Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om staten som huvudman för lärarna i den offentligdrivna skolan.
Läraryrkets status och lärarutbildningens kvalitet har successivt försämrats över åren. I den mån man anför att våra barn och deras skolgång är bland de viktigaste investeringar som ett land kan göra för att dess framtid skall bli så bra som möjligt, måste såväl läraryrkets status som kvaliteten på lärarutbildningen radikalt förbättras.
Alliansregeringen har aviserat krafttag för att åstadkomma en kompetens- och kvalitetshöjning på lärarutbildningen. Därtill har förslag till vidareutbildningsmöjligheter och en formaliserad skolledarutbildning (till rektorer) också lagts av regeringen. Alla dessa goda förslag syftar till att även förbättra läraryrkets status, vilket på sikt kanske är den viktigaste vinsten med sådana reformer. Ett viktigt yrke, som läraryrket, måste bland både elever, föräldrar och övriga medborgare vara något som alla kan se upp till med stor respekt och beundran för den mycket positiva gärning som yrkeskåren bistår samhället med. En höjd status för yrket kommer därför också på sikt att locka alltfler att söka sig till sådan alltmer attraktiv utbildning, vilket i sin tur sannolikt höjer kvaliteten ytterligare på hela verksamheten till skolbarnens fromma. En positiv utvecklingsspiral kan därmed inledas med den av regeringen nu förda politiken på skolans område.
Från att tidigare ha haft en svensk skola som varit direkt underställd staten, är skolan numera ett kommunalt ansvar medan de offentliganställda lärarna numera är kommunanställda. Förslag har på senare tid framförts att staten skulle återta sitt ansvar för skolan, bland annat för att öka kvaliteten och höja statusen för lärarkåren. Ett sådant förslag bär med sig många positiva tankar, men det är också ett intrång i det kommunala självstyret av mycket påtaglig art. Det är inte säkert att ökad centralstyrning av planeringen av de lokala och regionala behoven för skolan är den bästa lösningen, även om lärarna säkert skulle vara betjänta av att vara statligt anställda framför kommunalanställda. Inte minst om man ser till de återkommande och generellt dåliga omdömen som kommunen får som arbetsgivare i mätningar gjorda av oberoende institut. Att ha en bra och pålitlig arbetsgivare påverkar naturligtvis den anställde på ett positivt sätt, och är i sig statushöjande för yrket.
Ett förslag till kompromiss för att höja lärarnas status, som inte enbart har med generella lönehöjningar att göra, är därför att låta de offentliganställda lärarna byta huvudman till staten men låta deras arbetsplatser, skolorna, förbli i kommunal regi. Med en sådan återgång för den offentliganställda lärarkåren till staten som huvudman kan man förmoda att det goda rykte och status som yrkesgruppen tidigare hade åter kan komma att påtagligt förbättras. I mätningar som löpande görs av olika oberoende institut placerar sig också staten genomgående bättre än kommunerna när det gäller arbetsgivaransvar och därtill hörande avtal och rättigheter. Om regeringen menar allvar med att på olika sätt försöka höja läraryrkets status är det därför min bedömning att man bör överväga en konstruktion för den offentligdrivna skolan som låter lärarna ha staten som huvudman medan kommunerna behåller planering och driftsansvaret för de enskilda kommunala skolorna som idag.