Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om forskning och utbildning i geriatrisk klinisk farmakologi.
Äldre utgör den största patientgruppen i hälso- och sjukvården. Vi blir också allt äldre och idag utgör nästan en tiondel av den svenska befolkningen personer som är äldre än 75 år. Läkemedelsbehandling är den vanligaste medicinska åtgärden bland de äldre. Hela 25 % av vår totala läkemedelskonsumtion ordineras till de som är äldre än 75 år. Samhällets kostnad för läkemedel är i år närmare 20 miljarder kronor, det vill säga att läkemedelsnotan för de som är över 75 år utgör cirka 5 miljarder kronor av vår gemensamma budget. Då såväl den åldrade delen av befolkningen som läkemedelskostnaderna i samhället i sig ökar, är uppskattningen att budgetandelen för läkemedel till de äldre kommer att öka exponentiellt framöver. Är detta då ett problem eller en fördel?
Naturligtvis är det en fördel att en alltmer åldrad befolkning har tillgång till fler och fler läkemedel för att motverka lidande och öka hälsan och välbefinnandet. Men det problem som är ofrånkomligt är att den åldrande individen på många sätt skiljer sig från medelålders och yngre när det gäller tolerans för läkemedelseffekter och biverkningar. Under ett så kallat fysiologiskt åldrande, det vill säga att man åldras på ett förväntat, adekvat sätt utan tillstötande av speciella sjukdomstillstånd, förändras kroppens och själens förutsättningar för hur läkemedel kan påverka. Denna förändring består både i hur omhändertagandet av läkemedel förändras i kroppen, som vanligen innebär en försämrad avgiftningsfunktion för att få läkemedel att försvinna ut ur kroppen, och i hur kroppens olika vävnader reagerar på läkemedel. För det sistnämnda handlar det vanligen om att den äldres vävnader är betydligt känsligare för läkemedelssubstansers effekter och därmed också dessas biverkningar. Vid sidan av denna generalisering av hur läkemedel påverkar de äldre, så vet vi att det finns skillnader mellan könen och även en mycket stor individuell variation i hur en person påverkas av ett läkemedel. Sammantaget måste därför läkemedel till äldre anpassas på ett mycket omsorgsfullt sätt med noggrann individuell anpassning och uppföljning om maximal nytta och säkerhet i läkemedelshantering skall garanteras de äldre. Tyvärr kan det trots denna större känslighet och individualitet för läkemedelsreaktioner bland de äldre konstateras att de kliniska studier som skall ligga till grund för så kallade evidensbaserade effektivitets- och säkerhetsbedömningar av läkemedel vanligen endast har utförts i tillräcklig omfattning på ett medelålders och yngre patientklientel. Detta gör att man med rättvisa kan säga att evidensbaserad medicinsk kunskap om hur anpassningen av läkemedel till äldres behov inte på långa vägar är tillfredsställande, vare sig när det gäller forskningen på området eller för kunskapsförmedlingen till sjukvården om de fakta på temat äldre och läkemedel som trots allt finns och gäller idag. En samlad satsning på läkemedelsforskning inriktad mot den äldre befolkningen och en därtill hörande utbildningssatsning inom sjukvården i ämnet geriatrisk klinisk farmakologi (”läkemedelslära för äldre”) är därför synnerligen motiverad. Vi anser med denna motion att riksdagen bör ge regeringen detta till känna.
Men de siffror som i detta sammanhang förskräcker mest är att av personer över 75 år använde 31 december 2006 inte mindre än 310 000 patienter fler än fem (!) läkemedel samtidigt och hela 250 000 av dessa hade fått fler än sju (!) läkemedel förskrivna samtidigt. Då den kliniska evidensbasen för kunskapen om enskilda läkemedel till äldre är skral enligt resonemanget ovan, innebär förhållandet med den så vanligt förekommande sammedicineringen idag att vi vågar påstå att varje äldre människa som tillhör denna grupp utgör en unik försöksperson där, i praktiken, ingen samlad kunskap finns att stödja sig på för effekterna, biverkningarna och därmed riskerna med denna behandling hos individen ifråga. Varje gång en medicin blandas med en annan uppstår möjlighet till både oväntade och farliga reaktioner genom att medlen kan verka som förstärkare av varandra eller motverka varandras verkningar. Detta kan gälla hur de antingen omhändertas i kroppen eller påverkar kroppens vävnader eller både och. För varje nytt läkemedel som adderas till blandningen ökar denna möjlighet till oförutsägbara reaktioner på ett kraftigt och, just, oförutsägbart sätt i det enskilda fallet. Under sådana premisser varken en effektiv eller en säker behandlingsåtgärd sägas föreligga. Detta förhållande utgör därmed också ett klart brott emot hälso- och sjukvårdslagens intentioner om en effektiv och säker vård. Konsekvenserna av att forskning och utbildning i geriatrisk klinisk farmakologi på detta sätt försummats av både läkemedelsindustrin och vid universitet och högskolor har heller inte varit obekanta för oss. Senare studier har visat drygt 10 % av alla akuta sjukhusinläggningar i vårt land kan tillskrivas olämplig läkemedelsanvändning och läkemedelsbiverkningar hos äldre. Denna typ av belastning på sjukvården är inte bara onödig då den borde gå att förhindra med riktade forsknings- och utbildningssatsningar inom det geriatriska kliniska farmakologiska området, utan den medför också ett helt omotiverat lidande och sannolikt även förtida dödsfall bland den äldre befolkningen samt kostnadsfördyringar för samhället. Vi vill därför med kraft att riksdagen nu ger regeringen detta tillkänna.
Mot ovanstående bakgrund kan en lämplig översyn och inventering av behovet för specifika forskningssatsningar inom det försummade området geriatrisk klinisk farmakologi göras inför den förestående forskningspropositionen från regeringen.
Vad gäller utbildning i geriatrisk klinisk farmakologi kan detta omgående övervägas inom de budgetramar som finns avsatta för medicinsk grund- och vidareutbildning vid såväl universitet och högskolor som vid landstingen och Socialstyrelsen. Som läget är idag sker ofta från läkarhåll ingen regelbunden översyn av äldres medicinering med hänvisning till tidsbrist, att man inte vågar röra medicinordinationer som gjorts av annan läkare samt att man vanligen inte ”törs” sätta ut läkemedel om det väl blivit insatt av rädsla för oförutsägbara konsekvenser. Man vet heller inte hur man bäst skall genomföra en sådan översyn, då det vanligen saknas rutiner och avsatta resurser för detta inom vården. Därtill är ämnena geriatrik och klinisk farmakologi, som ligger till grund för utvecklingen av geriatrisk klinisk farmakologi, båda bristspecialiteter i svensk sjukvård idag.
Därför bör allmänt grund- och vidareutbildningen av läkarna i ämnena geriatrik och klinisk farmakologi nu öka i omfattning. Tvärtemot föll till exempel krav på utbildning i geriatrik för allmänläkare (distriktsläkare) bort med specialiseringstjänstgöringsreformen (ST-reformen) 1995. Tidigare var det brukligt att blivande distriktsläkare var placerade 3–6 månader på geriatrisk klinik. Det innebär att allmänläkare idag kan uppnå godkännande av sin utbildning utan beröring med den geriatriska specialiteten och det geriatriska multiprofessionella arbetssättet. Utbildningen i läkemedelsanvändning för blivande läkare är också mycket blygsam. Tillgänglig information visar att undervisningen inom detta område utgör mindre än 5 % av den totala utbildningstiden för läkare. På sina håll har den nästan tappats bort vid omläggningar av utbildningsplanen. För geriatriker, de läkare som ska vara specialister på behandling av äldre, särskilt de multisjuka, är den producentobundna fortbildningen om läkemedel försumbar. Det enda som finns idag är en statligt finansierad (Socialstyrelsen via Ipuls) vidareutbildning för ST-läkare i geriatrisk farmakoterapi vid Karolinska universitetssjukhuset. Socialstyrelsen borde kunna göra en översyn över hur man fördelar sina medel till olika Ipuls-satsningar, inte minst som området psykiatri givits ett betydande riktat tillskott för detta under år 2007 och ämnet geriatrisk klinisk psykofarmakologi utgör en inte föraktlig del av problemet med var olämplig läkemedelsanvändning till äldre idag sker. Också annan sjukvårdspersonal som möter äldre i sin vardag har otillräcklig kunskap om läkemedelsbehandling av äldre och behöver utbildning dels om åldrandet och äldres hälsoproblem, dels om vad man ska iaktta när det gäller läkemedelsbehandling av äldre. Sveriges Kommuner och Landsting samt Läkemedelskommittéernas samarbetskommitté (LOK) arbetar för en bättre och klokare läkemedelsanvändning särskilt hos de äldsta och mest sårbara i befolkningen. Det här är bra, men bättre effekt skulle kunna uppnås om också grundutbildningarna för de olika yrkesgrupperna ägnade mer uppmärksamhet åt äldre och deras behandling med läkemedel.