Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om entreprenadförhållanden inom skolan.
Idag är det möjligt för kommuner och landsting att sluta avtal med enskilda fysiska eller juridiska personer för att bedriva undervisning på entreprenad inom gymnasieskolan under förutsättning att undervisningen utgörs av karaktärsämnen med yrkesinriktad eller estetisk profil. Denna ordning är i grunden bra då generella entreprenader inom utbildningsväsendets teoretiska delar bör ske endast under ytterst reglerade och begränsade former för att säkerställa att utbildningen är kvalitetssäkrad av Skolverket. Samtidigt är entreprenadupphandlingar önskvärda inom mer praktiskt orienterade utbildningar som yrkesförberedande och estetiska utbildningar där praktik är ett centralt inslag som i många fall bör utföras inom den privata sektorn. Dock finns ett antal problem med den nuvarande lagstiftningen som gör den omodern i förhållande till de senaste årens utveckling av fristående skolor.
För det första är det märkligt att samma undantag för yrkesinriktade och estetiskt inriktade program inte också omfattar utbildningar med idrottsprofil. Sedan framväxten av friskolor tilltagit har inslagen av idrottsinriktade utbildningar ökat kraftfullt. Liksom yrkesförberedande och estetiska kurser är praktisk träning också ett oumbärligt inslag i idrottsutbildningar. Således är det också rimligt att undantaget även omfattar karaktärsämnen med utpräglad idrottsprofil.
För det andra förhindrar den nuvarande lagstiftningen ett fruktbart samarbete mellan kommunala och fristående skolor. En kommunal skola kan i dagsläget inte låta sina elever ta enskilda kurser på en friskola. Detta hindrar t.ex. kommunala och fristående skolor från att samarbete om vilka kurser som erbjuds eleverna inom ramen för det individuella valet. Om en kommunal gymnasieskola som inriktat sig mot naturvetenskapliga program t.ex. skulle vilja erbjuda sina elever ett större utbud av humanistiska kurser på en närliggande friskola som valt att profilera sig mot samhällsvetenskapliga program, är detta inte möjligt. Istället måste den kommunala skolan själv anordna samma kurser. Om efterfrågan på dessa inte är tillräckligt stor för att motivera anställning av sådan lärarkompetens i den kommunala skolan, blir konsekvensen att undervisningen inte kan erbjudas eleverna, som därmed får ett mindre utbud av valbara kurser. Detta är olyckligt eftersom relationen mellan kommunala och fristående skolor inte med nödvändighet måste ta sin utgångspunkt ur ett konkurrensförhållande. Det finns flera situationer då ett fruktbart samarbete kan vara utvecklande för båda parter. I minst skulle detta gynna eleverna.
Att möjliggöra dylika entreprenadavtal skulle dessutom öka lokalpolitikers möjlighet att bredda utbudet av valfria kurser som erbjuds på fristående skolor. Detta kan t.ex. vara aktuellt i stadsdelar där det inte längre finns kommunala skolor. Genom att upphandla kursplatser i de önskade ämnena som friskolorna inte själva anser nödvändiga att tillhandahålla, skulle kommunpolitiker få nya vägar än vad som tidigare varit möjligt för att kunna påverka de utbildningsmässiga förhållandena när friskolor etablerar sig. Det skulle då även vara möjligt för kommunala skolor att erbjuda sina elever att gå enstaka kurser på friskolor som har unika inriktningar, vilket skulle bredda mångfalden.
Motsvarande möjligheter bör även finnas i grundskolan. En kommunal grundskola kanske bara har ett fåtal elever som vill läsa t.ex. spanska som tredje språk och därmed inte kan motivera anställning av en spansklärare. Finns däremot en invidliggande friskola med lärarkompetens att bedriva spanskundervisning bör möjligheten finnas för den kommunala skolan att bedriva undervisningen på entreprenad. Den föreslagna lagändringen skulle samtidigt inte äventyra utbildningskvalitén inom den teoretiska undervisningen eftersom dylika entreprenader med ovanstående lagändringar endast skulle medges till friskolor som redan kvalitetssäkrats av Skolverket.