Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Skolverket bör få i uppgift att mera strikt definiera begreppet ”religiös friskola”.
Under senare tid har begreppet ”religiös friskola” blivit något av ett skällsuttryck i svensk skolpolitisk debatt. Samtidigt som det talas om interkulturell dialog, om tolerans och om respekt för olika kulturer och religioner, attackeras de ”religiösa friskolorna” utifrån vad man nära nog skulle kunna kalla sekulariserad fanatism.
Det är tydligt att det är politiskt korrekt, för att nu inte skriva populistiskt, att försöka plocka politiska poäng på att också friskolor kan agera oacceptabelt och haverera, utifrån ett demokratiskt perspektiv och utifrån den självklara respekten och integriteten för varje individ.
Min första skoltermin tillbringade jag i Linderyds småskola, Norra Fågelås (nuvarande Hjo kommun), fortsatt skolgång hade jag i Hillerstorp (Gnosjö kommun) och i St. Hultrum (Aneby kommun). ”Min” realskola fanns i Gränna och gymnasiet i Jönköping. Det blev fem skolorter.
Under alla skolår hölls morgonbön/morgonsamling. Skolorgeln trampades och psalmer sjöngs. Men ingen elev, så vitt jag kan minnas, pådyvlades någon trosuppfattning. Var de allmänna obligatoriska och de frivilligt valda skolorna ”konfessionella”? Var skolan, utan att vara en friskola, religiös?
Tiderna förändras och vi med dem. Förvisso! I vår nutid resoneras det om hur rimligt det kan vara att fira skolavslutningar i – som regel – ortens vackraste och mest kulturbärande lokal, kyrkan. I sammanhanget kan erinras om att det med bestämdhet hävdades att framlidne professor Victor Svanberg, professor i litteraturhistoria, skrev under det spontana uppropet för kristendomsämnets bevarande på gymnasiet – i början av 60-talet – trots att han, efter vad som påstås, var uttalad ateist. Och att han gjorde det för att elever skulle kunna tillägna sig svensk kultur. (Det kan inte vara alldeles enkelt att ta till sig författarskap av exempelvis Pär Lagerkvist, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Nils Ferlin, Per Gunnar Evander … uppräkningen kan fylla A 4-sidor, om man saknar elementär bibelkunskap.)
Att vara underkunnig om traditioner, att påsk inte enbart handlar om gul färg och ägg, att jul inte enbart firas för tomtar, klappar och skinka kan ingalunda karaktäriseras som konfessionellt. Att vara undervisad om kultur och kulturhistoria, allmänt aktad, före vår tids tv-såpor och tv-trams, kan inte behöva beskrivas som konfessionellt. Enligt min uppfattning – något tillspetsat – är det skillnad på att läsa Fader vår och att bedja Fader vår.
Sverige har ratificerat, som bekant, Europakonventionen som påbjuder föräldrars rätt att välja vilken värde- och värderingsinriktning barnens skola ska ha. Vem om inte föräldrar skulle ha den rätten? Talet om ”den objektiva skolan” har, såvitt jag förstår, inte längre särdeles många anhängare. Begreppet ”värdegrund” är numera gängse omfattat, även om den svenska politiska debatten och innehållet eller meningen bakom begreppet sällan diskuteras.
Det ”värdeneutrala” samhället är en omöjlighet. Alla vill leva i en verklighet där något är sant och något osant.
Det är absolut självklart, menar jag, att skolan inte får påtvinga någon elev en trosuppfattning. Det är lika självklart som att respekt ska visas gentemot alla kulturella/religiösa uppfattningar. Individens integritet får inte kränkas, och jag önskar inte tillbaka den tingens ordning som rådde under mina skolår, trots att jag inte anser dessa ha varit konfessionella.
Uppmärksamheten vis à vis friskolor, och ”religiösa” friskolor i synnerhet, har till dels skymt de stegrande problem som det allmänna skolsystemet på många håll dras med. Allt fler övervakningskameror, allt fler väktare, omfattande mobbning och skadegörelse, det är en faktisk verklighet i många enskilda allmänna skolor. Enstaka skolor, med kommuner som huvudmän, har, efter politiska beslut, stängts för att ordning och anständighet inte kunnat upprätthållas. Detta försvarar på intet sätt de friskolor som på ett eller annat sätt nonchalerar eller inte klarar av att leva upp till Skolverkets krav, men borde, enligt min uppfattning, balansera debatten om friskolor och ”religiösa” friskolor något.
I vissa debattsammanhang verkar det som om huvudmannen för en friskola avgör huruvida friskolan ska benämnas ”religiös” eller ej. Är det så?
Debatten om ”religiösa friskolor” tydliggör att Skolverket bör få till uppgift att definiera begreppet ”religiös friskola”.