Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om barnomsorg på obekväm arbetstid.
I sin årsrapport 2007 fastslår Barnombudsmannen att varje kommun bör vara skyldig att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid och skriver: ”Alla barn måste få möjlighet att få en trygg och utvecklande plats att vara på när föräldern arbetar. Om kommunen inte tillhandahåller en sådan verksamhet finns det en risk att föräldern blir arbetslös med allt vad det innebär för barnets välmående eller att barnet tvingas träffa många olika omsorgspersoner med olika rutiner. Barnet riskerar då en otrygg tillvaro.”
Ändå är det precis en sådan situation många idag befinner sig i. Problemet är framför allt avgörande för många ensamstående föräldrar och yrkesgrupper som arbetar med delad arbetsdag. Ett konkret exempel rör personer som arbetar inom kultursektorn och då framför allt scenkonsterna. Delad dag innebär att man repeterar på dagen, är ledig några timmar för att sedan återgå till jobbet och föreställningen på kvällen. Den delade dagen är en förutsättning för att kunna upprätthålla sitt arbete och kompletterande barnomsorg på kvällstid är en nödvändighet.
Enligt skollagen 2 a kap. 6 § stadgas: ”Förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov.”
Regeringsrätten avgjorde nyligen två fall i vilka man konstaterar att kommunen visserligen är skyldig att tillhandahålla förskoleverksamhet i den omfattning som krävs, men att denna kan förläggas till sådana tider som passar de flesta föräldrar och att det inte föreligger någon skyldighet för kommunerna att tillhandahålla barnomsorg på helger, kvällar eller nätter.
Det innebär att det idag främst beror på den politiska viljan i den aktuella kommunen om barnomsorg på obekväm arbetstid, när så är befogat, överhuvudtaget erbjuds. Det som i en kommun anses som en självklar rättighet, utifrån barnkonventionens princip om ”barnets bästa”, gäller inte alls i en annan kommun. Därför kan en ansökan om barnomsorg på obekväm arbetstid beviljas av en kommun, medan en likvärdig individuell prövning avslås i en annan.
De olika förutsättningarna mellan Sveriges kommuner krockar därigenom också med arbetsmarknadspolitiken och de centralt styrda reglerna i arbetslöshetsförsäkringen då det krävs att man oförhindrad ska kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Något som inte är möjligt om det inte går att få en ordnad barntillsyn.
Såsom nuvarande lagstiftning tolkas är den ett hot mot arbetslinjen. Det är inte rimligt att människor tvingas tacka nej till arbete, eller säga upp sig, eftersom arbetet inte går att kombinera med en fungerande barnomsorg.
I de fall vårdnadshavarens arbetssituation är omöjlig att påverka anser jag att kommunerna bör erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Barnomsorgen måste då också utgå från föräldrarnas behov.
Detta är inte en fråga om att inskränkningar i det kommunala självstyret. Utformningen av barnomsorgen ska fortfarande utgå från lokala förutsättningar. Men kommunens skyldighet att erbjuda barnomsorg bör fastslås i skollagen.