Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att mänskliga, medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella fri- och rättigheter är universella, odelbara och individuella.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att mänskliga rättigheter gäller för alla människor oavsett land, kultur och specifik situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett fakultativt protokoll till konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att alla länder är skyldiga att följa det ovillkorliga förbudet mot alla former av tortyr och misshandel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om dödsstraffets avskaffande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Kinas politik rörande mänskliga rättigheter och då särskilt dödsstraffet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förmå USA att avskaffa dödsstraffet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om avrättningar av barn i exempelvis Iran.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kombinationen av organisationsrätt, kollektiva avtal, stridsåtgärder och sympatiåtgärder som viktiga förutsättningar för att kunna värna mänskliga rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förmå samtliga stater att ratificera ILO:s åtta kärnkonventioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en internationell rätt till fackliga strids- och sympatiåtgärder mot företag som inte respekterar ILO:s konventioner om rättigheter i arbetslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att genomföra intentionerna i Sidas SRHR-policy.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om säkra och lagliga aborter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om fortsatt stöd till UNFPA.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om våld mot kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att biståndet måste stärka kvinnors ställning och rättigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förmå alla stater att, utan ”kulturella” undantag, ratificera kvinnokonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kvinnor i beslutsfattande positioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ökad uppmärksamhet på och åtgärder för att skydda minoriteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om islamofobi och antisemitism.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kurdernas situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om romernas situation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om religiöst förtryckta minoriteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förtryck av minoriteter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om HBT-konvention.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska driva på för HBT-personers rättigheter både bilateralt och multilateralt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om stater där homosexualitet bestraffas med dödsstraff.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om avsnitten kring HBT i regeringens MR-rapporter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om återrapportering och uppföljning av Sidas handlingsplan för HBT-frågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Guantánamofängelset ska stängas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om diplomatiska garantier.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om brist på rättssäker behandling rörande de s.k. CIA-flygningarna och CIA-lägren.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ökad rättssäkerhet rörande FN:s terroristlistning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om internationell rättslig överklagandeinstans för dem som uppsatts på FN:s terroristlistor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om regeringschefens skyldighet att synliggöra om svenska medborgare utomlands eller andra länders medborgare får sina mänskliga rättigheter kränkta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Dawit Isaak och andra fängslade i motsvarande situation omedelbart släpps eller får en rättegång enligt internationella rättsnormer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att framföra krav på att Annika Östberg får ett tidsbestämt straff och överflyttas till ett svenskt fängelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ger sitt stöd till MR-rådets arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om MR-rådets specialrapportörer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om NGO:ers deltagande i MR-rådet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förmå fler stater att ansluta sig till Romstadgan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om svenskt stöd till ICC:s brottsofferfond.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om skyldigheten att skydda.
En förutsättning för demokratin och ett fundamentalt uttryck för socialdemokratins grundläggande värderingar är respekten för de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna, såsom de kommer till uttryck i Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948 och en rad andra konventioner, utgör en okränkbar helhet.
Vi socialdemokrater ser med oro på hur den borgerliga regeringen vid ett flertal tillfällen marginaliserar frågan om mänskliga rättigheter. Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna utgör en central del av socialdemokratisk utrikespolitik. Engagemanget för de mänskliga rättigheterna speglar våra förhoppningar om en värld där människor kan leva fria, utan fruktan och nöd. Vi socialdemokrater är fast övertygade om att en rättvis värld är möjlig.
Sedan antagandet av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 1948 har rättigheterna slagits fast i ett antal internationella konventioner. De centrala konventionerna är FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, båda från 1966.
Också på regional nivå finns konventioner om mänskliga rättigheter. Några exempel på sådana är den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna från 1950 (”Europakonventionen”), den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter från 1969 och den afrikanska stadgan om mänskliga rättigheter och folkens rättigheter från 1981. FN:s allmänna förklaring och nämnda konventioner innehåller sammantaget en lång rad rättigheter som innefattar grundläggande friheter, rätten till skydd mot övergrepp och rättigheter för att tillgodose de grundläggande behoven. Dessutom finns inom FN:s ram ytterligare fyra viktiga konventioner om rasdiskriminering (1965), diskriminering av kvinnor (1979), tortyr (1984) och barnets rättigheter (1989).
Internationella regler inom området mänskliga rättigheter reglerar förhållandet mellan statsmakten och den enskilde. Rättigheterna är knutna till individen som skall kunna åtnjuta dessa ensam eller tillsammans med andra. Det är staten, dvs. ett lands regering, som har ansvaret för att rättigheterna respekteras och att dessa omsätts i praktiken genom bl.a. fungerande rättsväsende, lagstiftning, undervisning och socialt stöd. Staten är skyldig att se till att dess företrädare agerar i enlighet med de mänskliga rättigheterna och måste på olika sätt förhindra att dess företrädare begår brott mot de mänskliga rättigheterna.
Regimer som kränker de mänskliga rättigheterna har ibland försvarat detta med att just deras land har särskilda förhållanden som gör detta befogat, eller med att mänskliga rättigheter inte får hindra utövandet av traditionella kulturella sedvänjor, t.ex. vad beträffar kvinnors och flickors ställning. Rättigheterna i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 är universella. De gäller för alla människor, utan åtskillnad, och skall respekteras över hela världen, oavsett land, kultur och specifik situation. Socialdemokraterna har alltid haft en icke kulturrelativistisk syn på mänskliga rättigheter.
FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter slår fast de grundläggande friheterna och rätten till skydd mot övergrepp. Konventionen behandlar rätten till liv, förbud mot tortyr och mot slaveri samt olika friheter såsom yttrande- och religionsfrihet. Till konventionen hör två fakultativa protokoll. Det första protokollet gäller individuella klagomål avseende påstådda konventionskränkningar och det andra protokollet avskaffande av dödsstraffet.
FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna innehåller rättigheter sammanhängande med de grundläggande behoven. Där behandlas rättigheter som rätten till arbete, rätten till en tillfredsställande levnadsstandard och rätten till utbildning. Stater som anslutit sig till konventionen skall till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att säkerställa att konventionens rättigheter gradvis förverkligas. Till denna konvention finns inget fakultativt protokoll. Det pågår ett arbete, och Sverige har deltagit aktivt i detta. Protokollet skall vara ett sätt för individuell klagorätt också för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, något som inte finns i dag och som är en brist. Sverige måste fortsätta arbeta för att ett fakultativt protokoll blir verklighet och vara en positiv kraft i framtagandet. Under inga omständligheter får Sverige hindra utarbetandet av tilläggsprotokollet.
Trots att alla stater formellt har erkänt de mänskliga rättigheterna sker kränkningar av dessa kontinuerligt och medvetet. Konservativa och liberaler bortser gärna från de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna som kräver ett aktivt, kollektivt, medmänskligt ansvar för att förverkligas. De godtar endast de formella, politiska friheterna. Å andra sidan finns kommunistiska, religiöst fundamentalistiska och andra totalitära idéer och samhällsskick som medvetet kränker individernas politiska fri- och rättigheter med en illusion om ett högre framtida mål.
Socialdemokraterna anser att de mänskliga, medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella fri- och rättigheterna är universella, odelbara och individuella. De får varken inskränkas av stater eller andra aktörer.
Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning antogs av FN:s generalförsamling 1984. Konventionen syftar till att förhindra tortyr eller liknande behandling och att skapa ett system av garantier för att den som utför eller har utfört sådana handlingar skall bestraffas. Till konventionen hör numera också ett fakultativt protokoll som syftar till att etablera ett nationellt och internationellt besöks- och inspektionssystem för att motverka förekomsten av tortyr eller liknande behandling på platser där personer hålls frihetsberövade.
Tortyr och misshandel utgör en av de mest motbjudande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och människans värdighet. Enligt den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna skall ingen utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Inga undantag är tillåtna enligt internationell lag. Alla länder är skyldiga att följa det ovillkorliga förbudet mot alla former av tortyr och misshandel. Trots världssamfundets ansträngningar förekommer fortfarande tortyr och misshandel i alla delar av världen. Straffrihet för förövare av tortyr och misshandel fortsätter att råda i många länder.
Dödsstraffet är ett djupt omänskligt straff. Dess grymhet och oåterkalleliga natur gör det till ett straff som inte bör ha någon plats i en civiliserad rättsordning. Sverige måste agera bilateralt, i EU-arbetet och i FN-sammanhang för att dödsstraffet avskaffas helt. I avvaktan på ett generellt förbud mot dödsstraffet försöker Sverige och EU förmå andra stater att ansluta sig till det internationella protokoll som reglerar ett successivt avskaffande av dödsstraffet. Sverige respektive EU stöder också flera av de organisationer som söker rikta omvärldens uppmärksamhet mot hur dödsstraffet tillämpas i dag.
FN har bl.a. i de internationella konventionerna om medborgerliga och politiska rättigheter, barnens rättigheter och om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna fastställt strikta villkor för verkställighet av dödsstraff. I det andra fakultativa protokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter föreskrivs att staterna själva skall förbinda sig att permanent avskaffa dödsstraffet.
Kina står ensamt för runt 90 procent av alla verkställda dödsdomar varje år. Även om mycket går åt rätt håll i Kina och den ekonomiska utvecklingen är blomstrande så är landet fortfarande en av världens mest hårdföra diktaturer. Situationen för mänskliga rättigheter är under all kritik. Antalet verkställda dödsdomar talar för det, men också det faktum att dödsstraff utdömts efter summariska och tvivelaktiga rättsprocesser. Sverige måste i alla sammanhang kritisera Kinas politik rörande mänskliga rättigheter och då särskilt dödsstraffet.
Dödsstraffet återinfördes i USA 1976. I dag är Vitryssland, Uzbekistan och USA de enda staterna i OSSE som tillåter dödsstraff i fredstid. Dödsstraff är grymt och omänskligt, är inte avskräckande och är oåterkalleligt. USA är en demokrati som säger sig värna individens fri- och rättigheter, därför ställer vi höga krav på USA. EU bedriver ett aktivt arbete i USA mot dödsstraffet och har särskilt uppmärksammat avrättningar av minderåriga och förståndshandikappade. Sverige måste, bilateralt och med EU, fortsätta arbetet med att förmå USA att avskaffa dödsstraffet.
Dödsstraff är alltid oacceptabelt, men vi vill ändå särskilt rikta vår avsky mot de stater som avrättar barn, såsom exempelvis Iran. Det måste vara en tydlig svensk hållning att fördöma detta.
Arbetsplatsen i Sverige liksom i övrigt i världen erbjuder både en social identitet, ett socialt sammanhang, och möjlighet till försörjning. Det socialdemokratiska partiet tror på varje människas vilja till arbete – att delta i det gemensamma och försörja sig själv. Men vi vet också att på arbetsplatserna sker några av de grövsta kränkningarna av mänskliga rättigheter.
Fria fackföreningsinternationalen (FFI) pekar på allvarliga brister i de mänskliga rättigheterna. Enligt organisationen dödades 145 personer på olika håll i världen under 2004 på grund av att de var fackligt aktiva. Mer än 700 våldsattacker riktade mot fackliga funktionärer finns dokumenterade i rapporten som också tar upp nästan 500 dödshot. FFI slår fast att fackligt aktiva i många länder fortsätter att fängslas, avskedas och diskrimineras samtidigt som legala hinder används för att hindra facklig organisering och kollektivavtalsförhandlingar, vilket berövar miljontals arbetare deras rättigheter.
Rätten att organisera sig och rätten att sluta kollektiva avtal är grundläggande för att utveckla mänskliga rättigheter på arbetsplatserna, liksom också strids- och sympatiåtgärderna. Den här kombinationen av organisationsrätt, kollektiva avtal, stridsåtgärder och sympatiåtgärder är viktig för att man skall kunna värna mänskliga rättigheter, för att människor skall kunna forma sina egna liv, ha makt över sina egna liv men också kunna kämpa för andra människors mänskliga rättigheter.
Under de senaste åren har ILO drivit en kampanj för ratifikation och uppfyllande av organisationens åtta kärnkonventioner. Dessa avser mänskliga rättigheter inom områdena föreningsfrihet och förhandlingsrätt, icke-diskriminering i arbetslivet, förbud mot tvångsarbete och förbud mot barnarbete. Sverige har ratificerat samtliga dessa konventioner och stöder aktivt ILO:s arbete för universell ratifikation av dessa grundläggande instrument, såsom förutsattes i en deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet som antogs av ILO 1998.
ILO:s stadga och ILO:s konventioner – och då främst nr 87 om föreningsfrihet och nr 98 om rätt att sluta kollektivavtal – innefattar inte explicit strejkrätten och inte heller rätten till sympatiåtgärder. Socialdemokraterna förespråkar rätten till gränsöverskridande fackliga strids- och sympatiåtgärder. Vi ser en brist i att det i ILO:s system i dag inte finns en internationell rätt till fackliga strids- och sympatiåtgärder mot företag som inte respekterar ILO:s konventioner om rättigheter i arbetslivet.
Kvinnors rättigheter har alltid varit särskilt utsatta och grundas i en traditionell, kulturell underordning i alla samhällen, och som tagit sig olika uttryck. Socialdemokraterna är ett feministiskt parti och det genomsyrar också vårt internationella engagemang. Jämställdhet är en central samhällsfråga för både kvinnor och män. Att skapa lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter innebär förändringar på en rad samhällsområden.
Selektiva aborter och barnamord riktade mot flickor förekommer i stor omfattning i vissa delar av världen. Uppemot 200 miljoner kvinnor och flickor ”saknas”, sett ur demografisk synvinkel. Unicef anser att omfattningen av mödradödlighet är en av de största tragedierna i vår tid. Medan 1 av 4 000 kvinnor i den industrialiserade världen löper risk att dö under graviditet eller förlossning är andelen 1 av 16 i Afrika söder om Sahara och 1 av 43 i södra Asien, för att nämna ett par exempel. Kvinnor utgör mer än två tredjedelar av de 2,5 miljarder människor som räknas som fattiga.
FN-konventionen om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor (Cedaw) antogs av FN:s generalförsamling 1979. Konventionen ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och män. Till konventionen hör ett fakultativt protokoll som ger klagorätt vad gäller kränkningar av konventionens rättigheter. FN:s millenniedeklaration slog fast jämställdhet mellan könen och stärkande av kvinnors rättigheter som avgörande faktorer i fattigdomsbekämpningen. Medlemsstaterna åtog sig att bekämpa alla former av våld mot kvinnor och att avskaffa all diskriminering av kvinnor.
Kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) är grundläggande. Bristen på dessa rättigheter är förödande. Mer än 530 000 kvinnor dör varje år av komplikationer i samband med graviditet och förlossning. I ökad jämställdhet och ökat självbestämmande, inte minst över den egna kroppen, ligger också den kanske viktigaste enskilda faktorn för att hejda spridningen av hiv/aids. Det är viktigt att arbetet för att genomföra intentionerna i den SRHR-policy den socialdemokratiska regeringen påbörjade fortsätter också under nuvarande regering.
Abort är en rätt som vi ofta tar för given i Sverige, men som i många länder är förbjuden eller hotas. Att kvinnan inte ges rätten att bestämma över sin egen kropp är inte förenligt med en socialdemokratisk människosyn. Vi vill särskilt framhålla betydelsen av tillgång till preventivmedel, tillgång och rätt till säker och laglig abort samt ”empowerment” av kvinnor. FN:s befolkningsorgan UNFPA gör viktiga insatser på det området och vi socialdemokrater anser att Sverige fortsatt skall stödja dess arbete.
Över hela världen och utan undantag för någon region är våld utövat av den egna partnern och inom familjen den vanligaste formen av våld mot kvinnor. I många länder behandlas våld mot kvinnor inom familjen fortfarande som ett privat problem och inte som det angelägna politiska och samhälleliga problem det utgör. Stater har skyldighet att på alla sätt förhindra alla former av våld mot kvinnor. Underlåtenhet att göra detta innebär att staten gör sig skyldig till en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Sverige och EU måste i internationella sammanhang enträget fortsätta att fästa uppmärksamheten på dessa frågor.
Kvinnorna är ofta familjeförsörjare och hos kvinnorna ligger en viktig nyckel till utveckling. Samtidigt har kvinnor inte alls samma möjligheter som män att ta ansvar för sina liv, kunna påverka samhället eller ta del av globaliseringens fördelar. Biståndet måste stärka kvinnors ställning och rättigheter. Satsningar på kvinnors utbildning får direkta effekter på reproduktionsmönstren. Det leder till minskad barnadödlighet, ökad preventivmedelsanvändning, förbättrat näringsintag, ökad satsning på barns skolgång etc.
Kvinnor måste ges samma rättigheter som män inom samhällets alla områden. Inte minst handlar det om att förmå stater som ratificerat kvinnokonventionen, men med ett kulturellt undantag, att fullt ut ratificera och implementera konventionen så att kvinnor och män likställs inför lagen även vad gäller exempelvis ägande, arv och vårdnad av barn.
Vi socialdemokrater vill också framhålla vikten av kvinnor i beslutsfattande positioner. Detta gör vi av två enkla skäl. Det första och uppenbara är det demokratiska. Kvinnor är halva befolkningen och ingen skall på grund av sitt kön utestängas från makt. Det andra handlar om politiska prioriteringar. Erfarenhet från utvecklingsländer visar att beslutande församlingar som har en hög andel kvinnor i högre grad prioriterar hälsa, utbildning och förbättringar i det lilla, vilket i förlängningen är den bästa grunden för en positiv utveckling.
Flickors utsatta situation behandlas mer ingående i den kommittémotion kring barns rättigheter som vi socialdemokrater skriver. Där berörs bl.a. utbildning, sexslavhandel, hedersliv och könsstympning.
Barn är extra utsatta för förtryck och får många gånger sina rättigheter kränkta. Dessa frågor har vi socialdemokrater i år valt att lyfta fram i en egen kommittémotion, varför vi här hänvisar till den.
Enligt FN finns i nästan alla länder en eller flera minoriteter. Det finns ingen tillförlitlig statistik men uppskattningsvis tillhör 10–20 % av världens befolkning minoriteter. Detta innebär att mellan 600 och 1 200 miljoner människor är i behov av särskilda åtgärder för skydd av sina rättigheter, då minoriteter ofta finns bland de mest missgynnade grupperna i samhället och personer i minoritetsgruppen ofta utsätts för diskriminering och orättvisa samt utesluts från meningsfyllt deltagande i samhälleligt och politiskt liv.
FN antog 1965 konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Konventionsstaterna skall vidta olika typer av åtgärder, såsom lagstiftning och utbildningsinsatser, för att förhindra att människor blir diskriminerade på grund av etnisk tillhörighet. Sverige har ratificerat konventionen. Flertalet av FN:s övriga konventioner om mänskliga rättigheter innehåller också uttryckliga förbud mot rasdiskriminering.
Enligt FN har skyddet av minoriteter fått ökad aktualitet under senare år. Detta beror på att etniska, rasmässiga och religiösa spänningar har blivit starkare och kommit att utgöra hot mot ekonomisk, social och politisk samhällsstruktur i stater, liksom mot territoriell integritet. Det finns anledning att ge ökad uppmärksamhet åt skydd för minoriteter och att motverka diskriminering av personer som tillhör nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter. I sammanhanget vill vi också understryka att både islamofobi och antisemitism måste bekämpas.
Det finns många folkgrupper/minoriteter som på olika sätt lever i en svår situation – under förtryck, i diskriminering eller som på andra sätt får sina mänskliga rättigheter kränkta och skulle förtjäna att uppmärksammas ytterligare. Några få av alldeles för många exempel utgörs av kurderna som ett folk utan land, romerna som i många länder tillhör samhällets mest utsatta grupper eller religiöst förtryckta minoriteter.
I omkring 70 länder är det olagligt med sexuella relationer mellan personer av samma kön. I sex länder är samkönad kärlek belagd med dödsstraff. Förtryck, diskriminering eller bestraffning av människor på grund av deras sexuella läggning strider mot mänskliga rättigheter. Övergrepp mot och diskriminering av personer på grund av sexuell läggning måste motarbetas och ståndpunkten främjas att alla individer skall kunna åtnjuta sina rättigheter oavsett sexuell läggning. En attitydförändring bland FN:s medlemsländer kan påskyndas genom att frågorna tas upp i olika internationella forum.
I var och en av FN-konventionerna om medborgerliga och politiska respektive ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ges det uttryck för den folkrättsligt viktiga principen om icke-diskriminering. Ett antal exempel på diskrimineringsgrunder räknas upp, däribland ras, hudfärg och religion – däremot inte sexuell läggning. De diskrimineringsgrunder som anges utgör inte en uttömmande lista och därför kan även andra diskrimineringsgrunder, såsom sexuell läggning, omfattas av artikelns tillämpning. Trots att många stater, likt Sverige, gör denna tolkning finns i dag utrymme för att tolka bort sexuell läggning som grund för diskriminering. Ett sätt att påskynda en attitydförändring skulle möjligen vara att påbörja ett arbete kring en HBT-konvention.
I globala sammanhang är det svårt att ta upp och diskutera frågor om diskriminering på grund av sexuell läggning och vikten av att skydda och respektera mänskliga rättigheter för HBT-personer. Frågan är på många håll omgärdad av religiösa och kulturella tabun, och motståndet är kompakt från en majoritet av FN:s medlemsländer. Motståndet får absolut inte hindra Sverige från att driva dessa frågor bilateralt och multilateralt. Dessutom vill vi betona att vikt läggs vid att uppmana länder där homosexualitet bestraffas med dödsstraff att avskaffa detta.
I de rapporter om mänskliga rättigheter i världens länder, och som publiceras på Utrikesdepartementets hemsida, redovisas uppgifter om situationen för HBT-personer. Vi har förståelse för att tillgången till information varierar mellan olika länder. Vi vill dock påpeka att särskilt avsnittet kring HBT i MR-rapporterna är undermåligt och måste förbättras.
Sidas handlingsplan för konkretisering av homo-, bi- och transfrågor i utvecklingssamarbetet 2007–2009 är en uppföljning av den studie om svensk policy kring homo, bi- och transfrågor i internationellt utvecklingssamarbete som Sida lät genomföra på uppdrag av den socialdemokratiska regeringen under hösten 2005. Handlingsplanen skall konkretisera hur arbetet med HBT-frågor skall integreras i utvecklingssamarbetet. Det övergripande målet är att homo- och bisexuella, trans- och intersexpersoner skall kunna förbättra sina levnadsvillkor i de länder där Sverige bedriver utvecklingssamarbete. Detta innebär att i de länder där Sverige systematiskt inkluderar ett HBT-perspektiv förväntas rättighets- och fattigdomssituationen för HBT-personer förbättras.
Vi socialdemokrater är mycket glada att handlingsplanen kommit till stånd. Väl medvetna om att en handlingsplan i sig inte löser situationen rörande mänskliga rättigheter för HBT-personer ser vi planen som ett viktigt steg på vägen för att lyfta upp HBT-perspektivet i svensk utrikespolitik. Vi socialdemokrater förutsätter att det till riksdagen återkommer redovisningar från regeringen om hur arbetet med handlingsplanen fortlöper och hur regeringen avser att gå vidare med dessa viktiga frågor.
Sedan terrorattentatet den 11 september 2001 har kampen mot terrorism präglat den internationella agendan. Den internationella terrorismen styrs av krafter som politiskt och medvetet hotar våra öppna samhällen, dels genom direkta dåd, dels genom hot i syfte att tvinga oss till eftergifter vad gäller öppenhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Det kan vi aldrig acceptera. Kampen mot internationell terrorism är viktig och måste föras i ett brett internationellt samarbete. Den kräver samarbete mellan stater och internationella organisationer, där FN har en central roll. För att vår kamp skall lyckas måste den bygga på respekt för de mänskliga rättigheterna och folkrätten.
Men i en ojämn kamp mot en fiende som inte skyr några medel ställs det extra hårda krav på oss som tror på demokrati och varje individs okränkbarhet. I kampen mot terrorismen måste rättssäkerheten för den enskilde individen vara tydlig. Vår gemensamma kamp mot terrorism skadas när den förs utan hänsyn till de värden den skall försvara.
Den förra socialdemokratiska regeringens tydliga ställningstagande att
Guantánamofängelset skall stängas är ett sådant exempel. Vi hävdar fortsatt att Guantánamofängelset strider mot internationell rätt och därför omedelbart skall stängas.
De s.k. terroristlistor som FN upprättade snart efter terrorattackerna i USA i november 2001 var undermåliga vad gäller rättssäkerhet. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen agerade med framgång både inom FN och EU för att omgärda listningen med regler och öppenhet. Det är inget lätt arbete, men nödvändigt då det är just ett öppet samhälle vi vill värna. Terroristlistning av individer är problematiskt och vi önskar att det skulle gå att finna bättre sätt att arbeta på. Men då dessa listor finns och är en aktiv del i kontrollen av internationella terrorister är det av yttersta vikt att arbetet med att förfina rättssäkerheten kring dessa fortsätter. En möjlig väg vore att införa en internationell rättslig överklagandeinstans för personer och organisationer som listats. Det skulle öka rättssäkerheten i listor som verktyg.
Kampen mot terrorism har på senare tid mycket kommit att handla om var individer skall lagföras och om utlämningar av misstänkta förbrytare. Sverige fick kritik från FN:s tortyrkommitté för utlämningen av två egyptier då detta gjordes mot s.k. diplomatiska försäkringar om att de inte skulle torteras. Senare visade det sig att fångarna trots detta torterades i fängelse och under förhör. Vi socialdemokrater ställer oss mycket tveksamma till om det finns något tillfälle då utlämning med diplomatiska garantier från länder som använder sig av tortyr är befogade.
Vi har också på senare år fått dokumenterade exempel på CIA-läger och CIA-flygningar av fångar till länder där förhör kan genomföras med betydligt hårdare metoder än vad som skulle vara möjligt i amerikanska fängelser, en form av tortyr på entreprenad. Vi socialdemokrater är ytterst kritiska till detta sätt att förhålla sig till internationell rätt och internationella förbud mot tortyr. Vår kritik riktar sig både mot de stater där tortyren av misstänkta terrorister de facto utförs och mot USA som ser mellan fingrarna med detta.
I den internationella rätten slås fast att utlänningarnas personliga frihet måste respekteras. Av detta följer bl.a. krav på att det skall finnas en straffrätt och straffprocessrätt som inte diskriminerar dem och krav på att godtyckliga frihetsingrepp inte förekommer. Rätten att ge diplomatiskt skydd är en rättighet som tillkommer staten. Det är således staten som avgör om den vill ingripa eller inte till förmån för en enskild medborgare.
Vi socialdemokrater kände en djup oro när statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade att han som regeringschef inte tar upp enskilda fall av kränkningar i bilaterala samtal. Hade detta fått bli regeringens hållning hade det inneburit en stor förändring i svensk utrikespolitik. En av styrkorna i det svenska arbetet för mänskliga rättigheter har varit just att vi har kunnat kritisera såväl stater som gerillarörelser och kombinera detta med ett genuint engagemang för den enskilde som drabbas. Vi anser att det är en skyldighet att som regeringschef synliggöra om svenska medborgare utomlands eller andra länders medborgare får sina mänskliga rättigheter kränkta.
2001 fick Eritreas president Isayas Afeworki mycket kritik för hur han styrde landet. I skuggan av terrorattackerna i USA i september 2001 passade regimen på att fängsla kritikerna och stänga all oberoende press. 11 politiker och 10 journalister fängslades, däribland den svenska medborgaren Dawit Isaak. Sedan dess sitter Dawit Isaak fängslad utan rättegång och utan kontakt med omvärlden. Inskränkningarna av yttrandefrihet fortsätter i Eritrea. Regeringen måste ta upp bristen på respekt för de mänskliga rättigheterna med företrädare för Eritrea. Dawit Isaak och andra fängslade i motsvarande situation måste omedelbart släppas eller få en rättvis rättegång enligt internationellt vedertagna rättsnormer.
Den svenska medborgaren Annika Östberg sitter sedan 1981 i fängelse på obestämd tid i Kalifornien. Annika Östberg var medhjälpare då hennes pojkvän dödade en polisman. Det finns spekulationer om att Annika Östberg skulle ha fått ett mildare straff om inte pojkvännen tagit sitt liv i häktet. Många socialdemokrater har genom åren deltagit i arbetet för att förmå de kaliforniska myndigheterna att tidsbestämma hennes straff, och för att hon ska få sitta av resten av sitt straff i Sverige. Hitintills har detta inte lyckats. Vi socialdemokrater tycker att det är rättsligt viktiga principer att straff tidsbestäms och att överflyttningar i möjligaste mån görs. Vi vill att regeringen framför dessa krav, även i samtal på högsta politiska nivå.
FN:s nya MR-råd syftar till att främja och skydda de mänskliga rättigheterna på global nivå, och kan löpande under året ta sig an kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Rådet ersätter den gamla kommissionen för mänskliga rättigheter som har kritiserats hårt för bristande trovärdighet på grund av att MR-förbrytare har ingått som medlemmar.
I den text som ligger till grund för det nya MR-rådet sägs att ”medlemmar som valts till rådet skall upprätthålla högsta standard när det gäller främjande och skydd av mänskliga rättigheter, tillfullo samarbeta med rådet, och bli granskade under den generella periodiskt återkommande granskningsmekanismen, under sin medlemskapsperiod”.
De 47 medlemmarna i rådet väljs individuellt genom en absolut majoritet i generalförsamlingen. Om rådets medlemmar misslyckas med att upprätthålla höga normer beträffande mänskliga rättigheter, kan de avstängas genom två tredjedels majoritet vid omröstning bland medlemmarna i generalförsamlingen som är närvarande vid mötet.
Vi socialdemokrater bejakar övergången till ett MR-råd. Vi vill att Sverige ger sitt stöd till rådets arbete, men vill också betona att rådets arbetsformer är en kompromiss. Det faktum att Vitryssland kan ta sig så långt som till slutomröstning för att vara en av medlemmarna i rådet är mycket oroande och pekar på de problem som rådets konstruktion har. Men Vitryssland valdes bort, vilket i sin tur pekar på att det finns mekanismer för granskning som är starkare än i den gamla kommittén för mänskliga rättigheter.
Vi vill i detta sammanhang också tydliggöra att det socialdemokratiska partiet anser att MR-rådets specialrapportörer är ytterst viktiga för arbetet. Vi förutsätter att Sverige även framgent arbetar för att bevara specialrapportörerna.
Dessutom vill vi betona att vi ser det som nödvändigt att hitta former för NGO:ers deltagande i MR-rådet.
International Criminal Court (ICC) bygger på följande: Det internationella samfundet har ett gemensamt ansvar för kränkningar av mänskliga rättigheter. Den enskilde individen ansvarar för sina handlingar. Lydnadsplikt utesluter inte ansvar för brott. Ställning som stats- eller regeringschef friar inte från straffansvar.
Domstolens stadga, Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen, antogs år 1998 och trädde i kraft den 1 juli 2002. I dag är över 100 stater parter till Romstadgan. Många större stater – däribland USA, Ryssland, Kina och Indien – står dock fortfarande utanför samarbetet. USA är den enda stat som aktivt motarbetat ICC. För att öka legitimiteten och för att intensifiera arbetet är det viktigt att fler stater tar aktiv del i ICC:s arbete. Sverige har ett viktigt ansvar i att förmå fler stater att ansluta sig till Romstadgan.
ICC kan döma över brotten folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Dessa brott existerade folkrättsligt redan före Romstadgans tillkomst. Dock har definitionerna av brotten utvecklats och konkretiserats i och med Romstadgan; t.ex. är det explicit angivet att sexuellt våld kan utgöra brott. ICC kan som strängaste straff utdöma fängelse på livstid. Dödsstraff kan inte utdömas.
Brottsofferfonden har inrättats för att säkerställa att brottsoffer får en rättvis behandling vid rättegångar och att de får möjlighet till skadestånd. Ersättning kan erhållas för medicinsk vård, fysiska och psykiska skador samt sakskador. Ersättning kan ges direkt till den enskilde eller till ett kollektiv. I de fall då den dömde inte har medel att betala skadestånd kan fonden utbetala ersättning från sina egna medel. Fonden får gåvor från stater, internationella organisationer och enskilda. Sverige är en av givarna till ICC:s brottsofferfond. För oss socialdemokrater är det viktigt, både för att ge domstolen möjlighet att arbeta effektivt och för att visa vårt stöd till dess viktiga arbete.
För oss socialdemokrater är möjligheten att inom ramen för den internationella rättsordningen utkräva individuellt ansvar för brott mot de mänskliga rättigheterna ett avgörande framsteg.
Folkrätten handlar om reglerna för hur stater och andra internationella aktörer får och inte får agera gentemot varandra. Folkrätten är således den ram inom vilken den internationella politiken förs. Både sedvanerätten och traktaträtten förändras genom staternas praxis och genom nya uppfattningar om hur konventionerna skall tolkas.
De mänskliga rättigheterna är en central del av folkrätten och av FN-stadgans breda synsätt på internationell fred och säkerhet. FN:s arbete för de mänskliga rättigheterna hämmades tidigare av en obalanserad fokusering på stadgans principer om icke-inblandning och nationell suveränitet. Successivt har dock fokus förskjutits från staters och regimers suveränitet och rättigheter till individers säkerhet och rättigheter.
I slutsatserna från världstoppmötet 2005 slog FN:s medlemsstater fast att varje stat har ansvar för att skydda sin befolkning från folkmord, krigsbrott, etnisk rensning och brott mot mänskligheten.
Skrivningarna om skyldigheten att skydda i slutsatserna från toppmötet kommer att göra det möjligt för världssamfundet att i många situationer agera mer kraftfullt än tidigare, men ändå i linje med folkrätten. Således måste Sverige verka för att FN i fortsättningen ingriper, med våld om så krävs, när det finns risk för folkmord, massvåldtäkter, folkfördrivning eller motsvarande och där staten inte skyddar sina medborgare.