Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om upprustning och utbyggnad av riksväg 50.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om alternativ finansiering.
Riksväg 50 – Bergslagsdiagonalen – är en 486 km lång väg som binder ihop Östergötland med Närke och fortsätter genom Dalarna och Hälsingland. Formellt går den mellan Ödeshög i Östergötland och Bollnäs i Hälsingland, men skyltningen börjar redan i Jönköping. Vägen utgör en viktig nord–sydlig transportled för företag och resenärer i norra Götalands och Svealands inland. Sträckan Ödeshög–Borlänge ingår i det nationella stamvägnätet.
De 17 kommunerna längs Bergslagsdiagonalen – Ödeshög, Vadstena,
Motala, Askersund, Hallsberg, Kumla, Örebro, Nora, Lindesberg, Ljusnarsberg, Ludvika, Borlänge, Falun, Ovanåker, Bollnäs, Söderhamn och Hudiksvall – samverkar, bland annat för att stimulera turismen och få vägförbättringar till stånd. Även andra aktörer ingår i samarbetet.
De olika aktörerna har enats om att gemensamt göra en prioritering av de olika vägförbättringar som behöver göras, för att få mesta möjliga genomslag för vad som bedöms vara det gemensamma bästa. Aktörerna har därvid kommit fram till att den viktigaste satsningen längs hela Bergslagsdiagonalen är att bygga en bro över Motalaviken i Motala och att genomföra den därmed sammanhängande anslutningen av riksväg 50 till Europaväg 4 via nuvarande riksväg 32, som går mellan Motala och Mjölby. Denna inriktning är också i enlighet med uppgörelsen ”Den samlade lösningen” som kommunerna i västra Östergötland kommit överens om.
Det finns en mängd goda skäl till att de 17 kommunerna och de övriga deltagarna i projektet Bergslagsdiagonalen anser att en ny sträckning av riksväg 50 – Bergslagsdiagonalen – vid Motala är så angelägen. Det handlar om transporttider (dvs transportekonomi), trafiksäkerhet, boendemiljö, koldioxidutsläpp och risker för en farligt gods-olycka med allvarliga följder för närboende och för den viktiga dricksvattentäkten Vättern.
En bro över den av Vätterns vikar som löper in vid Motala, Motalaviken, har varit med länge i Vägverkets planering. Första gången bron planerades var redan år 1942, det vill säga för 65 år sedan. Då avsatte kommunen mark till projektet, det så kallade riksvägsreservatet, och uppmanade en fiskare, som brukade förtöja sin båt vid reservatets strand, att finna en ny ankringsplats, eftersom en bro snart skulle byggas. Fiskaren hade kunnat vara kvar ett tag till, skulle man kunna säga. Även hans barn och barnbarn hade kunnat förtöja sina båtar där.
Bron över Skepparpinan, som sundet i fråga kallas, är ett viktigt projekt. Vägverket skriver (http://www.vv.se/templates/page3____3170.aspx):
Nuvarande standard, miljö- och trafiksituation för sträckningen genom centrala Motala uppfyller inte kraven som ställs för det nationella stamvägnätet. På genomfarten blandas genomfartstrafik med lokal biltrafik, bussar, gång- och cykeltrafik. Ett stort antal bostadshus vetter direkt mot vägen och den passerar också intill ett par skolor. Göta kanal korsas på en öppningsbar bro. Broöppningarna medför stopp, störningar, olycksrisker och fördröjningar för vägtrafiken under sommarhalvåret. För att minska problemen med genomfartstrafiken genom centrum har sedan 40-talet en ny genomfart för riksväg 50 planerats väster om centrum, över Motalaviken vid den så kallade Skepparpinan.
Idag går riksväg 50 rakt genom centrala Motala, en sträcka på 6,8 km. Vägen går huvudsakligen på stadsgator och passerar åtta trafikljus, tolv oreglerade korsningar samt en öppningsbar bro över Göta kanal. Det tar lång tid för genomfartstrafiken att transportera sig genom Motala. Med en bro över Motalaviken skulle vägen bli 2 km kortare och fordonen skulle kunna hålla 90 km/tim. Varje år skulle minst 5 000 000 fordonskilometer sparas, liksom en mycket stor mängd tid. Detta är en viktig förklaring till att projektet har en hög nettonuvärdeskvot, dvs. beräknad samhällsnytta: 1,4.
De senaste tio åren har det i genomsnitt hänt en lastbilsolycka varje år på den del av riksväg 50, som går genom Motala. Vägen är inte anpassad för den stora mängd tung trafik som passerar genom staden. Det finns 90-graderskurvor med felaktig lutning, det finns trafikljus som är skymda och dyker upp för trafikanterna med 100 meters varsel och det finns ett 30-tal stadsgator som ansluter till riksvägsgenomfarten.
I april 2007 välte en långtradare lastad med skrot rakt in i ett hus. En annan lastbil körde rakt in i Försäkringskassans fasad. År 2005 välte en torvbil precis bredvid Försäkringskassans byggnad. Och detta är bara några exempel.
Som genom ett under har ingen människa ännu kommit till skada vid dessa olyckor, men det har varit nära. Vid olyckan 2007 hade en skolpojke precis passerat platsen där lastbilen välte.
Inom 30 meter från riksvägen bor fler än 1000 människor. Omkring 500 lägenheter har fönster direkt mot vägen. Bullerstörningarna och nedsmutsningen är omfattande.
I och med att en bro över Motalaviken skulle göra vägen 2 km kortare och spara minst 5 000 000 årliga fordonskilometer, skulle koldioxidutsläppen reduceras med i storleksordningen 1500–2000 ton per år. (Siffran bygger på en överslagsberäkning och en bedömd utsläppsmängd på 930 g/km för tung trafik och 240 g/km för personbilar.)
Räddningstjänsten i Motala genomförde år 2005 en konsekvensanalys och översiktlig beskrivning av den totala risken för en farligt gods-olycka i centrala Motala.
Trafikmängden är känd, liksom andelen tung trafik därav, liksom andelen tung trafik som är lastad med farligt gods. Det finns också statistiska beräkningar avseende i hur många fall av farligt gods-olyckor som utsläpp av farliga ämnen sker. Detta siffermaterial utgjorde grunden för analysen.
Beräkningarna tyder på att en olycka med efterföljande utsläpp av farliga ämnen skulle kunna inträffa vart 70:e år. Tolerabel risk anses i dessa sammanhang vara en olycka vart 10 000:e år. Risken är alltså mycket hög i Motala.
En olycka med farligt gods skulle också lätt kunna få katastrofala konsekvenser. Om ett större utsläpp av brandfarlig vätska eller ett mindre utsläpp av brandfarlig gas sker, är riskområdet runt olycksplatsen 200 meter. Exakt hur många som drabbas beror på var i Motala som olyckan sker och när på dygnet, men uppskattningsvis handlar det om 3 500 personer. Skulle det bli fråga om ett större utsläpp av brandfarlig gas, är riskområdet 600 meter, vilket innebär att uppemot 10 000 personer drabbas. Helt nära riksvägen ligger lasarettet i Motala samt flera skolor, så om olyckan inträffar dagtid blir talen än högre.
Motalas dagvattennät leder till Sveriges näst största sjö, Vättern, som är en mycket viktig vattentäkt, inte bara för Motala utan för alla kommuner runt sjön. Dessutom har Vättern mycket stora naturvärden. Skulle giftiga ämnen läcka ut i Vättern till följd av en farligt gods-olycka, kan konsekvenserna bli oöverblickbara.
Bron över Motalaviken har funnits med i Vägverkets planer sedan 1990-talet, och länge såg det ut som om byggstart skulle kunna ske år 2005. Det så kallade Trollhättepaketet gjorde dock att projektet sköts på framtiden.
Efter alliansregeringens tillträde fick Vägverket och Banverket som bekant i uppdrag att undersöka vilka väg- och järnvägsprojekt, som skulle vara lämpliga till den försöksverksamhet med alternativ finansiering av infrastruktur som regeringen har sagt sig vilja ta initiativ till. I Vägverkets rapport till regeringen framhålls att verket ser bron över Motalaviken med tillhörande anslutning av riksväg 50 till E 4:an via nuvarande riksväg 32, som det vägprojekt som är mest lämpat för alternativ finansiering.
I huvudsak beror denna positiva bedömning på att Vägverket ser det som mycket intressant att kunna finansiera en del av investeringen med broavgifter. Projektet beräknas kosta 1,3 miljarder kronor och 800 miljoner kronor – hela kostnaden för bron och cirka 60 procent av hela projektet – kan, enligt Vägverkets beräkningar, bekostas med broavgifter. (Härutöver är Motala kommun beredd att satsa 100 miljoner kronor, men det är avräknat från de 1,3 miljarderna.)
På det här sättet skulle alltså infrastrukturbudgeten tillföras nya pengar från annat håll än statskassan, vilket är välbehövligt.
Vägverket påpekar också att ett stort projekt med bl.a. en lång bro bör vara av intresse även för utländska byggföretag, vilket kan leda till ökad konkurrens och effektivt byggande.
Om ”Motalaprojektet” väljs ut som ett av försöksprojekten med alternativ finansiering, skulle byggstart kunna ske år 2010. I nuvarande plan finns projektet med för perioden 2012–2015, men det är som bekant högst osäkert om statsanslagen räcker till alla projekt som finns i planen, varför det mest sannolika är att projektet skjuts ytterligare på framtiden om inte lösningen med alternativ finansiering väljs.
Vi anser att ”Motalaprojektet” bör väljas ut som ett av försöksprojekten med alternativ finansiering i enlighet med Vägverkets förslag. Då skulle en hållbar trafiklösning äntligen åstadkommas – till gagn för ekonomi, miljö och trafiksäkerhet.
Genom överenskommelsen ”Den samlade lösningen” är kommunerna i västra Östergötland eniga om att riksväg 50 bör anslutas till Europaväg 4 via nuvarande riksväg 32 mellan Motala och Mjölby. För närvarande når riksväg 50 till E 4:an söder om Ödeshög, efter att ha passerat Vadstena och Omberg.
Även om dragningen via nuvarande riksväg 32 genomförs, och trafikmängden mellan Motala och Ödeshög därmed avsevärt minskar, finns dock kvar grava trafiksäkerhetsproblem på sträckan Motala–Ödeshög, i synnerhet Vadstena–Ödeshög.
Regionförbundet Östsam, Vägverket och Vadstena kommun har enats om att dela på kostnaderna för att bygga en förbifart vid Vadstena. Idag skär riksväg 50 Vadstena i två delar, på ena sidan stadskärnan med sin medeltida bebyggelse och en del såväl äldre som nyare bostadsområden, på andra sidan bl.a. bostadsområden och simhallen. En mindre del av finansieringen, cirka 18 miljoner kronor, har dock inte lösts. Det är angeläget att den får en snabb lösning, så att hela projektet kan genomföras.
Riksväg 50 mellan Vadstena och Ödeshög är en vägsträckning med låg standard och betydande trafiksäkerhetsproblem. Flera dödsolyckor har inträffat på senare år. Om ingenting görs är frågan inte om utan när en ny allvarlig trafikolycka skall inträffa. En upprustning av vägsträckningen måste därför ske med det snaraste.