Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om hur studiemedelssystemet kan anpassas till de förändringar som görs i examensstrukturen, särskilt avseende studietidens längd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en utredning bör tillsättas för att se över hur ett mer flexibelt system för studiestöd kan se ut.
Under det senaste decenniet har den svenska staten lagt miljarder kronor på en offensiv utbyggnad av landets universitet och högskolor. I svallvågorna efter krisen i början på nittiotalet sågs högre utbildning som lösningen på stora delar av arbetslöshetsproblematiken. Tanken var att universitet och högskolor skulle verka som regionala utvecklings- och tillväxtmotorer. Det finns också ideologiska skäl bakom den enorma satsningen på antalet nya studieplatser. Den tidigare socialdemokratiska regeringen hade som mål att minst 50 % av varje årskull skulle gå till högre studier. Högskolorna hade dessutom sedan några år tillbaka ett särskilt uppdrag att minska snedrekryteringen, med andra ord att få fler ungdomar med arbetar- och invandrarbakgrund att satsa på högre studier. Men för att alla dessa människor skulle få plats inom den högre utbildningen var en rekordsnabb utbyggnad nödvändig. Och det är också vad som skett. Antalet studenter har fördubblats.
I början av 1990-talet var cirka 170 000 personer inskrivna vid någon grundutbildning på något av landets universitet eller högskolor. 2005 var det 330 000 personer.
Det säger sig självt att det är så gott som omöjligt för de många utbildningsinstitutionerna att behålla rådande kvalitet i en sådan situation. Allt för ofta har det visat sig att det är för många elever per lärare och att det saknas tillräcklig forskningsanknytning.
Samtidigt som nivån på många utbildningar har sjunkit har även studenternas situation försämrats. För när allt ifrån hyror till löner gått upp har nivån på studiemedlen legat stilla. I princip skall en student 2007 klara sig på lika mycket pengar som en student gjorde 1995. Det är helt orimligt.
Regeringens samtliga partier talade före valet om hur viktig all utbildning är, allt från första klass till universitetet. Det vi ser nu är att regeringen övertar den gamla skolpolitiken som den förra regeringen lämnade efter sig. Regeringen är lika ovillig att höja studiebidragen (och lånet) som den förra regeringen och gör sig därmed skyldig till en svekdebatt. Att inte höja studiemedlen har också gjort att de i realiteten motverkat sitt eget syfte, att få fler ungdomar att studera på högskolan. För hur skall människor som växt upp i hem utan studietradition våga studera om de samtidigt tvingas leva under existensminimum. Som studiemedelssystemet ser ut i dag med dess låga nivåer är det i princip omöjligt att studera någon längre tid om man inte har någon som skjuter till pengar.
Miljöpartiet vill se ett radikalt annorlunda studiemedelssystem än det vi har i dag, och vi har även tidigare motionerat i frågan. Dagens studiemedelssystem är mycket stelt. Så gott som varje detalj är reglerad: hur många terminer och veckor man kan få bidrag och lån, hur gammal man får vara, hur stor inkomst man får ha av arbete vid sidan om, hur många månader per år man kan få studiemedel, hur mycket man maximalt kan få ut i månaden och så vidare. Miljöpartiet efterlyser ett betydligt mer flexibelt system som ger individen ökat inflytande över sin egen situation. Vi vill att en utredning tillsätts för att se över hur ett mer flexibelt system för studiestöd kan se ut.
Ett förslag som vi vill att en utredning tittar närmare på är att man fastställer ett totalbelopp för lån och bidrag som skall finnas tillgängligt för varje student. Detta totalbelopp har studenten sedan själv att förfoga över och kan då välja hur fort eller långsamt man vill spendera pengarna. Viss begränsning är nödvändig, det skall till exempel inte gå att ta ut hela beloppet på en termin utan vi tänker oss en maxgräns för vad man kan få ut per månad. Ett system av det här slaget kan ge människor ökade möjligheter till inflytande och styrning över sitt eget liv. En student med tre barn lever under andra förutsättningar än en nittonåring som bor hemma hos sina föräldrar, och båda skall kunna leva drägligt under studietiden.
Det nya systemet gör det möjligt för den som vill välja att studera under en kortare period med ett högre tempo genom av att man kan ta ut mer pengar per månad och i och med det lägga ner färre timmar i veckan på att arbeta för att få in pengar. En del studenter tar chansen att gå igenom sin utbildning något snabbare och därmed tidigare finnas tillgängliga på arbetsmarknaden. Den som vet med sig att man kommer att behöva lång tid för sin utbildning kan istället studera längre, kanske i ett lägre tempo, och leva snålt och eventuellt komplettera med extraarbete. Poängen är att det blir möjligt för studenten att göra detta val. Den enskilde studenten är den som bäst vet hur hon eller han når sina mål, inte staten.
Miljöpartiet anser vidare att det är mycket angeläget att totalbeloppet för studiestödet höjs, och då framför allt bidragsdelen. Det är orimligt att förvänta sig att en människa skall kunna försörja sig på 7 250 kronor i månaden. Föreningssparbanken har gjort beräkningar på hur långt studiemedlet räcker för en student. Det visar sig att studiemedlet inte ens räcker till de allra nödvändigaste basutgifterna. Det finns inget utrymme alls för utgifter som till exempel ett tandläkarbesök eller nya glasögon.
Miljöpartiet anser att en student som studerar heltid skall kunna leva på studiemedlet. Att tvingas arbeta alltför mycket vid sidan av studierna kan leda till försämrade studieresultat, något som naturligtvis är negativt för både den enskilde studenten och samhället i stort. Det är också viktigt att komma ihåg att det på många orter kan vara näst intill omöjligt att hitta ett extrajobb som går att kombinera med studierna.