Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att snarast se till att projektanställning vid universiteten möjliggörs för forskare som har projektmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att införa ändringar i högskoleförordningen så att tjänster som postdoktor definieras som tidsbegränsade tjänster på liknande sätt som gäller för doktorand- och forskarassistenttjänster.
Alliansen har gått till val på att stärka arbetslinjen i Sverige, såväl kvantitativt som kvalitativt. Som ett led i att stärka innovationskraft och entreprenörskap har satsningar på ökad excellens i forskning lyfts fram.
Inom en inte alltför lång tidsrymd kommer flera akademiska lärare och forskare att pensioneras. Samtidigt är återväxten i de yngre generationerna svag inom vissa forskningsområden. Men det finns en grupp disputerade excellenta forskare, s.k. postdoktorer, vid våra universitet och högskolor som lyckats attrahera forskningsmedel från såväl svenska forskningsråd som EU och privata stiftelser. På grund av systemfel är de nu på väg att drivas ut från universiteten och i många fall även Sverige. De drabbas av den del av lagen om anställningsskydd (LAS) som innebär att den maximerade tiden för en tidsbegränsad anställning är 24 månader.
Högre utbildning och forskning kännetecknas i Sverige och internationellt av projektstyrd extern finansiering. Detta utnyttjas på i princip alla nivåer och särskilt på postdoktorsnivån. Finansieringen för dessa postdoktorer kommer från flera svenska och internationella källor, vilka ofta ger projektmedel under tre eller fyra år. Den ansvarige forskaren – som i många fall också är daglig handledare för de doktorander som är involverade i projektet – kommer genom förändringen i LAS att befinna sig i den egendomliga situationen att hon eller han har fullgjort en tvåårig del av forskningsprojektet, men sedan avskedas från sitt jobb och får söka sig till annan verksamhet eller flytta utomlands. Projektet kan då komma att få läggas ner och medlen återbetalas till finansiären. De ekonomiskt ansvariga prefekterna vid de forskande institutionerna vågar oftast inte engagera postdoktorerna tillsvidare eftersom det dels inte finns lediga tjänster (forskarassistenttjänster, professurer eller lektorat), dels är osäkert om samma individ kan generera externa forskningsmedel i framtiden efter det att det aktuella projektet löpt ut.
Problemet för såväl postdoktorerna som universiteten skulle emellertid kunna lösas genom en akut och en långsiktig åtgärd.