Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en kyrkolokal ska kunna användas för skolavslutningar.
Enligt Lpo94, Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, ska skolan förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden vårt samhälle vilar på. Detta ska ske i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism med målet att fostra barn och unga till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Undervisningen i skolan ska samtidigt vara icke-konfessionell.
Under senare år har en debatt om skolavslutningar i kyrkliga lokaler förts i Sverige. Bakgrunden var att lagen (2006:67) om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever trädde i kraft den 1 april 2006. I samband med den sommarens skolavslutningar påstod Diskrimineringsombudsmannen (DO) att det fanns en mängd klagomål mot att skolavslutningar hade hållits i kyrkliga lokaler. I ett utspel skrämde DO upp skolledare, elever och lärare, och några skolor vågade inte genomföra den traditionsenliga avslutningen i kyrkan.
När medierna började gräva i DO:s brevskörd fann man dock inte en enda anmälan under de gångna två åren. Däremot fanns det en anmälan som kom in efter att DO hade gått ut i medierna. DO påstod då istället att alla klagomål hade kommit via telefon och personliga möten. Senare ökade brevströmmen till tre anmälningar, men också sex klagomål mot DO:s agerande. De tre anmälningarna gällde ett fall där elever sjungit Den blomstertid nu kommer, ett där en präst hade deltagit i en avslutning som hållits i en skola och ett tredje fall där en präst deltagit i en avslutning som hållits i en kyrka. För var och en av de tre eleverna som hade upplevt sig kränkta fanns bortemot 500 000 elever som inte hade känt sig kränkta.
Agerandet vid vissa av de skolor som ställde in kyrkoavslutningarna kan ha brutit mot andra bestämmelser i skolförfattningarna, när skolledaren gick emot elevernas demokratiska inflytande. Läroplanen säger nämligen att eleverna ska få delta i utformningen av undervisningen: ”De demokratiska principerna att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktig skall omfatta alla elever. Elevernas kunskapsmässiga och sociala utveckling förutsätter att de tar ett allt större ansvar för det egna arbetet och för skolmiljön, samt att de får ett reellt inflytande på utbildningens utformning. Enligt skollagen åligger det alla som arbetar i skolan att verka för demokratiska arbetsformer.” Vid några av skolorna vädjande ett stort antal elever förgäves om att skolavslutningen traditionsenligt skulle hållas i kyrkan.
Efter sitt utspel valde DO ändå till slut att inte gå vidare med de tre anmälningar som hade gjorts. Det bestående intrycket av DO:s handlande blev dock att skolavslutningar i kyrkan är diskriminerande, att psalmer är kränkande och att prästens tal om de värderingar som ligger till grund för hela vårt samhälle är skadligt.
Ett bekymmer med det handlande som tvingades fram i flera skolor är att de därigenom gestaltade att det är acceptabelt att inte vilja ha kontakt med någon annan religion än den egna. Detta är inte att förankra tolerans och
generositet hos eleverna.
Det måste också sägas att även om undervisningen ska vara icke-konfessionell, innebär det inte att hela utbildningen ska vara utan konfessionella inslag. Detta skulle i så fall innebära att alla studiebesök i religiösa miljöer skulle utgöra lagbrott, och att besök av till exempel en pastor och en imam som förklarar sin tro inom religionsämnet måste förbjudas.
Till detta kommer att kristendomen är den enskilt viktigaste delen av Sveriges kulturella arv och för att förstå landets kultur, historia, litteratur, människosyn och rättsuppfattning måste barnen och eleverna förstå kristendomen. Att hålla skolavslutningen i en kyrka kan därför erbjuda en viktig kontaktyta där barn och elever kan lära känna detta kulturarv och bättre förstå hur kristna lever och tänker, såväl idag som under de gångna tusen åren i Sverige. Att helt förneka och osynliggöra detta ojämförbart viktigaste bidrag till det svenska samhället vore att i skolan närma sig historieförfalskning.
I Sverige tycks det vidare finnas en utbredd uppfattning att en ateistisk eller sekulär humanistisk livshållning skulle vara neutral, men såväl ateism och naturalism som agnosticism och humanism är specifika ställningstaganden i existentiella frågor. Inte heller västerländsk humanism kan därför betraktas som oproblematisk i förhållande till de avslutningar som hålls inför varje jul- och sommarledighet i svenska grundskolor. Det är inte heller för att de båda begreppen utgör synonymer som de ställs bredvid varandra i läroplanen, utan för att markera att det är dessa – emellanåt ganska motstridiga – livshållningar som mest har bidragit till att forma vårt svenska samhälle av idag. Redan här finner vi en berikande mångfald i skolans värdegrundsarbete. Trots olika utgångspunkter kommer den kristna och den humanistiska livshållningen fram till samma etiska hållning, med de värden som lyfts fram i läroplanen: människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta.
Skolverket har efter DO:s agerande gjort bedömningen att det är ”försvarligt” att hålla en skolavslutning i kyrkliga lokaler, om avslutningen utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron. Däremot får det enligt Skolverket inte förekomma religiösa inslag, såsom predikan, bön, välsignelse och psalmer. En stor fara i denna bedömning är emellertid att Skolverket därmed omformar den kristna traditionen utifrån en humanistisk hållning. Enligt Skolverkets logik skulle det också bli ett lagbrott att i skolan uppmärksamma de stora kristna helgerna, som sammanfaller med flera av skolans lov. Samtidigt ska naturligtvis aldrig ett barn eller en elev tvingas delta i ett personligt religiöst inslag, såsom meditation eller bön.
Regeringen har genom skolminister Jan Björklund pekat på att två bärande principer för den svenska skolan tenderar att ställas mot varandra i denna fråga: värnandet av vårt gemensamma kulturarv å den ena sidan och förbudet mot konfessionella inslag i utbildningen å den andra sidan. Han konstaterar också att det inte finns några hinder i skolförfattningarna att en skola förlägger en skolavslutning eller något annat evenemang till en byggnad för religiös verksamhet. En skolavslutning ska kunna äga rum i en kyrkobyggnad, säger skolministern, och alla föräldrar ska med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan förvissade om att de inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen.
Frågorna om hur Sverige och svenska traditioner ska förhålla sig till det nya mångetniska Sverige är viktiga, och utgör som skolministern pekar på en viktig bärande princip för den svenska skolan. Trots att Sverige är ett ganska tolerant samhälle finns fortfarande mycket kvar att göra, och inte minst gäller detta i skolans värld. Lösningen kan dock knappast vara att förbjuda skolavslutning i kyrkan, såsom regeringen påpekar. Att den etik som förvaltats av kristen tradition ska utgöra ett av benen i skolans värdegrundsarbete, borde också tala för att skolan såg skolavslutningarna i kyrkans lokaler som ett viktigt bidrag till att skapa en icke-diskriminerande skola.
Regeringen har också genom skolminister Jan Björklund betonat att det inte är en framkomlig väg att, i strävan efter ökad tolerans, frångå våra egna kulturella traditioner. Om effekten av att vi tar emot nya svenskar till vårt land skulle bli att andra svenskar känner sig tvingade att utplåna egna traditioner kommer det att leda till ökad främlingsfientlighet, enligt skolministern. DO kan genom sitt agerande ha spelat rasister i händerna, vilket är allvarligt. Sverige måste tvärtom, enligt skolministern, kunna vara tolerant mot nya människor som kommer hit samtidigt som vårt kulturella arv vårdas.
Det är viktigt att barn i den svenska skolan får lära sig Sveriges månghundraåriga traditioner för att förstå den tid vi lever i, samtidigt som vi bejakar det nya som växer fram. Den som inte är trygg i sin egen identitet har svårt att respektera andras kulturer. Ett mångetniskt samhälle måste innebära respekt för olikheter och olika religioner. Det måste också inkludera vårt lands traditioner som vuxit fram under de senaste tusen åren. Att en myndighet tvingar majoriteten av befolkningen i ett land att glömma sina egna traditioner och kommendera fram nya är befängt. Den som inte förstår sina egna rötter kan inte heller förstå andras behov av sina rötter.
För att undvika att skolledare känner rädsla inför att begå lagbrott, är det viktigt att riksdagen markerar att det ligger på skolornas ansvar att själva, i samråd med föräldrarna, avgöra var skolavslutningarna ska firas, men att detta också bör ske på ett sådant sätt att det gestaltar och hos eleverna förankrar den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism. Det får inte uppfattas som ett problem att skolavslutningar hålls i en kyrklig lokal, och det måste anses vara mer än försvarbart. Det är fullt acceptabelt, vilket också bör framgå i skolförfattningarna. Detta bör ges regeringen till känna.