Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige för egen del och som medlem av EU kraftfullt bör driva frågan om en dialog mellan olika palestinska organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den svenska regeringen bör verka för att EU återupptar sitt budgetbistånd till Palestina och arbetar för att det kommer hela den palestinska befolkningen i de ockuperade områdena till del.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige i EU och FN bör rikta skarp kritik mot förslag till palestinska vallagar som förhindrar olika strömningar och rörelser att komma till uttryck.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige inför den kommande konferensen i november mellan USA, Israel och den palestinska presidenten, kraftfullt och tydligt bör uttala sitt stöd för FN:s resolution om en palestinsk stat med 1967 års gränser.
Vänsterpartiet väckte redan förra året en motion om Israels ockupation av Palestina. Denna motion har ännu inte behandlats av riksdagens utrikesutskott. Vänsterpartiet tar för givet att denna motion så snart som möjligt behandlas av utskottet. Under det gångna året har dock situationen förändrats. Till följd av detta lägger Vänsterpartiet till den tidigare motionens text och yrkanden följande motion med ytterligare yrkanden.
I januari 2006 genomfördes val till parlamentet i Palestina. Valet var enligt alla valobservatörer mönstergillt genomfört. I och med valet fick Palestina både en folkvald president och en folkvald regering. Detta borde av omvärlden ha betraktats som en stor framgång för demokratin. Valet vanns av Hamas. Organisationen hade dock tidigare terroriststämplats av USA och EU.
Orsaken till Hamas framgång torde sökas i organisationens omfattande sociala verksamhet och att Hamas i jämförelse med Fatah framstod som en organisation relativt fri från korruption. Hamas bildade regering i mars 2006.
USA och EU avbröt då alla politiska kontakter med den palestinska regeringen, och EU:s bistånd till det palestinska folket drogs in. Israel frös också inne utbetalningarna av palestinska tullintäkter. Resultatet av detta blev att befolkningen i de palestinska områdena, främst Gaza, som redan tidigare förvandlats till ett jättelikt fångläger, kom att sakna mat, vatten, el och andra förnödenheter för sin överlevnad. Det enda som sipprade in i de palestinska områdena var visst humanitärt bistånd.
Om man vill få människor att ta till våld är det bästa sättet att försätta dem i en desperat situation. Det palestinska folket har befunnit sig i en alltmer desperat situation sedan 1948. Sedan 1967 har det land, som FN fastslagit är palestiniernas, varit ockuperat av Israel. Den israeliska ockupationsmakten har begått ett otal folkrättsbrott och brott mot mänskliga rättigheter mot det palestinska folket (se Vänsterpartiets motion om Israels ockupation av Palestina 2006/07:U227 av Hans Linde m.fl.).
Palestiniernas desperata situation förvärrades ytterligare 2006 av den politiska isoleringen och det uteblivna biståndet. I mars 2007 bildades en ny regering, en samlingsregering med Fatah, Hamas och oberoende medlemmar.
Vid samlingsregeringens tillkomst reagerade EU alldeles för långsamt. EU:s reaktion stannade vid munväder. Man uttalade sig positivt om bildandet av den nya regeringen, men gjorde inget konkret när det gällde biståndet, varför situation för det palestinska folket fortsatte att förvärras. Motsättningarna mellan Fatah och Hamas trappades upp mycket till följd av omvärldens isolering. I Gaza tog Hamas i praktiken kontrollen över området och regelrätta strider utkämpades mellan Fatah och Hamas. Samlingsregeringen upplöstes och president Abbas utlyste undantagstillstånd.
President Abbas tillsatte då i strid med den palestinska författningen själv en ny regering, som dock saknar inflytande i Gaza och där Hamas dominerar. Den regering som president Abbas tillsatte saknar parlamentariskt underlag. En sådan övergångsregering kan enligt den palestinska författningen sitta vid makten i endast två månader. Därefter skall nyval hållas. När President Abbas tillsatte sin övergångsregering bröt EU partiellt den politiska isoleringen av palestinierna och inledde samtal med Fatah och president Abbas.
I Gaza fortsatte Hamas att vara den dominerande och ledande organisationen. I de återupprättade kontakterna med den av president Abbas utsedda regeringen förblev Gaza, till följd av Hamas dominans, alltså även i fortsättningen politiskt isolerat. De som fått bära den tyngsta bördan av denna partiella politiska isolering är befolkningen i Gaza.
De som förlorar på de interna motsättningarna mellan palestinska organisationer är det palestinska folket, vars territorium, rörelsefrihet och försörjningsmöjligheter hela tiden förminskas av de israeliska ockupanterna.
Om EU fortsätter att enbart ha kontakt med den ena parten i den interna palestinska konflikten kommer detta knappast att leda till någon form av dialog, fred och försoning. Det kommer endast att leda till fördjupade motsättningar och hårdare strider.
EU bär till följd av den politiska isolering man utsatte palestinierna för ett tungt ansvar när det gäller den fördjupade interna politiska konflikten. Sverige bör således inom EU verka för att EU breddar sina politiska kontakter i det palestinska samhället och medverka till en dialog mellan de stridande parterna i den interna palestinska konflikten.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
De områden på Västbanken, där det i dag bor och lever palestinier har krympt alltmer till följd av tillkomsten av alltfler israeliska bosättningar, omfattande vägbyggen, resandet av muren på ockuperad palestinsk mark m.m. En allt större del av de palestinska områdena kontrolleras av israeliska myndigheter. Israeliska checkpoints har upprättats på de ockuperade områdena, av vilka åtskilliga inte har någon säkerhetsmässig betydelse utan endast är till för att göra livet så outhärdligt som möjligt för palestinierna. Sverige kan inte medverka till att denna politik – som i långa stycken har stora likheter med den tidigare sydafrikanska apartheidpolitiken – förvärras genom att EU avbryter sitt bistånd till det palestinska folket. Sverige som EU-medlem kan rimligen inte acceptera en sådan politik.
När det gäller biståndet till Palestina håller EU fortfarande inne sitt budgetbistånd till Palestina. Det enda bistånd från EU som kommer Palestina till del är ett kapacitetsbistånd som går till att bygga upp den palestinska administrationen, exempelvis det palestinska finansdepartementet, samt ett temporärt stöd (TIM). Kapacitetsbiståndet och det temporära biståndet utgör dock bara en mindre del av EU:s bistånd till Palestina och kommer inte den palestinska befolkningen till del.
Sverige bör även inom EU kraftfullt verka för att EU:s budgetbistånd till det palestinska folket snarast återupptas. Vi anser vidare att när EU:s budgetbistånd återupptas måste det komma hela den palestinska befolkningen till del. Det är avgörande att biståndet inte gynnar någon av parterna i den inompalestinska konflikten. En sådan inriktning av biståndet kan fungera som en bra utgångspunkt i en dialog mellan de stridande parterna i den interna palestinska konflikten och medverka till fred och försoning.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi har ovan beskrivit hur USA och EU genom sin politiska isolering av den palestinska regeringen och avbrytande av sitt bistånd till det palestinska folket brustit i respekt för det val som det palestinska folket i demokratisk ordning genomförde 2006. Ett mer förmyndaraktigt och kolonialistiskt handlande är svårt att föreställa sig – att man utan att blinka åsidosätter utgången av ett demokratiskt val.
Under påtryckningar från USA och Israel planeras nu nya vallagar i Palestina som innebär att Hamas i praktiken kommer att hamna utanför genom att man avser att kräva av alla organisationer som deltar i valet skall erkänna PLO som det palestinska folkets rättmätiga företrädare samt att de erkänner alla avtal som PLO ingått med andra länder och organisationer.
Man kan förhålla sig hur kritisk som helst till Hamas politik, men utestänger man politiska organisationer och strömningar från den politiska processen löper man stor risk att ytterligare förvärra situationen för det palestinska folket. Dessutom innebär det att man följer mycket tvivelaktiga föregångare när det gäller att manipulera val. I Iran utestänger man under godtyckliga former för regimen misshagliga rörelser och personer med hänvisning att de har fel åsikt eller saknar den rätta tron. Om något likartat genomförs i Palestina och Hamas utestängs i kommande val bryter man mot demokratins principer och underminerar möjligheterna för den palestinska demokratins utveckling. Samtidigt skapar man svårigheter för spirande demokratiska rörelser i andra delar av Mellanöstern.
Sverige bör i EU och FN skarpt kritisera förslag till förändringar av palestinska vallagar som förhindrar politiska strömningar och rörelser att komma till uttryck.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Nu förbereds nyval på de ockuperade områdena. Vi har förståelse för att man ser nyval som en väg ut ur det låsta politiska läge som råder. Samtidigt är valresultatet från det senaste parlamentsvalet, då som nu, ett legitimt resultat. Ett eventuellt nyval måste vara demokratiskt, omfatta både Västbanken och Gaza, samt ge möjlighet för alla politiska strömningar och rörelser att delta.
I november i år kommer det att äga rum en konferens mellan USA, Israel och Palestina där palestinierna företräds av Mahmud Abbas. De grannstater som också är inblandade i den israelisk-palestinska konflikten, exempelvis Libanon och Syrien, är inte inbjudna. Det torde inte råda någon tvekan om vad bundsförvanterna USA och Israel har i bagaget åt en i dag försvagad Mahmud Abbas. Det finns starka farhågor bland palestinierna att USA och Israel kommer att försöka tvinga en försvagad Abbas att överge det rättmätiga palestinska kravet fastslaget i FN:s resolutioner, på en palestinsk stat med 1967 års gränser.
Sverige bör därför inför den kommande konferensen i november mellan USA, Israel och den palestinska presidenten kraftfullt och tydligt uttala sitt stöd för FN:s resolution om en palestinsk stat med 1967 års gränser.
Detta bör riksdagen som sin mening ge riksdagen till känna.