Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att i områden med stora svenska militära insatser Sverige som princip bör ge lika mycket i bistånd som satsas på den militära insatsen.
Den nuvarande världssituationen tvingar oss till militära insatser runt om i världen. Det är dock viktigt att detta arbete förs strategiskt så att långsiktiga resultat kan uppnås. Därför måste vi samtidigt som vi agerar kortsiktigt, med militära medel, arbeta också långsiktigt med att bygga upp samhällen efter en beväpnad konflikt via bland annat bistånd. Framför allt i de där det finns en akut behov och där vi lägger ner mycket resurser. Tyvärr ser verkligheten annorlunda ut. I Afghanistan till exempel satsade vi hela 621 000 miljoner kronor år 2006 samtidigt som vi i bistånd ger bara 335 000 miljoner under samma år. Liknande tendenser kan man se i Liberia där vi hade hela 314 000 miljoner i militär närvaro och bara 99 000 miljoner i bistånd under 2006. För att inte tala om Kosovo där vi sedan länge har haft en stor militär närvaro; under 2006 var den på 574 000 miljoner kronor och biståndet endast 99 000 miljoner.
Alla dessa fall är olika men gemensamt för dem är att de är i akut behov av åtgärder som kan säkerställa fred på lång sikt. I Liberia till exempel är situationen så akut att det mesta inte tycks fungera. Enligt en UD-rapport om mänskliga rättigheter i Liberia menar man att statens myndigheter inte fungerar på grund av tjänstemännens brist på kunskap. Detsamma gäller utbildningsväsendet som har rasat samman på grund av alla år av krig. För att inte tala om landets infrastruktur. Det hela blir inte bättre av att korruptionen flödar i landet. Samtidigt har freds- och försoningsarbetet i Liberia börjat men alla är överens om att landet är i akut behov av pengar och tid. När det gäller vården råder det akut brist på läkemedel och utbildad personal. Av ett nationellt beräknat behov på runt 900 läkare, finns idag 30 läkare. Allt detta visar att behoven av bistånd är akuta. Ändå har den svenska regeringen under de senaste två åren gett mindre i bistånd än en tredjedel av kostnaderna för svenska militära insatser i Liberia.
Afghanistan anses vara ett av världens allra fattigaste länder. Över två decenniers inbördeskrig har söndrat ett redan tidigare utsatt land. Stor fattigdom råder och det är stor brist på mat och rent vatten. Det afghanska folkets umbäranden har berört svenska folket under en lång rad år. Våldet och dess konsekvenser har inte slutat i Afghanistan. Där pågår just nu ett fullskaligt krig. Därför är den afghanska befolkningen i akut behov av det mest grundläggande. Därför är det helt oproportionerligt att vi idag ger ca hälften av summan av vad vår militära närvaro kostar i bistånd.
Trots att det har varit eld upphör sedan länge i Kosovo har vi lagt ner mycket resurser på militär närvaro där. Fram till år 2005 var Kosovo den region där vi hade störst kostnad i militära interventioner. Numera har Afghanistan gått om denna post. Behovet av en så stor insats bevisar att vi har misslyckats att skapa långsiktig fred i denna region. Korruptionen flödar och fientligheten mellan de olika etniska grupperna har inte minskat med åren. Ett djupgående försoningsarbete som vänder sig till hela befolkningen är nödvändigt för att kunna stabilisera regionen och skapa långsiktig och hållbar fred. De demokratiska institutionerna behöver stärkas för att kunna bekämpa korruptionen. Tyvärr satsas inte pengar till det: år 2006 var biståndspengar bara 17,3 % av vad vår militära närvaro kostade. Det är uppenbart att vår militära närvaro behövs och kommer att behövas i all oändlighet om inte man stärker de demokratiska institutionerna, bekämpar korruptionen och genomför en djupgående försoningsprocess som omfattar hela befolkningen. Till det behövs biståndspengar.