någon systematisk genomgång av kommunernas kultur- och fritidspolitik de senaste 25 åren. Samhället bör skapa sig en god bild över ungdomars situation för att kunna bedriva en effektiv politik på detta område. Ungdomsstyrelsens rapport FOKUS06 visar att offentligt finansierade kulturinstitutioner prioriterar barn i skolan och saknar strategi för att möta behoven hos äldre ungdomar. Här bör särskilt prioriteras unga människor med funktionshinders deltagande och utbud av kultur- och fritidsaktiviteter. En viktig aspekt är också att stödet ska anpassas så att pojkars och flickors fritidssysselsättningar jämställs i bidragshänseende.
I en tid av mycken ny teknik och en allt högre grad av internationalisering utvecklas också organisationer och fritidsverksamheter under former som inte alltid passar in i den mall som idag ger möjlighet att söka statligt eller annat stöd. Ungdomar är ofta öppna för det nya, och det är en viktig samhällsuppgift att också modernisera sitt stöd. Flera av de rörelser som vi idag kan se bland unga organiserar sig inte enligt samhällets bidragsmall och kan därför inte heller få statsbidrag. Vi ser mycket positivt på Riksrevisionens pågående granskning av den statliga bidragsgivningen inom kulturområdet. Staten, främst genom Kulturrådet, betalar ut närmare 3 miljarder kronor om året i kulturbidrag. Riksrevisionens granskning av bidragsgivningen på kulturområdet kan ge ett värdefullt underlag för en modernisering av reglerna för bidragsgivningen. Samhällets stöd till organisationer och fritidsverksamhet bör moderniseras.
Det är härligt och roligt att röra sig och använda sin kropp i idrott eller friluftsliv. Det är ett viktigt andningshål i en annars kanske inrutad och hektisk vardag. Det kan handla om att få komma ut i naturen, ensam eller med andra. Eller att få åka på en idrottsturnering med kamrater och tälta eller bo i en gymnastiksal. Vi socialdemokrater har under många år bidragit till att tillföra ungdomsidrotten mer resurser. Inte minst genom det så kallade Handslaget med idrottsrörelsen. Vi har därigenom velat utveckla ungas intresse för idrott men också velat stimulera till rörelse och en förbättrad folkhälsa. Detta arbete skall fortsätta. Ungdomsidrotten skall bygga på ett ideellt engagemang, och resurserna skall fördelas utifrån ett jämställdhetsperspektiv. En fortsatt idrottssatsning för unga skall också främja demokratiutveckling, god etik och en stärkt integration. Även friluftsorganisationernas ungdomsverksamhet bör uppmärksammas ur ett folkhälsoperspektiv. Vi socialdemokrater vill fortsätta prioritera och satsa på breddidrott och friluftsliv för ungdomar.
Unga människor är särskilt utsatta för reklam i allt högre utsträckning, och de unga är en viktig konsumentgrupp för dagens företag. En vanlig dag är fylld med tusentals reklambudskap från tv, radio, tidningar, annonspelare med mera. Insmugen produktplacering i filmer, datorspel och tv-inslag gör det allt svårare att värja sig från reklampåverkan.
I reklamen pumpas idealen ut bland unga människor som söker sin identitet och roll. Reklam för skönhetsprodukter anspelar på ungas rädsla för att inte duga, och ofta sprider reklamen normer om hur tjejer och killar ”ska vara”. Ungdomars vardag handlar idag om en ökad kommersialisering och objektifiering. Den som inte är smal, rik och vacker passar inte in i idealbilden. Reklamen innehåller inte sällan konservativa uppfattningar om könsroller och sexualitet.
Företagen har köpt in sig i ungdomars vardag och studerar noga beteenden, värderingar och trender. De vet att barn och ungdomar idag är mycket trendkänsliga, och att till exempel komma till skolan med ”fel märke” på kläderna eller mobilen kan vara skillnaden mellan att få vara med eller – i värsta fall – bli mobbad och vara utanför. Status avgörs inte sällan av vad och hur mycket du kan konsumera.
Reklam handlar också om vem som har pengarna och vem som har makten över det offentliga rummet; över vad som sägs och tänks. Könsstereotypa framställningar begränsar och befäster snäva könsroller och därmed också handlings- och livsutrymmet, främst för flickor och kvinnor. Vi socialdemokrater vill att unga människor ska ha makten över sitt eget liv, och vi vill därför se aktiva åtgärder mot könsdiskriminerande reklam samt verka för att reklam till barn begränsas. Könsperspektivet måste vara en central del av folkhälsoarbetet, där fokus bör ligga på relationen mellan sexualiseringen av det offentliga rummet och ungdomars självbilder och hälsa.
Sms-lån är ett exempel på hur nya metoder för marknadsföring snabbt kan ge stora problem till exempel i ungdomsgruppen. Sms-lån innebär att ungdomar med några enkla knapptryck kan skuldsätta sig till mycket höga kreditkostnader på mycket kort tid. Vid ett sms-lån på 3 000 kronor ligger avgiften på 600 kronor, och allt ska vara återbetalt inom 30 dagar. Om betalningen inte fullgörs i tid tar företaget ut räntor och förseningsavgifter. Nästan 40 procent av ärenden som gäller sms-lån hos kronofogden gäller enligt kronofogdens statistik unga människor mellan 18 och 25 år. Utvecklingen lär fortsätta, och fler ungdomar kommer att hamna i skuldfällor om inte villkoren för utlåning via sms skärps eller kontrollen förbättras.
Vi socialdemokrater föreslår
att det görs en översyn av lagstiftningen när det gäller sms-lån. Problemen måste tas på allvar.
En politik för framtiden måste satsa på de unga. Ungdomar behövs! Ungdomar vill ha möjlighet att fatta egna beslut, göra egna livsval. För att det skall vara möjligt för alla unga måste politiken bidra till att skapa goda och likvärdiga förutsättningar för alla ungas steg ut i vuxenlivet. Vi socialdemokrater vill använda politiken för att minska klyftorna. Den borgerliga regeringens politik leder i motsatt riktning – mot kraftigt ökade orättvisor. Vi socialdemokrater vill satsa på ungdomars jobb, utbildning och bostad. Den borgerliga regeringen satsar istället på enorma skattesänkningar åt dem som redan har förmögenhet eller högt värderade villor i storstadsområdena. Vi socialdemokrater vill satsa på framtiden och skapa mer likvärdiga förutsättningar för dagens unga. Den borgerliga regeringens politik leder bakåt mot ett privilegiesamhälle där skillnaderna mellan fattig och rik är stora redan innan vuxenlivet har börjat.