Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att få fram en ny resolution i FN:s säkerhetsråd om ett självständigt Kosovo samt för att undanröja risken att en sådan blockeras av ett ryskt veto.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för att EU erkänner ett självständigt Kosovo med stöd i säkerhetsrådets nuvarande resolution 1244 för den händelse att säkerhetsrådet hindras av ett ryskt veto i sina ansträngningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka inom EU för att öka kosovanernas delaktighet under övergångstiden samt för att få fram tydliga villkor och riktmärken för att avsluta den internationella övervakningen av det självständiga Kosovo.
Kosovo (albanska: Kosovë eller Kosova, serbiska: ?????? ? ???????? eller Kosovo i Metohija, även ?????? eller Kosmet) är en provins i det som förut hette Jugoslavien, men administreras av UN Interim Mission in Kosovo Unmik sedan Kosovokonflikten 1999. Området har en yta på 10 887 km² och omkring 2,2 miljoner invånare, varav drygt 90 procent är albaner samt resten serber, romer, bosniaker och turkisktalande. Kosovos huvudstad är Prishtina (serbiska: Priština). Under 2007 planerar FN:s säkerhetsråd ta en slutgiltig ställning gällande Kosovos framtida status efter långa förhandlingar mellan parterna.
Kosovo är ett omstritt område som albanska och serbiska nationalister har exklusiva historiska och politiska anspråk på. Under antiken beboddes Kosovo av illyrer innan området erövrades av Makedonien under Filip II, far till Alexander den store. Området kom senare att bli en del av Romarriket. Sedan den bysantinske kejsaren Herakleios bjöd in slaverna till Balkan på 600-talet e.Kr. har Kosovo varit bebott också av serber. Under 1100-talet blev Serbien ett självständigt rike och Kosovo låg då i hjärtat av landet. Flera hundra kyrkor och kloster byggdes i Kosovo under denna tid. Den 28 juni 1389 stod slaget vid Trastfältet mellan å ena sidan en kristen allians bestående av serber, albaner, bosnier, kroater, ungrare, bulgarer och valacker och å den andra sidan Osmanska riket. Området blev 1448 ett osmanskt lydrike och livegenskapen upphörde, varpå en majoritet av invånarna omfattade islam. Strider mellan Habsburgska huset och Osmanska riket på 1700-talet föranledde massiva folkförflyttningar i Kosovo men albanska och serbiska historiker är oeniga om vilka som flyttade. Andra hälften av 1800-talet såg den första större konflikten mellan albaner och serber då albanerna motstod planerna att införlivas i Serbien efter kriget 1876–1877. Cirka 30 000 albaner var tvungna att fly från de områden som Serbien behöll vid krigsslutet. I samband med Balkankrigen 1912 erövrades Kosovo från Osmanska riket av Serbien och i samband med frederna 1913 kom Kosovo att tillhöra Serbien medan området Metohija blev en del av Montenegro. 25 000 albaner mördades det året i Kosovo. Efter första världskriget blev Kosovo en del i det nybildade konungariket Jugoslavien. Under andra världskriget ockuperades Kosovo av det italienska Albanien. År 1941 lovade jugoslaviska partisaner att anordna en folkomröstning i Kosovo om en anslutning till Albanien, men det löftet togs tillbaka och 1944 återtogs provinsen av Tito, som införde ett militärt undantagstillstånd i tio år. Efteråt fick dock Kosovo ett långtgående självstyre. Under 1960- och 1970-talen flyttade många serber från provinsen för att bosätta sig i Serbien, eftersom levnadsstandarden där var betydligt bättre än i Kosovo. Serbiska nationalister utnyttjade dock utflyttningen för att hetsa mot Kosovo, som ett led i sitt projekt att ta makten över det dåvarande jugoslaviska federationsrådet.
Kosovo förblev en provins med eget självstyre, hemvärn och rösträtt i det jugoslaviska federationsrådet fram till 1989 då Slobodan Miloševic trumfade igenom en ändring i författningen. Tiotals människor dödades i fredliga protester mot författningsändringarna, som ledde till att albanerna ställdes utan arbete, utbildning och sjukvård. Hundratusentals albaner flydde till väst, varav c:a 40 000 till Sverige. Kosovos folkvalde president Ibrahim Rugova lyckades dock leda sin befolkning genom en antivåldspolitik fram till juni 1996, då EU erkände Restjugoslavien utan att vidröra Kosovo. Detta uppfattades som ett svek av albanerna, som också övergav antivåldspolitiken. Ett väpnat uppror bröt ut och Kosovokonflikten var ett faktum.
Serbiens strategi i konflikten blev att slå till urskillningslöst mot de områden där albanska upprorsmän och deras familjer vistades för att därigenom avskräcka från väpnat motstånd. Internationella människorättsgrupper och UD konstaterade i sina rapporter under den tiden att hundratals oskyldiga albaner dödats eller sårats av serbiska trupper. Våldet eskalerade och UNHCR rapporterade våren 1999 att 150 000 albaner hade drivits på flykt från hem och härd, vilket bidrog till att föra konflikten på den internationella dagordningen. Efter flera fruktlösa försök att förhandla fram en fredslösning inleddes den 24 mars 1999 ett internationellt militärt ingripande mot Serbien som satte punkt för konflikten. Ingripandet slutade i juni 1999 med ett serbiskt tillbakadragande, sedan 10 344 personer (ett tusental serber och resten albaner) dött och/eller försvunnit, enligt uppgift från Council for Defence of Human Rights and Freedoms CDHRF i Prishtina. Uppemot 20 000 kvinnor och flickor hade våldtagits, enligt Centre for Protection of Women and Children;
Human Rights Watch skrev i sin rapport 1998 att våldtäkt hade använts av Serbien som vapen i etnisk rensning. Världsbanken konstaterade samma år att 184 000 hus hade bränts och skadats, till ett värde av 8 miljader USD. 1,6 miljoner invånare av sammanlagt 2 miljoner hade fördrivits från hem och härd, varav nästan 1 miljon utanför landets gränser, enligt UNHCR. Krigsförbrytelserna ingick i en kampanj av etnisk rensning organiserad av den serbiska staten. Omvandlat till svenska förhållanden motsvarar detta 40 000 döda, 80 000 våldtagna och 7 miljoner fördrivna från Svea rike. Serbiens statsöverhuvud, ledande politiker, samt serbiska polis- och militärledare har åtalats och fällts i FN:s krigsförbrytardomstol för dessa brott, en del av dem jagas fortfarande.
Sedan juni 1999 har Kosovo administrerats av FN genom Unmik. En del serber och andra minoriteter har flytt på grund av hämndaktioner från albanska extremister och ett antal kloster och kyrkor har förstörts. Fyra lokala val och regeringsval har dock genomförts väl och godkänts som demokratiska av omvärlden, men har bojkottats av kosovoserber efter offentliga uppmaningar från Serbien. FN:s svenskstödda expertkommission om Kosovo, den s.k. Perssonkommissionen, har rekommenderat en villkorad självständighet för Kosovo. Under 2006 började Kosovo och Serbien under FN:s medling förhandla om Kosovos slutliga status. En överväldigande majoritet av Kosovo vill ha självständighet men Serbien är emot. I april 2007 lade FN:s chefsförhandlare Martti Ahtisaari fram en plan för Kosovo som skulle genomföras på längre sikt under internationell övervakning. I planen framgår bland annat att Kosovo skulle få en övervakad självständighet och rätten att skaffa egna nationella symboler såsom egen flagga, nationalsång och medlemskap i internationella organisationer, bland annat Världsbanken. Å andra sidan får serberna ett unikt minoritetsskydd med bl.a. officiella band till staten Serbien, okränkbarhet för serbiska kyrkan, vittgående kommunalt självstyre, öronmärkta platser i parlamentet och vetorätt i centrala regeringsbeslut. Kosovo har varit positivt till förslaget medan det avvisas av Serbien. Eftersom Martti Ahtisaaris förslag inte godtagits av samtliga parter har nu Ryssland, USA, Storbritannien, Italien, Frankrike och Tyskland organiserat en gemensam grupp under FN:s övervakning för att förhandla med Serbien och Kosovo. Ett slutresultat väntas i december 2007.
Flera tusen svenska män och kvinnor har tjänstgjort efter krigsslutet i Kosovo. Strax utanför provinshuvudstaden Prishtina, i byn Ajvalia, ligger Camp Victoria. Det är en stor svenskbyggd militärförläggning baserat på en tidigare bas för de jugoslaviska inrikestrupperna. Camp Victoria används numera av ett flertal nationers trupper då den svenska kontingenten (Swebat) dragits ned i personalstyrka. Sverige var också det första icke Natoanslutna landet att få huvudansvar i en Natoledd brigad i Kosovo 2002, då man övertog ledningen för brigaden med ansvarsområde för de centrala delarna av Kosovo och provinshuvudstaden Prishtina. Sverige är i dag den tredje största biståndsgivaren i Kosovo.
De flesta inser idag att någon sorts självständighet är den enda lösningen för ett Kosovo som inte längre vill tillhöra Serbien under några som helst omständigheter. Serbien får stöd av Ryssland i FN:s säkerhetsråd för att blockera ett nödvändigt beslut. Man åberopar då folkrätten, men vi undrar över vad det innebär för folkrätten om Serbien får fortsatt suveränitet över Kosovo, om stater även fortsättningsvis ska kunna döda, plundra och fördriva sina invånare och ändå åberopa folkrätten som skydd. Striden om ett oberoende Kosova handlar lika mycket om att förändra folkrätten, så att den även tar hänsyn till den lilla människan. Ryssland har gjort sig till ovän med de flesta av sina grannar, där man stöttat omstörtande krafter med vapen och pengar. Att Putins regering jämför Kosova med sina satellitstyren är förvisso magstarkt, men tyvärr föga förvånande. Det är dock vår övertygelse att folkrätten ska utvecklas, så att en stat som begår krigsförbrytelser mot sina medborgare kan få sin suveränitet ifrågasatt. Detta gäller Serbien i dag, men också Kosova imorgon. Att skjuta fram beslutet om ett självständigt Kosovo riskerar dessutom att inleda en ny svekdebatt hos albanerna likt den som följde på EU:s erkännande av Restjugoslavien i juni 1996. Att dela Kosovo, vilket har föreslagits av en del mindre insatta bedömare, kan komma att starta en svåröverblickbar process som hotar också Bosnien, Fyrom (Makedonien), Montenegro, Serbien och Albanien.
Ett självständigt Kosovo är nödvändigt inte minst av socioekonomiska skäl. Den olösta statusfrågan bidrar till en samhällsekonomisk kris där tillväxten är närmast obefintlig och bruttonationalprodukten understiger Rwandas. Kosovo har idag en arbetslöshet på 47 procent (att jämföra med 40 procent på Gazaremsan); 86 procent av dessa är långtidsarbetslösa, 72 procent under 40 år och lite drygt 66 procent kvinnor. Halva befolkningen lever i armod och en tredjedel i extrem misär, enligt uppgift från Världsbanken. Kosovo har dragit till sig endast 0,13 procent av de sammanlagda efterkrigsinvesteringarna på Balkan, eftersom det är få som vågar satsa pengar på ett omstritt territorium. Detta drabbar bl.a. också jordbruket, som traditionellt sysselsatt flest i Kosovo. Bristen på kapital har inneburit primitiva brukningsmetoder med låg mekaniseringsgrad och följaktligen ganska låg avkastning. Följaktligen överger bönderna sitt yrke: år 2003 arbetade man på 300 000 ha odlad jord i Kosovo, medan år 2004 föll den siffran till 180 000 ha. Bönderna i Kosovo idag har kvar blott en tredjedel av det boskapsbestånd som man ägde år 1990. Den låga tillväxten (mellan 0,2 och 3 procent årligen sedan 1999) gör att det fattas pengar för att bygga upp en nödvändig social infrastruktur. Drygt 40 procent av befolkningen har inte tillgång till rinnande vatten, och sjukvårdens budget har halverats på två år. Spädbarnsdödligheten på 46 promille och dödligheten för barn upp till 5 år på 68 promille är högst i Europa. Omvänt har Kosovo de lägsta siffrorna i Europa vad gäller utbildning: färre än 8 procent av barnen går i förskola och endast 15 procent avslutar sina högskolestudier. Fattigdomen och känslan av hopplöshet utgör också en grogrund för korruptionen och den organiserade brottsligheten. Ekonomiska experter är idag eniga om att Kosovos olösta status är den främsta och tyngsta orsaken bakom den socioekonomiska kräftgången och andra samhällsproblem.
Ett självständigt Kosovo vore ett värn mot nationalistiska drömmar om ett Storserbien respektive ett Storalbanien. Kosovo skulle då också ha bättre förutsättningar för att lyckas ekonomiskt. Kosovo har stora områden med bördig jord och en urgammal tradition i vin- och spritproduktion där utländska investeringar kan bidra till att vända utvecklingen inom jordbruket. Kosovo är också ofantligt rikt på mineraler. Trepçagruvorna vid Mitrovica är belägna vid några av de största fyndigheterna av bly, zink och nickel i Europa. Strax utanför Prishtina ligger också en av Europas största fyndigheter av kol, som redan tilldragit sig uppmärksamhet hos ett flertal stora energitillverkare. Tillgången på vattenkraft är också mycket god, dock är denna till stor del oexploaterad. Den största resursen i Kosova är dock människorna. Varannan är yngre än 25 år men parterna på arbetsmarknaden har uppvisat en lovvärd återhållsamhet och disciplin trots det prekära läget. Ett självständigt Kosovo skulle även befria Serbien från en tung moralisk och ekonomisk börda: Det är ett beskt piller för dagens serbiska ledare, som dock lär prisas av kommande serbiska generationer.
Kosovo bör därför bli självständigt enligt det förslag som den svensksponsrade FN:s expertkommission, den s.k. Perssonkommissionen, har utarbetat och som vidareutvecklats av FN:s chefsförhandlare Martti Ahtisaari. Sverige måste samverka med de övriga i säkerhetsrådet för att undanröja risken att ett ryskt veto hindrar en ny resolution om ett självständigt Kosovo. Vi bör också öppet tillkännage som vår avsikt att verka för att EU ska erkänna och stödja ett självständigt för Kosovo med stöd i säkerhetsrådets nuvarande resolution 1244, i den händelse att vi misslyckas i FN:s säkerhetsråd.
Vi behöver också tillkännage som vår avsikt att verka inom EU för att ytterligare öka kosovanernas delaktighet under övergångstiden samt för tydliga villkor och riktmärken för att avsluta den internationella övervakningen av det kommande självständiga Kosovo, så att vi inte hamnar i en ändlös övervakningsmission utan någon utgångsstrategi. Såväl Perssonkommissionens förslag som Ahtisaaris paket innebär inskränkningar av det oberoende Kosovos suveränitet. Ahtisaari föreslår exempelvis att det blir en högsta representant från internationella samfundet, troligen EU, som får avgöra om paketet efterlevs, och alltså inte Kosovos folkvalda parlament (General Principles Article 12.3; Annex IX, article 2.1a). Denne ska ha till sin hjälp en kommitté bestående av chefen för den internationella militärstyrkan Kfor samt cheferna för EU och OSSE – men inte någon av Kosovos folkvalda företrädare (Annex IX, Article 3.3). Denna högste representant får också makten att annullera demokratiskt antagna lagar (Annex IX, Article 2.1c) och avsätta såväl utnämnda som folkvalda (Annex IX, Article 2.1d). Nyckelpersoner inom politik och förvaltning inklusive internationella domare och åklagare ska inte utnämnas av Kosovos parlament, utan ”efter godkännande” från den högste representanten. Regeln omfattar generaldirektören för Kosovos tullmyndighet, chefen för skatteförvaltningen samt centralbankschefen, medan chefen för Kosovos riksrevisionsverk, som startades en gång i tiden av Inga-Britt Ahlenius, samt de internationella företrädarna i Kosovos pensionssparfond, ska utses direkt av den högste representanten (Annex IX, Article 2.2). Trots den massiva kritiken mot de omotiverade immunitetsreglerna för missionspersonalen i Kosovo ges den högste representanten fortsatt full immunitet under sitt mandat (Annex IX, Article 2.6) liksom för övrigt också all annan personal inom den framtida internationella övervakningsmissionen, inklusive poliser och soldater från Kfor (Annex IX, Article 4.6). Värst är att Ahtisaaris plan säger att det blir en internationell styrgrupp, utan delaktighet från Kosovos folkvalda, som avgör när det är dags för övervakningen att upphöra (General Principles, Articles 12.6 and 12.7). Detta kan i själva verket knappast kallas för självständighet över huvud taget. Den internationella övervakningen må ses som ett nödvändigt ont under en övergångsperiod, men det kan knappast vara meningen att Sverige och EU fastnar för alltid i en dylik kvasikolonial roll i Kosovo. Det bör bli ett officiellt svenskt ställningstagande att Kosovo snarast möjligt ska få ta ansvaret över sin utveckling. Ställ de högsta kraven på Kosovo vad gäller minoritetsskydd och mänskliga rättigheter, men ge det en chans att visa vad det går för. Allt annat har man faktiskt redan provat förut, både i Kosovo och lite varstans i världen, oftast med katastrofala följder.