2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 2
4 Sveriges politik för global utveckling (PGU) 3
5 Att halvera hungern 3
6 Varför svält? 4
7 Nollsvält 4
8 Det internationella samfundets åtaganden 5
9 Livsmedelssuveränitet 6
10 Ett uthålligt jordbruk 7
11 Jämställdhet 9
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ökad satsning på program för att åtgärda mineral- och vitaminbrist.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för livsmedelssuveränitet som målsättning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av decentraliserat beslutsfattande och småskaliga lösningar där lokalbefolkningens deltagande sätts i centrum och dess kreativitet, kunskaper och innovationsförmåga tas till vara i kampen mot hunger och undernäring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om nyttan av mikrolånskrediter för investeringar i lokala jordbruksprogram och landsbygdsutveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ökad hållbar odling av energigrödor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige i det internationella samarbetet ska verka för ökat stöd till skolmatsprogram med lokalt producerade livsmedel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det svenska biståndet i större utsträckning ska fokusera på att tillgodose kvinnors tillgång till rent vatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige i det internationella samarbetet ska arbeta för ökat stöd till mikrolånskrediter och andra former av krediter till kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige i det internationella samarbetet ska arbeta för ökat stöd till kvinnors lagliga rättighet att äga mark, kapital och identitetshandlingar.
Under året har FN:s klimatpanel lagt fram ett antal rapporter om klimatpåverkans orsaker och konsekvenser. Miljöpartiet tar rapporterna på yttersta allvar och menar att det är vi i de rika länderna som har levt över våra tillgångar i så många år och som förstört livsbetingelserna för många människor och andra arter på jorden som bär det stora ansvaret för att rätta till det vi ställt till. Detta gäller inte minst oss svenskar som haft en hög levnadsstandard under många år, som kör de mest bränsleslukande bilarna etc.
På grund av klimatpåverkan kan en stor del av världens bistånd vara helt meningslöst. Upp till 50 % kan gå upp i rök enligt vissa siffror. Med dessa siffror som grund har Miljöpartiet drivit linjen att bistånd också måste innefatta hjälp för fattiga länder att anpassa sig till det förändrade klimatet. Denna hjälp borde egentligen ligga helt utanför biståndsramen då det handlar om att rätta till det vi en gång gjort fel.
Regeringen har nu också i sin budgetproposition föreslagit att ett prioriterat område är klimatanpassning, vilket vi välkomnar. Vi kommer dock att bevaka att denna satsning på klimatanpassning inte kommer att användas för att avräkna de utsläppsminskningar som eventuellt kan uppkomma från den svenska kvoten.
Det som regeringen bara i förbigående nämner i budgetpropositionen är istället fattigdomsbekämpning, vilket vi finner anmärkningsvärt med tanke på att Sveriges politik för en global utveckling bygger på just fattigdomsbekämpning.
Denna motion handlar därför om fattigdomsbekämpning. Miljöpartiet väckte också under riksmötet 2006/07 en partimotion om nollsvält där vi fördjupade oss mer i detta begrepp. Vi har också lämnat in närbesläktade motioner om internationell handel på rättvisa villkor, vapenexport och mänskliga rättigheter.
Sveriges politik för global utveckling (PGU), som antogs av riksdagen hösten 2003, betonar två centrala utgångspunkter för politiken gentemot utvecklingsländer: ett rättighetsperspektiv och ett fattigdomsperspektiv. Att arbeta med mänskliga rättigheter som utgångspunkt innebär att man arbetar med grundläggande principer om alla människors inneboende värdighet och lika värde, statens ansvar och skyldigheter samt människors rätt till deltagande i sin egen och samhällets utveckling. Att arbeta mot fattigdom och hunger blir då inte ett uttryck för välgörenhet utan ett sätt att stärka människors självklara rätt att försörja sig.
Långt fler människor dör av svält och fattigdom än i krig och terrorattacker. Ungefär sju miljoner barn under fem års ålder dör varje år i världen på grund av kronisk undernäring orsakad av brist på mat och i diarréer orsakade av brist på rent vatten. Det innebär ofattbara ett barn var femte sekund. Den akuta undernäringen, den som i vissa fall ger upphov till att katastrofbilder kablas ut i världens medier, står för ungefär 10 % av svälten. 90 % av de svältande är drabbade av den kroniska undernäring som sker under helt vardagliga förhållanden.
Under de senaste 35 åren har andelen svältande i världen minskat, men eftersom världens befolkning under samma tidsperiod har fördubblats har under samma tid antalet svältande varit mer eller mindre konstant.
Det finns naturligtvis en rad olika orsaker till att svält uppkommer, orsaker som är både direkta och indirekta. Många olika orsaker samverkar och både förstärker och förstärks av svält och undernäring – och skapar i värsta fall onda cirklar. Exempelvis får den som är undernärd sämre immunförsvar och blir därför hårdare drabbad av aids – som i sin tur kan orsaka undernäring då den drabbade, kanske utan tillgång till bromsmediciner, inte har möjlighet att försörja sig. Den som är undernärd kan inte heller fullt ut tillgodogöra sig en utbildning – och den som är utbildad svälter i mindre utsträckning. Den som lever på svältgränsen tvingas överutnyttja naturresurser, vilket försämrar möjligheterna till framtida försörjning.
Det allra starkaste sambandet finns mellan fattigdom och undernäring. Mat kan finnas i överflöd på en marknad, men den som är fattig har ändå inte råd att betala. Det finns också ett samband som går i motsatt riktning: nämligen att hunger och undernäring i sin tur orsakar fattigdom. Människans ork och produktionsförmåga minskar, både direkt och fysiskt och genom att hälsan och den mentala förmågan påverkas, och kraften att ändra sin situation eller arbeta för gemensamma bättre villkor försvagas. En hungerfälla skapas där undernäringen går i arv i generationer.
För att utrota svälten krävs en dubbel strategi. Hungern måste angripas direkt för att öka produktiviteten och förmågan hos dem som är drabbade av den. Svältkatastrofer kommer aldrig oväntat. En permanent katastroffond behöver omedelbart upprättas, i stället för att världssamfundet som nu tvingas invänta bidrag till akuta insamlingar. Den långsiktiga jordbruks- och landsbygdsutvecklingen måste också stimuleras för att säkra utvecklingen på sikt och för att bygga upp hållbara lokala ekonomier.
Att utrota svälten är, utöver de uppenbara mänskliga vinsterna, lönsamt rent samhällsekonomiskt. Hungern kostar nämligen miljarder dollar årligen i förlorad produktivitet.
Ändå har tillgången på föda i världen aldrig varit större än i dag. Skulle världens totala matproduktion fördelas lika mellan alla på jorden skulle det räcka till 2 760 kalorier per person och dag, vilket är ungefär vad en vuxen människa behöver. Det som därför behövs är kapaciteten och viljan att fördela mat och resurser rättvist. Även om en del har gjorts och görs för att utrota svälten, är det bevisligen långt ifrån tillräckligt och mer resurser måste till, till fördelningsorgan, till fondering, till distribution och lagringskapacitet, jordreformer etc.
Att så många svälter i en värld av överflöd är djupt upprörande och fullkomligt oacceptabelt. Miljöpartiet har den politiska viljan att arbeta för en värld fri från svält och driver därför kravet om nollsvält – en nollvision för att ingen i världen ska behöva svälta. Vi menar att ytterligare ansträngningar måste till, utöver de som redan görs, för att åstadkomma detta.
FN och dess olika underorganisationer har under flera decennier i en rad olika toppmöten beslutat att halvera och t.o.m. utradera hunger och svält. Redan vid World Food Conference 1974 beslöt FN:s medlemsländer att helt utrota hungern. Då trodde man att det skulle ta tio år. 1996 anordnades World Food Summit. Där förpliktigade sig FN:s medlemsländer att på 20 år halvera antalet svältande människor på jorden: från 800 miljoner till 400 miljoner.
Förpliktelsen från World Food Summit upprepades vid FN:s så kallade millennietoppmöte i september 2000. Vid detta antogs en millenniedeklaration och ett antal millennieutvecklingsmål (Millennium Development Goals), varav det första och övergripande är att utrota extrem fattigdom och hunger. Ett av delmålen till detta första mål är att halvera andelen svältande fram till 2015, med 1990 som basår. Detta innebär en ännu lägre målsättning, eftersom ju andelen halverar sig själv när befolkningen fördubblas.
Miljöpartiet stöder helhjärtat arbetet med millennieutvecklingsmålen. Svälten kan inte betraktas som en isolerad företeelse, utan det krävs en helhetssyn som sätter problemet med undernäring i ett brett sammanhang, med lösningar på många nivåer. Millenniemålen är just denna breda agenda för utveckling. Jämte målet om att utrota extrem fattigdom återfinns mål om att bl.a. verka för ökad jämställdhet, uppnå grundskoleutbildning för alla, minska barnadödligheten och bekämpa aids och andra sjukdomar. Det finns således ett internationellt åtagande om att utrota svälten, och det finns också en plan för hur detta ska genomföras.
FN betonar på den globala nivån främst vikten av att det internationella samfundet – i synnerhet de rika länderna – går från ord till handling och verkligen fullföljer sina åtaganden om ökat bistånd, skuldavskrivningar och avveckling av sina egna handelssubventioner. På nationell nivå behövs en rad åtgärder med allt från ökad satsning på jordbruksutveckling, via program för att åtgärda mineral- och vitaminbrist, till allmänt förbättrade sociala skyddsnät. Storskaliga lösningar som kommer uppifrån och utifrån har haft avsevärda begräsningar, och FN betonar istället ett decentraliserat beslutsfattande och småskaliga lösningar där lokalbefolkningens deltagande sätts i centrum och dess kreativitet, kunskaper och innovationsförmåga tas till vara. I utvecklingshänseende passar samma lösning inte alla, utan kräver en anpassning till de behov och resurser som finns på lokal nivå. Även om det krävs ett samlat grepp är det uppenbart att utrotandet av svälten inte bara är det övergripande målet bland millenniemålen, utan även utgör nyckeln för att de andra ska kunna uppnås.
Begreppet livsmedelssuveränitet, food sovereignty, innebär ett folks, fattiga enskilda länders och regionala unioners rätt att definiera sin egen jordbruks- och livsmedelspolitik. Livsmedelssäkerhet, food safety, är trygg och säker mat, medan tillgång på mat och livsmedel över huvud taget brukar betecknas food security.
För att säkra tillgången på mat måste det lokala jordbruket helt klart prioriteras och i första hand inriktas på att livnära den egna befolkningen. Bönder och jordlösa måste få tillräcklig tillgång till jord, vatten, utsäde och krediter. Livsmedelssuveränitet inkluderar jordreformer, kamp mot storskaliga ”agrobusiness” GMO-grödor samt tillgång till bra och billigt utsäde, utan att detta förhindras av exempelvis skeva patenträttigheter. Vidare ska vatten betraktas som en allmän nyttighet och förvaltas och distribueras på ett sätt som är hållbart på sikt och ske under demokratisk kontroll.
Livsmedelssuveränitet innebär att bönder och lantarbetare ska ha rätt och möjlighet att producera livsmedel småskaligt och konsumenter ha rätt att själva ha möjlighet att bestämma vad de äter och hur och av vem detta ska produceras. Vidare måste länder ha rätt att skydda sig själva från import av jordbruks- och livsmedelsprodukter som är för lågt prissatta, dvs. mot dumpning. Det pris som sätts på jordbruksprodukter måste vara direkt kopplat till kostnaden för att producera dessa och inte skapa illojal konkurrens som slår ut hemmamarknaden. I en situation med fungerande livsmedelssuveränitet ingår även att lokalbefolkningen ska vara delaktig i de beslut som fattas om jordbrukspolitiken.
De kvinnliga böndernas rättigheter bör betonas, inte minst för den avgörande roll de spelar för jordbruks- och livsmedelsproduktionen. Varje land behöver ha ett eget politiskt manöverutrymme för att kunna fatta de beslut som behövs för att den egna befolkningen ska ha tillgång till mat och försörjningsmöjligheter. Den nationella regeringen ska med andra ord inte kringskäras av krav på makroekonomiska reformer som kan ställas av handelsvillkor, långivare eller biståndsgivare. Det kan gälla såväl rätten att använda sig av skyddstullar som möjligheten att lagra spannmål för framtida försörjning eller att vid behov skydda den inhemska produktionen.
De krav som i dag ställs av IMF och Världsbanken på de länder som vill låna pengar innebär att de främst ska satsa på att öka exporten, dvs. odla exportgrödor som exempelvis kaffe, bomull och kakao. Men länder förlorar sin suveräna självbestämmanderätt och sitt handlingsutrymme om de styr över sin jordbruksproduktion till exportgrödor eftersom de inte själva kan sätta världsmarknadspriserna. Samtidigt gör de sig beroende av livsmedelsimport till höga konsumentpriser som de inte heller har någon kontroll över. I många u-länder är t.o.m. betalningen för exportgrödor lägre än kostnaden för den nödvändiga livsmedelsimporten. Resultatet blir att de förser västvärlden med alltmer exotisk mat som vi här betalar allt mindre för, samtidigt som svälten består i deras egna länder.
Det finns ibland ett märkligt samband mellan spannmålsproduktion och undervikt hos barn: samtidigt som spannmålsproduktionen i ett land ökar kan antalet undernärda barn öka! En ökad tillgång på jordbruksprodukter innebär således inte per automatik att motsvarande ökning sker i livsmedelskonsumtionen. Under 1990-talet levde hela 80 % av världens undernärda barn i länder med en överproduktion av mat. Livsmedelssuveränitet för ett fattigt land är således alltså av avgörande betydelse för att målet om nollsvält ska uppnås. Den svenska regeringen bör därför verka för att dess samarbetsländer ska uppnå detta.
Som tidigare angivits finns det alltså egentligen tillräckligt med mat för att förse alla människor på jorden med mat för dagen. Men i vissa regioner, främst i Afrika söder om Sahara, är även tillgången till föda ett problem i sig. Uthålligheten i konventionella odlingssystem har inte varit tillfredsställande, vare sig ekonomiskt, socialt eller ekologiskt. Dessa odlingssystem har visat sig särskilt lämpade för småbrukare i lågproduktiva områden.
Faktum är att cirka tre fjärdedelar av de fattiga i världen är bosatta på landsbygden. Trots att man räknar med att en majoritet av världens befolkning kommer att vara bosatta i städer år 2020 kommer fortfarande 60 % av de fattiga att leva på landsbygden. Mycket talar därför för behovet av ett landsbygdsutvecklingsfokus för att minska fattigdomen. Fattiga människor lämnar sina hem på landsbygden för att flytta in i städer, bara för att där uppleva ett annat slags fattigdom. Minskar fattigdomen på landsbygden ökar inte fattigdomen i städerna – tvärtom. Landsbygdsutvecklingsprogram gynnar både stad och land, till skillnad från fattigdomsbekämpning i städerna som enbart visat sig gynna städernas utveckling.
Det jordbruk som bedrivs måste också vara uthålligt för att garantera livsmedelsförsörjningen på sikt. Ekologiskt lantbruk kan bidra till ekonomisk tillväxt med sin minimerade inverkan på klimatet, miljön, naturresurserna och människors hälsa, med miljödriven affärsutveckling, minskning av användandet av fossila bränslen, diversifiering av energikällor, bevarande av biologisk mångfald och en minskning av fattiga människors exponering för farliga kemikalier.
Det ekologiska jordbruket har ofta stora likheter med ett traditionellt och ur många generationers erfarenhet framsprungen odlingsform: ett utnyttjande av lokala resurser med liten insats av inköpta produktionshjälpmedel. Man använder organiska gödselmedel, vilket har positiv inverkan på markstruktur och vattenhushållning. Själva odlingen baseras till stor del på kvävefixerande växter, vilket minskar kostnaderna för konstgödsel. Det minskar också den kemiska belastningen på miljön av skadliga, naturfrämmande ämnen och den biologiska mångfalden kan bevaras. Likaså förbättrar det arbetsmiljön för dem som arbetar i jordbruket och minskar kostnaderna för hälsovård.
Som ett anmärkningsvärt exempel kan nämnas att antalet dödsfall av bekämpningsmedel i jordbruket uppskattas till mellan 20 000 och 200 000 årligen av Världshälsoorganisationen.
Slutligen ryms inom ekologisk odling även energigrödor som kan ersätta fossila, dyra bränslen till fromma för både mikroekonomin och makroklimatet.
Rättvis handel, vilket vi utvecklar i motionen Internationell handel på rättvisa villkor, fyller en viktig funktion för att förbättra arbetstagarnas sociala situation, och den internationella marknaden för både rättvisemärkta och ekologiska produkter ökar gradvis. Detta är mycket positivt. Vi ser helst en kombination av de två, dvs. både rättvisemärkt och ekologiskt.
Den omställning från storskaligt till småskaligt som vi förordar måste också inkludera de i dag landlösa och de småskaliga bönderna och prioritera ett diversifierat jordbruk som utgår från de lokala villkoren, lokala odlingsförutsättningar, traditioner och sociala sammanhang och inte minst – från de lokala behoven. Lösningar som kommer uppifrån och utifrån tar för det mesta inte till vara den kunskap och det engagemang som finns i byar utan tillfredsställer i bästa fall en tänkt konsumentnytta på en fjärran marknad. Ökad lokal demokrati och folkligt deltagande i utvecklingsprocesser är därför en förutsättning. Fokus måste ligga på de fattigaste, och till dessa hör de kvinnliga jordbrukarna.
Det krävs ökade direkta investeringar i jordbruket för att öka tillgången på livsmedel och förbättra fördelningen, bl.a. i forskning, infrastruktur och utbildning. Ett annat slags investering som spelar stor roll är investeringar i förbättrad nutrition, det vill säga näringstillförsel. Detta är ett mycket kostnadseffektivt sätt att bekämpa svälten. I investeringssammanhang kan också mikrolån, små summor till låg ränta, spela en avgörande stor roll för utvecklingskraften på en ort och dessutom vara ett effektivt sätt att kanalisera biståndspengar. Genom sin småskalighet innebär mikrofinanserna dessutom att risken för korruption minskar betydligt. I samband med detta kan också skolmatsprogram vara väl värt att omnämnas. Skolmat med lokala livsmedel ger betydande synergieffekter och rekommenderas i FN:s rapport om hur millenniemålen ska uppnås som en enkel lösning med snabba vinster på vägen till minskad fattigdom. Fler barn får utbildning och kan bättre tillgodogöra sig undervisningen, samtidigt som det lokala jordbruket stimuleras.
Klimatförändringar utgör också ett hot mot jordbruket. Som en följd av klimatförändringarna, med bl.a. torka och ändrade nederbördsmönster, riskerar produktiviteten inom jordbruket i Afrika och Latinamerika att falla med 30 % under det här århundradet. Effekterna av klimatförändringarna kommer att bli som värst i de fattiga länderna. Kampen mot klimatförändringar innebär alltså även en kamp för livsmedelsförsörjningen, och det krävs en ökad hållbar odling av energigrödor, både för att diversifiera bondens inkomstkällor och för att minska den globala klimatbelastningen.
Kvinnor världen över tillhör de fattigaste därför att de – i jämförelse även med fattiga män – ofta saknar egen inkomst, resurser i form av mark, kapital, utbildning och för att de på grund av sitt kön ofta är uteslutna från beslutande församlingar, även på lokal nivå. I många kulturer är det också så att kvinnor äter sist och sämst. Och undernärda kvinnor föder undernärda barn. Men paradoxalt nog har hushåll som leds av kvinnor bättre välfärd och livskvalitet än manligt ledda, enligt Världsbankens årsrapport 2000, med mer mat och mindre våld. Många erfarenheter visar att kvinnor prioriterar annorlunda än män och att om mammor har tillgång till resurser kommer det hela familjen till godo.
I Afrika producerar kvinnor 80 % av maten. Ändå äger kvinnor bara 1 % av marken. Liknande mönster kan även ses i Latinamerika och Sydasien. Alla rättsliga hinder för kvinnor som markägare och kredittagare är ett betydligt större problem för svältande kvinnor och barn än de makroekonomiska förhållandena i landet. Kvinnor får sällan glädje av sina stora arbetsinsatser och investeringar. Till exempel driver 300 miljoner kvinnor världen över småföretag, men mindre än 2 % av dem har tillgång till krediter från formella kreditkällor. Alla de träd som nu planteras av kvinnor i Kenya ägs inte av dem, utan av den person (vanligen en man) som har lagfart på marken. Kvinnor måste helt enkelt få lika rätt att äga och ärva mark. Sverige måste därför arbeta för ökat stöd till kvinnors lagliga rättigheter att äga mark, kapital och identitetshandlingar.
Många fattiga kvinnor och barn vandrar fortfarande varje dag i timmar för att hämta vatten och ved. 40 miljarder arbetstimmar om året går åt bara till att hämta och bära hem dricksvatten i Afrika. Det bör därför skapas ett ökat fokus i det svenska biståndet på att tillgodose kvinnors tillgång till rent vatten.
Av kvinnors samlade arbetstid utgör den avlönade bara omkring en fjärdedel. Grundläggande infrastruktur för vatten och energi måste därför utformas efter kvinnors och barns behov och förutsättningar, minst lika mycket som efter mäns.