Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att EU ska ägna sig åt färre och genuint gränsöverskridande frågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det är viktigare vilken politik Sverige för i EU än att vi ska tillhöra kärnländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om hälsokontrollen för EU:s jordbrukspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om EU:s budget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att klimatanpassa EU:s budget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige måste ta initiativ för att bekämpa oegentligheter i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om GMO.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om förhandlingarna om fiskekvoter i EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om gasledningen mellan Ryssland och Tyskland.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att verka för ökad öppenhet och insyn inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en svensk folkomröstning om EU:s Lissabonfördrag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om den s.k. reflektionsgruppen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om bristen på handlingar på svenska till EU-nämnden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att kommande skrivelse tydligare bör ange vilka avvikande politiska åsikter man fört fram vid ministerrådsmöten och vad dessa resulterat i.
Regeringen har sedvanligt inkommit med sin skrivelse till riksdagen om verksamheten i EU under föregående år. I skrivelsen listas stora och små frågor på alla de områden som EU omfattar – från EU:s omfattande jordbrukspolitik, det nya Lissabonfördraget till toppmötet mellan EU och Afrika.
Inför EU:s ministerrådsmöten sammanträder regeringen med riksdagens EU-nämnd för att informera och samråda om de olika ärenden som står på ministerrådets dagordning. Miljöpartiet de gröna har fortlöpande under året lämnat synpunkter på de förslag som varit uppe till diskussion, samt på regeringens agerande kring dessa, och i flera fall har vi också i EU-nämnden anmält avvikande mening gentemot regeringens agerande.
I denna motion kommer vi därför i princip inte att återkomma med våra eventuella invändningar kring regeringens agerande i avslutade frågor. I stället inriktar vi oss främst på sakfrågor som inte är avslutade eller på regeringens övergripande inställning på vissa områden inom EU som vi bedömer vara viktiga och där vi inte delar regeringens inställning eller där vi menar att denna är otydlig. Vi tar också upp frågor som har bäring på regeringens samråd med riksdagens EU-nämnd.
Under det avsnitt som behandlar den övergripande utvecklingen i EU anger regeringen att den ”förordar en utveckling där EU koncentrerar sig på färre och genuint gränsöverskridande frågor och med ett fokus på frågor som rör medborgarnas vardag”. Dock anges det inte på något sätt vad som avses med detta. Någon exakt avgränsning ges inte, och läser man igenom skrivelsen är det mycket svårt att se att regeringen anser att EU ska ägna sig åt färre frågor. I bilaga 5 anges t.ex. att Sverige bara röstat nej till ett förslag och lagt ned rösten på två ställen. Det är till och med en lägre andel än året tidigare då regeringen röstade emot fem förslag, varav den nya regeringen stod för en nej-röst och en nedlagd röst. Det framgår ingen prioritering eller avgränsning i skrivelsen, och utifrån hur regeringen röstat – i princip alltid ja till alla förslag som läggs fram i EU – är det svårt att se regeringens linje om färre och genuint gränsöverskridande frågor. Vi delar naturligtvis regeringens generella inställning att EU ska ägna sig åt färre frågor, men vi menar att det då också måste märkas i den politik som förs och att regeringen därför mer aktivt ska rösta emot förslag som inte ligger i linje med denna inriktning. Detta bör ges regeringen till känna.
Regeringen anger också som ambition att ”Sverige ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet”. Det utvecklas inte heller vidare vad som avses med detta. Innebär det att vi i Sverige ska vara tysta i viktiga frågor för att inte stöta oss med de stora länderna i EU, eller vad innebär ambitionen? Vi kan konstatera att utvecklingen 2007 i EU inneburit att Sverige sällan eller aldrig driver en egen linje som kan stå emot de stora ländernas intressen i EU, se t.ex. bilaga 5 i skrivelsen.
För oss i Miljöpartiet är det viktigare vilken politisk åsikt Sverige för fram än att tillhöra kärnländerna. Regeringen bör därför driva en linje som tillvaratar de svenska intressena i EU. Detta bör ges regeringen till känna.
Miljöpartiet har inget emot att EU samarbetar inom utrikespolitiken när enighet råder. Däremot vänder vi oss emot att EU helt övertar utrikespolitiken och genom majoritetsbeslut tvingar enskilda länder till ett visst agerande eller till tystnad. Vi ser med oro på att Sveriges utrikespolitik blivit lamare och tystare genom vårt medlemskap i EU.
Vid EU-nämndens sista samråd om långtidsbudgeten för perioden 2007–2013 i december 2005 ställde sig samtliga partier utom Miljöpartiet bakom förslaget på långtidsbudget, framför allt för att budgeten är för stor och går till fel saker, t.ex. jordbrukspolitiken.
En del i budgetuppgörelsen var dock att det skulle tas initiativ till en översyn av EU:s budget, vilket vi välkomnar. Detta arbete har nu påbörjats, och regeringen redogör för sina allmänna utgångspunkter i skrivelsen på s. 26–28. Miljöpartiet redogör för sina ställningstaganden i den riksdagsbehandling som nu pågår med anledning av EU-kommissionens meddelande, och vi kommer inte här att repetera de krav vi har där. En punkt ser vi dock som angelägen att lyfta fram särskilt, nämligen att klimatsäkra EU:s budget. Regeringen måste nu mycket konsekvent ta initiativ till att EU:s budget anpassas så att framtidsfrågor som klimat- och miljöpolitik prioriteras och får en ökad andel av EU:s budgetram samt att EU:s budget klimatsäkras, dvs. att budgeten inte ska gå till verksamhet som förstör klimatet. Det betyder t.ex. mindre ekonomiska resurser till motorvägar och flygplatser och mer pengar till järnvägar. När det gäller just järnvägspolitiken finns ett klart mervärde för EU: Ska människor kunna ersätta flygresor (som förstör klimatet) med järnvägsåkande (som är bättre för miljön) krävs också att järnvägsnäten över gränserna förbättras och en kraftig utbyggnad av höghastighetståg inom och över nationsgränser görs.
Miljöpartiet anser att det bör tillsättas en särskild arbetsgrupp på EU-nivå för att se över EU:s budget utifrån klimatfrågan, som ett led i den påbörjade översynen, och se på hur och inom vilka områden åtgärder krävs för att EU-budgeten ska kunna klimatsäkras. Det borde ligga både i Sveriges och i EU:s intresse att försöka vrida budgeten till en utveckling som inte påskyndar klimatförändringarna. Tyvärr är det så att stora delar av EU:s budget i dag är direkt klimatförstörande, trots de storslagna målsättningar som sattes vid EU-toppmötet i mars 2007 om att bl.a. sänka utsläppen med 20 % fram till 2020, och till 30 % ifall en internationell överenskommelse görs. Att klimatsäkra EU:s budget borde vara ett svenskt krav att driva inom EU. Detta bör ges regeringen till känna.
Trots att EU:s revisionsrätt återigen inte kunnat ge en ren revisionsförklaring gällande korrektheten i hur EU:s pengar används ägnas inte detta stor uppmärksamhet av regeringen i skrivelsen, vilket vi tycker är konstigt. Att man inte kan lämna en ren revisionsförklaring betyder att man inte kan intyga att allt har gått rätt till, utan konstaterar att det finns oegentligheter. Hur mycket som är svinn och bedrägerier vet man inte exakt, men det finns. Regeringens åsikt, som redovisades inför EU-nämnden i februari 2007 inför beslut om rekommendation på Ekofinmötet, är att det inte är bra men att man hoppas att ansvariga, dvs. EU-kommissionen, ska skärpa sig. Det tror inte vi. Händer inget kan man ju fortsätta som i dag, vilket uppenbarligen också hänt i mer än tio år nu. Sverige borde därför inte rösta för ansvarsfrihet för EU-kommissionen.
Den 13 november 2007 kom revisionsrätten med sin årsrapport för budgetåret 2006. För tolfte året i rad kunde inte revisionsrätten lämna ett uttalande utan reservation om de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. Skälet är den fortsatt stora förekomsten av fel. Med detta redovisat är det förvånande att regeringen inte agerar utan väljer att lämna walk over och ge EU-kommissionen ansvarsfrihet. Det pågår sedan flera år ett arbete med att försöka komma till rätta med problemen, såväl inom EU-kommissionen som i medlemsstaterna. Detta arbete har dock nu pågått i flera år och fortfarande kan inte revisionsrätten avge något ordentligt intyg om hur EU handhar alla pengatransaktioner. Miljöpartiet menar därför att Sverige borde agera mer konsekvent och därmed inte ge ansvarsfrihet. I Sverige har regeringen starkt betonat att fusk ska bekämpas. Inför EU hukar man dock. Det är illa. Sverige måste ta initiativ för att bekämpa oegentligheter i EU. Detta bör ges regeringen till känna.
EU:s jordbrukspolitik (Common Agriculture Policy) är, trots vissa reformer, omodern och bygger i stor utsträckning på målformuleringar från efterkrigstiden. Den skapar en överskottssituation på EU-marknaden, vilket leder till att överskott dumpas på världsmarknaden och därigenom slår ut jordbruksproduktion i fattiga länder. Miljöpartiet anser att jordbrukspolitiken ska nationaliseras. Innan det är möjligt vill vi verka för en jordbrukspolitik som är mer transparent och i linje med samhällets mål för jordbruket, inte minst vad gäller miljöinriktning, ekologisk produktion och landsbygdsutveckling.
En viktig process inom EU kommer att bli den kommande hälsokontrollen för EU:s jordbrukspolitik. Det är solklart att det behövs en hälsokontroll för EU:s jordbrukspolitik, den är allvarligt sjuk.
Regeringens linje är dock alldeles för svag gentemot EU-kommissionen och andra medlemsländer. Miljöpartiet anser att målsättningar måste skärpas:
EU:s resurser måste i högre grad gå till att möta nya hot som klimatförändringarna, förlusten av biologisk mångfald, jordförstörelse, vattenbrist och liknande. Åtgärder för att minska användningen av fossila bränslen och konstgödsel inom jordbruket borde vara en del av hälsokontrollen.
Kopplingen till EU:s energi- och klimatpaket måste bli mycket tydligare. Bland annat för ökad produktion av energigrödor och hur matproduktion och energiproduktion ska kunna samsas inom jordbrukssystemet.
Fördelning av EU-stödet måste hanteras. Det är orimligt att 30 % av stödet går till 1 % av jordbruksföretagen, och dessa är de mest konkurrenskraftiga redan utan stöd och består även av multinationella företag som Nestlé. Genom att tydligare koppla stödet till miljöfaktorer skulle stödet delas på fler och mindre aktörer.
Vi menar att de miljörelaterade frågorna inom EU för närvarande generellt sett blir alldeles för styvmoderligt behandlade. Ett tydligt exempel på detta är Lissabonstrategin där miljödimensionen (jämte den sociala dimensionen) fått stryka på foten för den ekonomiska. Ett annat exempel är EU:s kemikalielagstiftning Reach där kemikalieindustrin lyckades urvattna förslaget rejält. Vi menar att regeringen borde ta miljöarbetet inom EU på större allvar och driva frågorna med ökad kraft.
Förutom problemet med att regeringen driver miljöfrågorna för passivt finns det även andra miljörelaterade frågor där vi är oense med den linje regeringen driver. Ett exempel på detta är GMO-frågor, där vi menar att regeringen borde inta en mer restriktiv hållning i och med att EU-kommissionens tidigare moratorium mot godkännande av nya GMO-grödor upphävts. De nuvarande reglerna för märkning av produkter som består av, innehåller eller har framställts av GMO måste utökas till att även omfatta produkter som är framtagna med hjälp av GMO, men där mätbarheten gått förlorad. Den tidigare regeringen lade, med stöd från Miljöpartiet, ned sin röst i rådet i frågan. Den nya regeringen har dock nu ändrat linje totalt och röstade ja till EU-kommissionens förslag att förbjuda Österrike att behålla sitt undantag. Det är ett beslut i helt fel riktning.
I regeringens skrivelse anges ”Sverige har även bidragit till en minskning av torskkvoterna i Östersjön samt arbetat aktivt med fiskerikontrollfrågor.” Det anges också att överenskommelser om fiskekvoter ska baseras på ”vetenskapliga råd” (s. 201). Samma inriktning gäller för fiskemöjligheter i Västerhavet som beslutades i december. Miljöpartiet anser att regeringen far med osanning i dessa frågor i skrivelsen eftersom just de vetenskapliga råden inte har följts av regeringen i dessa EU-beslut.
I budgetpropositionerna för 2007 och 2008 står att ”Sveriges linje i de internationella förhandlingarna angående fiskekvoter ska vara i enlighet med den biologiska rådgivningen från ICES”. Detta gäller alltså också EU-förhandlingarna och är den av riksdagen fastlagda politiken: Forskarnas rådgivning ska följas. Det är dock inte gjort.
Alltmer av Sveriges miljö- och resurspolitik bestäms av EU. Riksdagen har inte så stora möjligheter att påverka Sveriges agerande. Det mesta är färdigbehandlat innan regeringen kommer till riksdagen. Då är det desto viktigare att respektera de beslut som riksdagen fattat. I december medverkade Eskil Erlandsson i ett beslut om en minskning av torskfisket i Kattegatt med bara 8 %, jämfört med EU-kommissionens förslag på 25 % och forskarnas rekommendation på totalstopp. Senaste provfisket i Kattegatt hittade inte en enda ungtorsk.
En aktuell fråga under året har varit den planerade gasledningen mellan Ryssland och Tyskland som planeras att gå förbi Gotland på Östersjöns botten. Regeringens position har varit minst sagt oklar under hela året. Statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt har länge envist hävdat att de inte kan säga vad Sverige tycker om gasledningen. Detta har de motiverat med att regeringen inte officiellt fått någon förfrågan än, vilket de fått nu. Samtidigt pågår diskussioner och beslutsfattande på annat håll, inte minst inom EU.
Projektet klassades som ett prioriterat projekt inom EU:s program för transeuropeiska energinätverk (TEN-E) redan på 1990-talet. Denna status bekräftades så sent som 2006.
Från Miljöpartiets sida anser vi att regeringen måste agera nu, innan det blivit för sent att stoppa projektet eller kräva en alternativ dragning. Detta bör ges regeringen till känna.
Frågor om öppenhet och insyn behandlas ytterst styvmoderligt och undanskymt i skrivelsen. Detta är förvånande eftersom den nya borgerliga regeringen sagt sig verka för frågor om ökad öppenhet inom EU, och vi hoppas att detta inte är ett uttryck för att frågorna har prioriterats ned. Även om vissa måttliga steg har skett inom EU i riktning mot ökad öppenhet återstår mycket att göra. Vi menar därför att det är av avgörande betydelse att de länder som önskar öppenhet inom EU med kraft verkar för detta. Vi vill därför att regeringen kraftfullt engagerar sig i arbetet för ökad öppenhet inom EU.
Som ett led i arbetet med ökad öppenhet borde regeringen även se över hur insynen och öppenheten när det gäller EU-frågorna i Sverige kan öka. Det är t.ex. inte acceptabelt att riksdagens EU-nämnd inte har tillgång till de handlingar som regeringen skickar till EU:s övriga medlemsländer inom ramen för exempelvis Coreper. Vid de tillfällen då regeringen skickar ”non papers” bör dessa sändas för kännedom till EU-nämnden. Så görs inte i dag.
EU ”fyllde 50 år” den 25 mars 2007. Inte så mycket att fira eftersom EU har 50-årskris. Det märks också i regeringens skivelse, där vi ser att regeringen inte uppmärksammat tillställningen. Dock bör noteras att en s.k. Berlindeklaration togs fram efter många om och men. Berlindeklarationen var en hyllningstext till EU som Tyskland, EU:s ordförandeland våren 2007, under ledning av Angela Merkel, presenterade. Den slutgiltiga versionen var visserligen bättre än de versioner som varit i omlopp tidigare, men inget som vare sig vi i Miljöpartiet eller ens regeringen skulle ha skrivit. Ingen poesi direkt. Så tydligt om utvidgningen blev det inte trots att regeringen så gärna ville få till detta. Hanteringen av Berlindeklarationen blev en historia som inte visade på EU:s bättre sida kring gemenskap och demokrati. Kanske är det också därför som regeringen inte vill lyfta fram frågan i skrivelsen.
På EU-toppmötet under midsommarhelgen 2007 beslutade EU:s stats- och regeringschefer att väcka liv i det tidigare förslag till EU-konstitution som legat på is sedan de franska och nederländska väljarna röstade nej i sina respektive folkomröstningar 2005. EU-toppmötet beslutade att EU-konstitutionen skulle döpas om och att man skulle flytta över dess innehåll till de EU-fördrag som redan existerar. Det utlystes en regeringskonferens med uppdrag att ta fram en ny fördragstext till EU-toppmötet i Lissabon den 18–19 oktober 2007 för slutligt beslut i Lissabon den 13 december 2007. Lissabonfördraget är därmed det nu vedertagna namnet på den tidigare EU-konstitutionen.
Skillnaden mellan EU-konstitutionen och Lissabonfördraget är framför allt kosmetisk. Utrikesministern för EU får en ny titel, EU-flaggan ska inte längre skrivas in i grundlagen – men flaggan kommer naturligtvis att vaja över EU-institutionerna i alla fall.
En undersökning som jämfört det nya förslagets innehåll med EU-konstitutionen paragraf för paragraf har kommit fram till att det nya fördraget till 96 % är identiskt med det tidigare. Även EU-kommissionär Margot Wallström har förklarat att ”det är väsentligen samma förslag som den gamla EU-konstitutionen”.
Om Lissabonfördraget antas kommer det att innebära en massiv överföring av makt till EU från medlemsstaterna på flera områden, t.ex. utrikespolitik och försvar, asylpolitik, brottsbekämpning samt rymd- och idrottspolitik. Förslaget innebär också en kraftig förskjutning av makten inom EU från de små länderna till de stora. Sveriges inflytande i EU:s ministerråd minskar, och våra möjligheter att säga nej till nya lagförslag mer än halveras. Om Lissabonfördraget går igenom kommer EU också att få en EU-president och en utrikesminister för EU. Medlemsländerna kommer inte längre vara garanterade representation i EU-kommissionen, vilket kraftigt undergräver känslan av att EU-kommissionen består av representanter från alla EU:s länder.
Det nya fördraget är också ett allvarligt hot mot alliansfriheten. Enligt avsnitt 42:3 i Lissabonfördraget förbinder sig medlemsländerna till militär upprustning, och artikel 42.2 innebär att man tar ett principbeslut om upprättande av en EU-armé.
Inte heller innehåller det nya förslaget någon miljögaranti som tillåter länder att gå före med en tuffare miljöpolitik. Några nya verktyg för att ta itu med klimatproblemen finns inte. De åtaganden som EU gjorde i mars 2007 om att t.ex. minska utsläppen med 20 % till 2020, vilket var ett steg i rätt riktning, gjordes utan att Lissabonfördraget fanns och baserades i stället på ett mellanstatligt beslut.
Under förhandlingarna kring den nya grundlagen har Miljöpartiet lagt fram flera konkreta förslag på hur EU skulle kunna förbättras. Beklagligt nog har den borgerliga regeringen valt en passiv linje och har inte ens velat lyfta fram förslag som de själva ursprungligen stödde. Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) har i stället lojalt slutit upp bakom EU-majoriteten och försökt vinna guldmedalj som bäst och tystast i klassen. Den borgerliga regeringen har inte ens försökt förverkliga sitt vallöfte inför riksdagsvalet 2006 om att arbeta för ett ”smalare, men vassare EU”. I stället har vi fått ett ”bredare och trubbigare EU”.
Inte heller kan vi se att Lissabonfördraget ligger i linje med regeringens målsättning i skrivelsen att förorda en utveckling där EU koncentrerar sig på färre och genuint gränsöverskridande frågor. Tvärtom blir det ju onekligen fler frågor som EU ska koncentrera sig på, och inte alltid så gränsöverskridande.
Miljöpartiet anser att förslaget måste underställas folkomröstning. Undersökningar i Sverige visar samstämmigt att en stor majoritet av folket vill ha en folkomröstning. Enligt Sifo i juni 2007 vill 67 % av väljarna ha en folkomröstning.
Efter att Frankrike och Nederländerna röstat nej till EU-konstitutionen trodde vi att EU skulle ta intryck av kritiken och försöka göra något åt sin bristande legitimitet, demokrati och centralisering. Men i stället har man valt att presentera det nedröstade förslaget under ett nytt namn. Huvudsyftet är att driva igenom förslaget utan att ge folk chansen att säga sin mening. Miljöpartiet anser att riksdagen ska ta ställning för att en folkomröstning ska ske i Sverige. Detta bör ges riksdagen till känna.
Knappt hade Lissabonfördraget skrivits under i Lissabon med pompa och stått den 13 december 2007 förrän EU-eliten samma kväll flög vidare till Bryssel för att arbeta fram en ny överenskommelse om en ny grupp, nu kallad reflexionsgruppen, som ska se blicka in i EU:s framtid. EU blir utan tvekan både fetare och bredare med åren, och det verkar inte finnas någon hejd på det. Denna reflexionsgrupp ska identifiera nya framtida utmaningar för EU och analysera hur dessa ska bemötas. Tidshorisonten är 2020–2030. Enligt slutsatserna från EU-toppmötet den 14 december 2007 anges att omfattningen kan gälla bl.a. ”en förstärkning och modernisering av den europeiska modellen för ekonomiska framgångar, hållbar utveckling som ett grundläggande mål för Europeiska unionen, global stabilitet, migration, energi och klimatskydd samt kampen mot global osäkerhet, internationell brottslighet och terrorism”. Det är inte lite det. Samtidigt slår man dock fast att gruppen inte får ”ta upp unionens kommande budgetram”. Första rapporten ska avlämnas 2010. Gruppen består av nio medlemmar och leds av förre spanske premiärministern Felipe Gonzáles. Vem sa att EU skulle bli smalare men vassare? Den svenska regeringen har inte protesterat mot inrättandet av gruppen utan mest varit orolig för att gruppen skulle börja bromsa utvidgningen av EU, en oro Miljöpartiet också kan instämma i. Men Miljöpartiet anser att Sverige borde ha protesterat mot att en ny grupp bildas inom EU och satt upp som krav att gruppen inte ska arbeta för mer makt till EU.
Regeringen skriver på s. 19 att regeringen anser att dess ”informations- och samrådsskyldighet har uppfyllts” bl.a. genom ”skriftliga underlag till EU-nämnden inför rådsmöten”. Det är förvisso sant att det varit skriftliga underlag, men precis som vi från Miljöpartiet tidigare fört fram vill vi betona att underlaget inte alltid är på svenska. Tvärtom är underlagen ofta på engelska. Vi anser inte att det är godtagbart att det material som tillsänds EU-nämnden inför kommande ministerrådsmöten i så stor utsträckning enbart är på engelska eller, i vissa fall, på franska. Vi menar att detta är oacceptabelt, inte minst ur demokratisk synvinkel. Språkkunskaper ska inte utgöra ett kriterium för möjligheten att utöva sin kontrollmakt som folkvald och för att kunna påverka regeringens agerande i EU-arbetet. Även för den som behärskar engelska i någorlunda hög grad utgör de enorma textmassorna (som EU-nämnden oftast får samma vecka som EU-nämnden har möten) en svårighet, då det till största delen handlar om ett komplicerat och rättsligt språk där det är viktigt att man även kan förstå detaljerna för att korrekt kunna bedöma de frågeställningar som behandlas. Det faktum att EU-dokument också ofta är fyllda med en EU-jargong och svårbegripliga formuleringar gör det inte heller lättare att begripa texterna.
Vi inser naturligtvis att det inte är regeringen som kan lastas för EU:s otillräcklighet på området, men efterlyser ett mer aktivt agerande från regeringens sida för att åtgärda problemet eftersom situationen inte är tillfredsställande och inte har så varit alltsedan Sverige blev medlem i EU.
På flera ställen i skrivelsen anger regeringen hur den svenska regeringen har argumenterat, eller rättare sagt vilka krav och uppfattningar man haft i olika frågor. Dock anges det sällan om man fått gehör för dessa eller inte. Kommande skrivelse bör förtydligas på detta område. Detta bör ges regeringen till känna.