Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bör höja nivån för området sexuell och reproduktiv hälsa och därtill hörande rättigheter.
Sverige har länge varit en av de starkaste aktörerna på området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. På den internationella arenan finns en förväntan på Sverige att vara en politisk kraft för individens rätt att, oavsett var i världen han eller hon är född, kunna bestämma över sin kropp, sin sexualitet och barnafödande. Det svenska ledarskapet för dessa frågor är också viktigt utifrån perspektivet om komplementaritet inom det globala biståndet. Sverige, med sin nationella sexualpolitiska historia och sin erkända roll som global aktör, har specialistkunskap på SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter) inom biståndet och i arbetet för mänskliga rättigheter.
I Kairo 1994, under FN-konferensen om befolkning och utveckling, var Sverige bland de ledande förespråkarna för frågor om kvinnors och ungdomars rätt att själva fatta beslut om sin sexualitet och reproduktion. Kairokonferensens handlingsprogram (ICPD Programme of Action) är i dag det i särklass starkaste dokumentet i FN:s historia när det gäller att värna rätten till sexualundervisning, preventivmedelstillgång och individens rätt att själv fatta beslut om sin kropp och sin sexualitet. På toppmötet i FN:s Generalförsamling fastställdes huvudmålet från ICPD PoA, att alla människor ska har tillgång till reproduktiv hälsa senast år 2015.
Millenniemålen är idag det som styr biståndsinsatserna i världen. De mål som förknippas mest med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter är också de mål som är mest på efterkälken. Millenniemålen kommer inte att kunna uppnås utan fokus på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Handlingsprogrammet från Kairokonferensen 1994 är mycket omstritt och många länder motsätter sig SRHR. USA villkorar en del av sitt bistånd så att det inte går till organisationer som arbetar med abort eller abortrådgivning samt att en del av pengarna som ska gå till hiv/aids-prevention går till organisationer som endast förespråkar sexuell avhållsamhet som ett medel att hindra spridning.
Detta får konsekvenser i många länder där osäkra aborter leder till skador och döden samt att brist på kondomer och information gör att människor smittas av hiv/aids.
Genomgående i Sveriges politik för global utveckling är att den synliggör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter tydligt. En sådan politisk prioritering måste få en verklig och betydande avspegling när regeringen gör biståndspolitiska finansiella prioriteringar. Satsningar på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter måste dessutom avspeglas i fortsatt stöd till det civila samhället genom program för frivilligorganisationer och genom finansiellt stöd till bland andra IPPF (International Planned Parenthood Federation). Satsningar på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter måste också avspeglas i det multilaterala stödet genom fortsatt politiskt och finansiellt stöd till UNFPA (United Nations Population Fund).
Satsningar på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter måste avspeglas i det bilaterala stödet genom dialog och policy men även genom konkreta satsningar på utvecklingsprojekt samt en tydligare satsning på komponenten sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter inom hälsosystemsutveckling och hälsosektorsprogram. Satsningar på sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter måste också avspeglas i Sveriges policy och i politisk dialog internationellt och gentemot EU med fortsatt starkt politiskt och finansiellt stöd till EU-kommissionens satsningar inom området.
Sverige uppfyller i dag den internationella överenskommelsen om att avsätta 4 procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, inklusive hiv/aids. Det är förvisso bra, men vi menar dock att Sverige och andra ledande givare på området måste höja den finansiella nivån av biståndsbudgeten till området sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.