Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ersättningen till fristående skolor.
Kommunernas ersättning till friskolor styrs av skollagen. I början av 1980-talet fastställdes bidraget till fristående grundskolor med ett visst belopp per elev som regeringen justerade för varje år.
I början av 2000-talet togs denna schablon bort, och en kommuns eventuella avdrag måste grunda sig i faktiska kostnader, som kommunen också skulle kunna redovisa. Kostnaderna får inte vara schablonmässiga.
Kommunens kostnader för att hålla en viss överkapacitet, s.k. skolpliktskostnader, i syfte att kunna bereda elever plats i den obligatoriska skolan måste preciseras. I dag finns det kommuner som hävdar att det står ett antal tomma platser och väntar på vart och ett av de barn som går i en friskola. Några kommuner räknar in kostnaden för inflyttning från andra kommuner och kostnad för ”dyrare glesbygdsskolor”. En del kommuner räknar det som en kostnad att vissa av kommunens klassrum inte är fullt utnyttjade på grund av att antalet elever inte når upp till en viss nivå. Andra kommuner anger att ett antal dyra små skolor skall räknas in i det som man kallar skolpliktskostnader.
Skolverket fick hösten 2005 ett uppdrag av regeringen att föreslå förenklingar och förtydliganden av kommunernas ersättningar till friskolor. Arbetet skulle bedrivas i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting samt Friskolornas Riksförbund. Samtliga tre parter ställde sig bakom följande syn på skolpliktskostnader.
Skolverkets rapport dnr 2005:2943, publicerad 2006-06-05.
”Den kommunala huvudmannens möjlighet att göra avdrag för ansvaret att bereda alla barn och ungdomar i kommunen en utbildning framgår av förarbetena till skollagen, men uppfattas på olika sätt av olika kommuner. Utredningen visar att flertalet kommuner inte gör något sådant avdrag. Den beredskap en kommun måste ha för att hantera oförutsägbara händelser ligger oftast på en central nivå och ingår således inte i de grunder på vilka ett bidragsbelopp till en fristående skola bestäms. Gäller det en elev som återgår från en fristående till en kommunal skola följer ersättningen med eleven tillbaka till kommunen. Detta innebär sammantaget att det inte är motiverat med ett avdrag för ansvaret att bereda elever utbildning i kommunen.”
Såväl kommunernas, statens som friskolornas representanter menar alltså att skolpliktsavdraget bör vara 0 %.
I riksdagens betänkande 2006/07:UbU8 skriver riksdagsmajoriteten.
”För att fristående skolor ska få fullgoda förutsättningar att driva sin verksamhet behöver också kommunernas beräkningsunderlag för ersättning till fristående skolor bli mer enhetligt och transparent. Det är viktigt att momsreglerna tillämpas så att fristående skolor inte missgynnas.”
Fortfarande tillämpas gällande regler olika ute i landets olika kommuner. Skollagen håller på att skrivas om, och det är nödvändigt att regelverket utarbetas så att det inte tillåter godtyckligheter och olika tolkningar i landets kommuner. Godkända friskolor måste behandlas lika och rättvist i hela landet. Ersättningen till elever i fristående skolor skall vara lika stor som till elever i kommunala skolor.