Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en nationell strategi för svenskt deltagande i internationella insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om riksdagens beslutsrätt över deltagandet i internationella insatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förhållningssätt vid folkrättsbrott och övergrepp inom internationella insatser.
Regeringen har sedan lång tid aviserat en nationell strategi för Sveriges internationella insatser. Denna har nu kraftigt försenad kommit till riksdagen i form av en skrivelse. Problemet med denna skrivelse är dock inte att den är försenad utan att den inte innehåller någon strategi.
Inledningen består av idel brasklappar:
Strategin, som har ett långsiktigt perspektiv, föregriper inte den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar eller de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition. Den föregriper inte heller Försvarsberedningens arbete. Det är ett politiskt intresse att säkerställa att Sverige fortsatt har den handlingsfrihet som behövs för att kunna ta ansvar i nya och oförutsedda freds- och säkerhetsfrämjande insatser.
Regeringens s.k. nationella strategi styr således inte över någonting och betyder följaktligen ingenting.
Det är sorgligt att se hur regeringens oskickliga hanterande av Försvarsmakten fortsätter. En nationell strategi borde ha kunnat ge svar på viktiga frågor om behov, efterfrågan och förmåga. Och hur regeringen avser att prioritera i ett läge när det är uppenbart för alla, utom regeringen, att Sverige inte har resurser att göra allt överallt.
Vi socialdemokrater har, i opposition, inte insyn för att kunna veta något om förfrågningar som kan ha inkommit från t.ex. FN eller EU om framtida svenska bidrag till internationella fredsbevarande operationer. Inte heller har vi de resurser som ett regeringskansli har och därför är det för oss omöjligt att under en kort motionstid göra vad regeringen inte klarat av, att presentera en samlad nationell strategi.
Vi vill dock med denna motion lyfta frågeställningar som borde ha behandlats i en strategi om våra internationella insatser.
En strategi för Sveriges deltagande i internationella insatser borde konkret ha belyst hur utrikes-, försvars-, säkerhets- och utvecklingspolitiken ömsesidigt berikar varandra och skapar en genomtänkt helhet som därigenom lägger grunden för breda välplanerade insatser. Regeringens skrivelse berör inte ens grundläggande frågor som: Hur prioriterar vi när våra resurser inte räcker till för allt vi vill göra? Vilka tänkbara behov av svenskt deltagande ser vi framöver?
I regeringens skrivelse talas mycket om samlade insatser med både civila och militära delar, men några konkreta resonemang eller avvägningar finns inte.
Vi socialdemokrater är positivt inställda till samordning och strategisk styrning för att olika typer av insatser ska kunna öka varandras verkningsgrad. Men det är inte realistiskt, eller kanske ens önskvärt, med helt samlade civilmilitära insatser. Det finns flera viktiga och komplexa frågeställningar som en strategi måste ta ställning till eller åtminstone problematisera kring. Några sådana frågor är:
Risken för att de civila insatsernas opartiskhet ifrågasätts. Det kan äventyra både säkerheten för exempelvis biståndsorganisationernas personal liksom deras möjligheter att verka.
Det är svårt att föra samman olika insatsers ledning och struktur både på grund av de stora olikheterna mellan civila och militära strukturer och det faktum att olika insatsers självständighet kan ifrågasättas.
De civila insatserna är inte heller enhetliga. De kan vara av helt olika karaktär: svenska enskilda organisationer, statliga myndigheter eller multilaterala EU- eller FN-organ. En del insatser är finansierade från Sverige men utförs av andra. Vad eller vilka av dessa tänker sig regeringen ska ingå i den samlade strategin?
När en nation bedriver ”totalentreprenad” i ett visst område kan problem uppstå. Ett exempel är de spänningar som kan bli följden av att Sverige kanaliserar bistånd för återuppbyggnad till ett område där svensk trupp är verksam samtidigt som grannområdet där annat lands trupp verkar inte får del av sådana resurser. Om dessutom dessa två områden domineras av olika befolkningsgrupper kan problemen bli ännu större.
Vad som ska vara styrande för hur de civila resurserna kanaliseras. Det är inte alls säkert att de största biståndsbehoven finns just där de svenska trupperna är verksamma eller att den typ av bistånd som efterfrågas är något just Sverige är det mest lämpade landet att bidra med.
Vi socialdemokrater har tidigare påtalat behovet av en bred strategi när det gäller de viktiga och svåra insatserna i Afghanistan. Detta har regeringen ännu inte klarat av att leverera. Den utmärkta redogörelse om en samlad
Afghanistaninsats som Norges socialdemokratiska utrikesminister lagt fram inför Stortinget visar kvalitetsskillnaden mellan dessa två regeringar. Afghanistan utgör ett tydligt exempel på hur utveckling och säkerhet hänger ihop liksom på behovet av samordning av sinsemellan olika komponenter i en total insats.
Behovet av en genomtänkt strategi för våra internationella insatser bevisades mycket tydligt av regeringens hantering av operationen i Tchad nyligen. Moderata ministrar visade en sällan skådad splittring. Sten Tolgfors, Sveriges moderate försvarsminister skrev en artikel, ”Sanningen om Tchad”, där han hävdade att regnperioden omöjliggjorde en förlängning. Moderate finansministern Anders Borg pekade på kostnaderna som hindret för en förlängning. Samtidigt menade den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt att Tchadoperationen egentligen är fel typ av insats och att Sverige borde inrikta sig på mer långsiktiga insatser. Därför var han emot en förlängning. Den moderate utrikesministern Carl Bildt lät sig dock gärna intervjuas om möjligheter att förlänga insatsen.
Skrivelsen ger ingen ledning vad gäller inriktningen och planeringen av framtida insatser eftersom det regeringen säger i klartext är att Sverige ska vara berett att göra allt och vara överallt. Det innebär beredskap för insatser i såväl öken- som polarklimat och allt däremellan. Inte nog med att Sverige ska göra allt och vara överallt, vi ska därutöver också ha en mycket stor kapacitet. I skrivelsen kan man exempelvis läsa att ”Sverige ska ha kapacitet till såväl snabbinsatser som till långsiktiga och mer kortvariga insatser”.
Tyvärr är det orealistiskt att tro att allt detta är möjligt. Skrivelsen har mer karaktär av önskelista än strategi. Det måste vara frustrerande för ÖB och Försvarsmakten att försöka läsa ut en inriktning ur denna skrivelse.
Sverige har en stark tradition av att delta i internationella fredsbevarande insatser. Sedan 1956 har ca 100 000 svenskar tjänstgjort i utlandsstyrkan. Sammanlagt har vi deltagit i 120 insatser i 60 länder – från Suezbataljonen 1956 till dagens insatser i Afghanistan, Kosovo och Tchad.
Fram till 1990-talet var Sverige med i nästan alla internationella operationer. Under Kongokrisen 1961, då flera svenskar omkom, fördes en svensk debatt om vårt deltagande. Efter detta följde en period av mindre utsatta uppdrag, exempelvis på Cypern där Sverige deltog 1964–1986.
Insatserna kan vara av olika karaktär, från fredsbevarande till fredsframtvingande. Insatserna grundar sig på ett folkrättsligt mandat från FN. FN kan sedan ge andra organisationer i uppdrag att genomföra insatserna, såsom EU, Nato eller Afrikanska unionen. Vi socialdemokrater har drivit på för en politik där det gamla svenska invasionsförsvaret gradvis har ställts om till ett insatsförsvar. Vi har aktivt medverkat till att stärka och modernisera det internationella samfundets förmåga till kris- och konflikthantering.
Sverige har under lång tid arbetat för att stärka det internationella samfundets civila och militära krishanteringsförmåga. Preventiv diplomati och konfliktförebyggande åtgärder är de viktigaste verktygen, men tyvärr är ibland också militära insatser nödvändiga för att exempelvis:
förhindra att en konflikt bryter ut – som FN-insatsen Unpredep i Makedonien
upprätthålla säkerhet och stabilitet så att en freds- eller demokratiseringsprocess kan fortgå, som EU-insatsen Artemis i Kongo
ingripa och stoppa en pågående konflikt, som Natoinsatsen Ifor i Bosnien-Hercegovina.
Vi ser i dag alltfler internationella operationer där sektorer utöver den militära ingår såsom poliser, åklagare och domare. Arbetet med säkerhetssektorsreformer för att skapa långsiktig säkerhet utgör en viktig del i många av dagens internationella insatser.
Sverige var under det kalla krigets tid mycket aktivt i fredsbevarande operationer. Världspolitiken under denna tid kan förenklat beskrivas som uppdelad mellan maktpolerna USA och Sovjetunionen. De två supermakterna tog ställning i stort sett i alla konflikter och stod oftast mot varandra. Sverige kunde spela en viktig roll efter en konflikt när alla parter var överens om ett fredsavtal. Sverige var av FN efterfrågat för dessa uppgifter eftersom vi inte tillhörde någon militär allians, vi var utan kolonial historia och kunde därmed upprätthålla en neutralitet mellan konfliktens parter. Sverige hade också välutbildade soldater samt bra materiel. Vi hade dessutom den politiska viljan att bidra till internationell fred och säkerhet.
1989 markerar en historisk brytpunkt. De första stenarna hackades loss ur muren mellan Öst- och Västberlin. Sovjetunionen upplöstes. Det kalla kriget var över. Det förut delade Europa kunde börja vandringen mot att bli en kontinent utan skiljelinjer. En ny tid var inne.
Dessvärre var inte detta en alltigenom fredlig process vilket krigen på Balkan är ett sorgligt bevis för. Trots att konflikterna på Balkan utspelades på den egna kontinenten hade EU inte förmågan att hantera dem.
FN var rustat för fredsbevarande operationer men krigen på Balkan visade att uppgiften hade förändrats. Det som nu krävdes var förmågan att stoppa pågående strider. Samtidigt var Nato ”arbetslöst” eftersom den fiende organisationen hade skapats för att bekämpa (Sovjetunionen) inte längre fanns. Nato sökte en uppgift och hade soldater och materiel till sitt förfogande samt besatt den militära strukturen som uppgiften på Balkan krävde. FN hade behov av en utförare och gav därför Nato uppdraget. Bosnien innebar starten för det som vi i dag ser på flera platser, Natoledda operationer på FN:s uppdrag och mandat. På FN:s uppdrag kan flera olika aktörer leda operationer – Nato, EU eller Afrikanska unionen.
Nato befinner sig i en förändringsprocess som kommer att pågå under lång tid framöver. Också Sverige berörs av detta. Från att ha varit en försvarsorganisation vars primära syfte var att försvara västeuropeiskt territorium har man gradvis ställt om för att möta den nya tidens hot mot vår säkerhet. Nato har i dag ett ökat fokus på fredsfrämjande operationer. Det är en nödvändig omorientering. Den har också lett till att Sverige i dag ibland samarbetar med Nato eftersom samarbetet är nödvändigt för att kunna delta i dessa internationella insatser.
1995 blev Sverige EU-medlem, och sedan dess utgör EU-samarbetet en central del av vår utrikes- och säkerhetspolitik. 2002 tog den socialdemokratiska regeringen initiativ till en ny säkerhetspolitisk doktrin. Fyra partier (s, m, c och kd) enades kring följande formulering:
Sveriges säkerhetspolitik syftar till att bevara fred och självständighet för vårt land, bidra till stabilitet och säkerhet i vårt närområde, samt stärka internationell fred och säkerhet. Sverige är militärt alliansfritt. Denna säkerhetspolitiska linje, med möjlighet till neutralitet vid konflikter i vårt närområde, har tjänat oss väl. För framtiden är det tydligare än någonsin att säkerhet är mer än avsaknad av militära konflikter. Hot mot freden och vår säkerhet kan bäst avvärjas i gemenskap och samverkan med andra länder. På det globala planet är det främsta uttrycket för detta vårt stöd till Förenta nationerna. Genom vårt medlemskap i den Europeiska unionen deltar vi i en solidarisk gemenskap vars främsta syfte är att förhindra krig på den europeiska kontinenten. En betryggande försvarsförmåga är en central del av svensk säkerhetspolitik. Sverige verkar aktivt för att främja nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen.
Under slutet av 1990-talet verkade Sverige och Finland – två länder som står utanför militära allianser men med gedigna erfarenheter av fredsbevarande operationer – för att EU skulle utveckla den civila såväl som den militära krishanteringen. Detta arbete leddes av ländernas utrikesministrar Lena Hjelm-Wallén och Tarja Halonen.
EU har sedan dess fortsatt att utveckla strukturen för sin civila och militära krishantering för att EU ska kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Enligt EU och Sverige har FN:s säkerhetsråd huvudansvaret för bevarandet av internationell fred och säkerhet. EU:s kapacitet ställs därför till FN:s förfogande. Alla militära EU-operationer har skett på FN:s begäran och under FN-mandat. Även de civila operationerna har skett på FN-mandat eller i någon form av samarbete med FN.
Den första EU-ledda fredsframtvingande operationen var Artemis i Kongo 2003 där Frankrike och Sverige deltog. Sedan dess har man inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik genomfört ytterligare 15 insatser, varav de flesta har varit polisinsatser. Endast två EU-länder har deltagit i samtliga av dessa insatser – Frankrike och Sverige.
Ett exempel på insats där FN har gett stöd för EU att utföra en operation är den i Tchad och Centralafrikanska republiken, där Sverige ingår. EU-insatsen är ett stöd till FN:s krishanteringsförmåga och vilar på ett tydligt folkrättsligt mandat. Socialdemokraterna välkomnar att EU på detta vis kan stödja FN:s arbete för kris- och konflikthantering. Vi anser att ett svenskt deltagande i en EU-styrka stödd av FN med syfte att bidra till säkerhet och skydd av såväl civilbefolkningen som flyktingar visar på Sveriges starka stöd till det multilaterala systemet.
Dåvarande utrikesminister Anna Lindh sade i sitt tal i Almedalen i juli 2003:
För första gången den här våren har EU blivit så starkt i den gemensamma utrikespolitiken att när FN bad EU ställa upp så kunde EU skicka trupper till Kongo för att bevara freden i Kongo. Och det är också ett viktigt exempel på vad EU kan betyda utanför Europas gränser.
FN har genom säkerhetsrådet huvudansvaret för internationell fred och säkerhet. Huvudlinjen är att ett svenskt deltagande i fredsbevarande operationer utgår från ett folkrättsligt grundat mandat.
Nationalstaten har ansvaret att skydda sina egna medborgare. I de fall då staten inte vill eller förmår hindra folkmord, etnisk rensning eller liknande har det internationella samfundet ett ansvar att agera. Vi socialdemokrater stöder principen om det internationella samfundets skyldighet att skydda.
Det är glädjande att det nordiska samarbete vad gäller internationella operationer som den socialdemokratiska regeringen utvecklade redan 1997 genom Nordcaps nu utvecklas vidare.
Under de senaste åren har vi sett ett ökat samarbete mellan de nordiska länderna växa fram på flera områden inom säkerhets-, utrikes- och försvarspolitiken. Inom försvarssamarbetet finns stora möjligheter till samordning och erfarenhetsutbyte. Vi har också goda erfarenheter av de internationella insatser där vi på olika sätt samarbetar. Viktiga exempel är insatsen i Afghanistan liksom den nordiska snabbinsatsstyrkan.
De nordiska länderna liknar varandra på många sätt. Våra samhällssystem, våra traditioner och kultur gör det enkelt att samarbeta. Detta gör det lämpligt för de nordiska länderna att samarbeta i internationella operationer. Dessutom har inget av våra länder en sådan kolonial historia som kan leda till att våra insatser inte uppfattas som neutrala mellan parterna i en konflikt. Allt sammantaget gör att det finns många goda förutsättningar att utveckla ett vidare samarbete.
Sverige är ett av alltför få länder som har en ordning där beslutsrätten om deltagande i en beväpnad militär internationell insats ligger hos parlamentet. Den svenska riksdagen beslutar på förslag från regeringen om en insats ska bli av samt om t.ex. de ekonomiska och personella ramarna.
Det är viktigt att riksdagen bibehåller den reella makten över beslutet att sända väpnad trupp utomlands. Vi socialdemokrater har i vår motion om Tchadinsatsen föreslagit följande:
I huvudsak tillstyrker vi socialdemokrater denna proposition, men vi är av uppfattningen att riksdagens mandat bör ges en något annorlunda utformning i den del som rör det svenska bidragets storlek.
Som framgår av propositionen kommer det svenska skyttekompaniet samt vissa stabsofficerare att sammanlagt uppgå till 200 personer. Enligt vår mening bör regeringen medges att ställa en svensk väpnad styrka av högst denna numerär till förfogande för deltagande i Europeiska unionens militära insats i Tchad och Centralafrikanska republiken under högst 6 månader (grundmandat).
Vi delar den i propositionen framförda uppfattningen att det i fall av oförutsedda förstärknings- och evakueringsbehov är viktigt att regeringen har möjlighet att tillfälligt förstärka de militära insatser som Sverige genomför. Sådan förstärkning bör kunna omfatta såväl tillförsel av personal och materiel som undsättning och evakuering. En evakuerings- och förstärkningsinsats är till sin natur tillfällig och tidskritisk, och den måste vara anpassad till den unika situationen. Detta gör att det i förväg är svårt att uppskatta omfattningen av en sådan insats. Av propositionen kan emellertid utläsas att regeringen bedömer att en tillkommande väpnad styrka som uppgår till 290 personer är till fyllest i en sådan situation. Enligt vår mening bör regeringen i ett tilläggsmandat medges att sätta in en tillfällig förstärkning av denna storlek. För att tilläggsmandatet ska få utnyttjas måste särskilda skäl av säkerhetshotande karaktär föreligga. Grundmandatet får således inte överskridas i samband med exempelvis tillfälligt förändrade uppgifter eller liknande, även om sådant ursprungligen inte varit förutsett. Utnyttjandet av tilläggsmandatet ska vara anpassat till det hot som ska bemötas.
I situationer då det kan vara aktuellt att utnyttja tilläggsmandatet har riksdagen särskild anledning att bli informerad, bl.a. för att den då får möjlighet till att ta initiativ. Regeringen kan lämna sådan information i kammaren. Den kan också välja att informera det utskott som berett det riksdagsbeslut i vilket tilläggsmandatet givits.
Vi menar att riksdagen bör föreskriva att ett krav för utnyttjande av ett tilläggsmandat är att sådan information lämnas eller att regeringen underrättar Utrikesnämnden eller överlägger med den. Om tidsförhållandena inte medger förhandsinformation eller överläggning med Utrikesnämnden bör regeringen åläggas att i efterhand, genom skrivelse, informera riksdagen om vad som inträffat.
Utöver detta vill vi påtala vikten av att regeringen snabbt informerar riksdagen inte bara om förändringar av de militära insatser som Sverige genomför, utan också i de fall då en av riksdagen beslutad insats inte blir av. När regeringen tvingades ställa in insatsen till Darfur dröjde man alltför länge med att informera riksdagen.
Under operation Artemis i Kongo 2003 ska enligt uppgifter franska styrkor ha använt tortyr under förhör av fångar, vilket är oacceptabelt. De svenska styrkorna var enligt uppgifterna inte direkt inblandade, men dock vittnen till det som skedde. Detta utgör ett exempel på varför en strategi också bör innehålla riktlinjer för hur Försvarsmakten ska agera när det uppstår problem av juridisk eller etisk art inom den internationella insats där man deltar. Vi socialdemokrater vill framhålla vikten av att våra soldater instrueras och utbildas att uppträda i enlighet med gällande regelverk och respektera de värden de är utsända att försvara.
Ett annat viktigt exempel utgörs av kvinnors och barns mänskliga rättigheter och medvetenheten om deras extra utsatta situation i konflikter, inte minst i form av sexuell exploatering. Det är oacceptabelt att internationella styrkor deltar i denna exploatering.
Förebyggande arbete genom utbildning i FN:s resolution 1325 och arbete med dess implementering utgör också viktiga beståndsdelar i en internationell operation. Vi socialdemokrater ställer oss bakom regeringens skrivningar om att Sverige bör verka för att det ingår i mandatet för en fredsfrämjande insats att beivra och rapportera kränkningar av de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten och att samarbete ska ske med Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) så att möjlighet ges att beivra de grövsta brotten mot folkrätten.